INSTANSORDNINGEN I DE FINLÄNDSKA FÖRSLAGEN TILL PROCESSREFORM.
AV
R. A. WREDE.
Bland den store Gustaf Adolfs verk var hovrättens inrättande förvisso icke det minst betydande; därigenom lades äntligen en fastgrund för organisationen av domstols- och rättegångsväsendet. Och dock, ehuru gagnet av denna åtgärd knappast kan överskattas, hade även den, liksom varje mänskligt verk, sina brister.
En svaghet låg redan i den oklarhet, som från början framträdde i fråga om hovrättens uppgift. Då denna domstol icke, såsom avsikten ursprungligen varit, blev högsta instans, utan över den utbildade sig ett nytt organ för den kungliga domsrätten, blev följden härav att i flertalet tvistemål, för vilka det gavs två underrätter, instanserna blevo ej mindre än fyra. Detta medförde givetvis långsamhet i rättskipningen, och redan på 1700-talet förnimmas klagomål över denna olägenhet.
En annan påföljd av hovrättens inrättande, vilken måhända ej kunnat undvikas och i alla fall först på senaste tid väckt uppmärksamhet, bestod däri att skriftligheten, som dittills varit för vårträttegångsväsen främmande, därmed tog sitt inträde i domstolarna, för att sedan allt mera utveckla och befästa sig, närmast i hovrätterna själva, men därnäst även, huvudsakligen genom deras inverkan, i underrätterna.
Den först nämnda olägenheten sökte man avhjälpa genom att avskaffa lagmans- och kämnersrätterna, först i Sverige 1849, och sedan, efter moderlandets föredöme, i Finland 1868. Härigenom minskades instansernas antal till tre. Medlet var onekligen enkelt, men tillika tyvärr alltför mekaniskt. Om någon ombildning av lagmansrätterna, varigenom de kunnat bliva mera ägnade än förut att fungera såsom appellationsdomstolar över häradsrätterna, var icke fråga.
Och så stå vi nu, när det gäller att avlägsna den andra av de skadliga påföljder hovrättens inrättande medförde, eller skriftligheten, inför frågan, huruvida skäl finnes att alls bibehålla hovrätterna såsom appellationsdomstolar eller om det ej vore bättre att utbyta dem mot domstolar av en modifierad lagmansrättstyp, d. ä. bestående av tre rättslärde domare, ävensom, i brottmål och måhända vissa tvistemål, några lekmän, samt med så små domkretsar att bevisomedelbarheten kunde vid dem genomföras.
Denna fråga var föremål för överläggning i den kommitté, som 1893—1900 utarbetade förslag till reform av rättegångsväsendet i Finland, och avgjordes då därhän att hovrätterna visserligen bibehöllos, men deras funktion såsom appellinstans inskränktes till ett fåtal mål av tvistemåls natur. Den nya lagmansrätten, som skulle utgöras av tre lagfarne ämbetsdomare, förstärkta i brottmål med fyra lekmän med individuell rösträtt, fick till uppgift att utgöra första instans för stora och invecklade tvistemål samt grova brottmål och appell- eller vadinstans för alla andra mål, vilka hänfördes till den första underrätten eller häradsrätten såsom första instans. Dessa sistnämnda mål fingo enligt förslaget från lagmansrätten dragas vidare till hovrätt, men blott för revision, d. v. s. för prövning huvudsakligen av vad här för korthetens skull må kallas rättsfrågan. Av de mål åter, som hörde till lagmansrätt såsom första domstol, skulle tvistemålen få vidare fullföljas genom vad till hovrätt och ytterligare i revisionsväg till högsta domstolen. För brottmål av denna kategori, vilka således i första instans handlagts av en domstol, bestående av tre fackdomare och fyra lekmän, medgavs icke något ändringssökande i fråga om vad i målet var utrett, utan endast revision i högsta domstolen.
Det var således i mycket begränsat omfång, som hovrätten enligt kommitténs förslag förblev appellinstans. Men lagberedningen, som fått i uppdrag att revidera förslaget, vidtog däri den ändring, att vadetalan i tvistemål, som höra till häradsrätt såsom första domstol, skulle fullföljas direkt i hovrätten samt revisionstalan i alla häradsrättsmål, både civila och kriminella, i högsta domstolen, som sålunda bleve sista instans för alla slags mål. Om detta förslag har även den kommitté, som år 1918 tillsattes för att på grund av lagberedningens förslag utarbeta proposition i frågan, förenat sig, dock sålunda att rättigheten att fullfölja revisionstalan vore utesluten i
tvistemål, där tvisteföremålets värde kan i penningar uppskattas, när värdet av det parten tappat ej stiger till 1,500 mark, ävensom under vissa förutsättningar i mindre brottmål. Däremot har medlemmen av sistnämnda kommitté, justitierådet O. Hj. Granfelt, i ett vid advokatmötet i Åbo den 24 mars 1919 hållet föredrag1 framkastat den tanken att hovrätterna skulle helt och hållet avskaffas och vadetalan alltid fullföljas i en domstol, sådan som den föreslagna lagmansrätten.
