Den villkorliga domen i praktiken. Kärnpunkten i den nya lagen angående villkorlig straffdom, som trätt i kraft den 1 januari 1919, är övervakningsinstitutet. Beträffande tillämpningen av detta institut har särskilt från domarhåll gjorts gällande, att övervakning, såsom väsentligen tjänande ett uppfostringssyfte, endast undantagsvis borde komma till användning i fråga om vuxna förbrytare. Därvid har framhållits, att den omständigheten, att den dömde vore till mogen ålder kommen, just utgjorde ett sådant särskilt skäl, som enligt lagens 4 § andra stycket föranledde, att övervakning ej skulle äga rum. En dylik tolkning är emellertid icke riktig. Visserligen gjordes vid lagförslagets granskning inom strafflagskommissionen av tvenne reservanter den meningen gällande, att av lagens avfattning borde framgå, att domstolen icke borde förordna om övervakning av vuxen förbrytare, med mindre den av utredningen i målet vunnit full övertygelse om att den dömde icke skulle låta sig rättas utan övervakning, men denna mening vann icke Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall, utan paragrafen fick bibehålla den formulering, som givits av de för lagförslagets utarbetande tillkallade sakkunniga.
    Vad menas då med "särskilda skäl"? Härmed avses t. ex. det fall, att i fråga om en ung förbrytare förhållandena i dennes hem äro sådana, att han där kan antagas komma i åtnjutande av en god uppfostran och handledning, eller det fall, att den tilltalade, vilken av vidriga yttre förhållanden drivits till brott, i sig själv kan anses äga sådana egenskaper, särskilt sådan fasthet och styrka i karak-

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 197tären, att han sannolikt skall kunna, utan stödet av en övervakare, bryta sig en hederlig bana. Stundom torde även själva brottets beskaffenhet kunna utgöra ett sådant särskilt skäl. En kvinna t. ex., som i förtvivlan lagt sitt foster å lönn och sedan visat djup ånger över sitt brott, torde nog i regeln låta sig rättas utan övervakning. I ett fall, som kommit till min kännedom — ett par unga sjömän, som erhållit villkorlig dom och skulle åter gå till sjöss — hade domstolen, under åberopande av 4 § andra stycket, föreskrivit, att övervakning ej skulle äga rum. Enligt vad jag under hand inhämtat, var anledningen härtill den, att man ansåg svårighet möta att här anordna en effektiv övervakning. En dylik lagtillämpning är emellertid icke riktig. Är övervakning erforderlig för det i lagen angivna ändamålet men svår att anordna, måste följden bliva den, att villkorlig dom i det föreliggande fallet ej är på sin plats. Dock förtjänar anmärkas, att en övervakning i fråga om sjömän icke sällan torde kunna göras ganska effektiv, om nämligen vederbörande befälhavare är lämplig för övervakningsuppdraget och antingen själv åtager sig att vara övervakare eller förklarar sig villig vara biträde åt den av domstolen förordnade övervakaren. Vad här sagts om övervakning av sjömän torde i tillämpliga delar gälla även beträffande villkorligt dömda, som bosätta sig i utlandet.
    Att en åtskillnad i övervakningshänseende bör göras mellan unga och vuxna förbrytare har emellertid beaktats vid övervakningsinstitutets utformning. Åt övervakningen har nämligen givits en i viss mån olika karaktär allt efter som densamma gäller till mogen ålder komna personer eller icke. Unga förbrytare kunna sålunda, i motsats till de vuxna, åläggas lydnadsplikt gentemot övervakaren. Härom stadgas i andra stycket av 6 § följande: "Var den dömde vid åtalets anhängiggörande under tjugoett år, må i domen kunna åläggas honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans rättelse." Har den dömde ålagts lydnadsplikt utan inskränkning — vilket väl i praktiken torde komma att bliva det regelmässiga — har övervakaren full frihet att meddela sådana särskilda föreskrifter och vidtaga sådana anordningar, som han i det föreliggande fallet anser erforderliga för den dömdes rättelse. Såsom exempel på sådana särskilda föreskrifter och anordningar kunna anföras: förbud att vistas å viss ort eller att sällskapa med vissa uppgivna personer, förständigande att ingå på ett skyddshem och ställa sig de för hemmet gällande stadgar till noggrann efterrättelse, att antaga erbjudet arbete och icke lämna detta utan övervakarens medgivande, att avhålla sig från förtärande av spritdrycker, att icke besöka utskänkningslokaler o. s. v.
