LITTERATUR. 351    O. H.I. GRANFELT: Grunddragen av Finlands konkursrätt.Helsingfors 1918. Aktiebolaget Lilius & Hertzberg. 51 s.Fmk 4.75.
    JULIUS GROTENFELT: Kommentar till konkursstadgan. Helsingfors 1918. Söderström & C:o Förlagsaktiebolag. 249 s.Fmk 22.00.

 

    Den i Finland gällande konkursstadgan av d. 9 nov. 1868 överensstämmer som bekant tämligen nära med vår konkurslag. Ett arbete inom finsk konkursrätt har därför i stor utsträckning direkt och omedelbart intresse för den svenske juristen. I synnerhet som vår egen litteratur på detta område är skäligen obetydlig, är det därför all anledning att anbefalla ifrågavarande tvenne arbeten även för svenska läsare. De hava båda till föremål konkursrätten i dess helhet men behandla ämnet väsentligen olika, något som redan själva titlarna antyda.
    GRANFELT lämnar en systematisk översikt av finsk konkursrätt. Han åsyftar dock varken en framställning av dess historiska utveckling eller ett utredande av de teoretiska spörsmål, som möta därinom. Han vill endast framlägga den gällande positiva rätten i dess huvuddrag. Detta syfte fullföljes med sträng konsekvens. Mot ett ytterst kortfattat men klart och koncist språk svarar en medveten begränsning av innehållet, som utesluter, icke detaljbehandling, men en mera ingående utläggning och kommentering. Arbetet ger som behållning en tydlig och överskådlig bild av konkursen, så till form som innehåll.
    I GROTENFELTS kommentar underkastas konkursrätten icke systematisk behandling. Konkursstadgans särskilda paragrafer återgivas, och kring dem grupperar författaren förklarande anmärkningar och förtydligande utläggningar samt upptager till skärskådande tvivelaktiga spörsmål, därvid stödjande framställningen med talrika hänvisningartill prejudikat från finsk och svensk rättspraxis. De senare återfinnas till största delen i WESTRINGS kommentar till konkurslagen, som ock av förf. ofta åberopas. Ehuru sist berörda arbete på grund av sin sällsporda innehållsrikedom och fullständighet icke torde lämna mycket utrymme för ytterligare kommentering av svensk konkurslag, är dock GROTENFELTS ingående och detaljrika framställning utan tvivel av stort värde även vid studiet av vår konkursrätt. Detta gäller icke minst i sådana punkter, i vilka de båda lagstiftningarna avvika från varandra, emedan där utläggningen av den finska lagen ofta är ägnad att belysa innebörden av motsvarande men annorlunda beskaffade stadganden i svensk lag. Därför kan GROTENFELTS med mycken omsorg utarbetade kommentar med fog rekommenderas att även hos oss vid studiet av hithörande frågor anlitas vid sidan av WESTRINGS. I Finland måste densamma utan allt tvivel bliva till stort gagn såväl för de juris studerande som för praktiska jurister.
    Såsom ovan nämnts erbjuda finsk och svensk konkursrätt stora

 

352 LITTERATUR.likheter. I Finland gällde 1798 års stadga angående avträdes- och förmåns- samt boskillnads- och urarvamål, tills den nuvarande konkursstadgan trädde i kraft. Denna hade till en stor del sin förebild i den år 1862 i Sverige antagna nya konkurslagen. Men i mångt och mycket står dock konkursstadgan kvar på den äldre svenska konkursrättens ståndpunkt, sådan denna fått sitt uttryck i 1818 och 1830 års konkurslagar. Det skulle föra för långt att här söka uppdraga en uttömmande jämförelse mellan svensk och finsk konkursrätt. Men då det måhända kan intressera dem, som eljest icke haft anledning ägna sin uppmärksamhet häråt, skola några av de mera anmärkningsvärda skiljaktigheterna i korthet antydas.
    I fråga om förutsättningarna för konkurs stadgar visserligen, för det fall att gäldenär vill avträda sin egendom till konkurs, den finska konkursstadgan i § 13: "Är ansökan om egendoms avträdande av gäldenär gjord — — utsätte rätten eller dess ordförande förhör— — ", och detta stadgande synes lika litet som motsvarande bestämmelser i 6 och 7 §§ av den svenska konkurslagen medgiva rätten eller domaren någon prövningsrätt, huruvida anledning till konkurs verkligen föreligger. Icke desto mindre anse såväl GRANFELT (s. 10) som GROTENNFELT (s. 12), att prövningsrätt finnes — den senare uttalar sig dock, mot vad han eljest plägar, med mindre bestämdhet. Naturligtvis kan avslag på gäldenärs konkursansökan endast förekomma i sällsynta fall. GROTENFELT nämner som exempel härpå, att det "är tänkbart, att konkurs kunde missbrukas av omyndig gäldenärs förmyndare såsom ett visserligen dyrt men för honom bekvämt sätt att avveckla exempelvis myndlingens ärvda affärsrörelse".— På tal om konkursansökan av gäldenären själv kan anmärkas, att därest upprättande av fullständig bouppteckning icke medhunnits, gäldenären skall, "där han vill hava ansökningen till prövning upplagen", bifoga uppgift på sina borgenärer och deras hemvist (Kksst. § 3). — Beträffande borgenärs rätt att få gäldenär försatt i konkurs har konkursstadgan lika litet som vår konkurslag uppställt någon s. k. allmän konkursgrund motsvarande exempelvis den tyska konkursordningens stadgande: "Die Eröffnung des Konkursverfahrenssetzt die Zahlungsunfähigkeit des Gemeinschuldners voraus", vilket stadgande med tillägget: "Zahlungsunfähigkeit ist insbesondere anzunehmen, wenn Zahlungseinstellung erfolgt ist" i den tyska rätten ansetts ensamt tillräckligt alt reglera detta ämne. I stället arbetar finsk liksom svensk konkurslag med ett antal speciella konkursgrunder, därvid i det stora hela råder överensstämmelse mellan de båda lagarna. Beträffande olikheterna må här endast påpekas, att sedan numera i den finska utsökningslagen införts stadgande om skyldighet för gäldenär, som vid utmätning befunnits sakna tillgång till skuldens gäldande, att på yrkande av borgenären med ed bekräfta, att han ej äger andra tillgångar, och det sålunda för dylikt fall icke längre är nödvändigt att tillgripa konkurs för att framtvinga edgång, det har kunnat stadgas, att resultatlös utmätning, sedan sådan manifestationsed avlagts, icke utgör konkursgrund, "med

