Om förverkande av rätt till utmål på grund av försummelse att jämlikt 31 § gruvestadgan erlägga marklösen. Bergshanteringen i vårt land har under de sista decennierna i eminent grad utvecklats. Tyvärr har emellertid lagstiftningen icke hållit jämna steg med utvecklingen. Nu gällande gruvestadga av den 16 maj 1884 måste betecknas såsom i åtskilliga viktiga avseenden bristfällig och föråldrad, i det att en mångfald bestämmelser, även om de haft sitt berättigande vid tillkomsten av 1884 års gruvestadga, nu framstå såsom otidsenliga och jämväl på grund av sin i många fall stränga formalism rent av sätta i fara berättigade stora intressen och värden för gruvägaren. Nedan skall behandlas ett fall, då gruvägaren kan förverka sin rätt till utmål på grund av ett onödigt strängt stadgande.
Enligt gruvestadgans 30 § må gruvägaren själv bestämma, huru stort utrymme inom utmålet, som han ovan jord behöver för sitt arbete. För denna mark skall gruvägaren erlägga lösen med belopp, som, därest ej parterna sämjas därom, vid utmålsläggningen bestämmes av förrättningsmannen och gode männen efter uppskattning av marken till det värde annan mark av enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller. Betalning eller deponering hos Konungens befallningshavande av lösesumman jämte ränta därå från den dag, utmålsförrättningen blivit avslutad, skall enligt gruvestadgans 31 § sista stycket »fullgöras inom nittio dagar därefter, vid påföljd, om det försummas, att gruvägaren förverkat utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt».
Beträffande stadgandets förhistoria må anmärkas, att det är hämtat från gruvestadgan den 12 januari 1855, vars 37 § bestämmer, att om inmutare underlåter att inom tre månader från den dag lösesumman blivit genom överenskommelse eller lagakraftägande beslut fastställd erlägga densamma, han går förlustig »utmålet och mutsedeln». Går man än längre tillbaka till dessförinnan gällande gruvestadga, som är omkring ett sekel äldre eller närmare bestämt av den 6 december 1757, saknas stadgande av ifrågavarande art. Stadgandet måste därför anses som en nyhet i 1855 års gruvlagstiftning. Motivet för stadgandets införande är uppenbarligen att söka uti inmutningsrättens bibehållande i svensk rätt. Friheten att på annans mark uppsöka och bearbeta inmutningsbara mineral innebär ett det mest väsentliga intrång i den enskilde jordägarens rätt, för vilket intrång denne åtminstone skall hava skälig ersättning. Det har då gällt att skapa garantier för att jordägaren verkligen utfår denna ersättning. Garantien för markägaren ligger nu däri, att gruvägaren vid bristande likvid går förlustig sin rätt till utmålet. Det kan sättas i fråga, om man icke i sin strävan att genom ifrågavarande stadgande trygga jordägarens rätt till ersättning gått för långt och härigenom satt i fara gruvägarens berättigade intresse av att icke på grund av en oavsiktlig och obetydlig försummelse förlora sin rätt till gruvan. Det borde hava varit tillräckligt föreskriva, att påföljden inträdde först sedan gruvägaren bevisligen anmanats betala lösesumman och därefter viss tid, t. ex. sextio dagar, förflutit utan likvid.
Den stränga påföljden av underlåtenhet att betala lösesumman står icke i rimlig proportion till de relativt små ersättningsbelopp, det här är fråga om. Det rör sig i allmänhet om belopp på tiotal kronor, någon gång på hundratal och mera sällan tusental. För gruvägaren stå däremot genom försummelsen högst betydande värden på spel. Gruvägaren kan enbart för undersökningsarbeten hava fått vidkännas kostnader på tiotusentals kronor. Vid stadgan-
dets tillkomst i 1855 års gruvestadga var disproportionen mellan en gruvas värde och lösesumman för den inom gruvan inlösta marken i regel avsevärt mindre än nu för tiden. Att emellertid en disproportion i angivna avseendet redan då, 1855, ofta förelåg, är uppenbart. Än mera uppenbart är dock, att numera, efter bergshanteringens storartade uppsving och därav föranledda ökade värden å gruvor, risken för gruvägare att genom försummelse att i rätt tid erlägga marklösen lida rättsförlust är alldeles för stor i förhållande till markägarens intresse av att utbekomma den relativt ringa ersättningen.
