Professor Thyréns lagutkast om ärekränkningsbrottet. Av professor Thyréns förberedande utkast till strafflag, speciella delen, utkom under 1917 ett första kapitel, avhandlande »Brott mot kroppslig okränkbarhet».1 Detta har i början av innevarande år efterföljts av en ny del, om »ärekränkningsbrottet» (Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. II. Lund 1919. 185 s. Kr. 7.00). Arbetet inledes av ett utkast till lag innefattande inalles 10 paragrafer. Därefter följer en komparativ översikt av nuvarande europeisk straffrätt (sid. 5—94). Tredje avdelningen (sid. 95—119) utgör en framställning av svensk rättsutveckling i ämnet, börjande från hednalagen och slutande med 1864 års strafflag. Speciell uppmärksamhet egnas åt rättsutvecklingen från och med 1734 års lag. I fjärde avdelningen (sid. 120—149) motiverar författaren sitt eget lagförslag. Såsom avslutning på det hela återgivas in extenso icke blott en mängd i olika länder gällande lagar utan ock ett stort antal för närvarande aktuella lagförslag.
Själva lagutkastet innebär flere avvikelser från gällande lag. Ärekränkningen skiljes fullkomligen från falsk angivelse. Beskyllning av enbart ekonomisk betydelse (»menlig för yrke, näring eller fortkomst») ingår såsom sådan icke under ärekränkning, utan kommer att hänföras till förmögenhetsbrotten. Vidare anses i utkastet beskyllning om brott icke utan vidare innebära straffbar diffamation utan överlämnas det åt domstolen att fritt avgöra, huruvida äran angripits genom beskyllningen, den må hava gått ut på brott eller an-
nan gärning. Slutligen har beskyllning mot död man, så vitt den eljest uppfyller förutsättningarna för diffamation, gjorts straffbar.
I alla dessa avseenden kan man icke undgå att skänka förslaget sin fulla anslutning. Ett falskt påstående, att någon t. ex. iklätt sig stora borgensförbindelser, kan på det kännbaraste skada dennes kredit, men något för honom nedsättande, något äre rörigt innefattar påståendet icke. Påståendet att någon t. ex. duellerat åter innefattar otvivelaktigt åtminstone i de flesta fall beskyllning om brott, men kan under vissa omständigheter vara så långt ifrån diffamation, att tvärtom påståendet, att han undandragit sig duell, skulle vara att anses diffamerande.
Mera tvivelaktig kan man ställa sig till den skiljelinje, utkastet drager mellan diffamation och injurie. Till diffamationen hänföres nämligen endast beskyllning om viss gärning, medan däremot all annan kränkning av objektiv ära (likasom självfallet kränkning av subjektiv ära) behandlas såsom injurie. Sant är visserligen, att någon skarp gräns mellan diffamation och injurie icke kan uppdragas och att övergången från den abstrakta beskyllningen till det rena okvädinsordet städse blir flytande. Men å andra sidan är det likaså obestridligt, att injurien enligt utkastet kommer att omfatta lika bestämda angrepp på den objektiva äran som någonsin diffamationen, och att därför skillnaden mellan diffamation (»den till sitt innehåll bestämda») och injurie (»den till sitt innehåll obestämdare ärekränkningen») enligt utkastet helt och hållet försvinner. Påståendet att en person är otillräknelig eller att han lider av venerisk sjukdom synes ingalunda vara till sitt innehåll mindre bestämt än t. ex. påståendet att han i ett visst givet fall icke hållit sig till sanningen. Vartdera påståendet angiver ett fullkomligt lika bestämt om också icke likartat minus i den angripnes sociala fullödighet. För egen del skulle jag därför föredragit en skiljelinje uppdragen så att diffamationen innefattade kränkning (huvudsakligen) av den objektiva, injurien kränkning (huvudsakligen) av den subjektiva äran.
