NILS STJERNBERG: Kriminalpolitik. Studier till den svenska strafflagsreformen. Uppsala 1918. Almqvist & Wiksell. 8:o.146 s. Kr. 2.75.
    Av hänsyn främst till den studerande ungdomen har professor STJERNBERG velat i den föreliggande volymen åstadkomma "en sammanfattning av de viktigaste" bland sina inlägg, mest föredrag, från åren 1910 —1917 i diskussionen om en svensk strafflagsreform.

Även andra än de studerande måste emellertid vara författaren tacksamma för det sålunda beredda tillfället att på ett bekvämare sätt än eljes göra sig förtrogna med hans uttalanden. Med någon tvekan på vissa punkter, då förf:s ställning stundom växlar ¹ en smula i olika uttalanden om enahanda ämnen, kan man uppdraga ungefär nedan beskrivna konturer av hans ställning. Att å denna plats ingå i någon kritik av förf:s uppfattning beträffande så många ämnen förbjudes redan av utrymmesskäl. Såsom en allmän erinran torde böra framhållas den oklarhet, vari man under framställningens gång känner sig sväva beträffande förf:s precisering av straffbegreppet. Man erinrar sig förf:s egna ord i ett annat arbete (Den nya strafflagstiftningen angående minderåriga förbrytare, Uppsala 1905, s. 1.). Straffrättsvetenskapens problem, har förf. där yttrat, förutsätta, för att kunna upptagas till behandling resp. diskussion,"att klarhet resp. enighet vunnits angående vad som med straff skall förstås. I så måtto är straffbegreppet prejudicerande för varje ventilering av straffrättsliga problem".
    Förf. förordar två jämsides löpande serier av frihets straff, custodia honesta och ordinarie frihetsstraff, med minimum av högst en månad samt med maximum av 20 à 25 år. Angående custodia honesta eller "arrest", som dess benämning föreslås även av förf., säger sig förf. vara i stort sett ense med prof. THYRÉN (i detta fall finner förf. att ett lyckligt utfunnet namn för straffarten är av grundväsentlig betydelse). Han förklarar, att detta straff, vars funktioner hittills i vår lag på ett vikarierande sätt hafts omhänder av fängelsestraffet, går ut på en blott förvaring av individer, som begå vissa bestämda arter av angrepp på samhället, visserligen farliga för detsamma men likväl ej till sitt väsen antisociala. Det ordinarie frihetsstraffet uppsorteras i korttidsstraff, fängelse, med maximum ej gärna över två år, samt långtidsstraff, straffarbete. Gärna bör, yttrar förf., straffarbetets minimum, förslagsvis tre år, vara högre än fängelsets maximum, så att en "lucka" uppstår, dock icke så betydande som prof. Thyréns bekanta, av förf. livligt bekämpade treårslucka. Fängelsets uppgift är att vara en "minnesbeta", en "allvarlig rättelse" för "mindre svårartade former av brottslighet", medan straffarbetet därjämte innebär ett "försök från samhällets sida till ett verkligt omdanande av delinkventens hela livsförsel". Av celltiden är förf. ingen obetingad beundrare, likasom han finner gemensamhetsstraffet hava blivit överdrivet förklenat. Han betvivlar gynnsamma verkningar av "den kristna eremitens och munkcellens botgöringsmetoder" samt framhåller gemensamhetslivets fördel för såväl kroppskultur som organiserandet av lämpligt arbete. Han erkänner dock, att vidare utredning tarvas. Det vill härvid synas, såsom underskattade förf. skillnaden mellan situationen för en verklig, dömd fånge och en frivilligt instängd, experimenterande vetenskapsman,

 

¹ Dylika skiftningar liksom smärre inadvertenser — jfr t. ex. uppgifternas. 18, 36, 48 om maximum för modärnt cellstraff — hava naturligen ej kunnat undvikas i ett arbete av denna art.

