Utvidgad användning av straffbeskedet. Det förfarande i den tyska straffprocessen, som i en uppsats i detta häfte s. 336 kallas »straffbeskedet» (Strafbefehl), påkallar stort intresse, ej blott i processuellt hänseende — förfarandet bryter ju emot både official- och muntlighets principerna, eljest gärna antagna såsom överst ledande principer i modern straffprocess. Sett från materiellt straffrättslig synpunkt, tilldrager sig institutet uppmärksamhet ej minst genom den utpräglade strävan att på bekostnad av straffets generalpreventiva förmåga skydda överträdarens goda namn och rykte. I sistnämnda hänseende igen

 

1 Scrutton: The Contract of Affreightment, London 1917, s. 363.

 

384 FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.kännes en tankegång, som numera även eljest ej sällan möter, så länge fråga är om jämförelsevis obetydliga överträdelser1. Klart är, att motviljan mot att brännmärka överträdaren måste särskilt starkt göra sig hörd, när det gäller krigstidens många bud och förbud, så svåra att rätt känna och förstå samt att, under ständig, ofta synnerligen svårartad konflikt med allehanda vitala intressen, ständigt rätteligen hålla i hänsyn. Nästan ingen känner sig mera rätt säker emot att drabbas av någon av myllrande många straffbestämmelser — och att därmed tvingas att schavottera inför en allmänhet, som, ehuru själv lika eller mera skyldig, ingalunda försummar att giva sitt ogillande åten bestraffad. Skuggsidan av offentlighetens princip vid straffprocessen har såsom väl aldrig tillförene trätt den stora publiken inför ögonen.
    Helt naturligt har Tyskland, reglementerandets förlovade land, med en befolkning, där man livligt reagerar emot varje fläck, åsatt den personliga äran, stärkt av nu vidrörda förhållanden föranletts att bygga vidare på straffbeskedets en gång inslagna väg. Detta så mycket hellre, som ju genom utvidgning av nämnda förfarande var att vinna en mycket behövlig lindring i domstolarnas arbetsbörda.
    Man finner också, att redan år 1915 vidtogs en betydande utsträckning av straffbeskedsförfarandet, dock blott såvitt gällde mål av speciell krigstidsbeskaffenhet. Slutligen har genom lag d. 21 okt. 1917 även sistnämnda förbehåll bortfallit och en reglering ägt rum, varigenom straffbeskedet beräknas bliva tillämpligt på ungefär en tredjedel av samtliga brottmål. Enligt sistnämnda lag skola nämligen även samtliga »Vergehen», vilka vare sig obligatoriskt eller fakultativ falla under Schöffengerichts domvärjo (härom nya bestämmelser), kunna göras till föremål för straffbesked, såvida straffet ej överskrider sexmånaders frihetsstraff eller böter. För böternas belopp har varje begränsning bortfallit Lagen utesluter — och detta är en inskränkande nyhet — straffbeskedets tillämplighet å förbrytare under 18 år, så snart fråga är om annat huvudstraff än böter (och subsidiärt frihetsstraff). Emellertid har åt lagen givits en giltighetstid blott intill dess ett år förflutit efter upphörande av nu rådande krigstillstånd. Förslag om ytterligare tidsfrist blev av riksdagen avböjt, en omständighet, säger en författare i Deutsche Strafrechts-Zeitung 1918 s. 2, som länder till missräkning för talrika såväl jurister som icke-jurister.
 

Alvar Montelius.