Den nya strafflagstiftningen mot spridning av könssjukdomar. Enligt lag den 20 juni 1918, som trätt i kraft den 1 januari 1919, hava följande ändringar vidtagits i strafflagen. I 14 kap. har förutvarande text i §§ 19—21 sammanträngts till två paragrafer, efter vilka införts en ny § 21 av följande lydelse:
»Har någon, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller misstanke därom genom könsumgänge eller under övande av otukt, som ej är att till könsumgänge hänföra, utsatt annan för fara att bliva smittad; dömes etc. Blev sjukdomen överförd, må straffet höjas etc.
Har någon på annat sätt, än nu är sagt, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet utsatt annan för fara att bliva smittad av könssjukdom; dömes etc. Blev sjukdomen överförd; må ock i ty fall straffet höjas etc.»
Åtalsrätten för det beskrivna brottet skall enligt § 45 vara allmän, dock att, när brottet begåtts emot maka, målsägares angivelse erfordras. I 18 kap. är § 9 (om lönskaläge) upphävd och bestämmelserna i de båda närmast föregående paragraferna uppdelade så, att de numera utgöra §§ 7 — 9. Vidare har den förutvarande straffbestämmelsen för kvinna, som i otuktshus låter bruka sig till skörlevnad, upphävts och § 11 i övrigt erhållit följande ändrade lydelse :
»Var, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra; dömes för koppleri etc.
Till straff, som nu är sagt, skall ock dömas, där någon, utan att hava gjort sig skyldig till sådant förfarande, som i 1 mom. sägs, för egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga levnadssätt.»
Slutligen har åt § 12 givits sådan formulering, att straff stadgats för "föräldrar etc., som till otukt med annan förleda barn etc. (orden "genom koppleri" hava utgått), ändå att det ej skett på sätt, som i 11 § sagt är". För synnerligen mildrande omständigheterhar förut gällande minimum (två års straffarbete) nedsatts till straffarbete i sex månader eller fängelse.
De sålunda vidtagna strafflagsändringarna sammanfalla i det stora hela med det förslag, som framställts av den s. k. reglementeringskommittén i dess den 31 december 1910 till K. M:t överlämnade betänkande.1 Avvikelserna äro till största delen redaktionella. Kommitténs förslag att till en särskild paragraf vid kapitlets slut överflytta bestämmelsen om påföljd enligt 2:19 har icke godtagits, och den olyckliga metoden att låta en kvarstående bestämmelse erhålla ny paragrafbeteckning har mot kommitténs förslag kommit till användning i fråga om även 18:7—9.
I sak inskränka sig olikheterna mot 1910 års förslag därtill, att allmänt åtal vid brott enligt 14:21 regelrätt medgivits samt att i 18:13 någon bestämmelse om provokation till otukt icke upptagits och ej heller i övrigt vidtagits någon ändring i sistnämnda lagrum. Vid beskrivning av brott enligt 18:11 begagnar lagen bestämningen "bereda sig vinning" i stället för kommitténs mera restriktiva "bereda sig särskild vinning". En ifrågasatt strafflindring i 18:11 har icke genomförts.
Frågan om åtalsrätten har av kommittén räknats till de vansk-
ligaste spörsmålen på förevarande lagstiftningsområde. Då kommittén, med avvikelse från vad i gällande eller föreslagen av kommittén refererad utländsk lagstiftning i ämnet är vanligt, för egen del velat avböja, att smittriskbrottet skulle läggas under allmänt åtal, har detta skett med följande motivering. Kommittén erkänner, att därest kriminaliseringen av dylik gärning betraktas såsom ett led i samhällets kamp gent emot de smittsamma könssjukdomarnas utbredande, en anordning med allmänt åtal blir "givetvis den principiellt riktiga". Emot dess tillämpande anföras emellertid betänkligheter i skilda hänseenden. På grund av särskilt den gängse uppfattningen om dessa sjukdomar såsom skamliga skall den för smitta utsatta personen mången gång genom den offentlighet, som saken genom ett åtals anställande ej kan undgå att erhålla, tillfogas nytt kännbart lidande. Många möjligheter till missbruk och godtycke äro förenade med offentliga efterforskningar å förevarande område, vilket ju på det mest intima sätt berör de enskildas personliga förhållanden. Genom utnyttjande av åtalsrätten i stor utsträckning gent emot prostituerade, som på grund av sitt levnadssätt ju kunna antagas vara behäftade med smittsamma könssjukdomar, skall man kunna komma till samma resultat som genom att stadga straff för prostitutionen såsom sådan och söka framtvinga de prostituerades underkastelse under ett regelmässigt sanitärt tvångsförfarande, alltså det utdömda systemet med reglementeringens bibehållande. Den av kommittén påyrkade skyldigheten för läkare att till offentlig myndighet skriftligen anmäla smittkällor, upptäckta under deras praktik, skall, framhåller kommittén slutligen, med allmän åklagares åtalsinitiativ och tillgång till nyss berörda myndighets handlingar, faktiskt komma att låta både läkarna och deras patienter spela rollen av angivare.
