Viggo Bentzon, Personretten. København 1916, 1918. Gad. VIII + 268 s. Kr. 6.00, inb. 7.50.

    Begreppet personrätt tages i Danmark enligt gammal tradition i en i viss mån säregen bemärkelse. Hit räknar man ej blott läran om de privata rättssubjekten, om rättskapacitet och rättslig handlingsförmåga, utan även läran om laga ställföreträdarskap för den, som i större eller mindre utsträckning saknar sådan förmåga. Reglerna om förmynderskap och kuratel — værgemaal i detta ordsvidsträcktaste bemärkelse — hänföras sålunda här till personrätten, ej till familjerätten. Däremot behandlas frågan om rättsskydd för personligheten, såsom namnskydd o. d., icke i personrätten.
    Professor Bentzons Personret, som nu föreligger i sin fjärde upplaga, är, liksom sin föregångare, Deuntzers lärobok i ämnet, skriven närmast till bruk för de juris studerande och lämpar sig med sin på en gång koncentrerade, klara och lättlästa stil synnerligen väl för detta ändamål. Den fyller emellertid även på ett förträffligt sätt uppgiften av en handbok till tjänst för juridisk teori och praxis och är bland annat av ovärderlig nytta vid det skandinaviska lagstiftningsarbetet på förmynderskapsrättens område. Trots sitt jämförelsevis begränsade omfång ger den en fyllig bild av gällande dansk rätt på området, och de behandlade problemen belysas även flerstädes av rättshistoriska överblickar och i noterna bifogade kortfattade jämförelser med närbesläktade främmande rättssystem. Av stort värde äro de till sista tid framförda uppgifterna om den danska judikaturen. Förf. har klar blick för den mångfald reala faktorer, av vilka den gällande rätten är en produkt, och hans vederhäftiga verk kan varmt anbefallas åt envar, som intresserar sig för dansk rättskultur.
    Med hänsyn till det nu pågående lagstiftningsarbetet kunna måhända några kortfattade uppgifter angående den danska förmyn-

264 LITTERATUR.derskapsrättens ställning på vissa centrala punkter påräkna intresse hos denna tidskrifts läsare.
    "Fuldmyndighed" inträder enligt dansk rätt, såframt ej dispens gives, först vid fyllda tjugufem år, men såsom "umyndige" i egentlig mening räknas blott personer under aderton år. De, som befinna sig mellan dessa båda åldersgränser, kallas "mindreaarige" och stå under kurator. Vid adertonårsåldern inträder full "personlig" myndighet; föräldramakten, som motsvarar vad i nyare svenska lagar och lagförslag kallas vårdnad och som ej hänföres till person utan till familjerätten, upphör fullständigt, och den minderårige råder t. ex. fritt över sina tjänster (se särsk. s. 123—128). Begreppet minderårighet innefattar sålunda begränsningar av den rättsliga handlingsförmågan allenast såvitt angår förmögenheten. De härom gällande ålderdomliga bestämmelserna tolkas så (s. 210—221), att rättshandlingar rörande förmögenheten skola ingås av den minderårige och kurator i förening, att pengar och värdepapper, vilka sålänge omyndigheten fortfar omhänderhavas av det för hela riket gemensamma Overformynderiet, uttagas därifrån, och att den minderårige principiellt äger själv omhänderhava sin egendom under kurators tillsyn. För upprätthållande av regeln att den minderårige ej får ensam disponera över sin förmögenhet anses dock kuratorn kunna framtvinga deposition av pengar, så ock av värdepapper, beträffande vilka erforderlig garanti ej kan vinnas genom prohibitiv påteckning. Ofta förekommer det ock att kuratorn i samförstånd med den minderårige omhändertar hela förmögenheten.
    Åt motsättningen mellan omyndighet och minderårighet ger Bentzon en skarp teoretisk tillspetsning. En omyndigs rättshandling kan enligt hans mening ej bliva giltig genom efterföljande godkännande; allt beror på förmyndarens rättshandling, och vad den omyndige företagit sig kan blott få faktisk betydelse såsom ett slags utkast till en rättshandling (s. 142). Förf. avvisar ock tanken att den omyndige kan handla med förmyndarens samtycke (s. 195 not 1), men väl anser han (s. 136), att reglerna om fullmakt och negotiorum gestio här äro tillämpliga. Den minderårige däremot blir, såsom förf. (s. 142) uttrycker saken, bunden genom sin rättshandling liksom en myndig, under villkor att kurator ger sitt samtycke. Han kan ej träda tillbaka, innan kurator fattat position, ja kurator skulle enligt förf. kunna förläna rättshandlingen bindande verkan, även om den minderårige dessförinnan blivit fullmyndig. Kurators samtycke kan även givas på förhand och behöver ej avse en viss rättshandling utan kan lämna rum för en betydande rörelsefrihet. I rättstillämpningen är man ganska snar att antaga förhandenvaron av samtycke till minderårigas rättshandlingar.
    Rätt att råda över självförvärvad egendom anses tillkomma icke blott minderårig utan även omyndig, dock att föräldramaktens innehavare kan fråntaga den omyndige egendomen, om det finnes på