då han tillmäter en "verkligt grundad mening" egentligen endast åt den, som, "psykiskt normalt utrustad och medicinskt sakkunnig, själv underkastade sig ett dylikt experiment" (att sitta i cell). Celltidens minimum vid straffarbete ifrågasättes så lågt som ett år samt gemensamhetstidens två år. (Härav för hela straffarbetstiden ett minimum av tre år.) Mot den vid gemensamhetsstraffet anförda huvudanmärkningen om faran efter frigivandet av gjorda fångbekantskaper har författaren att sätta blott sitt: måhända kan olägenheten förekommas genom lämpliga metoder, särskilt fångarnas sortering i olika grupper. Den klassificering, som författaren sålunda förutsätter, vill han hava inrättad närmast efter engelskt system men varnar för ett okritiskt efterbildande av amerikanska metoder. Till ytterligare differentiering av fängelse och straffarbete med betonande av det sistnämndas karaktär av ett svårare straff tror förf. på möjligheten att utnyttja påföljden förlust av vissa medborgerliga rättigheter och befogenheter, pekar vidare på bestämmandet av olika slags disciplinära medel att vid de olika straffarterna få komma till användning samt reser slutligen och framför allt kravet på straffarbetets och fängelsestraffets utstående i fullkomligt skilda anstalter, ty, heter det här, namnet betyder mindre, folk frågar erfarenhetsmässigt icke i första hand efter vad slags straff en person har undergått, utan var han har suttit.
    Man finner, att förf. icke. är fiende till de korta frihetsstraffen. Att utbyta dem mot böter finner han mindre önskvärt med hänsyn särskilt till förmögenhetsstraffets återverkningar på den dömdes anhöriga. Anförda olägenheter hos det korta frihetsstraffet vill förf. borteliminera genom införande av skärpning, dock ej enligt 1906 års skärpningslag, som han underkänner, utan, även här, med begagnande av engelsk förebild. Man har, upplyser förf., i England cirka två tredjedelar av alla fängelsestraff förbundna med s. k. hårt arbete under de fyra första veckorna samt förlust av madrass under de första fjorton dagarna. Det korta, skärpta frihetsstraffet vill författaren godkänna även för bötesförvandling och tvivlar på att ett särskilt högt minimum enligt prof. Thyréns förslag står att upprätthålla, ej minst med hänsyn till den verkliga oförmågan att betala. Man får icke förbise, yttrar han, vilken hög grad av andlig spänstighet som erfordras för att ekonomisera med en liten inkomst på sådant sätt, att denna blir i stånd att bära den periodiskt återkommande utgiftsökning, som ett på sätt prof. Thyrén föreslår anordnat bötesstraff representerar — viljan att betala må sedan vara hur ärlig som helst.
    Vad vidare angår bötesstraffet, tror förf., att man under den närmaste framtiden skall nödgas nöja sig med att vidga böteslatituderna, exempelvis till ett maximum å 10 à 20,000 kronor, borttaga den fasta förvandlingstariffen samt slutligen uttryckligen i lagen föreskriva, att vid straffets utmätande skall iakttagas icke blott den dömdes förmögenhetsställning utan även hans förmåga att betala, med särskild hänsyn till honom åliggande underhållsplikt. Sympatisk finner förf. prof. Thyréns framkastade tanke om ett slags statlig

