C. G. BERGMAN: Översikt av svensk rättsutveckling. Uppsala och Stockholm 1918. Almqvist & Wiksell. 8:o. 100 sid.Kr. 3.75. (Särtryck ur FLODSTRÖM: Sveriges folk.)
    Den svenska rättshistorien befinner sig för närvarande i ett tillstånd, som motsvarar varken moderna vetenskapliga anspråk eller den betydelse dess ämne äger såväl inom den svenska odlingens historia som även för en riktig uppfattning och tolkning av gällande svensk rätt i vidsträckta delar.
    Studiet av svensk rättshistoria är utom i fråga om vissa institut eller begränsade rättsområden förenat med betydande svårigheter. Endast till mindre del har materialet vunnit bearbetning i nyare fristående rättshistoriska framställningar. I mycket stor utsträckning har man i stället att hänvända sig till litteratur, vilken icke framträder under rättshistorisk titel. Som inledningar till en mångfald kommittébetänkanden avseende rättsändringar eller vetenskapliga monografier i gällande rätt föreligga en lång rad rättshistoriska undersökningar av växlande betydenhet, stundom synnerligen ingående och av högt vetenskapligt värde. Varje framställning av gällande rätt lösgöres för övrigt med tiden från sambandet med det levande rättstillståndet och erhåller i stället en plats i rättshistorien som en redogörelse för ett gånget skede i rättens utveckling. Allt sedan den rättshistoriska litteraturens början i Sverige har vår rättshistoria på detta sätt med härlett fång förvärvat talrika bidrag, ehuru mången gång av intresse huvudsakligen för teoriens historia. Ett tidskrävande genomsökande av angränsande och stödjande vetenskaper, främst vissa utländska rättssystems historia, den svenska historien i dess olika grenar, den nordiska och germanska filologien och rättsfilosofien, är även nödvändigt för att tillvarataga de upplysningar om rättshistoriska frågor, som där finnas meddelade.
    Men denna litteratur är icke blott svårtillgänglig. Den låter sig därjämte endast motsträvigt infogas i en enhetlig användning och sammanställning, präglad som den är av såväl vitt skilda tiders som olika vetenskapers metodiska och teoretiska egendomligheter, begränsningar och bristfälligheter.
    Och slutligen skall den, som genomgått litteraturen, likväl finna, att den lämnar honom utan ledning i mången viktig rättshistorisk

24 LITTERATUR.fråga. Så är exempelvis den svenska rättens sammanhang med främmande rättssystem endast ytterst ofullständigt utredd, och källorna till studiet av det svenska rättslivet, sådant det fick sitt uttryck i domstolarnas och de dömmande ämbetsverkens praxis, ligga till stor del ogenomforskade i arkivens gömmor.
    Ehuru förklarligt för den, som följt den juridiska vetenskapens arbetshistoria, är det — som av det föregående framgår — i hög grad att beklaga, att under senare tider motsvarigheter till STIERN HÖÖKS skarptänkta översikt över svensk rättsutveckling uteblivit. Det försök NORDSTRÖM inemot mitten av 1800-talet gjorde till en sammanfattande rättshistorisk framställning visar, trots förf:s kunskaper och mångenstädes goda omdöme, vanskligheten att omhändertaga en dylik uppgift, utan att tillräckliga förarbeten föreligga undangjorda. Senare tid kan knappast anses ha skapat gynnsammare förutsättningar för en efterföljare men väl medfört skärpta tekniska fordringar. Den svenska rättshistoriens målsmän ha under sådana förhållanden nöjt sig med att låta de sammanfattningsarbeten de utfört otryckta ingå i de undervisningstraditioner, som bevaras vid de juridiska fakulteterna.
    Från en sådan tradition, den som under senare år följts i Lund, har förf. av föreliggande arbete utgått. För dettas tillkomst har, som förf. anger i sitt företal, en yttre anledning varit bestämmande, nämligen ett uppdrag av FLODSTRÖM att i det av honom redigerade verket "Sveriges folk" lämna en redogörelse för svensk rättsutveckling. Härigenom blev den ram fastställd, inom vilken förf. hade att inpassa sin framställning, och denna har till följd härav erhållit karaktären av en kortfattad översikt, avsedd för en större allmänhet men även ämnad att användas som grundlinjer vid undervisningen i rättshistoria.
