Föreslagna ändringar i hovrätternas arbetssätt m. m. Under sistlidne oktober avlämnades till justitieministern ett av sakkunniga, som varit tillkallade att biträda inom justitiedepartementet, utarbetat betänkande angående vissa ändringar i hovrätternas arbetssätt och löneförhållanden m. m.¹
    Viktigaste delen av detta betänkande angår domaraspiranternas utbildning i hovrätterna och deras avlöningsförhållanden. Den ledande tanken i de sakkunnigas förslag i denna del har varit att, i anslutning till bestämmelserna i den d. 20 juni 1918 (nr 412) utfärdade stadgan med vissa föreskrifter om domsagornas förvaltning², på rationellare sätt än hittills söka ordna domaraspiranternas utbildning och ekonomiskt förbättra deras ställning. I övrigt innehåller betänkandet enligt det åt de sakkunniga givna uppdraget, dels förslag till vissa åtgärder för höjande av effektiviteten i hovrätternas arbete, däribland även förslag till specialisering av mål i hovrätterna, och dels förslag beträffande hovrättsrådens begynnelselöner. Slutligen hava de sak

 

¹ Se http://svjt.se/svjt/1918/169, svjt://svjt.se/1918/231 ² Ang. bestämmelserna i denna se VON SYDOW: Domsagornas förvaltning, http://svjt.se/svjt/1917/482, samt här nedan s. 376. 

kunniga på grund av särskild remiss avgivit yttrande i fråga om inom departementet utarbetade utkast till lag om offentlighet vid handläggning av mål i hovrätt och därmed i samband stående lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken.
    Upptagandet av frågan om hovrättsaspiranternas utbildning har närmast föranletts av tillkomsten av förenämnda stadga. Med vissa av bestämmelserna i denna åsyftas som bekant bl. a. att befrämja en större växelverkan än hittills mellan hovrätterna och häradsrätterna. Till detta mål syfta särskilt §§ 12, 21 och 22 i stadgan. Av största intresse härvidlag är § 21, vars huvudsakliga innebörd är, att e. o. notarie icke må, utom i visst undantagsfall, förordnas att hålla flera än 3 allmänna sammanträden, med mindre han tjänstgjort såsom ledamot eller innehaft förordnande att uppehålla fiskalstjänst i hovrätt. Den, som vill fortsätta på domarbanan, måste alltså underkasta sig tjänstgöring i vederbörande hovrätt för att där erhålla vidare utbildning och få sin kompetens prövad. Härigenom hava hovrätterna fått i sin hand att på verksammare sätt än nu är fallet vaka över domarutbildningen och rekryteringenpå domarbanan; det bör då också vara angeläget att tillse, att hovrätterna göra det bästa möjliga av denna sin betydelsefulla uppgift. Av särskild vikt måste det för övrigt vara att söka bättra utbildningen av de blivande hovrättsledamöterna, sedan numera genom 1915 års lagstiftning om fullföljdsrätten till högsta domstolen hovrätterna blivit högsta instans i flertalet mål. Fordringarna på dem, som skola erhålla ledamotsförordnande, böra skärpas, och utbildningen i hovrätterna bör läggas så, att den är i möjligaste mån avslutad, innan vederbörande erhåller sådant förordnande.
    Vad angår den första utbildningstiden (tiden före första fiskalsförordnandet) hava de sakkunniga fäst sig vid att dennas nuvarande längd är i så hög grad växlande, från över 3 år till endast någon månad. Av hänsyn särskilt till domsagestadgans ovan anförda bestämmelse måste det anses vara av vikt att bringa denna tid tillen lämplig längd. De sakkunniga hava tänkt sig, att hovrätterna borde söka reglera densamma så, att den ej komme att understiga 3/4 eller att överstiga 1 1/2 år. Att det understundom på grund av den starka växlingen i tillströmningen av aspiranter kan kommaatt möta svårigheter att hålla denna tid inom sagda gränser, är obestridligt, men de sakkunniga mena, att med undantag för exceptionella förhållanden en dylik reglering av tjänstgöringstiden för fiskalsaspiranterna i allmänhet bör kunna ske.
    Tiden för tjänstgöring såsom t. f. fiskal har Svea hovrätt ansett sig i regel böra hålla vid en längd av minst ett år. I de båda övriga hovrätterna har väl understundom nu nämnda tidslängd underskridits, men i genomsnitt torde tjänstgöringstiden för t. f. fiskaler hava uppgått till en längd av omkring ett år även i dessa hovrätter. Denna tid hava de sakkunniga funnit numera böra betydligt förlängas, under hänvisning särskilt till vad nyss sagts om nödvändigheten av att uppställa stora fordringar såsom villkor för

