FRANCIS HAGERUP: Inledning till studiet av straffrätt. Fem föreläsningar vid Stockholms högskola. Stockholm 1918 Bonnier. 75 s. Kr. 3. 75.
    Ifrågavarande arbete bringar inom det knappa utrymmet av 75 sidor ingenting mindre än en översikt av den nutida straffrättsvetenskapens samtliga grundläggande problem. Den förening av knapphet och precision i uttryckssätt samt klarhet och översiktlighet i framställning, som kännetecknar detsamma, behöver icke särskilt framhållas för nordiska jurister, som redan förut känna dess författares eminenta framställningskonst.
    Den belysning, som här gives dessa grundläggande problem, bygger, liksom förf:s tidigare framställningar på området — den senaste av dessa i hans stora arbete "Strafferettens almindelige del" — på den grunduppfattning av straffets natur och väsen, som kännetecknar den s. k. klassiska straffrättsskolan, under bestämt avståndstagande från de nyare tanke riktningar på detta område, vilkas ledande män kunna angivas med namnen GAROFALO, FERRI och VONLiszt. Det måste dock strax tillfogas, att denna framställning bådei tankegång och formuleringar frigjort sig från åtskilliga svagheter, som eljest synas vidlåda den förstnämnda riktningens representanter. Och även för den, vars grundsyn på hithörande problem är en annan än författarens, torde därför hans framställning kunna göra anspråk på att bli ansedd såsom ett av de fullödigaste och mest genomtänkta uttrycken för nyssnämnda riktnings grundåskådning. Det stora värdet av en dylik framställnings framläggande i svenskdräkt inför en svensk allmänhet är därmed givet.
    Redan på de första sidorna bryter förf. med den nedärvda uppfattningen av brottet såsom "en mänsklig handling". I mångafall består det endast i "en brist på viljeyttring". Den vanskliga och dock för kriminalisten viktiga skillnaden mellan de psykologiska realiteter, som benämnas "avsikt" och "motiv", uppdrages. Huvudintresset knyter sig dock till det av författaren uppställda straffrättsliga grundproblemet: Varför måste straffet nödvändigtvis tänkas såsom en yttring av etiskt ogillande och icke blott såsom en för samhället nödvändig skyddsåtgärd mot förbrytelsen? Däromkring gruppera sig frågorna om straffrättens förhållande till determinismen och om det straffrättsliga tillräknelighetsproblemet samt framställningen av teorierna om straffets ändamål. Härtill sluter sig så en mycket sammanträngd översikt av brottslighetens sociala orsaker samt en knapp, men mycket översiktlig framställning av den nutida kriminalpolitikens problem.

 

    Vad det ovannämnda straffrättsliga grundproblemet beträffar, skall i detta sammanhang endast erinras därom, att icke ens själva problemets uppställning lämnats obestridd från motståndarnes läger. För de italienska kriminalisterna, och bland dem särskilt FERRI, är grundproblemet snarast detta: Varför skall straffet nödvändigt tänkas såsom ett den enskilde av samhället avsiktligt tillfogat lidande? Varför skall samhällets ogillande ikläda sig just denna form? Ut ifrån denna problemställning komma de så till sitt huvudargumen att en s. k. tillräknelig människa i det avgörande ögonblicket verkligen kunnat handla annorlunda än hon gjort. Det förutan kan man icke förstå, varför samhället, då det ger uttryck åt sitt ogillande, därvid självständigt fullföljer syftet att tillfoga delinkventen ett lidande, oberoende av om behovet av samhällsskydd påkallar detta lidande eller icke.
    Såsom ett exempel på förf:s väl avvägda framställningskonst må pekas på hans summering av den nutida kriminalpolitikens ställning till frågan om dödsstraffet. Dess värde ur preventionssynpunkt förnekas icke; men "det bör helst undvikas, när det ej under säregna tids- och samhällsförhållanden framstår såsom en absolut nödvändighet för samhällets skydd". Man kan härvid icke undgå att tänka på de efter KERENSKIS stora militära strafflagsreform — dödsstraffets avskaffande — demoraliserade ryska bataljonernas ofta bestyrkta disciplinvidriga beteende vid blotta anblicken av de tyska flygmaskinerna. Från den ena sidan hotar döden, från den andra icke — slutsats: allmän upplösning och flykt!
    Endast på en enda punkt skulle anmälaren vilja fördrista sig tillen reservation mot formuleringen. Den celebre författaren gör (s. 54) gällande, att inom samhällsutvecklingen torde förefinnas en naturlig tendens att begränsa det område, inom vilket straffet kommer till användning, och åberopar sig i detta hänseende på JHERINGS ord i hans berömda festskrift, Das Schuldmoment im römischen Privatrecht (1867): "I samma mån som rättsidén växer, falla straffenbort. Användningen av straffmedel står i omvänt förhållande till rättsordningens fullkomlighet och folkets mognad. "Alldeles frånsett det förkrossande omdöme om nutidens europeiska samhällen och samhällsmedlemmar, som gömmes i dessa ord — kan det icke lika väl tänkas, att ett samhälles evolutionsprocess, om ock i stigande och fallande vågor, innefattar ett kontinuerligt stegrande av kraven på samhällsmedlemmarnas regelbindande samt ett därav betingat förstärkt utnyttjande av den straffrättsliga repressionen? I självaverket begränsar J HERING ock å det citerade stället räckvidden avsitt omdöme till att allenast gälla frågan om de privaträttsliga reglernas upprätthållande. Och vid nämnda avhandlings omtryckande i hans: Vermischte Schriften (1879) tillfogade han i ett "Nachtrag" de betecknande orden: "Uber die hier constatierte Verdrängung des Strafprinzips ... auf dem Gebiete des Privatrechts denke ich heuteanders als damals".

 

    Avsikten med dessa rader har endast varit att fästa de svenska juristernas uppmärksamhet på denna bok. Icke blott den i sina juridiska studier något mera framskridne studenten utan även var och en för hithörande problem intresserad finner här ett rikt fält för eftertanke och begrundande. Och även för den mitt i det praktiska livets uppgifter stående juristen bjuder den ett stycke av den filosofi, som bör vara av intresse för var och en — en stunds reflexion över den egna verksamhetskretsens allmännaste grundproblem och förutsättningar. Genom den yttre form, som givits åt denna framställning, utgör densamma tillika ett minne av en personlig älskvärdhet, som dess förf. på sin tid bevisat den unga högskolan i Sveriges huvudstad, och som densamma alltid skall bevara i djup och minnesgod tacksamhet.
 

Nils Stjernberg.