Ett par exekutivrättsliga erinringar. Utsökningslagens 121 § meddelar såsom bekant bestämmelser för det fall, att flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade, skola säljas exekutivt, och uti lagrummets tredje moment, enligt dess lydelse i lagarna av den 25 juni 1909 och den 11 oktober 1912, stadgas subsidiärt ansvar för en avsöndrad lägenhet med hänsyn till uti stamfastigheten intecknad gäld. Avsöndrandet förutsättes naturligtvis därvid hava ägt rum efter inteckningens beviljande.
Vidkommande den praktiska tillämpningen erbjuder nu detta lagstadganden hel del sidor av särskilt intresse. Här må endast något beröras förhållandet mellan å ena sidan intecknad fordran och å den andra icke intecknad fordran, för vars utfående fastighet tagits i mät.
I. Är fastighet intecknad för fordran, och har, efter det inteckningen däri beviljats, jordlägenhet därifrån avsöndrats, häftar avsöndringen vid fordringensexekutiva uttagande ur stamfastigheten, enligt vad nyss nämnts, allenast subsidiärt. Inteckningen föranleder då ej försäljning av jordavsöndringen utom för det fall, att vid utropet av stamfastigheten den därför bjudna köpeskillingen funnits icke förslå till fulla gäldandet av inteckningshavarens fordran och lägenhetens ägare icke genast erlägger vad däri brister. Har åter enfastighet tagits i mät för (icke intecknad) fordran och blir därefter en lägenhet avsöndrad från samma fastighet, måste, om utmätningsåtgärden leder till exekutivauktion, avsöndringen ovillkorligen utropas jämte stamfastigheten, enär någon föreskrift om subsidiärt ansvar för lägenhet i det fallet ej finnes. (Jämför Kungl. Maj:ts dom den 14 juni 1911, N. J. A. 1911 sid. 281.)
Anmärkningsvärd är den olika ställning, som i det ena och det andra fallet tillkommer den avsöndrade lägenhetens ägare. I det senare fallet har denne ingen möjlighet att rädda sin lägenhet, såvida han ej vill ropa in jämväl stamfastigheten. I det förra fallet åter kan han ju lyckas behålla lägenheten genom att erlägga den del av inteckningshavarens fordran, som icke kunnat gäldas ur den för stamfastigheten bjudna köpeskillingen.
Att sålunda i svensk rätt stadgats strängare ansvar för en avsöndrad lägenhetmed hänsyn till en i stamfastigheten icke intecknad fordran än beträffande en intecknad fordran måste enligt min mening betecknas såsom förkastligt. Sedan lång tid tillbaka gäller i vårt land den i 17 kap. H. B. till uttryck komna grundsatsen, att en intecknad fordran skall vara bättre ställd, äga bättre rätt än icke intecknad fordran. I enlighet med denna grundsats, vilken helt gått in i allmänna rättsmedvetandet, borde väl en avsöndrad lägenhets ansvar för sistnämnda slags fordran vara lindrigare än för den intecknade fordringen.
För nu omhandlade fall har emellertid en alldeles motsatt grundsats kommit till uttryck, och torde därav lätteligen i flera fall åstadkommas oreda
vid det praktiska ordnandet av gäldsförhållanden rörande särskilt lantfastigheter. Med hänsyn härtill står den svenska lagstiftningen i nu angivna hänseende i strid med de särskilt under senare tid framträdande strävandena att få lagstiftningen om fastighetskrediten baserad på alltigenom väl ordnadegrundsatser.
En lagändring i den riktningen, att ointecknad fordran, för vars utfående fastighet tagits i mät, ej bör i förevarande hänseende gravera en avsöndrad lägenhet hårdare än intecknad fordran synes rätteligen vara på sin plats.
II. Vid tillämpningen av 121 § utsökningslagen kan stundom tvekan rådavid avgörandet av frågan, huruvida den intecknade skuld, varför den exekutivaåtgärden sökts, graverar en fast egendom eller flera sådana egendomar. Särskilt är detta fallet, då fråga är om flera ideella delar av en fastighet, d. v. s. fastighetsdelar, vilka väl äro till mantal (seland, mål, snesland o. s. v.) fullt bestämda, men ej blivit från varandra skilda genom någon av lantmätare verkställd styckningsåtgärd.