 

Svensk Juristtidning 1918. 24

 

ledamotsförordnande i hovrätterna. En förlängning av tiden mellan första fiskals- och första ledamotsförordnandet lärer bliva följden redan därav, att hovrätternas t. f. fiskaler torde komma att i avsevärd utsträckning anlitas för domsagevikariat i de (på grund av bestämmelsen i § 21 i domsagestadgan) säkerligen ofta uppkommande fall, då häradshövdingarna ej själva äga tillgång till vederbörligen kvalificerade biträden. Att fiskalerna sålunda få tillfällen till ökad underrättsutbildning, är givetvis endast av godo. Men det är uppenbart, att i samma mån som de sålunda användas såsom vikarier i domsagorna, inkräktas också på den tid, som måste vara anslagen åt den särskilda utbildningen till ledamotskap i hovrätten. De sakkunniga utgå av dessa skäl från att en tid av minst 2 år bör förlöpa mellan ett första fiskalsförordnande och ett första förordnande till ledamot.
    Då den årliga avgången av t. f. fiskaler för närvarande kan beräknas till ungefär samma siffror, vartill antalet nu befintliga fiskalstjänster uppgår, och man kan antaga, att avgången även framdeles blir stark på grund av det tämligen konstanta behovet av krafter förandra verk och för lagstiftningen liksom för rekrytering av den nya vicehäradshövdingkåren (= de ständiga häradshövdingvikarierna), skulle för hovrätterna säkerligen uppstå svårigheter att på samma gång tillgodose nämnda behov av jurister med fiskalsutbildning och utsträcka tjänstgöringstiden såsom fiskal i önskvärd grad, om icke det fiskalerna åliggande arbete kunde så mycket utökas, att ungefär en fördubbling av fiskalstjänsternas antal därigenom motiverades. En dylik utökning av fiskalsgöromålen ingår också i de sakkunnigasförslag, varom mera nedan.
    De sakkunniga utgå från att varje t. f. fiskal åtminstone någon gång under sin fiskalstid sändes ut att tjänstgöra såsom vikarie för häradshövding. Något uttryckligt villkor om dylik utsträckt tingstjänstgöring för rätt att erhålla förordnande såsom e. o. assessor har emellertid icke uppställts, detta med hänsyn särskilt till att möjlighet bör hållas öppen att såsom hittills kunna adjungera även personer utanför den vanliga domarkarriären, t. ex. universitetslärare. Då emellertid de sakkunniga ansett ett visst mått av sådan utsträckt tingstjänstgöring böra uppställas som oeftergivligt villkorför den, vilken vill vinna fastare anställning i hovrätt, har föreslagits att för erhållande av förordnande såsom ordinarie assessorskall fordras, att vederbörande hållit åtminstone 5 allmänna tingssammanträden.
    Beträffande domaraspiranternas sysselsättning under tiden före fiskalsförordnandes erhållande framhålles i betänkandet, att under det för närvarande särskilt i Svea hovrätt deras tid i betydlig utsträckning tages i anspråk för biträde vid protokollsföring, i framtiden endast en mindre del av tjänstgöringstiden bör avses fördylikt arbete, som ur utbildningssynpunkt måste anses föga givande. Huvudsakligen borde liksom hittills aspiranterna sysselsättas med rubrikskrivning och uppsättande av föredragningspromemorior, men