LITTERATUR. 265kallat (s. 128—135). Och myndighetsreglerna avse endast rättshandlingar, som medföra förpliktelser för personen i fråga; handlingar, som blott gå ut på förvärv, kunna företagas av envar, som besitter den in casu erforderliga förståndsmognaden (s. 80—84). Det största intresset knyter sig till frågan om verkan av ett ömsesidigt förpliktande avtal, som en icke fullmyndig person på egen hand slutit (s. 81, 145—147). Om ett sådant avtal frånträdes från hans sida, blir normalt även medkontrahenten fri från sin förbindelse. Har medkontrahenten trott, att han hade med en myndig person att göra, kan han, såframt han ej erhållit rättsgiltig prestation, när som helst frånträda avtalet utan att nödgas först söka godkännande hos förmyndare eller kurator. Ja, även sedan godkännande inlupit, kan han enligt Bentzons förmenande träda tillbaka, emedan förmyndaren eljest kunde spekulera på hans bekostnad. Sistnämnda uppfattning, som strider emot ett av förf. anfört rättsfall (U. f. R. 1898 s. 199), synes mig icke tillräckligt motiverad. Om godkännande inlöper, innan medkontrahenten märkt det fel, som därigenom avhjälpts, synes han icke hava något berättigat anspråk att draga sig ur spelet, ifall han numera skulle finna detta med sin fördel förenligt. Och märker han sitt misstag, innan godkännande mellan kommit, synes man böra fordra, att han fattar och tillkännagiver sitt beslut i anledning därav, utan att först avvakta ett godkännande. Det synes även naturligast att tillerkänna godkännande samma betydelse som rättsgiltig prestation. Har åter den bristande rättsliga handlingsförmågan varit medkontrahenten bekant, kan meningen hava varit, att godkännande skulle sökas, och han kan då träda tillbaka, allenast om godkännande vägras eller ej erhålles inom en lämplig frist. Om kontrahenterna däremot ej tänkt sig, att godkännande skulle utverkas, föreligger enligt Bentzons åsikt ett negotium claudicans; medkontrahenten blir bunden, tills det visar sig, huruvida rättsgiltig prestation sker från den icke fullmyndiges sida. Sistnämnda uppfattning lärer strida emot svensk rätt (jfr Winroth, Svensk Civilrätt IV s. 341 och där anförda rättsfall). Den synes mig även öppna en utväg till affärstransaktioner från unga personers sida, som överhuvud är betänklig och särskilt vad de helt omyndiga angår står illa tillsammans med den legislativa grunden för de av Bentzon så starkt betonade inskränkningarna i deras rättsliga handlingsförmåga. Ovisst synes ock, huruvida man verkligen i regel äger antaga, att medkontrahenten i här avsedda fall velat ikläda sig en ensidig juridisk bundenhet.
    Åt frågorna om verkan av avtalets frånträdande för det fall att prestation redan skett från ena eller andra sidan samt om omyndigs och minderårigs ansvar för culpa in contrahendo ägnar förf. en intressant undersökning (s. 147—163), som dock här måste förbigås. I båda dessa hänseenden gälla i dansk rätt vissa egendomliga regler

