FRANCIS HAGERUP: Den norske panteret. Tredje delvis omarbeidede udgave. Kristiania 1917. Aschehoug. 8:o. XVIII+ 498 s. Kr. 16.50, inb. 20.25.

    Såsom välbekant är för den nordiska juristvärlden, har minister HAGERUP icke av sina maktpåliggande offentliga värv låtit hindra sig från att fortsätta den vetenskapliga forskargärning, som han med sådan berömmelse fullföljde i egenskap av universitetsprofessor. Icke minst de senaste årens produktion innefattar utmärkta prov på Hagerups författarskap. Jag erinrar om den förträffliga avhandlingen här om året i Tidsskrift for Retsvidenskab om "Forholdet mellem positiv Ret og Retsanvendelse", om hans i denna tidskrift förut anmälda översikt över civilprocessen på grundvalen av 1915 års norska lagstiftning, om hans sedan 1917 under utgivning varande nya upplaga av "Den norske Civilproces", om hans 1918 på svenska språket utgivna Inledning till studiet av straffrätt, om det helt nyligen på Norstedts förlag utkomna arbetet "Rätt och kultur i nittonde århundradet" samt om det verk, vars titel läses här ovan. Dessa arbeten från de sista åren vittna ock om den utomordentliga mångsidighet hos Hagerup, varav vi alltid imponerats.
    Den välkända systematiska framställningen av den norska panträtten, som nu utkommit i tredje upplagan — den första är från 1889 och den andra från 1898 — har svällt ut till ett verk på nära 500 sidor. Onekligen har förf. haft fog för sin anmärkning redan i förordet till första upplagan, att arbetet inte fått karaktären av "enfuldt ud hensigtsmæssig lærebog". Men jag tror knappast, att någon läsare är böjd för att beklaga den utvidgning av ramen för en lärobok, som här skett. Tvärtom synes det vara särskilda förtjänster hos detta arbete såväl att framställningen gjorts så fyllig som att problem av mera utpräglat teoretisk karaktär ej undvikits. Förf:s inlägg i en mängd teoretiska kontroverser ha fått sin plats i noter, vari ock finnas talrika och värdefulla litteraturhänvisningar, i den tredje upplagan förda fram till senaste tid. För övrigt har i denna sista upplaga hänsyn tagits till nyare norsk lagstiftning och praxis, som betingat vissa omarbetningar. Men även eljest har förf. på några ställen funnit sig böra modifiera eller ändra sin tidigare intagna ståndpunkt. — Det förtjänar meddelas, att Hagerups arbete framkallat utgivandet av "Randbemerkninger til Hagerups Panteret" av docenten MIKAEL H. LIE, innehållande, förutom en del rättshistoriskt material, åtskilliga intressanta reflexioner rörande spridda punkter i Hagerups