 

därjämte borde, såsom i hovrätten över Skåne och Blekinge praktiseras, åt dem anförtros att uppsätta förslag till decisioner, ett arbete som dels ur utbildningssynpunkt torde giva gott utbyte och dels lämnar riklig möjlighet att pröva deras kompetens.
    Det anmärkes i betänkandet, att det hittills varit rätt klent beställt med handledning åt de unga juristerna under deras tjänstgöringstid i hovrätterna. De hava i allmänhet fått söka reda sig på egen hand eller med den hjälp de kunnat få från äldre kamrater. Av icke ringa nytta borde det givetvis vara för de unga juristerna, om de från början av sin hovrättstjänstgöring från erfaret håll kunde erhålla nödiga upplysningar, speciellt i fråga om grunderna för avfattande av rubriker och föredragningspromemorior. Även övervakandet av deras arbete har varit bristfälligt, och särskilt har det i de större hovrätterna känts som ett missförhållande,att man svårligen kunnat hos någon av ledamöterna påräkna en samlad erfarenhet rörande alla aspiranterna och deras kompetens. De sakkunniga hava därför föreslagit, att i varje hovrätt skall utses en (i Svea hovrätt eventuellt två) av de ordinarie ledamöterna för att särskilt vaka över utbildningen av de e. o. tjänstemännen och lämna dem handledning rörande deras arbete. Ett särskilt arvode föreslås åt den ledamot, som utses för uppdraget.
    Då enligt domsagestadgan förordnande såsom fiskal utgör förutsättning för fortkomst på lantdomarbanan, är det klart att man helst bör söka ordna så, att endast personer, som prövats lämpliga för domarbanan, erhålla dylika förordnanden. Vid större tillströmning av aspiranter är naturligtvis svårt för hovrätten att på kort tid skaffasig tillräcklig erfarenhet om de olika aspiranternas duglighet även med den organisation av deras arbete, som de sakkunniga föreslagit. Det har därför synts önskvärt, att varje aspirant erhåller tillfälle att under någon tid, innan dylikt förordnande kan äga rum, självföredraga mål inför hovrätten. I sådant syfte föreslås i betänkandet, med anslutning till den praxis, som de senare åren följts i hovrätten över Skåne och Blekinge, att på varje division, där fiskal är anställd, skall förordnas en biträdande fiskal, som övertager en del av den förres föredragningsskyldighet.
    I fråga om fiskalsgöromålen hava de sakkunniga föreslagit icke oväsentliga förändringar. Den viktigaste av dessa är, att den äldste av de två fiskaler, som enligt de sakkunnigas ovan nämndaförslag skola finnas å varje division, där fiskaler äro anställda (således ej å 7:de och 8:de divisionerna i Svea hovrätt), skulle komma att väsentligen syssla med föredragning av vädjade mål. Härigenom skulle dessa fiskaler få utbildning även i göromål, som åvila ledamöter, och deras skicklighet däri prövas, innan de komma i fråga till ledamotsförordnande. Åtminstone i någon mån bör också denna anordning bidraga till ökning av arbetsproduktens kvantitet, då ju ledamöterna befrias från en del av den föredragningsskyldighet, som nu åligger dem. De sakkunniga, som tänka sig, att förste fiskalens föredragningsskyldighet skall sättas lika med ledamots, föreslå också,

 