    Att arbetet fyller en lucka i vår litteratur har framgått av det föregående, där även de svårigheter antytts, som mött förf. vid utförandet av hans uppgift. Bland de förtjänster i hans arbete, som genast falla i ögonen, må nämnas den livliga stilen, uppställningens överskådlighet och betoningen av sambandet mellan utvecklingen av rätten och av andra faktorer inom kulturlivet, allt egenskaper, som vid en framställning av föreliggande slag måste anses synnerligen betydelsefulla. Fackmannen har att skänka sitt erkännande åt den skicklighet, varmed i många fall de drag ur ett instituts historia utvalts, vilka lämpat sig för en icke alltför tekniskt hållen översikt, liksom han även uppmärksammar, att förf. ingalunda försiktigt bemödat sig att framlägga de resultat, som på forskningens nuvarande ståndpunkt kunnat anses vetenskapligt fastställda utan, som han själv säger, framlagt "vissa partier nästan nyorienterade". Man kan ifrågasätta, huruvida dessa nya åsikter blivit framförda i rätt ordning, när de meddelas i en översiktlig redogörelse, där all motivering måste utelämnas. I varje fall har förf. härmed åtagit sig en vetenskaplig bevisbörda av den omfattning, att dess avlastande genom dokumenterade specialundersökningar väl kan betecknas som

LITTERATUR. 25en uppgift krävande ett livsverk. Intill dess att det arbetsprogram, som förf. alltså uppställt, blivit genomgånget, har man givetvis vetenskaplig skyldighet att i de fall, då förf:s åsikter strida mot hittills vunna vetenskapliga resultat, ställa sig avvaktande eller tvivelsam. Här skola endast några av dessa fall, vilka röra frågor av allmännare räckvidd, i korthet omnämnas. Att i en anmälan diskutera igenom hela den svenska rättshistorien, är naturligtvis omöjligt.
    Ättens ställning i äldre tider har tilldragit sig förf:s livliga intresse, och med allt skäl framhåller han, att dess närmare utredande erbjuder ännu olösta uppgifter för forskningen. Det förefaller emellertid, som om förf. alltför ensidigt fäst sin uppmärksamhet vid den gamla "ätterätten" och kommit att överdriva ättens betydelse. Han går så långt, att han förklarar, att "rättsordningen har från början sin grund i ömsesidig överenskommelse mellan ätterna" (s. 23), och han inleder skildringen av straffrätten med den satsen, att "ättesamhället har ursprungligen helt behärskat detta område" (s.30), liksom redogörelsen för processrätten börjar med tesen, att "rättegången är ursprungligen oavhängig icke blott av domstols handläggning, utan t. o. m. av offentlighet i inskränktare mening, å ting "(s. 37). Även om man väl får antaga, att förf. icke är beredd att uttryckligen ansluta sig till ÅSTRÖMS bekanta påstående, att "ätten är den uräldsta svenska staten", kan dock hans ståndpunkt knappast avsevärt avvika från dennes, ty om man förlägger all rättsmakt i ätternas händer, kan över dessa endast stå skuggan av en stat, som icke förtjänar namnet stat i modern mening. Med anledning av den första av de tre nyss citerade satserna ur förf:s arbete må erinras därom, att visserligen en hel rad processuella stadganden genom sitt innehåll intyga, att de utformats i syfte att åstadkomma förlikning mellan medlemmar av olika stridande ätter, men att härav icke följer, att dessa föreskrifter tillkommit genom avtal mellan ätterna och än mindre, att hela rättsordningen från början har sin grund i överenskommelse dem emellan. Att anföra bevis för ett "contrat social" mellan ätterna torde bli lika svårt som för ett sådant mellan individerna. De två senare ovan anförda satserna av förf. äro givetvis konstruerade på det förhållandet, att ättens betydelse inom straff- och processrätt är större, ju längre man i källorna går bakåt i tiden. Men att därav draga den slutsatsen, att ätten ursprungligen ensam, med uteslutande av staten, behärskat dessa områden, är vågat. Även i förhistorisk tid kan det ju ha varit sörjt för att träden icke växte upp i himlen.