Vid förslagets granskning hade medicinalstyrelsen, med hänsyn till önskvärdheten av att i flagranta fall av smittspridning kunna ingripa straffrättsligt utan vederbörande målsägares medverkan, påyrkat, att vid sidan av det allmänna stadgandet skulle upptagas en särskild bestämmelse om allmänfarlig smittspridning. K. M:t fann emellertid även med dylik modifikation de av kommittén föreslagna restriktionerna i åtalsrätten vara sådana, att effektiviteten av det föreslagna straffbudet skulle kunna i verkligheten komma att upphävas. I propositionen upptogs därför ett stadgande om allmän åtalsrätt, vilket ock, trots bestämda reservationer, vann riksdagens bifall.
Beträffande provokation till otukt hade kommittén föreslagit, att i 18:13 skulle intagas ett tredje moment av innehåll, att den, som genom ord, tecken eller annan gärning på sätt, som vore ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrade eller inbjöde till otukt, skulle, där ej gärningen efter 1 mom. borde svårare anses, dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Omförmälda paragraf i dess nuvarande lydelse omfattar emellertid uppenbarligen jämväl sådan provokation till otukt, så framt densamma utövas i sedlighetssårande form och på sådant sätt, att den framkallar allmän förargelse eller fara för andras förförelse. K. M:t fann därför be-
stämmelsen utan det föreslagna tillägget erbjuda tillräcklig möjlighet för motarbetande av den provokation till otukt, som det över huvud taget kunde bliva tal om att söka stävja genom straffbud. I riksdagen frambars emellertid kommitténs förslag motionsvägen. Men, ehuru tillstyrkt av lagutskottet och av andra kammaren bifallen, föll denna motion på motstånd från första kammaren.
Kommittén hade jämväl föreslagit en omformulering av 1 mom. i nyss berörda paragraf i syfte att utmärka, att det i sagda mom. innehållna straffbudet gäller gärning, som är ägnad att väcka allmän förargelse eller medföra fara för andras förförelse, oavsett om det i det konkreta fallet kunnat visas, att gärningen faktiskt haft nämnda påföljd. Då emellertid lagrummet åtminstone på senare tid av domstolarna tillämpats i berörda utsträckning, har ej heller denna lagändring funnits påkallad.
Vad härefter angår förutsättningarna för straffbarhet vid fall av koppleri i vinningslystet syfte, så hade kommittén, såsom ovan nämnt, föreslagit, att straff skulle inträda allenast då det kunde styrkas, att avsikten med gärningen varit att förskaffa sig särskild vinning. Med detta uttryck säger sig kommittén hava velat angiva, att en medverkan till otukt, t. ex. genom upplåtande av rum åt s. k. nattpartier eller uthyrande av bostad åt prostituerad kvinna med begivande för henne att i bostaden mottaga kunder för otuktsbedrivande, bleve straffbar först då för den prestation, som innebure medverkan till otukt, toges eller betingades ett oskäligt vederlag och så medelst ockrades på osedligheten. K. M:t fann den av kommittén sålunda uppställda fordringen för inträde av straffbarhet innefatta en så väsentlig inskränkning i det föreslagna straffbudets räckvidd, att syftet med den ifrågasatta lagändringen därigenom i hög grad skulle äventyrats. Såväl på grund av principiella synpunkter som med beaktande av eljes hart när oöverstigliga svårigheter för bevisningen föreslog K. M:t därför den lydelse, som nu blivit av riksdagen godkänd.
Beträffande slutligen frågan om straffnedsättning i 18:11 hade kommittén velat öppna möjlighet att vid synnerligen mildrande omständigheter stanna vid bötesstraff för hithörande brott. Men K. M:t och riksdagen hava icke funnit behov föreligga av någon dylik strafflindring, då ju varje brott enligt denna paragraf med nödvändighet är svårartat nog, karakteriserat såsom det är av vanemässighet eller vinningslystet syfte.
