F. Hagerup: Rätt och kultur i nittonde århundradet. Bemyndigad översättning från norskan av Axel Nihlén. Stockholm 1919. Norstedt & Söner. 189 sid. Kr. 9.00. (Utgör en del av "Det nittonde århundradet", redig. av Aage Friis).
Det är utan tvivel ett allmänt intryck, ehuru olika starkt i olika länder allt efter deras växlande öden, att det nittonde århundradet redan ligger för oss i ett avlägset fjärran. Flera av de band, som mest ögonskenligt förena en tid med en annan, ha under de senaste åren mångenstädes avskurits med ovanlig våldsamhet, och utan tvivel äro krafter i rörelse för att även i andra fall och annorstädes genomföra lösgörelsen. Det nittonde århundradet är för närvarande ställt inför räfsten, och man kommer icke ifrån skuldfrågan genom den billiga utvägen att rikta den mot en liten krets av fallna politiska ledare. Likväl vore ingenting mera ytligt och i längden även gagnlöst än ett försök att bryta förbindelsen med tidsskedet före världskriget. All kultur måste dock till minst nio tiondelar bestå av tradition. För vår tid är det därför en ofrånkomlig uppgift att med tillämpning av dyrköpta erfarenheter granska det nittonde århundradets kultur för att med omdöme tillvarataga de rika skatterna i det gäldbundna boet.
Man måste alltså med tillfredsställelse hälsa begynnelsen av det samlingsverk "Det nittonde århundradet", som, redigerat av professor Aage Friis, avser att lämna översikter över utvecklingen inom olika kulturområden. Att Hagerups bok om "Rätt och kultur i nittonde århundradet" kommit som en av de första delarna står väl tillsammans med vikten av det ämne, som däri behandlas.
För den stora allmänheten förefaller kan hända en skildring av rättens utveckling och dess betydelse för odlingen i dess helhet ej så lockande. Sant är ju också, att en sådan redogörelse ej kan erhålladet konkreta dramatiska liv, som kan möta i den politiska historien, när en förfaren berättarkonst med ett kompositionssätt hämtat från romanens tvinnar trådarna och framställer en bildserie av människoöden med de allmänna problemen förlagda till en bakgrund, som ger hjältarnas storhet relief. Men en framställning av rättsutvecklingen har i stället annat att erbjuda den, som söker kunskap.
"Man lär känna ett folk säkrare ur dess lagar, framgångna ur dess gamla seder, än ur dess hävder", säger Stiernhöök i företalet till sin snillrika bok. Med tillämpning av denna tanke skulle man kunna säga, att man bedömer det nittonde århundradet rättvisare och tillförlitligare efter dess rättsutveckling än efter dess politiska historia.
För att lösa uppgiften att lämna en översiktlig framställning av det nittonde århundradets rätt och av den växelverkan, som ägt rum mellan denna rätt, själv en kulturföreteelse, och övriga element i kulturutvecklingen, skulle man knappast i hela norden kunnat finna någon med större förutsättningar än Francis Hagerup. Med det skarpsinne, den rikedom på idéer och den andliga kraft, som fört honom fram i främsta ledet av nordens rättslärare, förenar han en enastående mångsidighet. Redan förut har omfattningen av hans juridiska intressen framkallat ett encyklopediskt arbete av hans hand, och när han i den lilla skrift, till vilken dessa rader hänleda uppmärksamheten, ånyo från delvis andra synpunkter genomgår rättsvetenskapen och rättens alla områden, har man i honom en vägvisare, som på förhand genom självständig forskning gjort sig förtrogen med dem nästan alla, även om han utvalt vissa till sina särskilda arbetsfält. Att hans bildning och erfarenhet dessutom ej äro inskränkta till det rent rättsliga märker man ej minst av den visa måttfullhet, varmed han bedömer alla de brännande frågor, som upprört eller alltjämt uppröra tiden. Hagerups klara och ledigastil, alltifrån hans första framträdande föremål för så berättigade lovord, motsvarar alla anspråk, som kunna ställas på framställningskonsten i ett arbete avsett för den bildningssökande allmänheten, och kommer till sin rätt i den vårdade översättning, vari hans arbete föreligger.
Det kan givetvis icke begäras, att i denna anmälan ett försök
skulle göras att under jämförelse med andras inlägg belysa den förf :s personliga insats, som ligger bakom hans översikt. Endast några få drag i förf :s arbete skola beröras och några tankar framläggas, som vid dess studium legat en svensk läsare nära.