 

LITTERATUR. 353mindre skälig anledning visas, att gäldenären undandöljer tillgång, som honom därefter tillfallit och till gälds betalande gå bör" (Kksst. § 6 c.). Ehuru manifestationsedens upptagande i vår lagstiftning givetvis är ett önskemål, hava likväl så stora svårigheter därvidlag ansetts möta, att lagändring i dylikt syfte som bekant icke ingår i 1911 års konkurslagsförslag.
    Beträffande konkursens inledande märkes, att offentlig stämning icke utfärdas omedelbart sedan konkurs beslutits utan först efter det första förhöret hållits (Kks st. § 19; jfr 1830 års konkurslag § 66). Vid detta kan nämligen konkursansökningen återkallas, om alla tillstädesvarande borgenärer det medgiva (Kks st. § 21). Detta uppskjutande med konkursens bekant görande kan knappast anses principiellt riktigt. Om, såsom väl i allmänhet är fallet, återkallande vid förhöret ej äger rum och konkursen då ej heller avskrives på grund av bristande tillgång, varom vidare nämnes här nedan, måste det vara rätt betänkligt, att konkursen först därefter allmänt kungöres. Den offentliga stämningen påkallas ju icke blott, såsom GROTENFELT anför s. 56 (jfr GRANFELT s. 21), av hänsyn till vid förhöret frånvarande borgenärers rätt, vilka till äventyrs ej veta av konkursen, utan ock för att skydda andra för den rättsförlust, som kan uppkomma därigenom att de utan kännedom om den inträffade konkursen inlåta sig i avtal eller annat rättsärende med gäldenären.
    Under det 1862 års konkurslag i fråga om fordringarnas bevakning och prövning hänvisar till behandling av rätten endast sådana fordringsanspråk, angående vilka tvist uppstår, och därför kunnat låta bevakningsproceduren och granskningsförfarandets inledande försiggå utom rätten, intager konkursstadgan i denna del den äldre svenska konkursrättens ståndpunkt, enligt vilken konkursen betraktas som ett tvistemål, som helt utageras inför domstolen, varest samtliga borgenärer hava att utföra sin talan inbördes och emot gäldenären, och som avgöres genom dom över alla anmälda fordringsanspråk. Första handläggningen sker å den i offentliga stämningen utsatta inställelsedagen, vilken sålunda hålles inför rätten; dock kunna bevakningshandlingar även dessförinnan ingivas. Muntlig bevakning är medgiven för "obemedlade parter, som ej kunna skriva" (jfr 1830 års konkurslag § 73). Å inställelsedagen kan målet sällan slutbehandlas; det utsättes i regel till förnyad handläggning vid s. k. upprop, på landet ett, som skall hållas fyra veckor efter inställelsedagen, i stadtvå, varav det första tre och det andra fem veckor efter nämndadag. Inom två månader efter sista uppropet skall dom avkunnas. I domen prövas, såsom redan antytts, alla bevakade fordringar, men fordran, som ej blivit bestridd, skall anses som godkänd; dock får ej ränta efter konkursens början utdömas till högre belopp än 6 % (stadgandet i Kksl. § 117 mom. 1 har icke motsvarighet i den finska konkursstadgan). Framställt yrkande om förmånsrätt prövas, även om anmärkning ej gjorts. Då under den sålunda begränsade rättsförhandlingen fullständig utredning icke alltid kan komma till stånd, få sådana tvistefrågor, som kräva vittnesbevisning