    I de anglosachsiska länderna, vilkas lagstiftning om övervakning (probation) i viss mån influerat den svenska lagstiftningen i ämnet, har mycket omdebatterats, hur långt man får gå i fråga om uppställande av särskilda villkor för övervakningen. I all synnerhet har bestämmelsen om avhållsamhet från spritdrycker vållat menings-

198 AKTUELLA SPÖRSMÅL.skiljaktigheter. Enligt den engelska övervakningslagen av år 1907 kan domstolen föreskriva, att den tilltalade skall avhålla sig från spritdrycker, om förseelsen var fylleri eller begången under inflytande av spritdrycker. Denna bestämmelse har emellertid ansetts alltför restriktiv, och en år 1909 tillsatt kommitté för revision av 1907 års lag har även föreslagit en ändring i lagen i syfte att giva domstolarna rätt att föreskriva avhållsamhet från spritdrycker såsom villkor i varje fall, där domstolen är övertygad om att brottet, direkt eller indirekt, varit en följd av den tilltalades vana att till övermått använda spritdrycker.
    Den svenska lagstiftningen går här i fråga om unga förbrytare ett steg längre än den engelska, även med den av kommittén föreslagna utvidgningen. Enligt den svenska lagen kan nämligen övervakaren föreskriva avhållsamhet från spritdrycker, så snart han anser det erforderligt för den dömdes rättelse, således även i det fall, att spritdryckerna icke haft något med det föreliggande brottet att skaffa. En ung förbrytare t. ex., som förut fört ett nyktert liv, har under övervakningstiden råkat i dåligt sällskap och förledes till dryckenskap, varigenom han drages alltmera nedåt. I sådant fall synes ett av övervakaren meddelat förbud för den dömde att använda spritdrycker vara väl motiverat.
    Det är en stor makt, som sålunda blivit lagd i övervakarens hand, och det kräves därför av honom, att han går till väga med stor varsamhet och takt. Han får ej spänna bågen för högt. Gäller det åtgärder av genomgripande beskaffenhet, t. ex. intagning å skyddshem eller förbud att vistas å viss ort, och är det straff, som enligt den villkorliga domen hotar den dömde i händelse av åsidosatta skyldigheter, jämförelsevis ringa, bör särskilt uppmärksammas, att den ifrågasatta åtgärden ej får stå i alltför stark strid mot den dömdes egna önskningar. I annat fall riskerar man, att den dömde bryter mot någon av de uppställda föreskrifterna i syfte att få undergå straffet, som han av två onda ting anser vara det minst onda.
    Lydnadsplikten för de unga är, enligt min mening, en av de viktigaste bestämmelserna i den nya lagen. Under den frivilliga övervakningsverksamhet bland villkorligt dömda, som före lagens ikraftträdande ägt rum, har en bland de största svårigheterna i arbetet just varit bristen på disciplinmedel i fråga om de unga. Det vill emellertid förefalla, som om man på sina håll ej tillräckligt uppmärksammat den ifrågavarande lagbestämmelsen. Sålunda har vid en av våra största underdomstolar, som under sistlidne januari dömt villkorligt ett 30-tal personer, flertalet unga förbrytare, i endast ett enda fall föreskrivits lydnadsplikt. Detta torde emellertid icke kunna anses vara i enlighet med lagens anda och mening. I fråga om de unga måste ju uppfostringssynpunkten vara den dominerande. Men en uppfostran utan lydnadsplikt är en absurditet. För övrigt förtjänar anmärkas, att någon skada knappast kan uppkomma därigenom, att lydnadsplikt ålägges den dömde, då det ju är lagt i dom-

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 199stolens hand att hejda missbruk från övervakarens sida genom att entlediga honom samt att, där med hänsyn till den unge villkorligt dömde lydnadsplikten visat sig olämplig, låta bestämmelsen därom förfalla. Däremot kan ju en underlåtenhet att stadga lydnadsplikt icke sedermera repareras genom en ny dom.