I sin inledning har förf. med fast hand dragit upp huvudlinjerna för sin framställning, sådana dessa måste bestämmas med hänsyn till det begränsade utrymme, som stått till hans förfogande. Han har, som han själv framhåller, måst avstå från att lämna en historisk belysning av kulturströmningarnas och rättsuppfattningarnas utveckling under nittonhundratalets olika skeden. Han har varit nödsakad att hålla sig till de allmänna huvuddragen, och hans skiss kommer därför till en viss grad att sakna historiskt perspektiv. Vad förf :s framställning förlorat i rörelse genom att det invecklade spelet av brytning och samverkan mellan rätten och andra kulturfaktorer ej kunnat skildras i dess växlande detaljer, har den emellertid vunnit genom en ökad klarhet, som låter de huvudsakliga resultaten av utvecklingen framträda lätt tillgängliga.
Det skulle emellertid varit av stort intresse och kan hända av en viss betydelse för arbetets läggning, om förf. till behandling upptagit den historiska frågan, i vad mån och på vilka grunder den tid han behandlar, århundradet 1814—1914, kan anses ingå i den allmänna rättsutvecklingens historia som en ur rättslig synpunkt avgränsad huvudperiod. Även om man betraktar periodindelningar endast som formella hjälpmedel, medföra de likväl det gagnet, att de föranleda en strävan att urskilja de väsentliga sammanhangens, de ledande strömningarnas, orsak och uppkomst, deras verkan och slut.
I den politiska historien är 1814 utan tvivel ett märkesår, men även där fördunklas det av 1789. Det är i sin mån betecknande, att i det samlingsverk "Det nittonde århundradet", vari Hagerups bok ingår, en särskild del ägnats åt "Franska revolutionen och Napoleonstiden". Helt säkert skulle också 1789, året för upplysningsidéernas genombrott, satt som begynnelseår för förf :s framställning inneburit en anpassning av ramen efter en av huvudströmningarna i den senast gångna tidens rättsutveckling. Betydelsen av upplysningstidens idéer som drivkrafter till genomgripande förändringar inom straffrätten, straffprocessen, person- och familjerätten har förf. för övrigt till fullo uppskattat i sina synnerligen läsvärda framställningar av utvecklingen inom dessa rättsområden.
Naturligtvis möter vid en periodindelning inom rättsutvecklingen lika väl som inom den politiska historien den svårigheten, att det knappast händer, att alla trådar i väven på en gång taga slut och måste ersättas med en helt ny ränning. Förf. har på en av de sidor, som utan tvivel starkast fängsla läsarens intresse (s. 111), framhållit, att epokerna inom rättens olika delar ej motsvara varandra. En omgestaltning av privaträtten, den djupast liggande grundvalen
för samhället i dess helhet, kan, säger han, "endast försiggå med långt större besvär och vida långsammare än till och med genomgripande förändringar i den offentliga rätten. Medan sålunda, för att anföra ett exempel, Frankrikes historia under loppet av det nittonde århundradet kan uppvisa en hel rad av statliga omvälvningar, har däremot landets privata rätt icke undergått nämnvärda förändringar". Lika litet som för privaträtten torde emellertid för statsrätten 1814 lämpa sig som indelningsår. Ej minst efter de sista årens statsrättsliga omstörtningar framstår 1789 som dominerande, som utgångspunkten för den stora utjämningsrörelse, vilken med jämnlikhet och republik på sitt program schabloniserat statsrätten och inom densamma medfört så stora originalitetsförluster, beklagliga eller icke. För en svensk må det för övrigt vara tillåtet att i detta sammanhang erinra om, att det var året 1789, som principen för hela den kommande demokratiseringen: "Ett lika fritt folk bör äga lika rätt" inskrevs i vår författning — en förklaring, vars betydelse förbises i vår historiska litteratur förmodligen därför att den förekommer i en akt, som grundlade enväldet. Endast i fråga om folkrätten synes ovedersägligen en ny period börja med Wienkongressen och den heliga alliansen. Lika tydligt är, att den sträcker sig över folkrättens tillväxttid, som Hagerup så intressant skildrar, och dess rasering, som skett ej minst genom tillämpningen av maximen hos Vegetius: "Magna dispositio est hostem fame magis urguere quam ferro", och att den utmynnar i Versaillesfreden och Folkens förbund.