Här ett drastiskt exempel på förverkande av utmål på nyss berörda grund. Vid en utmålsförrättning hösten 1915 löste gruvägaren tio ar mark. Därvid överenskoms mellan gruvägaren och markägaren om ett lösningspris av tre kronor per ar, vilket gör tillhopa trettio kronor för hela inlösta området. Vid utmålsförrättningen anmälde markägaren, att han till fullo begagnade sin rätt till jordägarandel i gruvan. Följaktligen utgjorde den markägaren tillkommande marklösen endast hälften eller femton kronor. Gruvägaren försummade genom förbiseende att i rätt tid erlägga marklösen. Således förverkade han på grund av stadgandet i 31 § gruvestadgan sin rätt till utmålet. Det ligger i öppen dag, att påföljden av försummelsen var orimligt sträng.
Strängheten i omhandlade lagrummet framträder än klarare vid en jämförelse med ett par andra fall, då rätt till utmål förverkas.
Delägare i gruva är pliktig att betala tillskott, som beslutats å gruvstämma eller infordrats av gruvföreståndare för fullgörande av arbetsskyldighet ellererläggande av avgift för befrielse från arbetsskyldighet. Betalas icke dylikt tillskott, förverkar delägare till övriga delägare sin lott i gruvan och dess tillhörigheter. Förverkandet äger emellertid rum endast om delägaren bevisligen blivit erinrad om fullgörande av förfallen betalning och icke inom sextio dagar därefter erlagt tillskottet (65 § gruvestadgan).
Rätt till gruva förverkas vidare genom försummelse att fullgöra arbetsskyldigheten för något arbetsår eller att i dess ställe erlägga avgift, där rätt därtill finnes. Gruvestadgans 47 § förklarar gruvanläggning vid det årets utgång sönad och den på mutsedeln grundade rätt förverkad, men tillägger, att påföljden endast äger rum, »så framt talan därom sker inom två år från utgången av det arbetsår, under vilket försummelsen ägt rum». Härmed har möjlighet till talan angående sönande av gruva på angiven grund inskränkts till de två närmast följande åren efter försummelsen att fullgöra arbetsskyldighet eller erlägga avgift. Sedan de två åren utan klandertalan gått till ända, är sålunda en gruvägare, som låtit ifrågavarande försummelse komma sig till last, ändock skyddad.
I de nu behandlade fallen av förverkande av rätt till gruva inträder icke den menliga påföljden redan omedelbart efter och på grund av viss försumlighet, utan härför fordras något mera, nämligen i första fallet bevisligt krav jämte viss tids förlopp utan likvid och i andra fallet anhängiggörande av rättegång inom viss tid. Vid jämförelse mellan dessa båda fall och det ovan först refererade kan man icke undgå att göra sig den frågan, om något rimligt skäl kan framläggas för det rigorösa stadgandet i 31 § gruvestadgan. För min del måste jag besvara frågan med nej. Stadgandet är givet i jordägarens intresse, men detta måste anses tillbörligt tillgodosett, om förverkande äger rum först sedan han krävt utan att inom viss kort tid därefter erhålla likvid.
Efter att med ovanstående, såsom jag hoppas, hava uppvisat omhandlade stadgandes onödigt stränga karaktär övergår jag härmed att söka klarlägga, huru stadgandet rätteligen kan och bör tolkas.
Till en början må anmärkningsvis nämnas, att för den händelse nittionde dagen från utmålsförrättningen, före vilken dags utgång marklösen skall hava erlagts, skulle infalla på sön- eller helgdag, det i allt fall står gruvägaren öppet att med laga verkan fullgöra likviden å nästa söckendag. Detta kan påstås med stöd av lagen den 14 juni 1901 om beräknande av fatalietid i visst fall, vilken lag säkerligen här har analog tillämplighet.
