KURT LAMM: Inteckning för fordran i fast egendom. Föreläsningar. Uppsala 1918. Almqv. & Wiks. 8:o. 240 s. Kr. 6.75.
    Sedan NORDLING 1877 utgav sin kommentar till lagfarts- och inteckningslagarna, har inteckningslagen undergått stora och viktiga förändringar, särskilt genom lagen den 11 okt. 1912, och i tilllämpningen har lagen fått en mångsidigare belysning än som vid lagens första framträdande kunde äga rum. Behovet av en förnyad vetenskaplig bearbetning av inteckningslagen i dess nu gällande omfattning har därför framträtt med allt större styrka, och då docenten KURT LAMM under förra året i tryck utgav sina föreläsningar i ämnet under titel Inteckning för fordran i fast egendom, var det givet, att ett sådant arbete skulle på många håll mottagas med stort intresse. Att författaren i sitt förord ger en antydan om att han har under arbete en ännu mera ingående undersökning av ämnet och därför tyckes ha tvekat att redan nu offentliggöra resultatet av sina undersökningar minskar icke tacksamheten mot författaren, som i det föreliggande arbetet lämnat en synnerligen gedigen och i systematisk form genomförd kommentar till inteckningslagen, såvitt denna avser inteckning för fordran. Framställningen är rikt försedd med klargörande exempel och bör vara till stort gagn icke blott för den studerande ungdomen utan även för den praktiske juristen, som där skall finna en god ledning i de många fall, i vilka ett grundligt inträngande i ämnet är en nödvändig förutsättning för ett riktigt bedömande.
    En betydande del av arbetet är, såsom sig bör, ägnad åt de gemensamma inteckningarna, vilka i praxis giva anledning till en mångfald komplikationer av mer eller mindre invecklad art. Författaren antager, att det vanligaste sättet för uppkomst av gemensam inteckning är att en intecknad fastighet delas i flere, men fullt ut lika vanligt torde nog vara att inteckningen ursprungligen avser flera fastigheter. Om i ett sådant fall ansökningen förklaras vilande, uppskjutes eller avslås beträffande någon fastighet (Q), men beviljas i någon annan (P), skulle enligt författaren (sid. 142) vad som sker med inteckningsrätten i Q icke inskränka inteckningshavarens rätt i P, under det att vad som göres eller underlåtes med P föranleder tillämpning av inteckningslagen § 33 pkt 1 och § 35 st. 2 på samma sätt som om inteckningen varit beviljad i båda fastigheterna. Härav framgår, att den fastighet, i vilken inteckning beviljats (P), skulle från början

346 LITTERATUR.primärt belastas med inteckningens hela belopp, även om, såsom i regel är fallet, medgivandet till inteckning aldrig avsett något sådant. Det torde dock kunna ifrågasättas, om det kan vara riktigt att sålunda låta inteckningen bli gällande utöver medgivandets innehåll, och det otillfredsställande häri framträder med särskild skärpa, då fastigheterna ha olika ägare.
    Riktigast vore sannolikt, att inteckning aldrig beviljades endast delvis utan vederbörande fastighetsägares hörande, så att han finge tillfälle att utsträcka sitt medgivande i mån av behov, men i praxis torde detta i allmänhet icke förekomma.
    Icke så sällan händer, att inteckning på grund av samma fordringsbevis meddelas i olika fastigheter på skilda tider, och i sådant fall synes författaren (sid. 114, 115, 147) reservationslöst antaga, att reglerna för gemensamma inteckningar äro tillämpliga. Det förefaller dock vara skäl att härvidlag göra åtskillnad mellan den tidigare och den senare inteckningen. Om t. ex. denna senare dödas utan att förbehåll enligt 33 § inteckningslagen göres, bör väl detta icke hindra inteckningshavaren att uttaga inteckningens fulla belopp ur den först intecknade fastigheten, som redan från början haft ansvar i sådan omfattning (åtminstone om medgivandet till den första inteckningen också haft tidigare datum än medgivandet till den senare).
    En nyhet i lagen av den 11 okt. 1912, som är ägnad att tilldraga sig särskild uppmärksamhet, äro de bestämmelser, som röra ägarehypoteket, och i författarens framställning möter man åtskilliga exempel på det nya institutets rättsverkningar. I utredningen angående dessa rättsverkningar påvisar författaren bl. a. (sid. 79) möjligheten att fastighetsägare, som gjort avbetalning å intecknat belopp, skulle kunna vid överlåtelse av fastigheten förbehålla sig sin andel i inteckningen, varigenom således inteckningsrätt utan samband med inteckningshandling skulle kunna innehavas även av annan än fastighetsägaren. Något hinder borde följaktligen ej heller möta för fastighetsägaren att när som helst till annan överlåta en på gjord avbetalning grundad andel i inteckning. Även om berörda möjlighet ej kan bestridas, borde nog helst dylika transaktioner icke förekomma, åtminstone då fastighetsägaren har tillfälle att erhålla särskild inteckningshandling för belopp motsvarande vad som avbetalats å den äldre inteckningen.
    En konsekvens av ägarehypotekets förekomst har blivit, att fastighetsägarens medgivande erfordras för en intecknings dödande eller nedflyttning. Då flere nya inteckningar sökas samtidigt i samma fastighet, brukar man emellertid icke fordra fastighetsägarens särskilda medgivande för bestämmande av inteckningarnas inbördes läge, om sökanden begär inteckningarnas fastställande med förmånsrätt efter varandra, och författaren tyckes godkänna ett sådant tillvägagående (sid. 55). Däremot fordrar han fastighetsägarens medgivande, om, i det fall att inteckningsrätten överflyttas från en handling till flera sådana, därvid begäres, att de nya handlingarna skola medföra inteckningsrätt med olika prioritet sinsemellan, vilket innebär post-