Särdeles lyckligt måste anses vara, att utkastet ej definierar ärekränkningsbegreppet, utan utgår därifrån, att domaren ur livet känner och in casu kan uppdraga gränserna för vad som kan anses utgöra angrepp på annans ära. Icke häller mot dess indelning av diffamationsbrottet synas anmärkningar befogade. Utkastet skiljer mellan de fall, då beskyllningen framkommit under fullgörande av en laglig skyldighet att avgiva omdöme om den beskyllde och då så icke varit förhållandet, då beskyllningen skett på sådant sätt att därav framgår den tilltalades uppsåt att göra beskyllningen allmänt bekant och då så icke varit fallet, då beskyllningen rör den beskylldes enskilda liv och då den rör allmänna intressen, samt då den skett mot bättre vetande och då så ej varit fallet. Anmärkningsvärd och enligt min tanke icke berättigad är däremot den stora skillnad, som utkastet gör så väl beträffande straffbarheten som beträffande sanningsbevisets tillåtlighet mellan offentlig (allmänt bekantgörande) och icke offentlig beskyllning. Nekas skall icke att
offentligheten kan utgöra ett försvårande moment, men å andra sidan får icke förbises, att den hemliga bakdantaren i regeln handlar ansvarslösare än den, som offentligt angriper annans ära. Den förre räknar eller kan åtminstone räkna med den möjligheten, att beskyllningen aldrig kommer till den beskylldes kännedom och att denne således icke blir i tillfälle att rentvå sig i offentligheten, vilket den senare i regeln ej kan göra. Den ena tager (ofta nog men icke alltid »rånar») den andra däremot stjäl sin nästas ära, och så väl ur individens som ur samhällets synpunkt sett kan ifrågasättas vilkenderas handlingssätt är förkastligare.
Utkastet har — utan tvivel till sakens fromma — icke försökt giva en mera eller mindre uttömmande uppräkning av de intressen, som kunna göra beskyllningen rättsenlig resp. ursäktlig. »Liksom vid andra brott» — säges med fullt skäl härom i motiverna —» måste det bliva domarens sak att in casu avgöra, efter livets förhållanden, huruvida — förutsatt att han, jämväl efter livets förhållanden, finner ett angrepp på ära föreligga — detta angrepp bör anses rättfärdigat av föreliggande omständigheter». Angreppets berättigande åter är väl icke uteslutande men dock i väsentlig mån beroende av, huruvida det i detsamma ingående påståendet är överensstämmande med sanningen eller ej. Härmed kommer man in på frågan om medgivande av sanningsbevis och om den inverkan, ett presterat sanningsbevis bör utöva. Utkastets ståndpunkt i denna synnerligen svårlösta fråga är följande.
Bevis om sanningen i ett ärekränkande påstående får förebringas endast för så vitt påståendet rör bestämd gärning. Angående annat sakförhållande såsom stöd för ärekränkningens innehåll får bevis alltså ej förebringas. Endast för det fall, att inkulpaten å tjänstens vägnar eller eljest till fullgörande av en laglig plikt avgivit det omdöme, vari beskyllningen innehållits, uppställer utkastet såtillvida en presumtion för beskyllningens sanning, att den pålägger käranden att bevisa icke endast att beskyllningen varit ogrundad utan ock att den tilltalade icke haft skäl att tro på beskyllningens sanning. I övriga fall är den ledande principen den, att sanningsbeviset rörande bestämd gärning tillåtes.
Från denna regel göras endast tvänne undantag. Då diffamationen innebär beskyllning för gärning, som i lag är belagd med straff, godkänner utkastet ingen bevisning, som icke vilar på dom. Där icke bevisning genom lagakraftvunnen dom dessförinnan kan ske, måste alltså åtal ske eller skadeståndstalan väckas och med ärekränkningsmålet anstå, till dess åtalet eller skadeståndstalan slutligen avgjorts. Det andra undantaget gäller offentlig beskyllning rörande privatliv, där sanningsbevis tillåtes endast för det fall, att vederbörliga skäl för det allmänna bekantgörandet kunnat företes.
Beträffande verkan av sanningsbeviset ställer sig utkastet på den ståndpunkt att offentlig beskyllning, som rör den beskylldes privataliv, straffas i händelse ej dess sanning visas, varemot offentlig beskyllning, som icke rör den beskylldes privata liv, ävensom beskyll-
ning, vilken icke framställts offentligen, straffas endast i händelseden tilltalade icke kan visa att han haft skäl att tro på beskyllningens sanning.
