DEN SKANDINAVISKA LAGSTIFTNINGEN OCHDESS FRAMTIDSUPPGIFTER.¹

AV

STATSRÅDET ELIEL LÖFGREN.

 

De första försöken till ett skandinaviskt lagstiftningsarbete, vilka gjordes kort efter det unionen slutits mellan Sverige och Norge, hade otvivelaktigt ett rent politiskt inslag: det berörde blott dessa båda länder och avsåg att giva deras enhet utåt en motsvarande överensstämmelse i ordnandet av deras inre rättsförhållanden. I detta syfte grep man sig an med ett samarbete dels på processrättens område, där det emellertid så gott som genast befanns lönlöst att fortsätta, och dels inom straffrätten, där lagutkast i vissa delar tillkommo efter gemensamma överläggningar mellan svenska och norska kommissioner. Någon slutlig överensstämmelse följde dock icke av denna samverkan, som i Norge synes ha väckt misstro. Ny strafflag utfärdades i Norge redan 1842, under det att den svenska strafflagen ju lät vänta på sig ända till 1864. Båda voro fullt fristående från varandra, sedan varje samråd mellan länderna långt därförut avbrutits.
    Utgången av dessa försök att uppnå enhetlighet i den skandinaviska lagstiftningen lockade icke precis till nya initiativ i samma riktning — ett sporadiskt samarbete inom konkursrätten torde vara allt, som ytterligare är att anteckna från tiden ända upp till 1870-talet. Den skandinavism, som under 1840—1860-talen rörde särskilt svenska hjärtan, räckte icke att häva den nationella rättsbildningens isolering. En icke ringa betydelse torde dock böra tillmätas denna rörelse även för det skandinaviska lagarbetets senare utveckling: den s. k. skandinavismen bidrog till att inom de nordiska folken skapa en känsla av samhörighet, som med utjämnande av tidigare motsättningar varit ett nödvändigt villkor för rättsarbetets fasta an-

 

¹ Uppsatsen återgiver det huvudsakliga innehållet av ett föredrag, hållet i Stockholms juristförening den 10 december 1918. 

Svensk Juristtidning 1919. 1

knytning till det, som i de skilda folkens mål och intressen är gemensamt. Skandinavismen grundlade det vänskapliga, rent personliga tankeutbytet mellan representanter för olika kulturområden på ömse sidor om sundet och Kölen, ett tankeutbyte, som med tiden utformades för fullföljandet av vissa bestämda uppgifter. När de politiska studentmötenas tid var förbi, hade marken förberetts för det målbegränsade, men jämväl målmedvetna arbete inom det skandinaviska rättslivet, vars drivande kraft varit de nordiska juristmötena.
    Med det på svenskt initiativ tillkomna första juristmötet i Köpenhamn under augusti 1872 inleddes ett nytt, mera fruktbärande skede i det skandinaviska lagstiftningsarbetets historia. Det har sitt intresse att erinra om, att detta första möte mellan nordens jurister arrangerades i samband med en stor industriutställning i den danska huvudstaden. Det samarbete för gemensam lagstiftning, som därvid grundlades, var huvudsakligen inriktat på rent praktiska uppgifter inom vissa speciella rättsområden. De närmast följande resultaten av nordiskt lagstiftningsarbete blevo uttryck för behovet att på ett enhetligt sätt möta de nya krav på lagstiftningen, som handelns och industriens snabba tillväxt allt starkare gjorde gällande. Ett år 1876 från svensk sida framkommet projekt om utarbetande av lika rättsregler inom hela handelsrätten fick förfalla. Men vår växelrätt samt lagstiftningen om varumärken, handelsregister, firma och prokura, en helt ny sjölag, checklagstiftningen samt kontrollbestämmelserna rörande livförsäkringsverksamheten blevo frukterna av en så gott som oavbruten skandinavisk samverkan under den tid av ekonomiskt nydaningsarbete, som infaller mellan 1870-talets mitt och den svensk-norska unionens upplösning. Samtidigt höllos regelmässigt de nordiska juristmötena, där initiativen gåvos, principerna debatterades och deras verkan i praxis jämfördes. De ämnen, som förekommo på dessa möten, sträckte sig dock även längre än till de närmaste frågorna för dagen. Därvid förbereddes samarbetet inom vidsträcktare rättsområden, och där väcktes den tanke att sammanfatta den nordiska rätten, som i "Nordisk Retsencyklopedi" fick sitt förverkligande. Närmandet mellan nordens jurister under denna tid knöt också genom "Tidsskrift for Retsvidenskab" ett band mellan rättens lärare och idkare, som visat sig nog så hållbart under yttre