    Det torde för övrigt kunna sägas, att förf:s förhistoriska konstruktion alltför mycket påverkar hans skildring av den medeltida svenska processrätten. Endast härigenom torde det t. ex. kunna förklaras, att förf. efter en redogörelse för härads- och landsting enligt landskapslagarna och landslagen yttrar: "Domstolar i egentlig mening äro emellertid, åtminstone i regel, ej dessa ting" (s. 38). Anledningen till detta uttalande är, som man av fortsättningen finner, den inskränkning i processledningen, som kännetecknade den for-

26 LITTERATUR.mella processen, men att av denna grund frånkänna de nämnda domstolarna i vår medeltida rätt karaktären av domstolar i egentlig mening torde knappast kunna anses berättigat ur vare sig samtidshistorisk eller teoretisk synpunkt och måste för övrigt, som förf. själv antyder, leda till en klyvning av deras natur, då de ju i en mängd fall behandlade målen i annan ordning än efter den formella processens regler.
    Framställningen av det medeltida rättegångsförfarandet innehåller flera nya teser av genomgripande betydelse.
    Bevisvitsordet säges sålunda tillkomma käranden, så framt denne åberopar bevismedel; därjämte gäller, att part, som åberopar vittnen, därmed får vitsordet; om ej särskild bevisning från någondera parten föreligger, är en sådan sak "dulsmål" — en ny tolkning av denna term — och det tillkommer då svaranden att värja sig med egen ed och ed av edgärdsmän.
    Det är givetvis en oerhört svår uppgift att i en kort översikt lämna ett sammandrag av de regler om bevisvitsordet, som förekomma i vår äldre process, vilken som bekant var splittrad i ett otal processtyper. Utan tvivel borde förf. omnämnt detta för den äldre processrätten karaktäristiska drag och iakttagit större försiktighet vid sitt försök att framkonstruera enhetlighet. Mot förf:s nyss anförda teser kan sålunda erinras om att enligt vissa processformer, t. ex. i vissa fall av klander, bevisningen ovillkorligen tillkom svaranden och ej kunde förtagas honom genom ett anbud från käranden att föra vittnesbevis, samt att det visst ej alltid stod svaranden fritt, då han ensam förde bevisning, att göra detta blott med egen ed och ed av edgärdsmän, utan även vittnen kunde erfordras för att bevisningen skulle vara giltig och skydda honom.
    I detta sammanhang må vidare anmärkas, att man lägger märke till att förf. icke vid sin behandling av bevisvitsordet i den formella ordinära processen fäster avseende vid den nordiska rättshistoriens bemödanden att uppvisa en skillnad mellan förfarandet i veterlig och icke veterlig sak.
    I fråga om bevismedlen förekomma, förutom de redan antydda, åtskilliga uttalanden, som tilldraga sig uppmärksamheten. Så synes förf. uppställa den konstruktionen, att vittnesbeviset äldst alltid varit förenat med edgärdsmannabevis. Om detta sistnämnda bevismedels försvinnande yttrar sig förf. på två ställen på samma sida (s. 42). På det ena heter det: "Längst bibehåller den [edgärdsmannaeden] sig i sammanhang med de vanliga två vittnena vid kontrakt, men försvinner även därvid i landslagen". I Magnus Erikssons landslag förekommer emellertid kombinationen av vittnen och edgärdsmän vid fråga om upprivande eller flyttande av råmärken, havandeskap hos kvinna dräpt i våda och mans dödande orsakat av annan tillhörigt djur, och i Kristoffers landslag i de två senare fallen. På det andra stället säger förf. om edgärdsmännen: "För dulseden bibehöll sig också deras ed längst." En viss oklar-

LITTERATUR. 27het framträder vid en sammanställning av detta uttalande med det föregående.
    Om nämndens äldsta historia framlägger förf. en alldeles ny teori. Utgångspunkten skulle utgöras av en i Skånelagen förekommande form av nämnd, som utsågs genom parternas medverkan och efter granskning vanligen genom flertal avgjorde "åt vilkendera av parterna eden skall anförtros; vid lika röstetal dulsed" (s. 43). En nämnd med sådan ställning i rättegången har hittills ej ansetts förekomma i Skånelagen, och det är svårt att förstå, vilket ställe i lagen förf:s tolkning avser. Om den konstruktion av nämndens utveckling, som förf. från denna utgångspunkt uppdrager, må här endast sägas, att ett inordnande av materialet i densamma torde komma att möta betydande svårigheter.