att ersättning för denna lättnad i ledamöternas arbete lämnas genom tjänstgöring under sex föredragningsdagar om året utöver det eljest övriga antalet dagar.
    Enligt de sakkunnigas förslag skola fiskalerna erhålla även vissa andra nya uppgifter, som torde komma att icke obetydligt öka deras arbete. Sålunda föreslås, att fiskalerna, liksom andra föredragande, skola få sig ålagt att till måls föredragning hava uppgjort förslag till decision. Utom till lättande av ledamöternas arbete syftar detta förslag att tvinga fiskalen till ett noggrannare beredande av föredragningen. Såsom nedan skall nämnas hemställa de sakkunniga om lagändring i den riktning, att i det stora flertalet besvärsmål förklaring skulle komma att infordras utan föregående föredragning inför hovrätten. Det har synts de sakkunniga onödigt att för sådana fall betunga hovrätten med att utfärda kommunikationsresolutioner, utan har man ansett sig kunna efter mönster av instruktionen för nedre justitierevisionen lämna åt fiskalerna (förste fiskalerna) att på egen hand utfärda dessa resolutioner. På grund av de nya bördor, som sålunda skulle åläggas fiskalerna, torde, åtminstone sålänge nuvarande stora tillströmning av brottmål fortfar, fiskalerna oaktat fiskalskårens fördubbling väl bliva i behov av den hjälp, som kan komma att lämnas av de biträdande fiskaler, vilka enligt de sakkunnigas ovan omnämnda förslag skulle förordnas å varje division.
    Då enligt den förändrade anordning av fiskalstjänstgöringen, som de sakkunniga tänkt sig, tjänstgöringstiden skulle ungefärligen fördubblas och densamma komma att, till den del den ej åtgår förvinnande av ökad tingsutbildning, tagas i anspråk för ett mera kvalificerat arbete i hovrätten än nu är fallet, anse de sakkunniga uppenbart, att de unga juristerna måste komma bättre beredda till ledamotsförordnande än nu i allmänhet sker. Tydligt är också, att hovrätterna få utmärkta tillfällen att under fiskalstiden pröva vederbörandes kompetens. Om en aspirant ej är lämplig för domarbanan, bör detta därför i alla händelser uppenbaras under fiskalstiden och ett eventuellt avstängande från vidare fortkomst å banan kunna ske redan innan ledamotsförordnande vunnits. Fördelarna härav såväl för det allmänna som för vederbörande själv ligga iöppen dag.
    Till höjande av hovrättsarbetets effektivitet hava de sakkunniga föreslagit åtgärder av olika slag.
    I främsta rummet är här att märka de förslag till ändringar i arbetsordningarna, som avse att i viss mån genomföra specialisering av mål å olika rotlar. Det behov av specialisering i arbetet, som den oerhörda utvecklingen av samhällslivet under senare tider medfört, gör sig givetvis också kännbart i juristvärlden. För den enskilde är det näppeligen möjligt att i behövlig grad behärska alla särskilda grenar av rätten. Inom domstolar, som bestå av ett större antal ledamöter, måste därför en viss specialisering anses

 

önsklig. Av en domare, som specialiserat sig å en viss gren av rätten, kan man med fog vänta ett i såväl kvalitativt som kvantitativt avseende bättre arbetsresultat. Men specialiseringen medför också vissa faror, och man måste akta sig att driva den för långt. Så som rättens olika stadganden gripa in i varandra, är det icke nog, att en domare är fullt hemma inom en viss mindre gren av rätten; det kan icke undvikas, att han vid dömandet måste tangera även andra delar av rätten, och han får därför icke stå helt främmande för dessa. Vidare finnas vissa delar av rätten, som äro av den grundläggande och allmängiltiga betydelse, att de ej lämpa sigför specialisering. Om redan på dessa grunder det icke bör ifrågasättas att genomföra specialiseringen så, att hela rättens område delas upp, och de olika ledamöterna eller divisionerna få skilda delar till behandling, föreligga särskilda skäl att icke i hovrätterna driva specialiseringen särdeles långt. Varken de adjungerade ledamöterna eller fiskalerna stanna i allmänhet längre tid på sina platser. Att de under sin korta tjänstgöringstid skulle hinna förvärva några grundligare specialinsikter, är därför knappast att förvänta. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett specialiseringen icke lämpligen kunna genomföras i vidsträcktare omfattning än som låter förena sig med principen, att specialisering i regel skall förekomma endast å ordinarie ledamöter.
    De sakkunnigas förslag till specialisering avser närmast endast vädjade mål, och bland dessa blott vissa uppräknade grupper av mera utpräglad specialmålsnatur, såsom sjörättsmål, bolagsmål, försäkringsmål, mål berörande den immateriella äganderätten, rågångsmål m. fl. Vissa ledamöter, företrädesvis ordinarie ledamöter, skola utses att vara specialmålsföredragande och få hand om en eller fleragrupper specialmål. Fördelningen av dessa är så beräknad, att varje specialmålsföredragande kan väntas erhålla utom de honom tillkommande specialmålen också ett större eller mindre antal mål av annan beskaffenhet.
    Till ett verksamt ökande av snabbheten i brottmålens avgörande syftar det förslag, de sakkunniga framlagt om ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken. Enligt detta skulle förklaring över besvär i brottmål, dock ej i mål angående häktade, infordras utan föregående föredragning inför hovrätten. Nära nog all den tid, som nu åtgår för föredragning av brottmål, vilka kommuniceras, skulle härigenom inbesparas. Förslag i sådant hänseende innefattades i det förslag till ändringar i rättegångsbalken, som år 1901 förelades riksdagen, men vann då ej riksdagens bifall. De skäl, som framhöllos mot denna reform, anse de sakkunniga numera icke böra tillmätas avgörande vikt, då det framstår som en trängande nödvändighet att göra det möjligt för hovrätterna att medhinna det under senare tider starkt ökade antalet brottmål.
    Utom nu nämnda åtgärder föreslås åtskilliga andra av mindre betydelse men likaledes syftande att förbättra hovrätternas arbetsprodukt. Sålunda föreslås, bland annat, att vissa förenklingar göras