brottsförsäkring, så utförd, att viss del av bötesmedeln avsättas för ersättande av genom brott orsakad skada med regressrätt för staten mot brottslingen.
    Mot dödsstraffet är förf. tydligen ingen avgjord motståndare. Han finner rättsmedvetandet nalkas godtagande av det legala avlivandet t. o. m. beträffande sinnessjuka och ser sig pessimistiskt om efter ett effektivt skydd emot vissa individer genom något annat slags säkerhetsåtgärder än sådana, som "måste anses vara vida mera upprörande ur humanitetssynpunkt än deras förpassande ur tillvaron". Det hade varit önskvärt, om förf. varit i tillfälle belysa denna uppfattning med exempel, som hämtats från svenska förhållanden och icke endast från en viss tysk sinnessjukanstalt.
    Villkorlig frigivning, som prof. Thyrén vill använda blott vid långtida frihetsstraff, finner även förf. vara "i mindre mån ägnad att användas på ett frihetsstraff med fängelsestraffets uppgift". Han tilltalas vidare av den Thyrénska tanken, att vid alla längre frihetsstraff skall såsom eventuell fortsättning vidhängas ytterligare ett straffår, avsett att utstås i cell och som skall sväva över den brottsliges huvud en viss tid (enligt utkastet tre år) efter frigivningen.
    Den villkorliga domen kan enligt författaren principiellt försvara sin plats endast i fråga om dem, som ännu icke äro fullt utvecklade eller som begå brott under inflytandet av en exceptionell yttre frestelse, men institutet får för dessa fall gärna användas i stället för fängelse upp till ett år.
    Vad vidare angår tvångsuppfostran, så synes förf. visserligen (jfr hans uttalanden åren 1910 och 1911, s. 26 och 56) en gång hava stått beredd att diskutera, huruvida det icke vore ganska lämpligt att något höja nu gällande åldersgränser, dock högst till resp. 21—25 år, men synes numera hava deciderat sig i att finna det för närvarande vara klokt att hålla fast vid adertonårsgränsen. Uppfostran skall omedelbart ådömas, så att icke såsom nu vederbörande först skall dömas till straff och sedan får detta utbytt mot tvångsuppfostran, dock endast villkorligt. Men inom denna ram vill förf., att man skall lancera uppfostringstanken i stället för straff så långt som möjligt, så att uppfostran kommer till användning i varje fall, där det blott icke kan sägas vara alldeles hopplöst att därmed uppnå något. Med dylikt vidsträckt utnyttjande för undgående av sammanblandning av de mera förhärdade och hårdnackade typerna med dem, där blott frånvaron av uppfostran och vård gjort sig gällande, finner förf. nödvändigt att kräva olika typer av anstalter, sådana av en lindrigare och sådana av en mera rigorös typ. Detta för övrigt redan därför, att i samma mån mera svårartade ungdomliga element underkastas uppfostringsbehandling, i samma mån måste den anstalt, som tager dem om händer, förse sig med vissa garantier och försiktighetsåtgärder, "som eljes mera äro karaktäristiska för straffanstalter, men som äro alldeles onödiga i fråga om de mera godartade elementen". Även här finner förf. det namn, som man giver åt förfarandet vara av mera underordnad betydelse. "Sedan en

anstalt en gång skapats", yttrar författaren, "och fått sin plats i det allmänna medvetandet, frågar folk icke efter, om en person varit 'uppfostrad', 'skyddsuppfostrad' eller 'tvångsuppfostrad', utan endast 'om han varit på Bona'."
    På tal om ungdomliga förbrytare förordas dessutom varning såsom för dem särskild strafform, vidare att häktning i dylika fall icke må tillåtas annat än vid berättigad farhåga för flykt. I stället för allmänt inrättande av barndomstolar bör man enligt förf. för närvarande inskränka sig till att anförtro förundersökningen åt barnavårdsmyndigheterna samt i de större städerna förordna särskilda därför lämpade personer till s. k. barndomare. Förf. vill icke åt våra åklagare anförtro fri prövning angående åtals anställande utan vill hava åklagaren alltid skyldig, när en förbrytelse av minderårig blivit begången, att för avgörande om vidare åtgärds företagande göra anmälan därom till barnavårdsnämnden resp. barndomstolen.
    Emot den obestämda strafformen förhåller sig förf. synnerligen kritisk, t. o. m. när det gäller exklusivt farliga återfallsförbrytare. "Fråga är", säger förf., "om rättsmedvetandet tillstädjer eller om det med hänsyn till individens behov av rättssäkerhet i ett nutida samhälle ens är tillrådligt att låta domstolen redan i domens ögonblick för obestämd tid utlämna vederbörande åt exekutionsmyndigheterna". Såsom tillräckliga garantier för medborgerlig rättssäkerhet— "eller kanske riktigare: för deras känsla av rättssäkerhet" —föreslår förf., som misströstar om att i vårt land åstadkomma "den garanti, som juryns medverkan vid samhällsfarlighetens konstaterande i andra länder utgör", i stället, att en maktfördelningsprincip genomföres under samverkan mellan flera särskilda statsorgan. Därest domstolen vid avkunnande av det ordinära återfallsstraffet meddelat tillstånd, skulle nämligen den exekutiva myndigheten äga att vid strafftidens slut och före den dömdes frigivande taga under omprövning, huruvida anledning då föreligger att hos domstol göra framställning om hans ytterligare kvarhållande. Härom skulle domstol, i sista hand högsta domstolen, hava att avgöra, men till äventyrs blott för en bestämd, i lagen angiven kortare tid, exempelvis två à tre år, med förbehållen möjlighet av villkorlig frigivning dessförinnan och med rätt för den verkställande myndigheten att före denna tids utgång göra förnyad framställning i ärendet. (Jfr liknande önskemål i den från svenska kriminalistföreningen år 1915 till Kungl. Maj:t ingivna framställningen.) En i lagen fastställd maximitid för interneringens sammanlagda varaktighet skulle under sådana villkor kunna undvaras.
    För de ordinära återfallen godtager förf. visserligen det av prof. Thyrén föreslagna s. k. generalrecidivet men finner principiella och praktiska betänkligheter möta mot dess uppbyggande på hänsyn till summan av tidigare undergånget frihetsstraff. I stället bör, enligt förf:s förordande, hänsyn tagas till grovleken av tidigare brott samt bestraffning, som på grund därav vid det nya brottets begående helt eller delvis undergåtts. Det är vidare enligt förf. icke ett till-