påfrestningar. Ett annat föreningsband, som höll även sedan den politiska unionen brustit och som också det haft sin betydelse för den senare anknytningen, finna vi i de nordiska sjöfartsmötena, å vilka redare och sjörättsjurister behandlat gemensamma angelägenheter och rättsspörsmål.
    Givetvis kunde detta rätt så livliga lagstiftningsarbete icke undgå att taga intryck av och hänsyn till modern utländsk lagstiftning, särskilt den tyska, som själv var mest livaktig och låg oss närmast. Detta var en given följd redan av den skandinaviska lagstiftningens egen natur under denna tid. Den rörde sig ju på skilda områden inom affärslivet, vars internationella förbindelser ställa krav på största möjliga allmängiltighet hos de lagbestämmelser, som reglera detsamma. Men det är säkerligen oriktigt att framställa vår nordiska lagstiftning från den tid, varom vi nu tala, såsom blott och bart en kopia av främmande lag och rättsuppfattning. Vad särskilt angår vår speciella stolthet — de nordiska sjölagarna — utgöra dessa, med sin anslutning visserligen till några grundtankar i den tyska sjörätten, ett självständigt helt av för sin tid väl avpassade rättsregler, som med rätta kunde sägas innefatta ett fristående, nordiskt sjörättssystem. I tävlan med andra sådana system har det också stått sig gott och har, vid förhandlingarna om sjörättens internationalisering, i väsentlig grad påverkat innehållet av de nya internationella bestämmelser, som föreslagits. Ungefär samma förhållande torde för övrigt även gälla i fråga om den nordiska växelrätten.
    Mot slutet av den period, varom nu är fråga, väcktes tanken att utsträcka det skandinaviska lagarbetet åtminstone över hela det civilrättsliga området. JULIUS LASSEN tog upp den stora frågan om en hel nordisk lagbok i ett föredrag i Köpenhamn 1899, och CARL LINDHAGEN fullföljde tanken i svenska riksdagen år 1900, då han föreslog upptagandet av arbetet på gemensamma nordiska civillagar.
    Herr LINDHAGENS förslag ansågs sväva något för vitt. Men initiativet begagnades så långt det vid denna tid fanns vara utförbart. Inom speciella områden av obligationsrätten ansåg man gemensamma bestämmelser önskvärda och lämpliga. På den svenska regeringens framställning kom alltså den nordiska obligationsrättskommittén till stånd. Det kända och