Vid tolkningen i övrigt av stadgandet måste hållas fast vid motivet för detsamma. Stadgandet är tillkommet i den till ersättning berättigade markägarens och uteslutande i dennes intresse. Stadgandet angående delägares förverkande av rätt till gruva på grund av bristande tillskott är infört i de övriga delägarnes intresse. Föreskrifterna om förverkande på grund av försummad arbetsskyldighet eller försummad betalning av avgift äro däremot givna i det allmännas intresse. Det har gällt icke blott att bibehålla inmutningsrätten, utan ock att skapa garantier för vinnande av det med inmutningsrätten avsedda ändamålet, att mineralfyndigheter skola bearbetas. Där så ej alls sker eller i allt fall icke i tillräcklig omfattning, måste möjlighet beredas annan att bearbeta fyndigheten. Detta sker genom bestämmelserna om förverkande av gruva på grund av bristande försvar.
När nu bestämmelsen i 31 § sista stycket är tillkommen uteslutande i markägarens intresse, är även klart, att om detta intresse kränkes, det också är markägaren och endast denne, som bör vara berättigad att påkalla inträdet av den för gruvägaren så menliga påföljden därav. Däremot bör ny inmutare, som icke har något som helst intresse av att markägaren erhåller likvid för inlöst område, icke vara berättigad att påkalla inträdet av nämnda påföljd. Annorlunda ställer sig däremot förhållandet, om förverkande av utmål skerpå grund av försummad arbetsskyldighet. Då kränkes ett allmänt intresse, och då bör följaktligen vem som helst genom ny inmutning beredas möjlighetatt exploatera en fyndighet, som föregående ägare underlåtit utnyttja.
Till stöd för den uppfattning, jag här gjort mig till tolk för, kan jag icke åberopa något direkt tillämpligt rättsfall. Däremot kan åberopas ett rättsfall, som må anses ex analogia tillämpligt. Gruvestadgan bestämmer i 13 § första momentet, att inmutare skall minst fjorton dagar, innan något arbete börjas å det inmutade området, lämna bestyrkt avskrift av mutsedeln till det inmutade områdets ägare även som till den, vilken med nyttjanderätt innehar och brukar området. Försummelse härutav medför inmutningsrättens förlust och skyldighet att för genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom föråverkan. Stadgandet är uppenbarligen tillkommet i jordägarens intresse och icke i allmänt intresse. Stadgandets motiv är således detsamma som motivet för stadgandet i 31 § sista stycket. Även här uppstår då frågan, huruvida talan på grund av försummelsen kan väckas icke blott av jordägaren och nyttjanderättshavaren, vilka äro de enda, som genom underlåten delgivning kränkas i sin rätt, utan även av ny inmutare. Svaret har lämnats genom Kungl. Maj:ts dom den 18 maj 1915, refererad i Nytt Juridiskt Arkiv 1915 sid. 201. Domen fälldes av sju beträffande såväl domslut som motivering enhälliga justitieråd, och genom densamma fastställdes Svea hovrätts dom den 11
december 1911. På grund av sin stora principiella betydelse med räckvidd även utöver tolkningen av 13 § första momentet gruvestadgan återgives härmed domen in extenso, dock att i stället för parternas och jordägarens namn insättes »inmutare», »ny inmutare» och »jordägare»: »Enär den omständigheten, att inmutaren kunde hava försummat honom enligt 13 § 1 mom. gruvestadgan åliggande skyldighet att, innan arbete å ifrågavarande inmutade områden av honom påbörjats, till jordägaren lämna bestyrkta av skrifter av mutsedlarna, icke föranledde därtill, att inmutaren eller hans rättsinnehavare på grund av de den 14 juli 1915 utfärdade mutsedlarna kunde på yrkande av nye inmutaren, som icke varit ägare av marken, dömas förlustiga inmutningsrätten, prövade hovrätten rättvist fastställa det slut, motvädjade utslaget innehölle. »Motvädjade utslagets domslut innehöll, helt kort, att nye inmutarens talan icke kunde bifallas.