räckligt tillgodoseende av skärpningsbehovet, om det normala straffmaximum höjes. Särskilt med hänsyn till domstolarnas kända benägenhet för milda bestraffningar torde även minimum böra höjas, möjligen med rätt för domstolen att vid särskilt mildrande omständigheter nedgå därunder.
    I ett visst samband med frågan om återfall står, såsom förf. medprof. Thyrén framhåller, frågan om upprepning av brott även utan mellankommen dom. Vad angår dessa konkurrensspörsmål vill förf. göra gällande, att prof. Thyréns ståndpunkt i mycket väsentligt är blott en olycklig konsekvens av en olycklig princip, nämligen den om den gapande luckan i frihetsstraffets latitud. Så länge intet mellanting erbjuder sig emellan tre års och sex års frihetsstraff, möta givetvis stora svårigheter mot tillämpning av skärpningsprincipen vid reell konkurrens. Om man då med Thyrén istället väljer absorbtionsprincipen, följer behovet att upprätthålla en reduktionsregel, liknande den i nuvarande S. L. 4: 10. Skillnaden i straffbehandling bleve eljes alltför stor mellan det fall, då olika brott hava begåtts utan mellanliggande dom, och de fall, då sådan mellankommit. För egen del finner förf., att sistberörda reduktionsregels existensberättigande är "lindrigt talat synnerligen tvivelaktigt". Han förordar att inrymma all en gärningsmans före domen ådragna brottslighet, den ideella såväl som den reella konkurrensen och den rättsfigur, som nu kallas fortsatt brott, under skärpningsgrundsatsens gemensamma hatt, dock så att skärpningen icke göres obligatorisk. Ligger åter en dom mellan brotten, vill förf. hava kumulation av särskilt för varje brott utmätta straff. Ligger jämväl bestraffning emellan, följes även sistnämnda grundsats, dock med iakttagande av regler om återfall. Såsom remedium mot för stor stränghet vid tillämpning av de straffregler förf. sålunda förordar för konkurrensfall gör förf. en allmän hänvisning till institutet villkorlig frigivning samt pekar slutligen på — benådningsvägen.
    Förf. uttalar sig även om behandling av alkoholister och om den statliga prostitutionen. För farliga alkoholister förordar förf. särskild statsanstalt samt medger tillgång till ett summariskt intagningsförfarande men fordrar i sådant fall snabbt efterföljande judiciell prövning med muntlig förhandling angående förfarandets berättigande. I prostitutionsfrågan hyllar förf. på grund av "social-etiska synpunkter" systemet med lokalisering till bestämda områden inom storstäderna. Han föreslår även sådan ändring av nuvarande lagbestämmelse i S. L. 18: 13, att gärningar (inklusive ord) uttryckligen förklaras straffbara, så snart de äro ägnade att väcka allmän förargelse. Vidare åstundas särskilt straffbud för en var, som missbrukar offentligt eller privat tjänsteförhållande för att bereda sig tillfälle till otukt med underordnad.
    Slutligen lämnar förf. en utredning om olika lagförslags och lagars ståndpunkt till frågan om bevisning i ärekränkningsmål och fastställer såsom önskvärt, att av hänsyn till både käranden och svaranden i dylik process såväl som till allmännare samhällsintressen

det s. k. sanningsbeviset måtte frigivas. Åt föreliggande problem vill han önska en lösning i samma riktlinje, som representeras av den nu gällande tyska och danska rätten ävensom det danska strafflagsförslaget av år 1912 (och 1917).

Alvar Montelius.