välkända förslaget till lag om köp och byte av lös egendom blev i nordisk lagstiftning första frukten av dess verksamhet.
    Kommitterade slutade här sitt arbete med en hemställan till sina regeringar, om det inte nu för en tid borde anses vara nog med skandinavisk lagstiftning. Det gällde att smälta vad man fått och se framtiden an. Måhända kastade ock händelserna sin skugga framför sig. Med år 1905 avbrötos på väsentliga punkter de kulturella förbindelserna i norden: bland annat upphörde juristmötena och med dem den levande anda, som hållit det allmänna intresset för gemensamt rättsarbete vid liv.
    Lyckligtvis blev vilan icke tillräckligt lång för att vålla stagnation. Må det minnas till vårt lands heder, att Sverige tog det första steget! Efter statsmakternas på herr LINDHAGENS förslag tagna initiativ hölls redan år 1909 ett sammanträde mellan delegerade från de nordiska länderna för att planlägga ett fortsatt samarbete på obligationsrättens område. Samma år inleddes och planlades ett liknande samråd inom familjerätten. Och sedan dess har samarbetet så gott som oavbrutet fortgått på dessa två linjer: en beredning har fortsatt nydaningsarbetet inom obligationsrätten och en annan skandinavisk kommitté, vari för Sveriges del ingått dess lagberedning, har sysslat med skilda familjerättsliga spörsmål på grundval av ett efter hand allt mera vidgat program.
    Härmed stå vi mitt uppe i den nuvarande utvecklingsperioden av strävandena för en specifikt nordisk rättsbildning. I de första långtsyftande men misslyckade försöken kan man åtminstone i viss mån se ett led i en yttre, politisk enhetssträvan. Därefter följde upp till detta århundrades början en försiktig specialisering efter praktiska uppgifter, med vår lagstiftnings anpassande efter det industriella affärslivets behov som syftemål och de juridiska fackmännens intresserade samverkan som drivkraft. Vad vi under det sista årtiondet bevittnat är däremot en återgång, steg för steg, till de stora centrala lagstiftningsuppgifterna, men nu med växande insikt om de säregna dragen i folkens liv och framför allt med dyrköpt erfarenhet om värdet av att hålla samman om det myckna, som är gemensamt i rättsåskådning och intressen.
    Jag behöver icke i denna krets närmare beröra resultatet av de båda kommittéernas verksamhet. För min framställ-

ning är det tillräckligt att fastslå, att obligationsrättskommittén icke allenast lyckats med mera begränsade och speciella uppgifter, utan förmått att genom ensartade bestämmelser reglera själva det förmögenhetsrättsliga avtalets princip, även som att man inom familjerätten uppnått enighet på hela det ömtåliga, i individernas privata liv djupt ingripande område, som regleras genom förslaget till en fullständig, ny giftermålsbalk. Skeptikerna trodde det vara lönlös möda att här söka komma till enighet — och nu föreligger verket i fullfärdigt skick. Givetvis stärkes tilltron till de nordiska folkens kulturella samhörighet och vilja till allmän rättsgemenskap genom resultat sådana som dessa; och, såsom jag strax skall söka visa, ställer ock vår tid nya anspråk på den samfällda nordiska rättens utsträckning till alltmera vidgade fält.
    Först vill jag emellertid med några ord beröra det skandinaviska rättsarbetets nuvarande ställning och närmaste framtidsmål.
    Vid innevarande års början (1918) hade arbetet inom familjerätten fortskridit därhän, att den nya giftermålsbalken snart kunde väntas föreligga i slutligt skick. Enligt den år 1909 uppgjorda planen skulle därefter endast ett enstaka ämne återstå för gemensam beredning, nämligen frågan om myndighetsåldern och omyndigs rättshandlingar. Preliminärt hade detta ämne redan på sin tid diskuterats, men sedan lagts åt sidan, utom i Norge, där nämnda fråga upptagits i ett lagutkast om förmyndarväsendet i dess helhet.
    I den svenska lagberedningens särskilda uppdrag ingick återsom en naturlig fortsättning av dess arbete att, efter slutad revision av giftermålsbalken, övergå till utarbetandet av en ny ärvdabalk.
    Vad angår obligationsrätten hade den därmed sysselsatta kommittén upplösts, sedan den avgivit sina förslag till lagar om kommission m. m., om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område samt om avbetalningsköp. De sista förslagen avlämnades under år 1914, och enligt den uppgjorda planen skulle man sedan övergå till att behandla försäkringsavtalet. Att förbereda denna fråga överlämnades nu till professoren FREDRIK STANG i Kristiania, under vars ledning detta arbete hittills fortgått utan medverkan av delegerade från Sverige och Danmark.