 

Svensk Juristtidning 1918. 23

 

354 LITTERATUR.eller annan utredning, som icke kan förebringas vid uppropen, hänvisas till särskild tvist. I sådant fall varder fordringen i konkursdomen utdömd till det belopp, som kan bliva bestämt genom dom i den särskilda rättegången. Konkursdomen anses medföra rättskraft även utom konkursen (GRANFELT s. 29, GROTENFELT s. 186). — Den offentliga stämningen har preklusiv karaktär. Efter inställelsedagen får bevakning icke äga rum, med mindre borgenären, när upprop hålles, styrker laga förfall. Härifrån göres undantag endast för det fall, att bevakning föranledes av anställd återvinningstalan. — Ett villkor för att bevakat fordringsanspråk skall kunna godkännas i konkursdomen är, oavsett om anmärkning mot fordringen gjorts, att densamma blivit av borgenären med ed bekräftad. Bevis över avläggande av borgenärseden, som sålunda är obligatorisk, skall, därest edgången ej fullgöres inför konkursdomstolen, senast vid sista uppropet dit ingivas (eller insändas med posten; GRANFELT s. 24, GROTENFELT s. 75). Edgången må utom landet fullgöras inför vederbörande domstol eller myndighet. Om svensk borgenär har fordran att bevaka i konkurs i Finland, kan han lämpligen edfästa fordringen inför svensk domstolsamt foga protokollsutdrag härom vid bevakningshandlingarna. — Den formulering borgenärseden erhållit i vår lag kan, såsom konkurslagstiftningskommittén anmärkt och väl också allmänt erkännes, icke anses försvarlig, såvitt den nämligen från deltagande i konkursen utestänger fordringar, som uppkommit innan konkurstillståndet inträdde. Konkursstadgans edstema är riktigare avfattat; det åligger borgenären i nu berörda avseende att betyga, att han ej annat vet än att gäldenärens förbindelse, varpå fordringen grundas, före konkursens början tillkommit (Kks st. § 25)1.
    Konkursboets förvaltning omhänderhaves, liksom hos oss, av godemän och sysslomän. Men rättensombudsmannainstitutionen har ejupptagits i den finska konkurslagstiftningen.
    Tvångsackord är okänt för den finska konkursstadgan. För att ackord skall komma till stånd, fordras bifall av samtliga borgenärer, som bevakat fordringar, förmånsberättigade däri inbegripna. Sålunda beviljat ackord gäller dock även för borgenärer, som ägt bevaka i konkursen men underlåtit det.
    Finner rätten vid första förhöret, sedan gäldenären beedigat bouppteckningen, att boet icke lämnar tillgång till konkurskostnadernas bestridande, förordnar rätten omedelbart, att vidare behandling av konkurssaken ej skall äga rum. På sätt förut nämnts kan vid berörda sammanträde också ett återkallande av konkursansökningen ske. Inträffar icke något av dessa fall och kommer ej förlikning eller ackord till stånd, avslutas konkursen i och med det att konkursdom meddelas (Kks st. §§ 98.). Såsom av det ovan anförda framgår, är det ingalunda givet, att samtliga tvistefrågor därvid bliva avgjorda. Försäljningen av boets egendom skall visserligen i regel vidtagas utan dröjsmål efter inställelsedagen, men klart är, att

 

1 Enligt konkurslagstiftningskommitténs förslag (116 §) skall borgenären endast betyga, »att fordringen icke, honom veterligen, tillkommit av svek eller bedrägeri utan är riktig, sådan den av honom blivit uppgiven». 

LITTERATUR. 355utredningen icke alltid kan vara bragt till slut, innan domen faller. Och beträffande utdelning är stadgat, att denna skall ske efter konkursdomen. Konkursens avslutande innebär sålunda ingalunda, att konkursförfarandet verkligen slutförts. I motsats härtill låter den svenska konkurslagen konkursen i regel avslutas först med den slutliga utdelningen; och det stadgande (§ 124), som medgiver konkursens avslutande, ehuru varken prövningen av fordringarna eller utredningen av boet ännu kunnat bringas till slut, torde i praktiken icke vunnit det beaktande, som vore önskvärt. Förhållandet synes i själva verket vara det, att sedan förfarandet fortskridit så långt, att en fullständig överblick vunnits över ställningen, de tvistiga fordringsanspråken avskilts från dem, som äro klara, och konkursförvaltningen fått den faktiska dispositionen över de avträdda tillgångarna, förefinnes ej längre anledning att kvarhålla gäldenären i konkurstillstånd. Såväl processen som exekutionen kunde fortgå, oaktat gäldenären bleve mer eller mindre fullständigt skild från konkursen. Det förefaller därför att vara ett spörsmål, värt att taga under övervägande, huruvida icke gäldenären på ett långt tidigare stadium än vår konkurslag medgiver kunde bliva fri från konkursen och få återgå till sin lovliga näring samt återfå de borgerliga rättigheter han i följd av konkursen förlorat.
 

E. W. Molin.