 

i fråga om avfattningen av rubrikerna till hovrätternas domar och utslag (en av de sakkunniga var på denna punkt av skiljaktig mening), att det skall åligga föredragande att före föredragningen hava uppsatt förslag såväl till rubrik som decision, att regler givas i arbetsordningarna om ledamots skyldighet att verkställa kontrolläsning av mål, som föredragits av andra, även som om den tid, räknad från föredragningen, inom vilken domar eller utslag böra vara givna, att hovrätten befrias från omsorgen om införskaffande av felande protokoll, vilken börda lägges på sekreteraren, samt att protokolls förande ej erfordras i vissa ärenden.

 

    Det uppdrag att verkställa utredning i fråga om hovrätternas löneförhållanden, som lämnades de sakkunniga, avsåg icke någon allmännare lönereglering utan var begränsat att gälla hovrättsrådens begynnelselön och den extra ordinarie personalens avlöningsförhållanden. I justitieministerns yttrande till statsrådsprotokollet vid det tillfälle, då han begärde bemyndigande att tillkallade sakkunniga, framhölls den fara, som under senaste tid visat sig överhängande, att hovrätterna icke skulle kunna på tillfredsställande sätt rekryteras. De sakkunniga understryka dessa farhågor och anmärka, att om hovrätterna skola kunna rekryteras på ett sätt, som vederbörligen motsvarar den ställning, hovrätterna efter 1915 årsreform intaga, avlöningarna för hovrättsråden böra högst betydligt höjas över den nuvarande nivån.
    I fråga om hovrättsrådens begynnelselön framhålles i betänkandet, att numera inga verkliga skäl föreligga att sätta denna lägre än begynnelselönen för andra 3:je-gradstjänster, samt att den missgynnade ställning, hovrätterna i detta hänseende för närvarande intaga, i många fall gjort det omöjligt för hovrätterna att hålla kvar för hovrättsarbetet väl lämpade krafter. Begynnelselönen för hovrättsråd föreslås i enlighet härmed till 8,100 kronor med rätt för dem till ett ålderstillägg å 600 kronor.
    De lönetillskott, utöver tjänstgöringspenningarna, som pläga tillläggas adjungerade ledamöter och t. f. fiskaler, föreslås i betänkandet skola höjas så, att avlöningsförmånerna komma att utgöra för adjungerade ledamöter, som tjänstgjort i denna egenskap över 1 1/2år, 7,000 kronor, för övriga adjungerade ledamöter 6,000 kronorsamt för t. f. fiskaler 4,000 kronor (under de närmaste åren 4,500 kronor). I samband härmed har avlöningen till ordinarie fiskal föreslagits till 5,000 kronor.
    Huru ordnandet av de e. o. notariernas (fiskalsaspiranternas) ekonomiska förhållanden lämpligast borde ske, hava de sakkunniga funnit tveksamt. Å ena sidan har det ej synts riktigt, att e. o. notarier, som under tjänstgöringen i domsagorna haft särskilda arvoden, skola, sedan de inkommit till tjänstgöring i hovrätt, arbeta därstädes utan nämnvärd ersättning, såsom hittills varit fallet. Å andra sidan möter det betänkligheter att tillerkänna varje e. o. notarie, som vill tjänstgöra i hovrätt, rätt till arvode; och har det ej