    Under tiden hade de nordiska regeringarna fattat beslut om återupptagande av det skandinaviska samarbetet på sjörättens område. Frågan härom är icke ny. Den har år efter år varit före å de nordiska sjöfartsmötena och å internationella sjörättsföreningens sammanträden. Så uttalade bland annat den svenska sjörättsföreningens årsmöte, som hölls i samband med det sjunde nordiska sjöfartsmötet i Malmö år 1914, önskvärdheten av att en nordisk sjölagskommitté med snaraste måtte tillsättas för utredning och framläggande av förslag rörande nya, såvitt möjligt likartade bestämmelser i de nordiska sjölagarna. Så kom kriget, och tanken på en allmän sjölagsrevision nedlades tills vidare. Under år 1917 beslöts det emellertid från norskt håll — efter samråd med Nordisk Skibsrederforening — att återupptaga planen och att inbjuda grannländerna att deltaga. Den norska regeringens inbjudan antogs omedelbart av både den svenska och den danska regeringen.
    I början av innevarande år förelågo sålunda planer på tre jämsides med varandra fortlöpande utredningar inom skandinavisk lagstiftning. Dessutom hade ett faktum tillkommit, som kunde inverka på detta arbetes omfattning: vårt grannland Finland hade inträtt i de självständiga staternas led, och därmed väcktes självmant frågan om samverkan med detta land.
    Under dessa förhållanden ansåg den svenska regeringen det vara en fördel, om ledande representanter för de olika grenarna av den lagstiftning, som skulle behandlas, kunde sammankomma för hela arbetets planläggning och ordnande samt för gemensam orientering inom till äventyrs nya områden för nordiskt samarbete. Ett förberedande möte för detta syfte skulle, enligt vad jag för min del först tänkte mig, ha hållits här i Stockholm under våren 1918. I den sålunda planerade formen kom emellertid detta möte icke till stånd. Däremot har den svenska regeringens initiativ upptagits så till vida, att två särskilda möten av delegerade från de skilda länderna hållits här, det första i juni månad, under ledning av presidenten WESTRING, om familjerättsarbetets gemensamma fullföljande, och det andra i oktober, under mitt ordförandeskap,beträffande sjörättsutredningens planläggning.
    Redogörelse för det förstnämnda sammanträdet är jag icke befogad att lämna. Jag har dock ingen anledning att dölja,

att det särskilt från svensk sida icke saknats intresse för att vår lagberednings nu igångsatta revision av ärvdabalken måtte redan från början verkställas gemensamt med våra grannländer. För min personliga del har jag också ansett mycket tala för att inom ärvdabalken börja från början, att gripa sig an med de centrala delarna om arvsrätt och testamentsrätt. Det synes mig nämligen vara av största vikt, att den objektiva utredningen för nydaningen av vår allmänna lags konstitutiva delar icke blir allt för mycket efter i kapplöpningen med de aktuella sociala frågornas krav på en skyndsam lösning. För rättsutvecklingens kontinuitet och rättens egen helgd är det av största betydelse, att icke dagens trängande spörsmål lösas blott provisoriskt och ofta utom ramen för våra allmänna rättsprinciper. Så ha vi länge haft känning av att sakna en modern jordabalk. Och på ärvdabalkens område ha vi en antikverad arvs- och testamentsrätt, vars revision påkallas för lösningen av sådana aktuella frågor som t. ex. arvsrättens begränsning till närmare släktled och fideikommiss-stiftelsernas avveckling.
    Emellertid ansågs det av praktiska skäl önskligt att, enligt tidigare uppgjord plan, börja med förmynderskapsrätten; och för närvarande saknas fast överenskommelse om skandinaviskt samarbete annat än i fråga om myndighetsåldern och omyndigs rättshandlingar, ehuru en fortsättning ställts i utsikt. Med de nämnda begränsade uppgifterna skall sålunda den nordiska familjerättskommissionen gripa sig an. För Sveriges del står alltjämt vår lagberedning, nu under justitierådet SJÖGRENS ordförandeskap, för rusthållet.
    Även den gemensamma beredningen för utarbetandet av regler om försäkringsavtalet är färdig att börja, sedan den preliminära norska bearbetningen av materialet nu är färdig. Den svenska kommittén består här av fyra medlemmar under justitierådet ALMÉNS presidium. Av de tre övriga äro en jurist och två försäkringsmän, representerande den ene de ömsesidiga livbolagen och den andre aktiebolagsformen av försäkringsrörelse. Vissa försäkringsgrenar äro icke direkt representerade men skola givetvis beredas tillfälle att göra sin speciella erfarenhet gällande. Vad särskilt angår sjöförsäkringen, är frågan ännu öppen, huruvida denna huvudsakligen skall behandlas av obligationsrätts- eller sjölagskommittén.