I den gestalt, omhandlade lagställen nu i enlighet med riksdagens beslut erhållit, erbjuda de åtskilligt av intresse. Rent tekniskt sett gäller detta i synnerhet brottsbeskrivningen i 14:21 mom. 1.
Genom detta lagrum kriminaliseras själva riskläget såsom sådant, sålunda oavsett om den däruti faktiskt lurande faran verkligen realiserat sig i en läsion av skyddsobjektet (den kroppsliga integriteten). Det mål, som gärningsmannen eftersträvar att uppnå, kommer regelrätt icke att sammanfalla med kränkning av skyddsobjektet. Ja
icke ens den med könsumgänget1 förenade risken för den andra parten behöver ligga klar för hans medvetande för att han skall vara underkastad straff. Omedveten culpa är tillräcklig, efter lagtextens ord även casus; exempelvis om vidtagna försiktighetsmått visa sig mot all förmodan otillräckliga. Man har över huvud, heter det i motiven till detta lagställe2, icke velat grunda bestämmelserna om de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet på begreppen uppsåt och vållande. Lagtextens ordalag omhandla gärningsmannens teoretiska förhållande till viss förutsättning hos hans person, dess karaktär av smittkälla på grund av egen könssjukdom, men lämna frågan om hans viljebeskaffenhets relation till den förbjudna situationen oavgjord.
I 21 § 2 mom. har lagstiftaren följt andra principer. Här är gärningsmannens viljebeskaffenhet med begagnande av sedvanlig terminologi beskriven såsom uppsåt eller grov vårdslöshet (dolus eller culpa lata) i förhållande till risksituationen. Möjligheten för fällande dom är sålunda för detta fall så till vida svagare än enligt det första momentet. Men å andra sidan är det likgiltigt, om smittkällan ligger i gärningsmannens person eller annorstädes.
I övrigt är konstruktionen enahanda för de båda momenten, som sålunda bägge äro närmast avsedda för quasi-försök till smittoöverföring, med eller utan motsvarande realisering. För den händelse olyckan verkligen inträffar kan straffskärpning inträda enligt särskild bestämmelse. Principen om strängare straff för inträffad skada än blott för framkallad risk har sålunda, med riktigt hänsynstagande till rättsmedvetandets hittills oeftergivna krav på balansförhållandena emellan åstadkommet resultat och ålagd bestraffning, även på detta område genomförts.
Stadgandet i 14 kap. 21 § kriminaliserar ett kulpöst förfarande, som icke behöver hava lett till läsion av det utpekade skyddsobjektet, och företer sålunda en brottsbild, som eljes ej är i svensk strafflag vanlig (om än visst ej utan motstycke3). För dess tillämpning förutsättes endast, att den där beskrivna risksituationen inträffat. Därmed är brottet fullbordat.
Enligt 18 kap. 11 § kan straff inträffa på ett tidigare stadium. Den, som dolöst4 underlättar bedrivande av otukt mellan andra, gör sig därigenom skyldig till koppleri och straffas, om gärningen är ett utslag av vanemässighet eller förvärvsbegär, vare sig den otuktiga gärningen kommit till stånd eller icke. För straff enligt 12 § i samma kapitel synes däremot efter ordalagen närmast att döma vara erforderligt, att det kommit till otukt; men de i den föregående paragrafen omnämnda kvalifikationerna med hänsyn till vana eller motiv behöva ej föreligga. I
stället erfordras en kvalifikation av annan art, nämligen gärningsmannens missbruk av ett särskilt plikt- och maktförhållande, och gärningen skall ovillkorligen hava karaktär av "förledande". Båda paragrafernas brottstyper äro sålunda på olika sätt kvalificerade varianter av ett enkelt, i sig självt icke straffbart, koppleriförfarande.1
Frågan, i vad mån ett överförande av könslig smitta enligt förut gällande rätt hemfallit under strafflagen, har besvarats olika. Man har velat åberopa stadgandena om förgiftning eller åtminstone misshandel (Hagströmer), i varje fall stadgandet om vållande till kroppsskada (THYRÉN). Till stöd härför har man bl. a. åberopat uttalanden i kungl. propositionen till riksdagen 1862—63 om antagande av ny strafflag. I nämnda proposition voro nämligen av lagkommittén och lagberedningen föreslagna stadganden om ansvar för uppsåtligt utspridande av pest eller annan sådan för människor smittsam och farlig sjukdom ävensom för överträdelse utan dylikt uppsåt av föreskrifter, givna