 

heller synts lämpligt att bestämt fixera det antal arvoden, som i varje hovrätt skall finnas till utdelning. Det förslag, vid vilket de sakkunniga stannat, innebär, att till varje hovrätts förfogande ställes för ifrågavarande ändamål ett bestämt belopp, så beräknat, att det skall kunna räcka till årliga arvoden om 2,000 kronor åt ett visst, såsom behövligt för hovrättens jämna rekrytering i normala fall ansett antal fiskalsaspiranter. I fråga om användningen av nämnda belopp skulle emellertid hovrätten äga fria händer och således kunna, om tillströmningen av aspiranter bleve exceptionellt stor, nedsätta arvodesbeloppen, enligt de sakkunnigas mening dock ej lägre än till 1,200 kronor per år, samt fördela dem bland ett större antal.
    Frågorna om dytidstillägg å de föreslagna beloppen och om en allmän höjning av lönesatserna i hovrätterna till motverkande av penningvärdets fall hava icke berörts i betänkandet.
    Att genom de förslag till ändringar i hovrätternas löneförhållanden, som de sakkunniga framställt, de nuvarande exceptionella rekryteringssvårigheterna skulle fullständigt avhjälpas, är visst icke att vänta. Dessa svårigheter bero närmast av den rådande bristen på unga jurister i förhållande till den under senare år orimligt ökade efterfrågan på dylika från alla håll, särskilt från affärsvärldens och advokaternas sida. Men man är berättigad hoppas att, då mera normala förhållanden åter inträtt, genom de nu föreslagna förbättringarna i avlöningsförhållandena för de yngre det skall bliva möjligt även för andra än dem, som disponera egen förmögenhet eller äga förmögna anförvanter, att ägna sig åt hovrättsarbetet, samt att följaktligen kretsen av dem, bland vilka de blivande hovrättsledamöterna skola uttagas, ansenligt utökas. Om det nyttiga och lämpliga i en reform i denna riktning synas alla kunna vara ense.
    Såsom ovan antytts hava de sakkunniga på grund av särskild remiss haft att yttra sig bl. a. angående de jämkningar i hovrätternas arbetsordningar, vilka skulle föranledas av genomförandet utavde i ett inom justitiedepartementet utarbetat utkast till lag om offentlighet vid handläggning av mål i hovrätt upptagnaprinciperna¹. Väsentliga innebörden av detta förslag är, att den föredragning av handlingarna i fullföljda mål, som sker inför en division, skall verkställas offentligen, med rätt alltså för parterna att närvara vid föredragningen och eventuellt yttra sig efter densamma.
    De sakkunniga, som icke haft att yttra sig om lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna, hava emellertid ansett sig böra framhålla vissa betydelsefulla verkningar, som förslagets genomförande skulle medföra för hovrätterna, nämligen dels att det skulle verka fördröjande på hovrätternas arbete, särskilt därigenom att det samband, som nu äger rum mellan föredragning och överläggning till dom, skulle komma att i viss mån brytas, och dels att, om för

 

¹ Jfr http://svjt.se/svjt/1918/148.

 

slaget skall bliva effektivt, varje hovrätt icke bör hava ett allt för vidsträckt domsområde och att därför i alla händelser en reform av nämnda beskaffenhet torde böra föregås av en uppdelning av de båda större hovrätterna, en åtgärd, vilken de sakkunniga trott vara även ur andra synpunkter påkallad. Däremot hava de sakkunniga funnit förslagets genomförande kräva endast smärre direkta ändringar i hovrätternas nuvarande arbetsordningar.
 

Gustaf Appelberg.