Reglerna för sanningsbevisets verkan kan jag förena mig om. Däremot synes den ståndpunkt utkastet intager i frågan om sanningsbevisets tillåtlighet icke tillfredsställande. Privatlivets hälgd fordrar att beskyllning, som rör annans enskilda liv, även om beskyllningen icke skett offentligen, icke bör bliva föremål för bevisning i annat fall, än att den tilltalade visar att han haft ett berättigat intresse av att framställa beskyllningen. Skillnaden mellan den offentliga och den privata diffamationens samhällsfarlighet är såsom ovan påpekats icke alltför stor. Den som, låt vara i en sluten krets, i oträngt mål av blott skvallerlust framkastar en beskyllning, som rör t. ex. kvinnas könsära, har enligt min tanke icke berättigat anspråk på att få bevisa sanningen av sitt påstående.
Å andra sidan synes icke häller välbetänkt att tillåta sanningsbevis endast ifråga om bestämd gärning. Den som, icke i oträngtmål utan för tillvaratagande av ett berättigat intresse, uppgivit visst för annan nedsättande sakförhållande bör enligt min tanke icke förmenas rätt att bevisa, att han talat sanning, och då undgå straff. Så t. ex. bör en fader, som för sin dotter yppar att hennes trolovade lider av venerisk sjukdom, i händelse han åtalas för ärekränkning, hava rätt att bevisa sanningen av sitt påstående.
Icke häller fullt lyckat är stadgandet i 5 paragrafen av utkastet, att i fall beskyllning framställts endast å tjänstens vägnar eller eljest till fullgörande av laglig skyldighet, skall straff, därest beskyllningen icke avser gärning, som i lag är belagd med straff, ådömas endast där käranden visar, att den tilltalade »icke haft skäl att tro på beskyllningens sanning». Skäl att tro på beskyllningens sanning har den tilltalade, såsom också i motiverna (sid. 130) framhålles, då skäl föreligga, »som förnuftigtvis efter en viss normal måttstock, kunna hava bestämt inkulpaten att hålla beskyllningen för sann». Har han alltså på grunder, som efter den normala måttstocken befinnas vara för lösa, kommit till den oriktiga slutsatsen, att beskyllningen var sann, så länder detta honom icke till ursäkt. Såvitt jag förstår, kan detta i praktiken leda till att vi få ett nytt brott, en så att säga kulpos ärekränkning, som står i samma förhållande till den egentliga ärekränkningen, som den s. k. kulposa meneden till mened i ordets egentliga bemärkelse. Den, som kunnat och bort inse, att de grunder på vilka han baserat sitt uttalande voro för lösa, men som det oaktat icke gjort det, kommer att kunna straffas för ärekränkning. Då här är fråga om uttalanden, vilkas avgivande diffamanten icke har laglig möjlighet att undandraga sig (vittnesmål inför domstol eller vid polisförhör m. m. d.), synas rätt och billighet fordra, att diffamanten icke bör fällas för ärekränkning i annat fall än att uttalandet visas hava skett mot bättre vetande. Det gives få brott, med hänsyn till vilka domaren måste vara så försiktig som med hänsyn till den kul-
posa meneden. Alla skäl tala därför emot att skapa andra brott i samma stil som den.
Återstode att redogöra för den ståndpunkt, utkastet intager i fråga om den subjektiva sidan av ärekränkningsbrottet samt de kvalifikationsgrunder detsamma upptager (privilegiationer förekomma icke). Då jag emellertid redan måhända tagit för mycket av tidskriftens utrymme i anspråk, avstår jag därifrån.
Om arbetet i dess helhet är ingenting annat än gott att säga. En sällsynt gedigen och välskriven bok, som, oberoende av om lagförslaget oförändrat bliver lag eller ej, otvivelaktigt kommer att för lagtolkaren bliva en alldeles ovärderlig handbok. Den enda anmärkning, som måhända kunde göras mot densamma, är att den synes vara skriven mera för jurister än för den stora allmänheten. Framställningssättet är ingalunda svårfattligt eller tungt — tvärtom. Men redan den strängt genomförda systematiken och de flitigt använda tekniska termerna göra, att boken i främsta rummet adresserar sig till juridiskt bildade läsare. Juristen läser den med utomordentligt stor behållning, men för den stora allmänheten förefaller den att vara något för filosofisk själaspis. Och ny lag, i all synnerhet strafflag — detta får icke förbises — är ej och får ej vara en sak oss jurister emellan.
Kristiania den 8 juli 1919.
Allan Serlachius.