Vidkommande denna fråga har högsta domstolens flertal uti dom den 18 december 1889 (N. J. A. 1889 sid. 517) i fråga om ideella fastighetsdelar, tillhörande en och samma ägare, gjort det uttalandet, att enär en dylik fastighet (1/16 mantal) icke blivit särskilt utbruten utan tillhopa med annan fastighet (3/16 mantal av samma hemmansnummer), som jämte nämnda 1/16 mantalhäftade för en intecknad fordran, utgjort en enda oskiftad och ostyckad egendom om 1/4 mantal, kunde de uti inteckningsförordningen den 16 juni 1875 meddelade föreskrifter angående grunden för bestämmande av den på en varav särskilda, gemensamt intecknade fastigheter vilande ansvarighet för gemensamma gälden icke vara tillämpliga.
Vid behandlingen av 104 § (nuvarande 121 §) utsökningslagen i fråga omförevarande spörsmål har åter TRYGGER1 förklarat sig biträda deras mening, som anse, att ideella delar av en fastighet äro att vid lagrummets tillämpningbetrakta som särskilda fasta egendomar, i den mån de äro föremål för särskild äganderätt eller särskild inteckningsrätt eller därmed likställd rättighet.
Denna uppfattning torde emellertid ej hava varit den i praxis i nu ifrågavarande avseende allmänt antagna, utan har högsta domstolens ovannämndamening haft många anhängare.
Den grundtanke, som ligger bakom ifrågavarande av högsta domstolen gjorda uttalande, har uppenbarligen varit den, att även om man för tillgodoseende av det praktiska livets krav vid t. ex. fastigheters köp, lagfarande och intecknande, kan och bör utgå från en uppfattning, i det huvudsakliga överensstämmande med den av TRYGGER uttalade, så vore åter något sådant ej längre möjligt, då det gällde en fordrans exekutiva uttagande ur fastighet. Föremål för den exekutiva försäljningen borde ej få vara en ideell fastighetsandel utan allenast en så att säga reell sådan, d. v. s. en å marken genom särskild förrättning närmare angiven fastighet. Och enligt den lagstiftning, som gällde vid tiden för sagda kungliga doms meddelande, ansåg man sig därvid böra bygga på de grunder, som betingades av skifteslagstiftningen. HERSLOW2 har med stöd av denna högsta domstolens dom velat gå ända därhän, att till en fast egendom i 104 (121) §:s betydelse vore att hänföra flera
ideella fastighetsdelar, jämväl för det fall att de tillhörde skilda ägare. Detta grepp på förevarande fråga har naturligen särskilt under de efter domens meddelande närmast följande åren, då ägostyckningsinstitutet ännu ej blivit i svensk lagstiftning infört, synts väl mycket avvika från svenska rättens ståndpunkt till begreppet fast egendom i övrigt.
Också hava såsom nämnts, trots det av högsta domstolen gjorda uttalandet, skilda meningar varit rådande rörande tolkningen av 104 § (nuvarande 121 §) i förevarande avseende. Det svenska fastighetsbegreppet har emellertid i senare tid allt mera så att säga omslutits av skifteslagstiftningen, först genom ägostyckningsinstitutets införande och därefter slutligen genom Kungl. förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister, vilket, såsom det heter uti det underdåniga betänkande, som innefattar förslag till förordning i ämnet, »äravsett att bliva en fullständig längd över alla fastigheter i riket».
Då nu uti jordregistret ej införas andra fastigheter än sådana, som varit föremål för lantmäteriförrättning, hade det legat nära till hands att förevarande fråga, då den av lagstiftaren uppmärksammades, vilket skedde vid 1912 års grundliga reformering av utsökningslagen och därmed sammanhängande bestämmelser, blivit löst i överensstämmelse med ovannämnda av högsta domstolen och HERSLOW gjorda uttalanden. Så har emellertid ej skett, utan har man därvid, för sådana fall då fråga är om flera ideella fastighetsdelar, tillhörande skilda ägare, anslutit sig till den Tryggerska ståndpunkten (se Kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom §37 mom. 1). Beträffande dylika fastighetsdelar, vilka tillhöra en och samma ägare, torde åter den av högsta domstolen uttalade meningen i ämnet bliva gällande.
Någon tvekan i förevarande hänseende vid den praktiska tillämpningen av 121 § utsökningslagen torde hädanefter ej böra råda.
C. G. Ihrfors.