    1 10 § stadgas, att vårdnadsdomstolen skall, så snart ske kan, förordna såsom övervakare därtill lämplig och villig person samt tillställa såväl övervakaren som den dömde övervakningsbok, vilken, upprättad på sätt Konungen närmare bestämmer, är avsedd att tjäna till ledning och kontroll i fråga om övervakningen. Detta stadgande torde måhända kunna lämna rum för någon tvekan, huru i olika fall rätteligen bör förfaras. Lämpligt torde vara, att då villkorlig dom meddelats, rättens ordförande tillfrågar vederbörande, om de äro nöjda med domen. Förklara sig såväl den dömde som åklagaren samt målsäganden, om denne för talan i målet, nöjda, börjar prövotiden genast att löpa, och övervakare bör naturligtvis då omedelbart förordnas. Önskvärt är även, att övervakningsboken vid samma tillfälle tillställes den dömde, så att han genast får kännedom om de förpliktelser, som åligga honom, och sålunda icke sedermera, vid eventuell anmälan på grund av åsidosatta skyldigheter, må kunna till sitt fredande förebära, att han saknat kännedom om vad som lagligen ålegat honom att iakttaga. Att överlämnandet av boken sker under iakttagande av en viss högtidlig form har förvisso även sin betydelse. Är den dömde nöjd med domen, men åklagaren, eventuellt målsäganden, förklarar sig missnöjd, kan ifrågasättas, huruvida övervakare genast skall förordnas eller därmed skall anstå, tills domen vunnit laga kraft. Lagen lämnar öppet för domstolen att här välja det förfaringssätt, som domstolen i varje särskilt fall kan finna lämpligast. Som regel skulle jag vilja förorda, att övervakare genast förordnas och övervakningsbok överlämnas. Härigenom skulle nämligen en önskvärd frivillig övervakning kunna äga rum till den egentliga prövotidens början, och därefter skulle övervakningsboken infordras genom övervakaren och anteckning däri verkställas rörande prövotiden. En motsatt lagtillämpning kan leda till det otillfredsställande resultat, att en villkorligt dömd underlång tid lämnas utan stöd och tillsyn, och detta just under den tid, då han är mest mottaglig för påverkan.
    I detta sammanhang tillåter jag mig framhålla önskvärdheten av att, därest den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, å övervakningsbokens första sida efter det villkorligt ådömda straffet måtte göras anteckning om det utdömda skadeståndet samt den skadeståndsberättigades namn och adress, på det att övervakaren må kunna, sin plikt likmätigt, tillse, att den dömde, i den mån det är honom möjligt, fullgör sin skyldighet i berörda avseende.
    I fråga om straffanståndets förverkande uppställer sig det spörsmålet: när skall övervakaren göra anmälan på grund av dåligt uppförande från den dömdes sida eller underlåtenhet av denne att full-

200 AKTUELLA SPÖRSMÅL.göra givna föreskrifter? Om t. ex. övervakaren föreskrivit avhållsamhet från spritdrycker och den dömde sedan tar sig ett glas, skall anmälan då ovillkorligen ske? Några detaljerade regler kunna naturligtvis icke här uppställas, utan får övervakaren lita till sitt sunda omdöme i varje särskilt fall. Givet är dock, att övervakaren icke utan tvingande skäl bör göra hänvändelse till åklagaren eller domstolen. I fråga om t. ex. smärre fel av den dömde, vilka skett av obetänksamhet eller svaghet och som den dömde tydligen ångrar, synes övervakaren själv kunna vidtaga lämplig åtgärd, t. ex. giva den dömde en allvarlig erinran. Visar däremot den dömde tredska eller trots, bör övervakaren ofördröjligen göra anmälan hos åklagaren eller domstolen.