266 LITTERATUR.till den omyndiges skydd, och allmänna förmögenhetsrättsliga grundsatser leda ock i vissa fall till resultat, som avvika från vad hos oss gäller.
    Omyndighetsförklaring utövar enligt dansk rätt sin verkan i förhållande till tredje man i god tro först från det kungörelse skett i laga ordning (s. 138—139). Om förvaltningen av omyndigförklarads egendom och om omyndigförklarads rättshandlingar gälla i det hela samma regler som beträffande den på grund av ålder omyndiges. Enligt Bentzon äger dock omyndigförklarad principiellt icke råda över vad han själv förvärvar, såframt ej sådan rätt särskilt tillerkänts honom. Förf. tager ock till orda för ett uttryckligt förordnande i varje särskilt fall, huruvida omyndighet skall föreligga även i personligt hänseende, en mening som dock i det hela synes vara främmande för praxis (s. 117 med not 17, s. 118, 226).
    Även enligt dansk rätt kan en omyndighetsförklaring lättare utverkas, om personen i fråga själv uttalar önskan därom. Rätt att på egen begäran förklaras omyndig är dock icke för något fall stadgad (s. 115 med not 10; jfr s. 122 och svensk lag den 5 juli 1884 2 §). Beträffande änka, som även i Danmark är myndig oberoende av sin ålder, gälla emellertid särskilda bestämmelser (s. 67—76, 220, 226—227). Änka kan, om hon så önskar, välja en Lavværge, som närmast har ställning av rådgivare och fullmäktig och vars förordnande följaktligen ej inkräktar på hennes fulla självbestämmanderätt. Lagen innehåller emellertid även regler om ett annat institut, s. k. fast Lavværge, som tjänar syftet att skydda en i ekonomiska ting oerfaren änka mot obehöriga påtryckningar och att över huvud skaffa garantier för en välbetänkt förvaltning av hennes förmögenhet. Änka med fast Lavværge intager ungefär samma ställning som minderårig. Institutet i fråga, som anses kunna tagas i bruk även efter separation eller skilsmässa, spelar i praktiken en betydande roll. Vanligen förordnas fast Lavværge på vederbörandes egen ansökan, i vilket fall någon prövning av behovet ej anses erforderlig. Att ställa sig under fast Lavværge anses såsom en helt naturlig åtgärd, vilken ej har något av den infamerande verkan, varifrån enligt dansk uppfattning ej ens den på egen begäran vunna omyndighetsförklaringen är fritagen. Bentzon tager ock (s. 115 not 10) till orda för en utsträckt tillämpning av institutet, vilket förmenas i många fall vida bättre än en omyndighetsförklaring vara lämpat efter det föreliggande skyddsbehovet.
    Ett annat parti av förf :s framställning, som är av särskilt intresse, angår verkan av abnorma men ej omyndigförklarade personers rättshandlingar (s. 84 f.; jfr s. 138, 139), ett ämne, som var föremål för överläggningar under förarbetena till avtalslagen men som av obligationsrättskommittén lämnades att lösas i samband med förmynderskapslagstiftningen. Bentzon tillbakavisar ej blott de lege lata utan ock de lege ferenda Lassens tanke att efter mönst-

LITTERATUR. 267ret av engelsk rätt tillerkänna sådana rättshandlingar giltighet, ifall medkontrahenten är i god tro. I stället förordar han den lösning av frågan, som Rümelin föreslagit: "Wer sich auf seine Geschäftsunfähigkeit beruft, soll dem Gegner den sogenannten Vertrauensschaden, d. h. den Schaden zu ersetzen haben, den dieser in Folge davon erleidet, dass er glaubt, ein gültiges Geschäft abgeschlossen zu haben".

Birger Ekeberg.