    Beträffande slutligen sjölagskommittén, är denna icke ännu tillsatt men väntas begynna sina arbeten i början av nästa år (1919) enligt plan, som uppgjordes på delegerademötet här i oktober månad. Denna skandinaviska beredning blir en stor apparat — icke mindre än nio ledamöter från vart land, därav tre jurister och de övriga representanter för skilda sjöfartsintressen. Arbetet skall bedrivas dels av var kommitté försig, dels vid gemensamma sammanträden, som hållas alternerande i de tre länderna. Härvid skola behandlas alla ämnen, som höra till själva sjölagen, oberoende därav huruvida vissa frågor, såsom en hel del spörsmål av social innebörd, under senare tid gjorts till föremål för lagstiftning eller utredning i det ena eller andra landet. Jag erinrar om att en svensk kommitté sedan något år just är sysselsatt med dylika spörsmål, om bemanningen, arbetstid, bostäder ombord etc.
    Vid uppgörandet av programmet för denna sista beredning förelåg formlig framställning från Finland att — dock endast med en representant — få deltaga däri. Framställningen harav de övriga nordiska regeringarna i princip bifallits under förutsättning, att arbetets påbörjande icke fördröjes genom väntan på att Finland blir färdigt med sitt ledamotsval. Skulle detta icke bli klart, innan kommittén börjar arbeta, kan ett senare inträde icke av regeringarna medges utan den samlade sjölagskommitténs hörande. Även förutsättes det, att Finland låter sig företrädas på ett sätt, som ungefär motsvarar de övriga ländernas representation.
    Med detta principiella tillmötesgående för Finlands deltagande kan Finland hälsas välkommet i de skandinaviska folkens gemensamma lagberedning.
    Tidpunkten är också gynnsam för Finlands inträde i det nordiska lagstiftningsarbetet, därest ett sådant överhuvud skall äga rum. Då den gemensamma beredningen övergår till nya delar av rätten, bör en ny medlem kunna inträda i rådslaget, utan att störing eller fördröjande av arbetet i avsevärd mån uppstår. Både på försäkringsrättens och ärvdabalkens skilda områden torde Finland vara i lika stort behov av moderna rättsregler som Sverige. I fråga om tillsyn å förmyndarförvaltning har visserligen Finland åtskilliga nyare kontrollbestämmelser, som icke äga motsvarighet i Sverige. Men i övrigt äro vi i det stora hela jämställda beträffande de ämnen, som