Frågan, huruvida världskriget och dess följder bilda avslutningen av ett tidevarv även för rättens övriga områden, är uppenbarligen för vår tid av ett helt annat och mera brännande intresse än det förut antydda vetenskapliga problemet om periodens början. Det svar, som kommer att givas på den frågan, blir av omedelbar betydelse för oss alla. Dess lydelse ligger visserligen i framtidens sköte, men arbetet på dess formulering har redan börjat. Segrar den meningen, att den egentliga orsaken till de senaste årens våldsamma och kulturförödande sammandrabbning endast är att söka i bristfälligheten av världens politiska organisation och att framtidens kulturlägges på säkra grundvalar genom en demokratisering av alla stater och införandet av en världsförfattning, blir svaret givetvis nekande. I jakande riktning kommer det däremot att gå, om de ha kraft nog att välta stenen, som anse, att världens olycka vållats av dess hittillsvarande privaträttsliga byggnad, och vilja ersätta den med en ny. När Hagerup efter att ha redogjort för socialismens angrepp mot den enskilda äganderätten, en "grundpelare" för den bestående privaträtten, säger: "De socialistiska grundsatserna ha ännu icke i något statssamhälle lyckats kämpa sig fram till något genombrott" (s. 112), ge dessa ord intryck av en orubbad hållfasthet hos det bestående, som knappast motsvarar verkligheten. Vad som brutit sig
fram i Ryssland är ju ur privaträttslig synpunkt just de socialdemokratiska idéerna, upptagna av bolsjevismen — som visserligen i den högviktiga frågan om politiska medel och taktik intar en självständig hållning. Emellertid är det givetvis möjligt, att trots det ryska experimentet och de reformförsök, som skett och komma att ske med Tyskland som skådeplats, framtiden kommer att ge Hagerup rätt i hans uppfattning av jämviktsläget som i stort sett alltjämt stabilt.
Ogörligt som det är att följa förf :s framställning av alla stora frågor, kan som ett exempel på mästerlig konst framhållas den skildring, där han i motsats till upplysningsidéernas — eller med ett färgrikare slagord individualismens — seger inom de förut omtalade rättsområdena uppvisar utvecklingen av den moderna förmögenhetsrätten till en skarpare betoning av rättigheternas sociala karaktär. Han anger utgångspunkterna, å ena sidan den romerska förmögenhetsrättens individualistiska och oinskränkta äganderättsbegrepp, å den andra sidan den germanska rättens inskränkta äganderätt, och ställer i den mest intressanta belysning den moderna rättens kompromiss, där inskränkningarna upptagits med avseende å äganderätt till fast egendom, men, befriade från sina gamla familjerättsliga och feodala syften, stå som uttryck för uppfattningen av ägaren som förvaltare av förmåner till samhällets gagn och till fördel även för kommande släkten. Det skulle — om en kanske individuell önskan får framföras — varit av intresse, om förf. funnit utrymmet tillåta en antydan, i vad mån den historiska skolan, vars teoretiska betydelse han med skäl sätter så högt, inverkat vid utarbetandet av detta praktiska resultat.
Som förf. själv framhåller, har han haft att inskränka sig till att påvisa de allmänna dragen och måst avstå från att antyda utvecklingens säregenheter i de särskilda länderna. En svensk läsare har mer än en gång anledning att hålla detta i minnet. Ett exempel härpå må vara nog, hämtat från förf :s skildring av den historiska skolans betydelse. Om tiden före dess framträdande, alltså före 1300-talets början, heter det: "Den närmast föregående, av naturrättsliga föreställningar behärskade perioden intresserade sig föga för rättshistoria, och de under densamma uppträdande författarna gjorde sig på grund av bristande kännedom om historiska förhållanden och historiska utvecklingslagar ofta skyldiga till de grövsta misstag. Den historiska skolan medförde ett fullständigt omslag beträffande värdesättandet av rättshistorien". Dess grundåskådning innebar, "att rättsutvecklingen icke får betraktas som en isolerad företeelse i samhällslivet, utan måste ses i sin växelverkan med alla andra faktorer i kulturutvecklingen" (s. 29 f.).
Att den historiska skolan kom med ett nytt bud till Norge, när den sent omsider började göra sitt inflytande gällande på den unga norska rättsvetenskapen, har förf. visat i en uppsats av år 1888.
