Ett spörsmål angående lagfartsstämpel. Kungl. förordningen den 19 juni 1917 om vissa ändringar i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften föreskriver som bekant en höjning av lagfartsstämpeln från 60 öre till 1 krona för varje fulla 100 kronor av egendomens värde. Regeln har emellertid undantag. »Är köparen svensk medborgare, som icke under nästföregående året taxerats enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av minst 1,800 kronor, förses köpeavhandlingen, där egendomens värde icke överstiger 5,000 kronor, med stämpel allenast av 60 öre för varje fulla 100 kronor av egendomens värde, samt om värdet överstiger 5000 men icke 8,000 kronor med stämpel av 80 öre för varje fulla 100 kronor av egendomens värde.»
    Det är ett känt förhållande, att berörda stadgande i praktiken tolkats på olika sätt i skilda domsagor. En del domare ingå på en prövning av frågan om förutsättningarna för en lägre stämpeltariff in concreto föreligga, allenast för det fall att sökanden yrkar på lägre stämpelavgift, medan åter andra i varje fall undersöka, om förutsättningarna för lägre stämpel äro för handen. På grund härav kräver man i senare fallet för karteringen alltid vederbörligt bevis om köparens personliga taxering nästföregående år, och i de fall, där sökanden icke vid handlingens ingivande till rätten företett dylikt bevis, införskaffas det kommissionärsledes. Kostnaden för ett sådant taxeringsbevis torde

 

FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET. 45i regel växla mellan 2 kronor 25 öre och 2 kronor 50 öre, beroende på om kommissionärsarvodet utgår med 75 öre eller 1 krona. Ofta är den köpta fastighetens värde ringa, särskilt då köpet avser förvärv av byggnadstomt å landet. I fall nu fastighetens värde är t. ex. 500 kronor och sökanden icke yrkar på den lägre tariffens tillämpning, beräknas enligt ovan först nämnda uppfattning stämpelns belopp utan vidare efter den reguljära tariffen och utgör sålunda i förevarande exempel 5 kronor, under det att enligt det senare uppfattningssättet, därest man är konsekvent, sökandens kostnad för stämpeln, ifall vederbörligt bevis om köparens personliga taxering ej bifogats, i gynnsammaste fall bliver 2 kronor 25 öre eller 2 kronor 50 öre (taxeringsbevis) + 3 kronor (stämpel) eller tillhopa 5 kronor 25 öre eller 5 kronor 50 öre — ett resultat, varmed kronan och den rättssökande äro lika litet betjänta. Till stöd för en sådan tolkning åberopar man stadgandets ordalag, som skulle giva vid handen, att köpeavhandling under ovan anförda förutsättningar skall förses med viss lägre stämpel, även som den förmodade parallellen med stämpelförordningens § 10.
    Denna argumentering torde dock knappast vara rätt bärande. En jämförelse med § 10 ger sålunda snarare vid handen, att då ett motsvarande stadgande beträffande köparens personliga taxering saknas, domaren härvidlag i sin prövning är fri, så att en upplysning i rätten eller eljest av trovärdig person kunde vara till fyllest. En återblick på de nya bestämmelsernas genesis är också så pass upplysande i fråga om vilkendera tolkningen som bör anses vara den rätta, att en närmare granskning av de till stöd för en annan mening åberopade skäl ej torde vara nödvändig. Vid föredragning i statsrådet av förslag till proposition i ämnet (protok. över finansärenden den 9 mars1917, bilagt prop.) framhöll föredraganden såsom grund till förslagets bestämmelser om undantagsvis lägre stämpelavgift svårigheterna för vissa smärre fastighetsköp att bära ökad stämpelskatt. I anledning härav "finge" enligt förslaget under vissa angivna förutsättningar en lägre skattesats tillämpas, varjämte statsrådet yttrade sig om den föreslagna "rätten att i vissa fall få lagfartsstämpeln beräknad till 60 öre för varje fulla hundra kronor". Bevillningsutskottet (betänk.nr 58) ser av ganska naturliga skäl frågan på samma sätt och nyttjar på tal härom motsvarande uttryck. Å andra sidan innehålla akterna i detta författningsärende intet, som kunde anses innebära ett stöd för någon annan uppfattning än att här är fråga om en undantagsbestämmelse, avsedd att tillämpas allenast för det fall, att vederbörande sökande gör sin rätt härutinnan gällande. I praktiken blir denna tolkning för den rättssökande allmänheten icke ogynnsam.

H. Lundelius.