regleras av ärvdabalken och tillhörande författningar. Överhuvud taget har Finland kvar 1734 års civillag i mera obeskuret skick än dess stadganden för närvarande gälla hos oss. På det sociala och näringsrättsliga området har ju utvecklingen måst medföra betydande utvidgningar och förändringar av den finska lagstiftningen, såsom beträffande arrende av jord, vattenrätt, yrkesfarelagstiftning, bolagsrätt, varumärkes- och patenträtt etc. Men när det gäller civilrättsliga bestämmelser av större allmängiltighet, synes Finland sakna varje motsvarighet till de lagkomplex, vilka på sätt förut nämnts hos oss i vidsträckt grad ersatt de gamla balkarna. Under den långa ofärdstiden har det finska lagstiftningsarbetet förlamats icke allenast genom yttre tvång och inre oro, utan även genom passivt motstånd från allerhögsta ort, där man uraktlåtit promulgera och verkställa fattade beslut. Dessutom är det kanske riktigt att antaga, att också pietet och självbevarelsedrift bidragit till att Finland i det längsta bibehållit sin gamla lag oförändrad. För Finland har 1734 års lag varit ett insegel på landets inre frihet och självbestämningsrätt; och det är förklarligt, om man stått betänksam inför varje tanke på att bryta det. I den mån ändringar och tillägg till 1734 års allmänna lag ägt rum, har den finske lagstiftaren därför också varit angelägen att i möjligaste mån bevara kontinuiteten i rättsutvecklingen på den nedärvda lagens grund. Ett kriterium på att stadig kurs hållits har i viss mån legat däri, att andan och till stor del även bokstaven upptagits från den svenska lagstiftning, som på skilda specialområden kompletterat 1734 års lag. Lagarnas nära anslutning till svensk rättsuppfattning har därmed bevarats, och Finlands folk har kommit att, trots delningen efter raser och språk, i handel och vandel lyda väsentligen samma rättsregler som det svenska.
    I centrala delar har dock den finska lagstiftningen, som nyss antytts, blivit efter, och detta bland annat på de punkter, där resultatet av ett gemensamt skandinaviskt lagverk för Sveriges vidkommande ersatt 1734 års lag. Det moderna samhällslivet kan i längden icke tåla sådana brister. På något sätt måste de fyllas — och vad vore naturligare än att Finland för den skull skyndade att ge sin fulla anslutning till det skandinaviska lagstiftningsarbetet och därmed lade nytt

land under dess rättsområde. Till en början skulle Finland väl då i stort sett med sitt rättssystem införliva de under senare år redan antagna skandinaviska lagarna för att stå på jämnfot med de övriga länderna i arbetets fortsättning. Andan och läggningen av redan gällande finsk lagstiftning synas predisponera för en sådan tillslutning i lika mån, som gemensamma intressen göra den önsklig. Och kunna vi, som ägt förmånen att fritt utveckla lagarna för vårt samhällsliv, giva Finland något av det vunna arbetsresultatet, skall säkerligen Finland kunna giva oss åtskilligt av värde tillbaka.
    Skulle Finland komma att mera allmänt deltaga i det skandinaviska rättsarbetet, synes detta varsla om ett förhållande av största politiska betydelse: den finska statens stabilisering och orientering åt de nordiska folkens självständigt fredliga politik. Denna politiska likställighet och samhörighet har varit en given förutsättning för det hittillsvarande rättsarbetets framgång, har varit den jordmån, vari det skandinaviska samarbetet på rättens område satt sina frukter. En allt närmare samverkan mellan folken och deras regeringar har följt icke minst på grund av krigets tryck utifrån. Denna samverkan har fått sitt uttryck i gemensamt självförsvar utåt med lika medel och jämväl i hjälp inbördes med utbyte av ländernas skilda produkter.
    Utvecklingen av Sveriges, Danmarks och Norges inbördes byteshandel på det ekonomiska området har på den sista tiden varit storartad; och man är säkerligen på alla håll angelägen att ordna detta utbyte, såväl som ländernas gemensamma handelspolitik utåt, även för framtiden. Härav följer nödvändigheten att inrikta sig på skandinavisk lagstiftning också på det rent ekonomiska och näringspolitiska området. Det räcker snart icke längre med mynt- och postkonventioner ny samfärdsel kräver överallt ny rättsreglering. Ha vi gemensamma intressen att skydda även mot utlandet, bör detta ske med hjälp av lika rättsnormer, t. ex. i fråga om medborgarrättens förvärvande och förlust, där ett nordiskt samarbete f. ö. föregått redan den nuvarande lagstiftningen. Nya bestämmelser härom böra endast gemensamt komma till stånd. Detsamma bör gälla beträffande de regler vi var för sig ha om utlänningars rättsförvärv. Därvidlag synes mig särskilt lagstiftningen om aktiebolag — bulvaneriets vida skyddsskärm