    Ehuru saken ej är av samma räckvidd, må även nämnas, att förf. ej låtit den ur teoretisk synpunkt betydelsefulla utredning, som föreligger om den äldsta svenska skuldprocessen, tillräckligt komma framställningen till godo. Om detta torde kunna sägas redan med anledning av det sätt, varpå käromålets innehåll i vår äldsta rätt vid sådan rättegång angives (s. 40), så gäller det ännu mera i fråga om förf:s uttalanden om exekutionen. Förf. omnämner (s. 44) såsom äldst förekommande självpantning ("nam") blott för böter och säger, att detta förfarande "blivit avlyst (och endast, efter dom, medgivet i smärre gäldsaker: senare landskapslagar)". Det hade helt säkert varit önskvärt, om förf. här med en lätt gjord förändring av uttrycken låtit det förhållande framträda, att vår äldsta lag känner självpantning av skuld utan dom och att en senare landskapslag sådan som Upplandslagen alltjämt medger självpantning av mindre skuld utan förening med böter, ehuru efter dom.
    Vid skildringen av den omvälvning i rättegången, som är den centrala företeelsen i processrättens nyare historia, kunde förf. måhända starkare framhävt den betydelse av huvudhändelse, varifrån följderna förgrena sig, som tillkommer den materiella bevisprövningens framträngande. Som en av dessa följder har man helt säkert att betrakta överflyttandet av bevisbördan till kärandesidan. Den sats, vari förf. förklarar inträdandet av sistnämnda förändring, synes ej vara fullt lyckligt avfattad. Efter att ha yttrat, att parts gamla bekräftelseed, som knappast hade något bevisvärde, så mycket hällre kunde falla bort, som kyrkan uti de talrika ederna såg ett religiöst missbruk, fortsätter förf.: "Då svaranden sålunda icke längre avlägger dulsed, blir vid parternas likställande den naturliga följden, att om käranden icke kan förebringa bindande bevisning, svaranden utan vidare går fri" (s. 86). De båda källor, som äro grundläggande för bevisföringens omläggning i vår rätt, Domarereglerna och Upsalabeslutet av år 1538, utgå likväl icke från den ståndpunkten, att dulsed ej mera användes. Domarereglerna, som innehålla det klaraste uttalandet, inskränka emellertid dess användning och detta som en följd av den princip, som uttryckes i fråga om bevisbördans förläggning: "Men när åklagaren har något skäl, bevis eller

28 LITTERATUR.liknelse eller ock ett vittne med sig, där är hans ja bättre än svarandens nej, och då kommer han honom till lagen [d. v. s. eden]. Där så icke är, sker svaranden orätt, om han tvingas till lagen, förty honom bör icke strax gå lag, att honom något vites eller förekastas, med mindre än klagaren har halvt skäl med sig, då kommer han honom till lagen". För övrigt må framhållas, att förf. i annat sammanhang (s. 97) har ett tydligare yttrande om partsedens användning enligt den legala bevisteori, som redan i Domarereglerna kommit till uttryck, än vad som är fallet i hans nyss anförda sats, där termen "bindande bevisning" bör ersättas med "halvbevisning" för att undvika missförstånd.
    Även i framställningen av förmögenhetsrättens historia torde några spridda drag, om ock helt flyktigt, böra upptagas till omnämnande. När förf. vid sin redogörelse för lands- och häradsallmänningarnas historia säger, att "Gustav Vasa skjuter slutligen helt undan de provinsiella myndigheterna, i det han lägger dessa allmänningar direkt under kronan" (s. 16), återger förf. en äldre mening, som emellertid knappast torde kunna upprätthållas efter de senare årens mera ingående, ehuru ännu icke alldeles uttömmande forskningar.
