Ändringarna i skiljemannalagen. I en riksdagsskrivelse av år 1918 hemställdes om en fullständig revision av 1887 års skiljemannalag. Vid föredragning i statsrådet av denna skrivelse anmärkte statsrådet Löfgren, att en utredning med syfte att åstadkomma en fullständig omarbetning av gällande skiljemannalag igångsatts inom justitiedepartementet, men att denna utredning med hänsyn till frågans omfattning icke kunde förväntas fullbordad inom den närmaste tiden. Då det emellertid, såsom riksdagen framhållit, syntes föreligga ett trängande behov att undanrödja de möjligheter till obstruktion, vilka lagen erbjöde, hade det synts angeläget att undersöka, huruvida detta begränsade ändamål redan nu kunde tillgodoses genom vissa detaljförändringar.
    Det är detaljförändringar av detta slag, som införts genom lagen den 19 juni 1919 (S. F. S. nr 354) om ändring i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887, i det 1919 års lag uteslutande tar sikte på att undanröja möjligheten till obstruktion mot skiljemannaförfarandet.
    1887 års lag öppnar möjligheter till obstruktion såväl av direkt natur — genom att parten dröjer med utseende av skiljeman —som av indirekt natur — genom att den av parten utsedde skiljemannen i partens intresse underlåter att vederbörligen deltaga i skiljenämndens arbete. Obstruktionens syfte är i båda fallen att förhala skiljemannaförfarandet så länge, att den därför i normala fall stadgade tiden om sex månader utlöper utan att något avgö-

rande kommit till stånd. Därmed förfaller som bekant skiljeavtalet och parten kan angripas endast på den långsamma processvägen. De bestämmelser, varigenom den nya lagen söker undanröja dessa obstruktionsmöjligheter äro i huvudsak följande.
    Redan i 1887 års skiljemannalag har det som bekant ålagts parten att inom 14 dagar efter mottagen underrättelse om motpartens val av skiljeman lämna motparten skriftlig underrättelse om sitt val av skiljeman. Men om denna tid försutits och motparten i anledning därav hos överexekutor framställer begäran om utseende av skiljeman, så har parten därmed icke omedelbart förlorat sin valrätt, utan det står honom öppet att även nu, efter de 14 dagarnas utgång, utse skiljeman. Om nämligen anmälan, att skiljeman utsetts, ingives till överexekutor, innan denne träffat sitt avgörande, låter överexekutor vid denna anmälan bero. Parten har därmed lyckats att förhala saken någon tid. Teoretiskt sett borde denna tid ju icke behöva bliva så lång, men i praktiken torde det ofta hava visat sig, att en icke alldeles betydelselös tid åtgått för att övervinna detta motstånd mot utseende av skiljeman.
    Enligt den nya lagen är däremot den nyss berörda 14-dagarsfristen för utseende av skiljeman definitiv. Om parten icke före fristens utgång lämnat den andra parten skriftlig underrättelse om sitt val av skiljeman, skall skiljeman utses av överexekutor. Parten förlorar med andra ord sin valrätt, och denna övergår till överexekutor. En av parten efter 14-dagarsfristens utgång utsedd skiljeman torde sålunda icke mot motpartens bestridande kunna anses behörigen utsedd. Härigenom har det blivit ett intresse att icke försitta tiden.
    Enligt 1887 års skiljemannalag förutsättes för en skiljemans avlägsnande från uppdraget, att han avsäger sig detsamma eller av jäv eller annan anledning är förhindrad att fullgöra det. Om en skiljeman velat draga ut på tiden, har han endast behövt förklara, att han alltjämt är villig att deltaga i tvistens avgörande, men att han beklagligtvis icke är i tillfälle att infinna sig till sammanträde på den tidpunkt, som av de övriga skiljemännen föreslagits; och om han någon gång för omväxlings skull infunnit sig till sammanträde, har han endast behövt tillse, att han icke dröjt sig kvar till dess saken kunde företagits till avgörande. Därest de övriga skiljemännen till sist lyckats avtvinga honom en avsägelse, så har parten möjlighet att ännu en gång upprepa samma förfarande, i det att han äger rätt att själv företaga ett nytt val av skiljeman.
    Enligt den nya lagen däremot skall ny skiljeman utses icke blott då den förut utsedde skiljemannen avsäger sig uppdraget, utan även då han underlåter att deltaga i skiljemännens arbete på sätt för dess vederbörliga fortgång kräves. Och den nya skiljemannen får parten själv icke utse, annat än i det fall att den gamle skiljemannens avgång berodde på jäv eller laga förfall, som uppkommit efter valet.