    Enligt 17 § må beslut om anstånds förverkande ej fattas, utan att den dömde lämnats tillfälle att yttra sig över framställningen. Fråga kan emellertid uppstå, huru rätteligen skall förfaras, då den dömde undandrager sig tillsynen och icke står att träffa under uppgiven adress samt åklagaren med anledning härav gör framställning till domstolen om anståndets förverkande. I dylikt fall torde man nog icke kunna komma längre, än att, sedan domstolen utfärdat kallelse å den dömde att inställa sig vid domstolen å viss dag, åklagaren låter efterspana den dömde för att delgiva honom kallelsen. Sedan sådan delgivning skett, torde emellertid straffanståndet kunna förklaras förverkat, även om den dömde icke iakttager inställelse.
    Till sist några ord om det i lagen jämväl införda förundersökningsinstitutet. Förundersökningen är ett hjälpmedel för domstolen, då det gäller att bilda sig ett omdöme om huruvida de subjektiva förutsättningarna för meddelande av villkorlig dom i det föreliggande fallet äro för handen eller icke. Förundersökaren, som förordnas av domstolen eller dess ordförande, är, så länge hans uppdrag varar, att likställa med innehavare av allmän befattning och således underkastad ansvar enligt 25 kap. strafflagen. Redan häri ligger ju en viss borgen för att han utför sitt uppdrag samvetsgrant. Därtill kommer, att hans uppgifter kunna bli föremål för granskning av såväl åklagaren som den tilltalade. Befinnas de tvivelaktiga, bör naturligtvis domstolen utreda saken genom att höra vittnen m. m. Lämnas de däremot å ömse sidor av parterna utan anmärkning, torde detta i förening med förundersökarens opartiska ställning vara en tillräcklig säkerhet för att de äro riktiga. Hyser domstolen ändock tvivelsmål, står det ju domstolen fullkomligt fritt att föranstalta om den ytterligare undersökning, som domstolen kan finna nödig.
    Givet är, att svårigheter ibland kunna uppstå i fråga om insamlandet av det nödiga materialet. Detta gäller särskilt utlänningar, som tillfälligtvis vistas här i landet och där begått brott. Omöjligt är det emellertid icke att jämväl beträffande dessa erhålla upplysningar. Sålunda har under det frivilliga förundersökningsarbetet, som av föreningen Skyddsvärnet bedrivits, vid flera tillfällen genom

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 201föreningen Fængselshjælpen i Köpenhamn införskaffats ganska fullständiga utredningar, och i ett fall, som behandlats enligt den nya lagen, erhölls från vederbörande myndighet i Finland en mycket belysande utredning. Vad Norge angår, torde upplysningar kunna införskaffas genom "Lærehjems- og verneforeningen" i Kristiania, vilken nyligen igångsatt ett förundersöknings- och övervakningsarbete med avseende å unga förbrytare efter mönster av det utav Skyddsvärnet här i landet bedrivna arbetet.
    Förundersökningen skall ske med ledning av anvisningar, givna i ett av Kungl. Maj:t fastställt formulär till berättelse om utförd förundersökning. Enligt detta skall först lämnas en schematisk översikt över den tilltalades familjeförhållanden, bostads- och hemförhållanden samt ekonomiska förhållanden ävensom uppgift om svårare kroppslig sjukdom hos den tilltalade eller själslig sjukdom eller defekt hos den tilltalade eller någon av hans närmare anhöriga samt rörande kriminalitet, alkoholism m. m. hos den tilltalade eller någon av hans närmare anhöriga, varefter under rubriken "upplysningar i övrigt angående den tilltalades karaktär och personliga förhållanden m. m." avsetts skola följa en sammanhängande berättelse, innefattande yttranden från den tilltalades anhöriga, lärare, arbetsgivare, myndigheter och föreningar m. fl. Ett särdeles viktigt moment i förundersökningsarbetet är besöket i den tilltalades hem. Mycket beror härvid på hur förhöret med de hemmavarande sker. Vid samtal med t. ex. den tilltalades föräldrar är enligt min erfarenhet att tillråda att icke i början framställa för många frågor utan låta dem själva avgiva en så fullständig berättelse som möjligt och endast genom små inpass här och där söka leda samtalet inpå vad som i målet är det väsentliga att få veta. Det kan vara av vikt, att föräldrarna höras var för sig. Icke sällan har det nämligen visat sig, att särskilt modern icke vågat i faderns närvaro yppa förhållanden, vilka sedermera befunnits vara av avgörande betydelse för målets' rätta bedömande. Uppenbart är, att i förundersökningsrapporten icke bör upptagas annat än vad som i målet kan anses relevant. Emellertid är att märka, att åtskilligt, som för ensträngt juridisk uppfattning kan te sig som icke relevant — t. ex. några till synes oväsentliga små drag, som avse att visa, att den tilltalade varit hjälpsam i hemmet — i själva verket kan ha sin ganska stora betydelse, då det gäller att bilda sig en rätt uppfattning om den tilltalades person.