    Vid skildringen av den enskilda jordäganderättens historia fäster förf. på mer än ett ställe uppmärksamheten på skattebondens betryckta ställning. När förf. härvid yttrar, att sedan teorien om den delade äganderätten framträtt, är bondens äganderätt "i följd av räntans storlek så gott som utan ekonomiskt värde och skiljer sig från en blott nyttjanderätt, praktiskt taget, huvudsakligen endast genom tryggheten i besittningen" (s. 45), må tillfället begagnas att framhålla, hur önskvärt det vore att få verkställd en utredning av jordvärdets historia med avseende å såväl frälse- som skattejord. Ett rikhaltigt material för den tid, varom här närmast är fråga, föreligger bl. a. i handlingar om jordaköp och anteckningar om sådana ärenden i domböckerna. Först en sådan utredning skulle lämna en fast grund för bedömandet av jordbeskattningens tyngd, varöver som bekant allmogen ofta klagade. Alltför stort intryck synes förf. i varje fall ha tagit av de klagomål, som på många håll höjdes vid införandet av laga skifte, när han tillskriver detta skifte den olyckliga verkan, att det i sin mån bidrog till att bondens ekonomiska ställning allmänt blev mer eller mindre rubbad (s. 47). Skiftesverkets ekonomiska betydelse torde böra framställas i annat ljus. Ett förbiseende föreligger tydligen, när förf. efter att ha framhållit, att "nuvarande jordäganderätt" högst väsentligt stigit i värde, fortsätter: "Stegringen kommer dock merendels icke nuvarande ägaren till godo, enär själva jordvärdet genom dess allmänna belåning upptagits av kapitalet och ränteutgiften nära motsvarar den gamla jordskatten" (s. 48). Att den oerhörda stegring av jordvärdet, som motsvaras av penningvärdets fall, kommer jordägaren och icke inteckningshavaren till godo, ligger ju inför allas ögon. Lika litet kan man instämma i följande uttalande, som förf. kort efter det nyss anförda gör om nutida förhållanden: "Fördelningen av odlingsjorden

LITTERATUR. 29är i huvudsak den förutvarande med den betydligt större och bättre delen på ett jämförelsevis ringa antal ägare, ännu merendels tillhörande adeln". Tyvärr föreligga icke i den viktiga fråga förf. här berört så ingående och säkra statistiska utredningar, som man skulle önska. Enligt den ofta citerade beräkning, som verkställts för år 1904, kommer emellertid av landets jordbruksareal i runda tal på egendomar av 0 — 10 har ¼, på egendomar av 10 — 50 har ½ och på egendomar över 50 har återstående ¼. Utrymmet förbjuder ytterligare siffror; de anförda torde vara nog för att antyda en annan bild av jordbruksarealens fördelning än den förf:s framställning lämnar. I den historik rörande rätten att besitta frälsejord, som förf. i största korthet uppdrar å samma sida, varå senast anförda yttranden förekomma, omtalar förf., att adeln först erhöll ensam rätt till frälsejord men att sedermera "upplåtes emellertid redan i början av 1800-talet frälsejorden till förvärv av ofrälse". Förhållandet är likväl som bekant, att redan genom 1723 års adliga privilegier adelns vederlikar, präster och borgare, erhöllo rätt att förvärva annat frälse än ypperligt, att denna rätt genom 1789 års förenings- och säkerhetsakt utsträcktes till allmogen, och att 1810 års lagändring innebar avskaffandet av det förbehåll, som dittills kvarstått till adelns förmån med avseende å ypperligt frälse.
    Även vid redogörelsen för lagfartens betydelse enligt gällande rätt framträda de svårigheter, som möta vid en kortfattad framställning, såsom icke alldeles övervunna. När förf. säger, att lagfarten medför den verkan, att köparen "vinner full trygghet mot säljarens borgenärer eller i konkurrens med andra sakrättsägare" (s. 49), skulle man önskat formuleringen i så måtto vidare, att lagfartens betydelse även vid överlåtelse av samma fångesman till annan person fallit därunder, och i så måtto inskränktare, att till ordet sakrättsägare fogats bestämningen, att de skola härleda sin rätt från samma fångesman som köparen.