180 LITTERATUR.verk, vartill förf. föranletts vid sin akademiska undervisning på grundval av Hagerups framställning.
    Beträffande konstruktionen av fordringspanträtt har Hagerup i dennu utgivna upplagan frånträtt sin tidigare anslutning till den s. k. cessionsteorien så till vida, att han ej längre finner något hinder att beteckna den fordringsrätt, vilken utgör säkerhet, såsom objekt för en panträtt (panträttsteorien). Denna ändrade ståndpunkt överensstämmer med den av anmälaren hävdade (Om panträtt i rättigheter, 1915). Även i en annan och mycket betydelsefull fråga bör uppmärksammas en ändrad uppfattning i förevarande upplaga. Hagerup hade beträffande pantsättning av s. k. ackommodationsreverser eller därmed likställda "gjorda" reverser i de tidigare upplagorna gjort gällande en åsikt, som enligt vad närmare framhållits i min nyssnämnda skrift och sedermera med en utförligare motivering utvecklats av JUL. LASSEN i hans glänsande framställning om Kunstig Kreditorbegunstigelse (T. f. R. 1917) måste leda till obehörigt gynnande av vissa borgenärer på de övrigas bekostnad. I korthet gäller frågan, huruvida dessa transaktioner med utgivande av dubbla skuldebrev för samma skuld — det ena, ofta på högre belopp än den verkliga skulden, lämnat såsom pant för "omslagsreversen"— skola kunna medföra, att i gäldenärens konkurs bevakning sker för högre belopp än den verkliga skulden därigenom att "panten" realiserats och av köparen, stundom identisk med den ursprungliga"panthavaren", bevakas till sitt fulla belopp, samtidigt som även omslagsreversen bevakas såsom särskild fordran (med avdrag visserligen för vad försäljningen av "panten" inbringat). Numera ansluter sig Hagerup till den meningen, att dessa transaktioner icke få behandlas såsom vanliga pantsättningar och att en gäldenär alltså icke kan på detta konstlade sätt till förmån för viss borgenär öka utdelningskvoten i händelse av en blivande konkurs.
    I avseende å gränsen mellan pant- och retentionsrätt uttalas på ett ställe (s. 37), att panträtten såsom varande en rätt "til at soge dækkelse af tingen for en vis formuesværdi" skiljer sig från "de sikkerhedsrettigheder, som ikke medfører nogen ret til fyldestgjørelse af en ting", såsom bl. a. retentionsrätten. Men, av andra uttalanden framgår, att förf. dock räknar med tillvaron av retentionsrätter med försäljningsrätt (s. 40). Den begreppsmässiga skillnaden sökes därvid i utsträckningen av sakrättsskyddet, i det att retinenten enligt rättighetens eget innehåll saknar sakrättsligt skydd, ifall föremålet kommer ur hans besittning, medan beträffande panträtt visserligen kan förekomma, att sakrättsskydd ej finnes (t. ex. innan pantent raderats), men rättigheten dock ej enligt sitt eget innehåll utesluter rättsskydd mot tredjeman. Mot Hagerups framställning i denna punkt har Lie (Randbemerkninger s. 76) vänt sig med den anmärkningen, att någon skillnad beträffande sakrättsskyddet ej skulle finnas mellan pant- och retentionsrätt. Skillnaden vore i stället att söka däri, att vid rättighetens stiftande besittningen har en olika betydelse i de bägge fallen. Vid retentionsrätten har besittningen konstitutiv bety-

LITTERATUR. 181delse, medan panträttens uppkomst ej är beroende av besittningen, endast dess skydd mot pantsättarens borgenärer. — För min del kan jag, utan att ingå på den enligt min mening sekundära frågan om sakrättsskyddets utsträckning, icke finna någondera ståndpunkten tillfredsställande. Vill man över huvud uppställa retentionsrätten såsom ett från panträtten skilt institut, synes man behöva ett kriterium, som är användbart vid avgränsningen mellan retentionsrätt och legal handpanträtt. Lie's formulering tar sikte på frivilligt stiftad panträtt och synes därför ej täcka förhållandet. Jag tror, att man till slut återkommer till den gamla bestämningen av retentionsrättens begrepp, att säkerheten i detta fall består, icke i sakens ekonomiska värde, utan däri att retinenten utövar ett indirekt tryck på gäldenären, som nödgas undvara besittningen av saken. Häremot svarar då, att försäljningsrätt inte tillkommer retinent. Där försäljningsrätt genom positiv föreskrift finnes, synes en förskjutning ha skett i rättighetens natur, och någon anledning att fortfarande skilja en så beskaffad rätt från panträtt torde i regel icke förefinnas. Det förtjänar påpekas, att i den schweiziska civillagboken retentionsrätt förenats med försäljningsbefogenhet men också upptagits såsom en art av panträtt. Om den positiva rätten uppvisar blandningsformer, så torde dock i systematiskt hänseende böra fasthållas vid realisationsrätten såsom den för panträtt, i motsats till retentionsrätt, karaktäristiska rättsverkan.
Det synes mig anmärkningsvärt, att man i kapitlet om återpantsättning (subpignus) ej finner någon antydan om motsvarighet i Norge till de missbruk i fråga om återbelåning av pantsatta värdepapper, som i Sverige föranlett det nyligen av riksdagen antagna förslaget till lag med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper.
Hagerups Panteret är ägnad att vara till direkt gagn även för svenska jurister vid tolkningen av svensk rätt. I fråga om fastighetspant äro ju olikheterna mellan norsk och svensk rätt högst betydande, men såvitt gäller lösörepant, där reglerna i de bägge länderna helt naturligt äro mera överensstämmande, blir ett studium i detta omfattande och grundliga verk även för den praktiske juristen alltid givande. Själva sakna vi ju alltjämt en systematisk framställning över panträtt i lösöre, och de detaljundersökningar i särskilda delar av ämnet, som HASSELROT i en rad smärre skrifter verkställt, äro beklagligen icke ens tillgängliga i bokhandeln.


Östen Undén.