Gällde frågan endast vilkendera domstolen, hovrätten eller en domstol av lagmansrättstypen, borde föredragas framför den andra såsom appellinstans, vore den lätt nog avgjord. Åtminstone skulle i sådant fall jag ej tveka att ansluta mig till Granfelts mening. Enligt min tanke utgör genomförandet — i den mån det låter sig göra — av omedelbarhetsgrundsatsen i rättegångsförfarandet ett av de viktigaste bland de syften, som vid en processreform böra förverkligas. Och att ett nämnvärt mått av bevis omedelbarhet icke är att påräkna i hovrätterna, om dessa bibehållas såsom appelldomstolar, därom är jag likaledes fullt ense med Granfelt, Oavsett att detta redan på grund av de vidsträckta jurisdiktionsområdena skulle möta snart sagt oövervinneliga svårigheter, är skriftligheten så fast rotad i våra hovrätter, att den ej lätt kan från dem avlägsnas. Icke heller behöver det befaras, att lagmansrätterna i sin sammansättning med tre lagfarna medlemmar ej skulle erbjuda tillräckliga garantier för en sakkunnig prövning av målen i andra instans. Och å andra sidan måste det skattas såsom en ej ringa fördel att rättskipningen vid dem vore lättare tillgänglig för parterna och kunde gestaltas billigare än vid hovrätterna.
Härtill kommer ännu en omständighet. Om lekmannaelementets deltagande i rättskipningen skall erhålla den betydelse man vill tillägga detsamma, så måste saken prövas av både lekmän och jurister icke blott i första instans utan även i appellinstansen. Och utgöres denna av en domstol, sådan som den föreslagna lagmansrätten, så kan den lätt för sådana mål, i vilkas prövning lekmän anses böra deltaga, således främst för brottmål, men eventuellt även för vissa slag av tvistemål, förstärkas med nödigt antal lek-
män. Denna synpunkt måste, med avseeende å tidens demokratiska riktning, tillmätas stor vikt.
De nu anförda omständigheterna tala enligt min tanke avgjort till förmån för appelldomstolar av lagmansrättstypen och emot sådana av hovrättstypen. Saken har emellertid även en annan sida.
En sådan organisation av domstolarna, enligt vilken hovrätterna skulle försvinna, förutsätter att alla rättegångsmål i första instans handläggas av domstolar med enklare sammansättning än lagmansrätten, sådan man tänkt sig denna, således av domstolar, bestående av en lagfaren ordförande jämte lekmän — vare sig såsom nämnd eller med individuell rösträtt. Men sådana domstolar, ehuru i allo lämpliga för prövningen av det stora flertalet mål, förmå i regeln icke på fullt tillfredsställande sätt handlägga de största och svåraste målen. Detta förhållande har, i fråga om brottmålen, vunnit erkännande i själva lagstiftningen genom stadgandena om underställning av grova brottmål, vilka stadganden i Finland fortbestå i betydligt större omfattning än i Sverige. Ett sådant institut, genom vilket underrätten i en del mål degraderas till en blott förberedande eller försöksinstans, innebär otvivelaktigt en anomali, som så snart som möjligt bör avlägsnas. Vad åter beträffar tvistemålen,är det likaledes känt, att de som äro av mycket invecklad beskaffenhet i ett flertal fall icke kunna med erforderlig sakkunskap avgöras av våra underrätter. Ett behov föreligger således av underdomstolar med starkare sammansättning än de nuvarande, för handläggningen av grova brottmål och invecklade tvistemål.
Då det å andra sidan, åtminstone i Finland, där målens antal är i förhållande till folkmängden betydligt större än i Sverige, redan av finansiella skäl ej är möjligt att utrusta alla underrätter med ett kollegium av rättslärda domare, och en sådan anordning i varje fall innebure ett oförsvarligt slöseri med både juridiska krafter och materiella tillgångar, blir resultatet att vi, såsom även i samtliga förslag förutsättes, måste hava underrätter av två olika typer, den ena för det stora flertalet mål och den andra för de största och svåraste målen. De invändningar, som från synpunkten av allas likhet inför lagen gjorts mot en sådan organisation av underrätterna, sakna enligt min tanke grund och hava i praktiken icke funnits värda beaktande, enär en sådan anordning förekommer i de flesta kulturländer. Ej heller kan det med fog påstås att härads-
rätterna därigenom skulle förvandlas till bagatelldomstolar, ty de förbleve ju kompetenta för mål av stor betydelse och kunde genom prorogation ytterligare göras behöriga även för lagmansrättsmål.