till avvärjande av sådan sjukdom, uteslutna med den motivering, att förstnämnda brott i allt fall icke bleve ostraffat, enär det alltid skulle kunna hänföras under någonav de i 14 kap. om mord, dråp och annan misshandel meddelade ansvarsbestämmelser, och att, om genom berörda överträdelser sjukdom orsakades, ansvar kunde ådömas den brottslige efter de inämnda kap. om ouppsåtligt vållande till annans död eller till svår kroppsskada givna bestämmelser.2 — Även om förgiftningsbestämmelserna skulle kunna analogivis användas, så gälla de som bekant endast sådana fall, då gift bibringats i uppsåt att skada. Det är läsionsförsöket eller den skadelystna förberedelsen, som i 14:18 finner sitt straff. I alla händelser har den allmänna rättsuppfattningen i landet, som dock hittills icke veterligen manifesterat sig i något rättsfall, säkerligen icke varit benägen att finna hittills gällande strafflagsparagrafer användbara. Tvärtom har en ovedersägligen en gång antagen och intill nu genomförda lagändring kvarstående bestämmelse för ett särskilt fall av smittovådligt förfarande alldeles fallit ur bruk. Jag åsyftar bestämmelserna i K. Cirk. av den 10 juni 1812 angående ansvar dels för den, som utan att hava företett sundhetsbevis eller på annat sätt förklarats obesmittad antager plats såsom amma och sedermera befinnes behäftad med venerisk smitta, dels för den, som utlämnar barn till uppfostran utan bevis, att detsamma är fritt från dylik smitta.3
Reglementeringskommittén har utan tvivel haft starka skäl att förmoda, att nu uppställda bestämmelse vore nödvändig, "i händelse man vill söka häva den nu allmänt rådande uppfattningen om berörda gärningars strafflöshet".4
Ändringen i 18:11 har föranletts av andra skäl. Enligt senare tids rättspraxis har lagrummet ansetts tillämpligt å s. k. flickställen och partihotell. Den förutvarande åtskillnaden mellan koppleri och hållande av sådant hus, där otukt bedrives, har emellertid funnits sakna begreppsmässig grund och ansetts kunna leda till att en tilltalad icke kunde fällas till ansvar enligt någondera bestämmelsen. Man har därför funnit sig böra kriminalisera den vinningslystna exploateringen över huvud av andras otukt, vare sig genom koppleri eller genom soutenörväsen o. s. v. Då härvid koppleri beskrivits såsom otuktens antingen vinningslystna eller vanemässiga främjande, har meningen varit, att den senare bestämmelsen skall tjäna såsom ett legalt symtom på tillvaron av vinningslystnad, vilken i många fall kan vara svår att bevisa.1
Till sist några ord om de ovan berörda strafflagsändringarnas samband med den samtidigt antagna lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.2 Reglementeringskommittén har tänkt sig sina strafflagsbud såsom ett led i ett system av allehanda åtgärder till motarbetande av smittsamma könssjukdomars spridande. Detta system har enligt riksdagens beslut erhållit följande konturer.
I. Åtgärder, grundade på tvångsfri påverkan:
a. Upplysning (Smittspridningslagen § 27).
b. Erbjudande av lätt tillgänglig sjukhusvård, fri från all stötande karaktär, fri öppen läkarvård och medicin, diskret klinikbehandling, ambulerande läkare; korteligen ett utbyggande av det system med kostnadsfri sjukvård för könssjuka, vilket allt sedan 1800-talets första decennier (1817 års lasarettsinstruktion) berett Sverige en rangplats bland Europas länder i kampen mot venerisk smitta3(§§ 4, 5, 7).4
II. Tvångsåtgärder:
a. Straffåtgärder. Härom är i det föregående talat. — I detta sammanhang bör även erinras om redan tidigare lagfästa bestämmelser angående påföljd enligt lagen om äktenskaps ingående och upplösning 6 kap. 9 §.
b. S. k. sanitetsförfarande.
Varje läkare äger befälsrätt över en könssjuk beträffande sjukdomens behandling eller till förekommande av smittans spridning (§ 3). Vägras åtlydnad, åligger läkaren att göra anmälan hos sundhetsinspektören, en särskild för visst distrikt bestämd läkare (§ 9). Denne kan vid tredska och i trängande fall genomdriva inställelse hos läkare, intagande å sjukhus o. s. v. med hjälp av exekutiv myndighet (§§ 21, 22) omedelbart och utan att avvakta beslutets föreskrivna underställning under hälsovårdsmyndighet, som eljes regelrätt i första hand har bestämmanderätt.