LITTERATUR. 347position för en eller flere inteckningar. Häremot skulle dock kunna anmärkas, att vid överflyttning av inteckningsrätt nya skuldebrev måste utställas av fastighetsägaren, som då liksom vid ny inteckning har tillfälle att bevaka sin rätt. I det nämnda fallet skulle det måhända kunna ifrågasättas, huruvida, såsom författaren antager (sid. 96—97), inteckningslagens § 22 st. 2 pkt 2 är tillämplig, så att, om den ursprungliga inteckningen har lika prioritet med en annan, postpositionen får den verkan, att endast den eller de av delinteckningarna, som ha den bästa prioritetsställningen, fortfarande ha lika prioritet med denna andra inteckning. Det skulle nämligen under nämnda förhållande kunna sägas, att det endast blir särskilda delar av en inteckning, som sins emellan få ordningen bestämd i sammanhang med inteckningsbeloppets fördelning på flera handlingar, under det inteckningen i dess helhet fortfarande är densamma och har oförändrad prioritet i förhållande till andra inteckningar. Tilllämpas författarens mening i detta fall, har man allt skäl att vara varsam vid ett sådant utbyte av inteckningshandlingar, som här nämnts, ty det kan lätt bli en riskabel affär. Om således fastighetsägaren på grund av gjord avbetalning har andel i den ursprungliga inteckningen, vilken konkurrerar med annan inteckning med samma prioritet, bör han icke, för att för denna andel få en inteckningshandling till sitt förfogande, låta det ske genom en delinteckning med sämre prioritet, uppkommen enligt 21 §, utan han bör tillse, att det blir en inteckning å avskrivet belopp enligt 26 §.
    Vid behandlingen av frågan om inteckningsrättens överflyttande till nya handlingar vare sig det nu gäller utbyte av handlingar eller inteckning å avskrivet belopp hade det måhända varit lämpligt att framhålla nödvändigheten därav, att inteckningen i varje fall måste avse alldeles samma fastighet. Om således den ursprungliga inteckningen avser hemman, som styckats genom avsöndring utan att denna frigjorts från inteckningen, kan icke den avsedda överflyttningen av inteckningsrätten äga rum, såvida icke avsöndringens ägare tecknar medgivande å varje ny inteckningshandling. Även i en del andra fall skulle man kanske från den praktiska tillämpningens synpunkt önska ett skarpare framhåIlande av vissa för en inteckningshavare särskilt viktiga förhållanden, exempelvis behövligheten att vid medgivande av relaxation i avsöndring, gjord efter 1909, uppmärksamma om stamfastigheten är intecknad gemensamt även med annan fastighet än denna avsöndring.
    Med vad här sagts har anmälaren velat ge uttryck åt en del reflexioner, som han gjort vid läsningen av docenten LAMMS förtjänstfulla arbete. Till slut kan han icke tillbakahålla en erinran mot det enligt hans mening olämpliga däri, att rubrikerna till de särskilda avdelningarna i varje kapitel icke återfinnas i själva texten utan måste sökas i innehållsförteckningen. Ett större antal rubriker i texten skulle däremot ha ökat överskådligheten och underlättat bokens användning såsom uppslagsbok.


Axel Olivecrona.