Men om man sålunda stannar vid en domstolsorganisation med två underrätter, av vilka den med kollegial sammansättning ägde i första instans handlägga grova brottmål och invecklade tvistemål samt därjämte utgöra vad domstol för de till den andra, enklare sammansatta underrätten hörande målen, synas starka skäl tala för bibehållande av hovrätterna. Väl icke såsom appellinstans i brottmål. Ty att mål, som i första instans avgjorts av en domstol, bestående av tre jurister och fyra lekmän, samt med tillämpning åtminstone i huvudsak av bevisomedelbarhetens grundsats, finge ånyo prövas jämväl med hänsyn till bevisfrågan av en överrätt med fyra eller fem lagfarna domare, men utan lekmannamedlemmar och utan bevisomedelbarhet, kan icke ifrågasättas; det vore en appell a judice melius informato ad judicem pejus informatum. Skall en appell i sådana mål tillåtas, bör den så anordnas att tre eller fyra ledamöter av hovrätten resa ut till den ort, från vars lagmansrätt målet inkommit och där, gemensamt med t. ex. fem lekmän, upptaga saken till ny behandling. Enligt min tanke är dock ett sådant rättsmedel överflödigt; det, är i mål av den art, varom här är fråga,och efter den behandling de undergått i lagmansrätten, nog att de få med hänsyn till sakens rättsliga sida underkastas revision i högsta domstolen.
Icke heller bör hovrätten göras till appelldomstol för sådana brottmål och tvistemål, som avgjorts av häradsrätt; i dem bör vadetalan, såsom redan nämnts, fullföljas i lagmansrätten.
Annorlunda ställer sig förhållandet med de tvistemål, som äro avsedda att handläggas av lagmansrätten såsom första domstol. Då lekmän åtminstone i regeln icke skulle deltaga i deras behandling, vore hovrätten med avseende å sin sammansättning otvivelaktigt lämplig såsom appelldomstol för sådana mål. Och då det kan antagas, att skriftliga bevis komme att i dessa mål användas vida mer än vittnen, vore icke heller frågan om bevisomedelbarheten beträffande dem av större betydelse. Mot hovrättens dom i sådana mål borde revisionstalan få fullföljas i högsta domstolen.
En annan lämplig uppgift för hovrätten vore att utgöra revisionsinstans för de mål, civila såväl som kriminella, vilka handläg-
gas av häradsrätt såsom första domstol och av lagmansrätt som vadinstans. Emot ett sådant förslag har visserligen anmärkts, att då enligt detsamma flere särskilda domstolar komme att döma i högsta instans, den för rättssäkerheten nödiga enheten och jämnheten i rättstillämpningen kunde äventyras. Denna farhåga synes dock sakna grund och har i varje fall ej så stor betydelse, som man förmenat. Erfarenheten har visat att i mål angående lega av torp, landbolägenheter och backstuguområden, för vilka hovrätt sedan år 1909 utgjort högsta instans, någon olikhet av betydelse i rättstilllämpningen icke förekommit. Å andra sidan får det ej förbises, att om, såsom lagberedningen föreslagit, alla mål skola få i revisionsväg fullföljas i högsta domstolen, denna måste bestå av så många avdelningar, att även sålunda enheten i rättstillämpningen löper fara att förloras. Om åter rättigheten att fullfölja revisionstalan begränsas såsom i förslaget till proposition förutsättes, uppstår samma fara för de mål i vilka revisionssökande vore uteslutet. Därjämte skulle man härigenom uppoffra den av de båda föregående förslagen omfattade principen, att part i regeln bör kunna ernå prövning av sin sak i rättsligt hänseende i tre instanser. Gör man däremot, såsom här föreslagits, hovrätten till revisionsinstans för häradsrättsmålen, vinner man, med bibehållande av nyssnämnda förmån för parten, den fördelen att antalet mål i högsta domstolen på ett naturligt och sak enligt sätt begränsas och dess arbetsbörda väsentligen minskas.
Visserligen komme på detta sätt hovrätternas uppgift att vara vida mindre omfattande än den hittills varit. Enligt min tanke bleve den dock stor nog att motivera deras bibehållande, då de en gång finnas. För bibehållande av hovrätterna talar ytterligare, att man därmed tager vara på den omfattande rättskunskap och fasta tradition, som sedan gammalt utbildat sig i våra hovrätter. Dessa tvenne omständigheter, att vi ännu hava hovrätterna i behåll och att de utgöra säten för kännedomen om vår rätt, sådan denna i rättskipningen och det praktiska rättslivet tillämpats, äro enligt min uppfattning av stor, ja avgörande betydelse. Hade vi icke kvar våra, hovrätter, utan det gällde att skapa nya domstolar av deras typ, borde man mer än en gång betänka sig, innan man toge ett sådant steg. Men såsom förhållandet nu är, ställer sig saken annorlunda.
Man kastar aldrig ostraffat bort det man har, om detta nämligen är av något värde.
Enligt min tanke tala således övervägande skäl för hovrätternas bibehållande. Men må man icke göra dem till appellinstans för andra mål än sådana tvistemål, vilka i första instans handlagts av lagmansrätt. Viktigare än frågan om hovrätternas bibehållande eller avskaffande är i varje fall, att appellinstansen för alla mål, med avseende å vilka detta låter sig göra, blir en domstol, som bereder möjlighet för en tillämpning av omedelbarhetsgrundsatsen även i fråga om bevisförfarandet.