Av ifrågavarande prejudikat torde framgå, att talan angående förverkande av utmål på grund av försummelse att i rätt tid betala marklösen icke med framgång kan väckas av ny inmutare, som icke själv är jordägare. Med jordägare bör i detta hänseende likställas innehavare av sådan ständig besittningsrätt, som är att likställa med äganderätt (jämför § 17 gruvestadgan).
I det föregående har jag närmast utgått ifrån att ägaren till inmutade markområdet tillika själv brukar området. Skulle så icke vara fallet utan marken vara åt annan till nyttjande upplåten, bör ändock gälla detsamma, det vill säga att icke heller inmutare, som endast är nyttjanderättshavare och icke jordägare, bör kunna på här ifrågavarande grund väcka talan mot äldre inmutare angående förverkande av utmål. För utbekommande av ersättning för den eventuella förlust, som genom inmutningen av marken kan tillskyndas nyttjanderättshavare, torde denne uteslutande hava att hålla sig till jordägaren. Om således möjligheten att väcka talan angående förverkande av utmål jämlikt 31 § gruvestadgan får anses vara begränsad till jordägaren och med denne jämställd innehavare av ständig besittningsrätt, återstår att undersöka, huruvida dessa under alla förhållanden efter de nittio dagarnas utgång böra vara berättigade anställa ifrågavarande talan. Härvid måste ånyo framhållas motivet för stadgandet. Motivet är att framtvinga betalning för den inlösta marken. Har sålunda betalning ägt rum efter de nittio dagarnas förlopp men innan jordägaren själv tagit ny inmutning å området, bör påföljden, förlust av utmålet, icke inträda; det vore uppenbarligen i högsta grad obilligt att låta rättsförlust inträda, sedan grunden för densamma bortfallit.
Efter ovanstående redogörelse tillåter jag mig föreslå, att 31 § sista stycket gruvestadgan måtte erhålla följande lydelse:
»Betalning eller nedsättning av lösesumman jämte ränta därå från den dag, utmålsförrättningen blivit avslutad, skall fullgöras inom nittio dagar därefter. Underlåter gruvägaren att inom nämnda tid betala eller nedsätta lösesumman jämte ränta och har han, sedan tiden gått till ända, bevisligen blivit om betalningens eller nedsättningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar efter mottagandet av sådan erinran fullgjort betalningen eller nedsättningen, har gruvägaren förverkat utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.»
Angående det berättigade i en lagändring av ifrågavarande art borde delade meningar icke kunna råda. Äganderätten till gruva är i svensk rätt alltför otrygg på grund av den mångfald bestämmelser, varigenom rätten till gruva
kan förverkas, utan att gruvägaren låtit sig komma till last någon avsiktlig försummelse eller i allt fall icke försummelse av sådan art, att påföljden av försummelsen står i rimlig proportion till denna försummelse. Det ligger därför vikt uppå att så långt görligt genom reformer i lagstiftningen göra denna äganderätt tryggare.
Insikten om den nuvarande lagstiftningens bristfällighet har lett till tillsättande av en kommitté med uppgift att omarbeta 1884 års gruvestadga. På grund av uppgiftens svåra beskaffenhet är uppenbart, att den nya gruvestadgan icke kan förväntas inom den allra närmaste framtiden. Under sådana förhållanden synes mig, trots det att en kommitté med nämnda uppgift tillsatts, hinder icke böra möta att beträda de partiella reformernas väg och snarast införa stadgande av ovan föreslagna lydelse.
För min del skulle jag för övrigt vilja gå längre i min strävan att till gruvägarens skydd inskränka risken av förverkande av rätt till utmål på grundav försummelse att erlägga marklösen. Den jordägare, som vill göra påstående om ett utmåls förverkande, borde förlora denna rätt, såvida han icke gjort den gällande inom t. ex. två år efter utgången av de nittio dagarna från utmålsförrättningen. Sin fordran på lösesummans utbekommande bör han naturligtvis alltjämt hava kvar, men denna fordran bör efter de två åren nedsjunka till rang av endast en vanlig civil fordran.
Ludvika i juli 1918.
Oscar Fåhré.