Men för Sverige medförde den icke en fullständig omvälvning av en förut rent naturrättslig rättsuppfattning. Vår rättsvetenskap måste, på grund av rättens tillstånd och sättet för dess utveckling under landslagens tid, från början bearbeta sitt material historiskt. Stiernhööks och Loccenius' rättshistoriska arbeten, Abrahamssons mödofyllda sammansläpande av historiskt material, Nehrmans historiska metod — som han använde ej minst för att få ett stöd mot den romerska rätten, vilken han ansåg duga endast till att "uppstäda huvudet" — äro tillräckliga vittnesbörd. Nehrman bibehöll ju även efter tillkomsten av 1734 års lag sin ställning som landets främste jurist — vid sina studier i Lund fick ännu Schlyter tentera på hans arbeten — och det skulle vara frestande att belysa hans åskådning genom att anföra hans uttalanden om rättens samband med ett lands historia i övrigt, om dess föränderlighet efter de omständigheters ombyte, på vilka den syftar, om den förpliktande kraften av jus consuetudinarium eller landssed o. s. v. En senare generation, som växte upp efter den nya lagens antagande, utbildades under andra arbetsförutsättningar. Men traditionen blev dock icke bruten, ej ens hos dem som stodo mitt i upplysningstiden. Olof Rabenius, sin tids ledande Uppsalajurist, sökte i en skrift (1769) uppvisa, att den gamla rätten delvis supplerade den nya och alltjämt hade praktisk betydelse för domaren och lagstiftaren, och slutar med en hyllning till Johan Ihre, vars odödliga verk röjde vägen till de gamla lagarna för juristerna. I huru hög grad Calonius' forskningar och studier i äldre svensk rätt och i gammal germansk rätt över huvud stå i samband med hans blick för kontinuiteten i rättsutvecklingen, har som bekant Wrede framhållit i sin biografi. Även den rationalistiske Tengwall uttalade (1794), att "gamla lagarna kan en försvarlig jurist aldrig umbära" och att "landslagen med Abrahamssons noter och Dryzelii register måste man nödvändigt hava tillgång till: ett sådant arbete kommer aldrig ut i vår tid". En genomförd principförklaring föreligger för övrigt i det märkliga "Tal om lagförbättring", som justitiekanslern J. W. Liljestråle i kung Gustavs närvaro höll i Vetenskapsakademien 1775. Här kunna naturligtvis endast några korta antydningar göras om hans tankegång, som är konkret och byggd på historiskt material. Lagarna dela människornas öde: såsom dessa finnas en tid i sin raska ålder och styrka, avtaga sedan, åldras och dö, så sker ock med ett samhälles lagar. Förändringar äro därför nödvändiga, men man bör vid dem taga naturen själv till förebild, vilken går sakta och jämnt tillväga i sina verkningar, särdeles då stora ting skola beredas. Själva tiden giver det gamla, ehuru på någon sida skröpligt, ett slags värde, aktning och anseende, som det nya icke så lätt vinner, och om stadgar efter vart tidevarvs smak skola nyskapas, måste laglydnaden i ett sådant land bliva vacklande. Lagstiftaren bör noga beakta, vad intryck en
tilltänkt lagförbättring kan göra på folkets begrepp och seder efter dåvarande belägenhet och tillstånd i landet, och bör utleta, vad sammanhang så väl den gamla som den nya lagen kan hava med landets övriga författningar, folkets lynne, förmåga och näringar. Lagarna och sederna böra stödja och styrka varandra, men det stödlagen får av sederna är alltid större och betydligare än den hjälp den förra kan göra de senare. Det är i viss mån över lagens förmåga att tillskapa folkets seder, och hans makt har alltid varit otillräcklig att upprätta dem, när fördärvet hunnit till en viss höjd. Folk kunna leva lyckliga utan skrivna lagar och med skröpliga lagar nog, det visar vår egen och romerska historien, men aldrig utan goda seder.
Kort och onyanserad som denna översikt är, torde den dock vara tillräcklig för att visa, att man i Sverige icke bekände sig till den"ohistoriska skola", som Savigny med så stor talang bekämpade för dess övertro på lagstiftarens oberoende av det förflutna och på hans fria makt att omskapa rätten och göra världen lycklig. I själva verket finner man hos de anförda och andra äldre svenska författare mångenstädes tankar, som uttalas i Savignys båda programskrifter. Det vore orätt att förbise, att detta delvis beror därpå, att man å ömse håll läst sin Montesquieu. Å andra sidan finnas givetvis olikheter. Den naturrättsliga bakgrunden faller — mer eller mindre starkt — i ögonen hos dessa tidigare svenska rättsforskare. Hos dem saknas vidare självfallet Savignys romantiska inslag, främst den från Herder hämtade jämförelsen mellan sedvanerättens och språkets utveckling, liksom även teorien om ett "folkmedvetande", en "folktro" eller en "folkvilja" som en fortlevande andlig enhet och bärare av sedvanerätten, med andra ord, de i viss mån oklara, men ytterst fruktbärande satser, som utgöra huvudelementen i det efter tiden lämpade konservativa program, som han sökte bygga på organisk folklig grund. Det skulle leda för långt att här söka noggrannare avväga den historiska skolans insats i svensk rättsvetenskap. Tydligt är emellertid, att det ingalunda minskar dess svenske märkesmans Schlyters betydelse, att för hans ståndpunkt och verk finnas ej blott utländska utan även inhemska förutsättningar.