I övriga fall — sålunda exempelvis om skiljemannen redan då han valdes var förhindrad av jäv eller av laga förfall — skall den nye skiljemannen utses av överexekutor. Enligt den nya lagen är det sålunda så långt ifrån att parten har någon fördel av obstruktion från den av honom utsedde skiljemannens sida, att parten därigenom tvärtom riskerar att förlora sin valrätt. Det har blivit ett intresse att utse en skiljeman, som är ojävig och som vederbörligen deltager i arbetet.
    Vid den nya lagens utarbetande har särskilt uppmärksammats den praktiskt betydelsefulla frågan, huru det skall vara möjligt för överexekutor att fastställa, huruvida en skiljeman uraktlåtit att deltaga i skiljemännens arbete på sätt för dess vederbörliga fortgång kräves. I motiveringen uttalas, att de intyg, som härutinnan kunde utfärdas av de övriga skiljemännen, särskilt av den s. k. tredje skiljemannen, böra lämna en god grund för överexekutors bedömande. Men även i själva lagtexten har ett stadgande införts, som åsyftar att underlätta denna prövning. Det har nämligen stadgats, att tredje skiljemannen har att bestämma lämplig ort och tid för skiljemännens sammanträde. En skiljemans uraktlåtenhet att utan rimligt förhinder inställa sig till ett av tredje skiljemannen utlyst sammanträde torde sålunda ofta nog kunna anses utgöra tillräcklig grund för utseende av en ny skiljeman. Givet är, att frågan måste bedömas med hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna. Har den av tredje skiljemannen bestämda tiden eller platsen för sammanträdet varit påtagligen olämplig för den uteblivne skiljemannen, oaktat en såväl för honom som för de övriga skiljemännen och parterna lämplig tid och plats stått till buds, ligger ju felet hos tredje skiljemannen.
    Redan de hittills berorda bestämmelserna ha förutsatts i de flesta fall möjliggöra, att skiljemannaförfarandet avslutas inom den fastställda normaltiden av 6 månader. För att emellertid ytterligare försvåra obstruktionen har den i 1887 års lag i brist på avtal stadgade fixa tiden av sex månader gjorts elastisk på så sätt, att överexekutor, när särskilt skäl därtill är, äger medgiva förlängning av denna tidsfrist, dock icke, utan synnerlig anledning, med mera än sammanlagt 6 månader. Ansökan om förlängning av tiden måste vara gjord före utlöpandet av den dittills gällande tidsfristen. Att märka är, att ansökningen — liksom för övrigt även ansökan om utseende av skiljeman — måste göras av part. I propositionen hade föreslagits, att även skiljeman skulle vara behörig att ingiva dylika ansökningar, men i denna punkt blev lagförslaget under riksdagsbehandlingen ändrat.
    Enligt uttryckligt stadgande bör överexekutor icke meddela beslut över ansökan om utseende av skiljeman eller förlängning av tiden för skiljedoms meddelande, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet. Med detta stadgande har särskilt