    Enligt en vid formuläret fogad promemoria till ledning vid förundersökningsrapportens avfattande skall uppgift lämnas om, bland annat, särskilt framträdande goda eller dåliga anlag eller karaktärsdrag hos den tilltalade. I allmänhet bör man undvika att använda så allmänna uttryck som att den tilltalade har en god eller dålig karaktär utan i stället framdraga fakta, vilka peka på en viss läggning i karaktären. I fråga om en ung förbrytare torde sålunda exempelvis böra angivas, om han skolkat från skolan, varit oärlig, lögnaktig, elak mot yngre, svagare kamrater o. s. v., allt egenska-

202 AKTUELLA SPÖRSMÅL.per tydande på en dålig karaktär, eller, å andra sidan, om han varit ordentlig och punktlig i sin skolgång, mån om andras tillhörigheter, sanningsenlig, hjälpsam mot svagare kamrater o. s. v., allt egenskaper tydande på en god karaktär. Förundersökaren bör således angiva fakta; det blir sedan domstolens sak att draga konklusionen.
    I slutet av nyssnämnda promemoria uppmanas förundersökaren att avgiva förslag å lämplig övervakare, för den händelse den tilltalade skulle erhålla villkorlig dom. Fråga kan uppstå, huruvida förundersökaren i varje särskilt fall skall föreslå övervakare, således även i sådana fall, där villkorlig dom uppenbarligen icke kan ifrågakomma, eller han skall undantaga dessa fall, men föreslå övervakare i alla övriga eller inskränka sig till att avge förslag å övervakare i allenast sådana fall, där enligt förundersökarens egen uppfattning sannolika skäl tala för en villkorlig dom. Vilketdera förfaringssättet, som lämpligen bör användas, torde få bero på omständigheterna. Sitter förundersökaren inne med verklig erfarenhet på området, synes det sistnämnda förfaringssättet vara att förorda. I tveksamma fall torde emellertid förundersökaren städse böra föreslå övervakare.
    Såvitt jag haft tillfälle iakttaga, hava domstolarna i regeln vederbörligen beaktat det i förundersökningsrapporterna framlagda materialet. Dock hava fall förekommit, då villkorlig dom meddelats, oaktat den verkställda förundersökningen otvetydigt givit vid handen, att sådan dom i det föreliggande fallet icke varit på sin plats. I en domsaga t. ex. hava en del lösdrivare och arbets ovilliga, vilka antagligen vid rannsakningen duperat med en viss förställningskonst, erhållit villkorlig dom och ställts under övervakning med påföljd att de, som ju var att vänta, sedermera undandragit sig tillsyn. Även med avseende å övervakningen har redan nu visat sig en viss ojämnhet i tillämpningen, såsom t. ex. i fråga om de vuxnas ställande under övervakning, föreskrivandet av lydnadsplikt för unga förbrytare, tidpunkten och sättet för övervakningsböckernas utlämnande o. s. v. Önskvärt vore därför, om, på sätt justitieministern i årets statsverksproposition föreslagit, det kunde åvägabringas en enhetlig ledning och effektiv kontroll i fråga om såväl förundersöknings- som övervakningsarbetet. Ty det är dock på detta arbetes rationella bedrivande, som den nya lagstiftningens framgång väsentligen kommeratt bero.


Harald Salomon.