— böra göras till föremål för gemensamt begrundande. Helt nära se vi dessutom behovet att likformigt ordna de sociala förhållandena, så att den levande kraften på andliga och materiella arbetsområden icke drages bort från det land, som blir efter. Också här äro de nordiska folken sig själva närmast.
    Men visar det sig sålunda angeläget att införa i det stora hela gemensamma rättsnormer för nordens folk, då framträder också kravet på lika verkningar i praxis — processens likvärdighet och ett allmänt erkännande av nordiska domars inbördes rättskraft bli önskemål, som icke kunna undanskjutas. I vårt land ha vi inom processen icke mycket att bjuda främmande på, så länge muntlighetens och offentlighetens principer icke erhållit uttryckligt erkännande. Vi ha i stället mycket att lära av våra grannar. Men även vi ha dock givetvis åtskilligt att i gengäld ge dem. En samling av nordiska rättsfall inom alla gemensamma rättsområden bör komma till stånd, såsom hittills skett inom sjörätten.
    Vad slutligen angår straffrätten, pågår ju hos oss ett brett anlagt revisionsarbete. Dess former torde i viss mån böra omläggas bland annat i syfte att möjliggöra en mera permanent kontakt med den samtidigt pågående danska strafflagsrevisionen.
    Av allt detta böra de nordiska folken ömsesidigt giva och taga för vinnande av ökad rättsenhet. Men vår kulturuppgift inskränker sig icke härtill. Genom utförandet av vårt rättsverk våga vi hoppas att jämväl gagna mänskligheten långt utanför våra landamären. Under den skandinaviska lagstiftningens specialiseringstid, som sammanföll med det moderna affärslivets uppväxttid — under den tiden tillägnade vi oss i mångt och mycket de stora kulturfolkens yttre rättsapparat, anpassad efter tidens krav och våra säregna förhållanden. Lagar om varumärken och patent, litterär och konstnärlig äganderätt, om firma och prokura, växlar och checker och annat mera — allt detta hade sin internationella vardagstyp, som den nordiska rätten i mångt och mycket tillägnade sig.
    Nu är det tid för oss att i all blygsamhet söka i gengäld giva något av vad de stora folken under krigstiden förlorat— det tillkommer oss att inför världen uppbygga allmänna rättsgrundsatser, som gått till spillo, söka återknyta band, som brustit. Icke minst äro försäkringsrätten och sjörätten ägnade

för ett sådant verk. Båda äro i eminent grad internationella. Jag erinrar särskilt om att man, just när kriget utbröt, var helt nära att förverkliga ett fullständigt utjämnande i världen av de sjörättsliga systemen, vilkas olikhet i skilda länder dittills utgjort ett så stort hinder för en jämn och fredlig utveckling av den internationella sjöfarten. Nu är denna lösning för ögonblicket tillspillogiven. Men det beror i mycket på det nordiska sjörätts- och försäkringsarbetet, om den avbrutna utvecklingen skall kunna återupptagas. Just där bandet avslets, bör utvecklingens tråd tagas upp av oss.
    Jag har icke haft tillfälle att annat än i helt allmänna drag beröra det skandinaviska lagstiftningsarbetets nuvarande ställning och utvecklingsmöjligheter. En sak är icke glömd, men sparad till sist: detta arbetes framgång beror i sista hand av oss alla, nordens jurister. Dessa hava en gång tidigare givit det gemensamma verket anda och liv. Då vi nu kunna hysa förhoppningen att snart se de nordiska juristmötena återupplivas, är det icke förmätet att samtidigt uttala en önskan, att dessa måtte besjälas av samma levande rättsintresse, giva nordisk rättsutveckling lika fruktbärande impulser som fordom.