Klagan kan i vanlig ordning fullföljas genom besvär upp till konungen (§ 26).
På "sannolika skäl" om smittfarlighet kan sundhetsinspektören tvinga vem som helst att inom utsatt kort tid förete läkare betygsamt att, där detta finnes bekräfta misstanken, omedelbart underkasta sig föreskriven behandling. (§ 14 ff.) Obligatorisk är dylik sundhetsmönstring för den, som blivit åtalad för vissa slag av brott (§ 12).
En detektivartad skyldighet åligger läkaren att under praktik medkönssjuka söka utröna smittkällan (§ 11), och hans anmälningsskyldighet av vad han kunnat upptäcka kommer, såsom ovan framhållits, vid det förhållande att brott mot 14:21 Str. L. lagts under offentlig åtalsrätt, att i viss mån giva honom en angivares roll (§§ 10, 11).
Om krigsmän skola gälla särskilda av konungen meddelade bestämmelser (§ 27).
Däremot upphävas alla stadganden, innefattande reglementering av prostitutionen (§ 31). Frånsett Stockholm, där reglementeringssystemet hos oss först infördes vid 1800-talets mitt1 och varifrån det sedan spritt sig till åtskilliga landsortsstäder, kvarstod detsamma enligt reglementeringskommittén (sålunda år 1910) endast i Göteborg samt i ofullständig form i Norrköping, Hälsingborg, Kristianstad och Sundsvall.2
c. Slutligen kvarstå fortfarande lösdrivarlagens bestämmelser ifråga om skörlevnad. Den mera ändamålsenliga nyreglering avvaktas, som på förslag från fattigvårdslagstiftningskommittén kan komma att åvägabringas. Reglementeringskommitténs majoritet hade som bekant ansett, att ett straffrättsligt eller korrektionellt inskridande vore att tillstyrka mot de s. k. helyrkesprostituerade kvinnorna, sålunda emot dem, som under ovillighet till arbete hava skörlevnad till sin enda eller huvudsakliga förvärvskälla.
Ändamålsenligheten i det ovan skisserade systemet skall här icke närmare undersökas. Om åtalsrätten är redan talat. En viss tvekan har också antytts om det lyckliga i att indraga läkarkåren på sätt som skett3 samt att ålägga den enskilde sådan lydnadsplikt i förhållande till läkarna, som nu blivit fastställd. Man tror sig böra instämma i de farhågor, som uttalats icke minst ur synpunkten av läkarnes ostörda tillgång till de sjukas förtroende, så omistligt vid könssjukdomarnas bekämpande. Och man frestas att med reservanterna i reglementeringskommittén stämpla såsom ett väl starkt ingrepp i den personliga friheten exempelvis skyldigheten att på anfordran anskaffa friskbetyg i fråga om smittsam könssjukdom eller att låta undersöka sig av läkare. 4
I rent tekniskt avseende har den nu träffade anordningen även visst intresse genom sitt genomförande av en klar åtskillnad mellan straff och vad som saknar karaktären av straff. Den oklarhet, som i denna del ännu kvarstår beträffande lösdrivarförfarandet, vill man, enligt departementschefens uttalande i statsrådet vid de nu antagna lagarnas föredragning, söka bortarbeta bl. a. genom tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårdsförvaltningen. Man vill så mycket som möjligt "förhindra", heter det i statsrådsprotokollet, "att tvångsarbetet finge karaktären av straff. Gällande lösdriverilagstiftning hade icke så klart betonat behandlingens preventiva natur, och då man nu sökte framhäva och utveckla denna, hade det ansetts nödigt att lösa sambandet med fångvården".
Det är ett särskilt från s. k. klassiskt straffrättsligt håll länge och bestämt framställt krav, som sålunda tillmötesgås. Gent emot påståendet, att ingen gräns kan upprätthållas mellan straff och vissa andra samhällsvårdande åtgärder, då ju, menar man, varje dylik skiljemur "wankt und fällt", har klassicismen gjort gällande, att en betydelsefull begreppsskillnad föreligger, vilken kan och bör komma till uttryck även i yttre, redaktionellt avseende. Att så i detta fall skett bör säkert hälsas med tillfredsställelse.
Alvar Montelius.