    Till slut skola endast några korta erinringar göras med anledning av framställningen av familjerättens historia. Den, som saknar alla förkunskaper i kanonisk rätt, torde knappast kunna erhålla en fullt klar föreställning om den katolska medeltidskyrkans ståndpunkt i fråga om sättet för äktenskaps ingående ur den redogörelse, som härom lämnas. På två ställen berör förf. detta ur rättshistorisk synpunkt så viktiga ämne och använder därvid uttryckssätt, vilkas överensstämmelse ej är utan vidare tydlig. "För äkta börd", säges det (s. 24) under rubriken Familjen, "förutsätter kyrkan föräldrarnas vigselfästa äktenskap (även efterföljande) eller åtminstone trolovning (barn av våldtäkt räknades också såsom äkta)". Vid behandlingen av Äktenskaps fullbordan framhåller förf. först, att vigseln ej var äktenskapsstiftande, ehuru dess åsidosättande medförde kyrkligt straff, och fortsätter: "Kyrkan krävde i sedlighetens intresse för ett giltigt äktenskap ej mera än kontrahenternas samtycke med åtföljande äktenskapligt umgänge och anknöt alltid rättsverkningarna till det sistnämnda" (s. 27). Det senare stället anger klarare än det

30 LITTERATUR.förra den kanoniska rättens ståndpunkt, att viss form ej vore nödvändig för de äktenskapsstiftande avtalen, men är likväl ej i sin helhet riktigt, då ju i kanonisk rätt ett avtal om ett omedelbart ingående av äktenskap (sponsalia de præsenti) åstadkom ett äktenskap, även utan copula carnalis, och man alltså ej kan säga, att den kanoniska rätten "anknöt alltid" rättsverkningarna till sistnämnda faktum.
    Vid redogörelsen för morgongåva enligt den senare medeltidsrätten användes ett uttryckssätt, som kan framkalla missuppfattning av institutets konstruktion. Det säges nämligen där, att enligt de tidigare landskapslagarna "mannen skulle utge till sin hustru" morgongåva på morgonen efter bilägret, men att "senare utfästes blott morgongåvan med fastar vid spjutskaftet vid denna sistnämnda tidpunkt. Morgongåvan — som räknades såsom barnens möderne —tillföll härigenom emellertid hustrun, endast om hon överlevde mannen" (s. 26). Då det här heter, att morgongåva enligt äldre lagar 'utgavs' dagen efter bilägret, medan den enligt senare rätt 'utfästes' vid denna tidpunkt och 'tillföll' hustrun i händelse mannen dog före henne, kan detta föranleda den oriktiga föreställningen, att morgongåva enligt senare rätt ej fullbordades dagen efter bröllopsnatten. Att så likväl var förhållandet, framgår bl. a. av landslagens bestämmelse, att morgongåva gick i arv till barnen, om hustrun dog före mannen.
    När redogörelsen för äktenskapshindrens historia avslutas med det uttalande, att "nya lagen", d. v. s. 1915 års lagstiftning, till vissa från äldre tid bestående hinder" utom sinnessjukdom lagt även vissa andra sjukdomar, som innebära fara för avkomman" (s. 66), kan härigenom bortskymmas det intressanta draget i vår rätt — vilket ej omtalats i det föregående — att redan 1686 års kyrkolag beaktade den rashygieniska synpunkten genom att behandla åtminstone obotlig smittosam sjukdom som äktenskapshinder och att från år 1757 äktenskapsförbud för den, som lider av visst slag av fallandesot, blev bestående i vår rätt, liksom även före 1915 den sinnessjuke eller sinnesslöe enligt lagberedningens yttrande så gott som undantagslöst ansetts obehörig att ingå äktenskap.
    Till slut må påpekas, att uppgiften, att äktenskapsförord förekommer redan i landslagen (s. 68), bör utgå och att formuleringen, att gällande rätt i fråga om hustrus ansvar vid gäld i makars bo föreskriver, att "endast om makarna gemensamt gjort gälden eller ock hustrun för gemensam räkning med mannens samtycke, svarar hennes enskilda egendom, men, såsom förut, aldrig med mera än hälften, sedan gemensam egendom tagits i anspråk" (s. 69), bör ändras så, att de här kursiverade orden utbytas mot orden förmera än hälften av skulden.


K. G. Westman.