åsyftats att förhindra, att olika överexekutorer utse olika skiljemän i samma tvist. Därest ansökan om utseende av skiljeman ingivits till flere överexekutorer, böra ju dessa genom kommunikationen erhålla kännedom härom och sinsemellan tillse, att icke flere utses än som vederbör. Det torde därvid tillkomma den överexekutor, till vilken ansökan först ingivits, att utse skiljeman, medan däremot övriga överexekutorer, efter att hava antecknat, att skiljeman redan utsetts, synas böra inskränka sig till en förklaring, att ansökningen icke föranleder någon deras åtgärd.
    Den nya lagen har trätt i kraft den 1 juli 1919. Den äger emellertid icke retroaktiv verkan, utan för dess tillämpning å skiljeavtal, som slutits före den 1 juli, fordras överenskommelse mellan parterna.
    Det framgår av den lämnade redogörelsen, att den nya lagen söker förhindra endera parten att ensidigt rygga ett ingånget skiljeavtal. Den allvarligaste erinran, som varit att göra gentemot denna partiella reformering av skiljemannalagen, torde ligga däri, att skiljenämndernas kompetens med hänsyn till lagens i övrigt bibehållna bestämmelser stundom vore så pass svag, att det kunde anses oriktigt att alldeles beröva parterna möjligheten att undandraga sig genomförandet av det skiljeavtal, de en gång ingått. Denna synpunkt upptogs till behandling vid lagförslagets remitterande till lagrådet. Därvid framhölls, att det visserligen icke vore obilligt, att parterna finge åtnöjas med ett avgörande av skiljenämnd, om den s. k. tredje skiljemannen utsetts genom överenskommelse mellan de av parterna valda skiljemännen. "Däremot kan jag", yttrade föredragande departementschefen vidare, "icke dölja, att frågan ställer sig mera tvivelaktig i de fall då de av parterna valda skiljemännen icke kunnat enas om valet av tredje skiljeman, och denne sålunda måste utses av överexekutor. Det kan nämligen icke förnekas, att i åtskilliga fall vederbörande överexekutor till tredje skiljeman slentrianmässigt utsett någon sin tjänsteman utan att undersöka, huruvida denne äger nödiga förutsättningar att med tillbörlig sakkunskap avgöra den tvist, som i det särskilda fallet är i fråga. Det är emellertid min förhoppning, att större omsorg för framtiden kommer att i detta hänseende iakttagas, så att där offentlig myndighet har att utse tredje skiljeman, därtill i varje särskilt fall måtte komma att utses en person, som fyller de stundom visserligen mycket stora anspråk, vilka böra ställas på den, som har att — ofta nog såsom i realiteten ensamt avgörande skiljedomare — slutgiltigt avgöra en rättstvist. Sedan uppmärksamheten numera fästats å berörda missförhållande torde man ock med fog kunna antaga, att vederbörande överexekutor städse kommer att före utseende av skiljeman ägna omsorgsfull prövning åt frågan om de kvalifikationer, som för den föreliggande tvistens avgörande skäligen böra fordras av den skiljeman, som överexekutor må hava att utse."

    I första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande i ämnet framhölls i anslutning till detta departementschefens yttrande nödvändigheten av en omsorgsfull prövning från överexekutors sida av frågan om de kvalifikationer, som för den föreliggande tvistens avgörande borde fordras av skiljeman. Detta vore så mycket viktigare, som enligt lagförslaget överexekutors befogenhet i fråga om utseende av skiljeman väsentligen utvidgats. Utskottet ville också ifrågasätta, huruvida icke i samband med utfärdandet av lag i ämnet vederbörande överexekutorers uppmärksamhet lämpligen borde fästas å denna angelägenhet.
    Detta har också skett, nämligen genom K. M:ts cirkulär den 19juni 1919 (S. F. S. nr 393) till samtliga överexekutorer i riket angående meddelande av vissa uppgifter om skiljemän, utsedda enligt lagen om skiljemän den 28 okt. 1887, m. m. I detta cirkulär erinras om de här ovan återgivna uttalanden inom statsrådet och av lagutskottet. Därjämte anbefallas samtliga överexekutorer att före den 1 febr. 1920 inkomma med uppgift å de under tiden 1 juli—31 december 1919 jämlikt lagen om skiljemän av varje särskild överexekutor till skiljemän förordnade personerna med angivande av parternas namn, tvistens huvudsakliga art och omfattning (åberopad rättsgrund, tvisteföremålets värde m. m.), den utsedde skiljemannens namn och kvalifikationer för uppdraget, ävensom huruvida vederbörande utsetts till tredje skiljeman eller i stället för skiljeman, som skolat utses av part.
    De sålunda infordrade uppgifterna torde vid det fortsatta arbetet på en fullständig revision av skiljemannalagen komma att bilda ett värdefullt underlag för bedömande av frågan, huruvida vid denna revision överexekutorerna böra bibehållas vid sin befogenhet att under vissa förhållanden utse skiljemän eller om andra regler härför böra uppställas, en fråga, som säkerligen är en av de ömtåligaste vid detta lagstiftningsarbete.

Martin Fehr.