Att förf., när han belyser de allmänna dragen i sin framställning med konkreta exempel från de nordiska länderna, hämtar dessa företrädesvis från Norge, är helt naturligt. För en svensk läsare är detta gagneligt, enär hans uppmärksamhet härigenom fästes på norska förhållanden, som han kanske eljes ej skulle ha i tankarna. Den, som är inne i svensk rätt och historia, supplerar ju också själv de svenska jämförelserna. Nekas kan dock ej, att förf. stundom för den svenske läsaren över ån efter vatten. Som ett exempel härpå kan nämnas, att förf. för att belysa vissa principer i den moderna avtalsrätten inom citationstecken anför två paragrafer urden norska lagen om avtal — i hans bok får man lagtexten i svensk
översättning (s. 133 f) — och i en not meddelar, att dylika bestämmelser har också den danska avtalslagen och i huvudsak även den svenska. Det hade kanske legat närmare till hands att använda den svenska texten i en framställning för en svensk läsekrets. Avvikelserna mellan den svenska och den norska texten äro icke av den betydelse, att de kunna utgöra hinder härför.
När författaren vid översikten av förmögenhetsförhållandet mellan äkta makar berör gällande svensk rätt, sker detta på ett sätt, som kan giva anledning till missförstånd (s. 143). Förf. urskiljer härvid tre olika former: "ensamrätt för mannen till både hustruns medförda förmögenhet och alla de under äktenskapet förvärvade tillgångarna; individuell äganderätt för envar av de äkta makarna till de av dem i boet medförda eller under äktenskapet förvärvade medlen, samt egendomsgemenskap under mannens vård och överinseende". Därefter säger förf., sedan han berört den första formen, att "den andra formen, vilken var gällande i den romerska rätten och beträffande jordegendom även i den germanska (här kurs.), äger ännu bestånd i de flesta romanska länder, i regel förenad med det s. k. dotalsystemet", och om den tredje formen, att "egendomsgemenskap är den i de nordiska länderna bestående ordningen". Härvid är emellertid att märka, att den svenska rätten, i motsats till den danska och norska, i fråga om giftorättens omfattning ännu så länge kvarstår på den germanska ståndpunkt, som omtalas under den andra formen. I förbigående må även nämnas, att förf :s uttalande om den romanska rättens ståndpunkt undanskymmer egendomsgemenskapens vidsträckta utbredning inom denna rätt. Den upptogs ju såsom legalt system i code civil ur den germanska sedvanerätten i norra Frankrike, och påträffas för närvarande i större eller mindre omfattning ej blott i Frankrike utan även i flertalet romanska länder. (En utförlig redogörelse härför finns i lagberedningens förslag till giftermålsbalk, IV s. 572 f.)
Till slut må det vara tillåtet att komma med några strödda frågetecken. När förf. vid behandlingen av nykterhetsrörelsen säger om totalförbudets anhängare, att deras "antal synes vara i ständig tillväxt" (s. 56), får väl framtiden avgöra, om han däri ser rätt. Kanhända bör man också tills vidare uppskjuta att obetingat instämma med förf., när han (s. 76) avvisar Lombrosos lära om den "födde förbrytaren" i ordalag, som, sedda i samband med hans föregående framställning av kriminalitetens orsaker, ge det intrycket, att han ej är benägen att tillmäta någon avsevärd betydelse åt den moderna rasbiologiens försök att uppvisa, att beskaffenheten av arvsanlaget kan vara en bestämmande orsak till individens brottslighet. I redogörelsen för neutralitetsreglernas utveckling har vidare ett misstag insmugit sig. När förf. som exempel på sådana territorier, vilka på grund av internationella avtal äro undantagna från att göras till krigsskådeplats, anför, att "genom Parisfreden
1856 blevo Ålandsöarna neutraliserade" (s. 176), förbiser förf., att bestämmelsen om öarna hade ett mera inskränkt innehåll.
De senaste raderna förefalla kanhända som en väl långt driven detaljgranskning av ett arbete av framstående huvudsakliga förtjänster.
Ingen som efter slutad läsning lägger från sig den bok, som föranlett dessa anteckningar, kan göra detta utan en livlig känsla av den vinst han dragit av förf :s klara och tankeväckande behandling avsitt övermåttan rika och givande ämne: den utveckling, som är den omedelbara förutsättningen för det lagsamhälle, vari vi leva. Hagerups skrift utgör ett värdefullt bidrag till höjandet av vår rättsliga och medborgerliga bildning och skall utan tvivel vinna välförtjänt uppskattning.
K. G. Westman.