Sveriges advokatsamfunds Stockholmsavdelning utsåg vid sitt sammanträde den 9 december 1917 till ordförande för 1918 prof. Alb. Kôersner. Övriga ledamöter av styrelsen blevo hrr Sandström, Berglund, Huselius och Fürstenberg med hrr Yngström och Themptander såsom suppleanter.
    Vid samma tillfälle diskuterades frågan om lagen mot oskälig hyresstegring jämte spörsmålet, huruvida och eventuellt med vilka ändringar denna lagstiftning borde prolongeras. Ämnet inleddes av herr Themptander med en utförlig redogörelse för den nu gällande hyresnämndslagstiftningen samt tillämpningen därav. Herr T., som själv är hyresnämndsordförande, uttalade sig förlagens prolongation med de ändringar, som hyresnämndsordförandena i Stockholm förordat. Själv lutade herr T. åt den meningen, att det vore till fördel, om denna lagstiftning kunde omläggas till en ren ockerlagstiftning, så att skälighet och oskälighet kunde objektivt prövas genom jämförelse mellan i varje fall fordrad hyra och gängse hyra för liknande lägenheter. Det förnämsta hindret för dylik omläggning vore emellertid den praktiska svårigheten att medhinna en värdesättning efter dylika grunder av det stora antal lägenheter, som skulle komma under prövning.
    Under den följande diskussionen framhölls av åtskilliga talare, att den prolongerade lagstiftningen borde läggas så, att därigenom en successiv höjning av hyrorna skedde, vilket på grund av penningvärdets fall vore ofrånkomligt. I enlighet med denna tankegång borde också avgörande hänsyn tagas till huru-

 

vida hyran 1914—15 varit billig eller dyr i förhållande till dåvarande marknadsläget. Ävenledes framhölls, att lagstiftningen borde så läggas, att hyresförhöjning på grund av penningvärdets fall kunde äga rum, på samma gång lagen hindrade hyresvärdarna att profitera av den nuvarande bostadsnöden.
    Herr Gard, även hyresnämndsordförande, förordade obetingat lagens prolongation med de ändringar hyresnämndsordförandena i Stockholm föreslagit, men ställde sig tveksam till frågan, huruvida lagen borde medgiva hyresförhöjning på grund av penningvärdets fall.
    Vid sammanträdet den 11 januari 1918 förekom till överläggning frågan om beskattning av gratisaktier. Ämnet inleddes av herr Treffenberg, som utförligt redogjorde för naturen av de s. k. gratisaktierna och tillkomsten därav. Vidare refererades den pressdiskussion, som i saken förekommit. Inledaren ansåg deför beskattning av gratisaktier framförda skälen icke bärande och framhöll, att en beskattning av gratisaktier, vare sig under form av stämpel eller på annan väg, som översteg vad bolagen själva skulle anse sig kunna betala för förmånen att utgiva gratisaktier, skulle hava till påföljd, att inga som helst gratisaktier vidare utgåves. Följaktligen vore det en synnerligen grannlaga uppgift att rätt utmäta denna skatt, då eljest fara vore för handen, att staten genom ett försök att utnyttja denna »skattekälla» riskerade att förlora denna aktiestämpel, som nu betalas vid emission av gratisaktier. Samtliga följande talare instämde i inledarens synpunkter, men framhölls tillika, att vissa förmåner tillfördes aktieägarna, särskilt i bolag med börsnoterade aktier, genom emission av gratisaktier. Den förnämsta av dessa förmåner vore ökad likviditet för aktieägarens tillgodohavande i bolaget. Att härför kunna under form av förhöjd aktiestämpel vid gratisaktier uttaga någon ökad skatt vore ingalunda otänkbart.Från den i pressen framkomna synpunkten, att gratisaktier vore att likställa med vanlig utdelning av penningar eller med värdestegring, togo samtliga talare bestämt avstånd, och belystes oriktigheten av denna uppfattning både teoretiskt under hänvisning till gällande skatteförfattningar och praktiskt från åtskilliga fall av emission av gratisaktier i bolag, vars aktier icke vore börsnoterade.
    Diskussionen fick utgöra svar på frågan.

J. T.