De nya konkurs= och ackordslagförslagen. Arbetet på en reform av vår konkurslagstiftning har pågått sedan 1907. Nämnda år tillsattes nämligen, i anledning av en utav riksdagen föregående år gjord framställning, en kommitté, som fick i uppdrag att företaga en revision av hithörande rättsregler. Kommittén framlade redan år 1911 sitt betänkande, innefattande förslag till ny konkurslag och till lag om ackordsförhandling utan konkurs m. m., men den opposition, som från olika håll framkom mot förslagets bestämmelser om konkursförvaltningens organisation, föranledde, att detsamma, trots dess obestridliga förtjänster i övrigt, icke ansågs böra läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. Sedermera har kommittéförslaget underkastats överarbetning av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, vilka under nästlidne september månad avgivit sitt betänkande. I det följande skola de viktigaste av de nyheter, de sakkunnigas förslag i förhållande till gällande rätt innebär, i korthet beröras.
    Bland de betydelsefullaste av dessa nyheter äro otvivelaktigt förslagets stadganden om konkursförutsättningarna. Det nuvarande systemet, enligt vilket en borgenär kan framtvinga konkurs endast om en speciell konkursgrund föreligger, har avskaffats, och i stället har, i överensstämmelse med vad som gäller i Norge, Danmark, Tyskland och Österrike, upptagits ett allmänt stadgande om insolvens såsom konkursgrund. Förslaget innehåller härutinnan, att gäldenär på yrkande av borgenär skall försättas i konkurs, om gäldenären på grund av eget erkännande eller rymning för skuld eller hos honom verkställd utmätning och vad med avseende därå förekommit eller på grund av andra inträffade omständigheter måste antagas vara på sådant obestånd, att han icke kan rätteligen betala sin gäld. Vid sidan av denna allmänna föreskrift hava dock de speciella konkursgrunder, som äro upptagna i 2 § 2 mom.

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 369och 4 § konkurslagen, med vissa modifikationer bibehållits. Rätt att påkalla konkurs tillkommer varje borgenär, evad hans fordran är förfallen eller icke. Ej heller är det nödvändigt, att borgenärensfordran är klar. Konkursdomstolen har fått befogenhet att i ansökningsärendet pröva konkurssökandens fordran. Ytterligare ökas borgenärernas möjligheter att snabbt få en insolvent gäldenär i konkurs genom bestämmelsen, att i vissa fall fordran, som icke blivit genom laga kraftägande utslag fastställd, dock skall utan vidare prövning godkännas. En dylik privilegierad ställning tillkommer fordran, som fastställts genom domstols eller, i lagsökningsmål, överexekutors icke laga kraftvunna utslag eller genom skiljedom, om vars verkställighet överexekutor förordnat, ävensom fordran, mot vilken gäldenären vid förfarande enligt lagen om handräckning för fordrans utfående icke framställt jäv. Genom de sålunda meddelade stadgandena avser förslaget att göra det möjligt att få en insolvent gäldenär i konkurs på ett väsentligt tidigare stadium än för närvarande kan ske och således råda bot på det nu härskande svåra missförhållandet, att en gäldenär, innan konkurs kan framtvingas, kan hinna göra sig av med det huvudsakliga av sina tillgångar.
    Samma syftemål, nämligen att till fördelning mellan samtliga konkursborgenärer bevara så stor del som möjligt av den egendom, gäldenären disponerade, då han kom på obestånd, tjäna de ändringar, som i förslaget vidtagits i återvinningsreglerna. Avtal till skada för borgenärerna, betalning av icke förfallen gäld eller med ovanliga betalningsmedel, ävensom pantsättning eller inteckning för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, kunna, därest gäldenärens medkontrahent icke handlat i god tro angående gäldenärens ekonomiska situation, på talan av borgenärerna bringas att återgå, om den klandrade rättshandlingen ej skett tidigare än å sextionde dagen före konkursansökningens ingivande. Jämväl i fråga om gåvoavtal, av vilka borgenärerna haft märklig skada, har en väsentlig förlängning av återgångstiden föreslagits. Vidare har betalning av förfallen gäld samt pantsättning för gäld, vid vars tillkomst sådan säkerhet betingats men ej överlämnats, underkastats återvinningstalan, under förutsättning dock att betalningen eller pantsättningen skett högst trettio dagar före konkursansökningens ingivande samt att borgenären, då han mottog betalningen eller panten, ägde kännedom om att gäldenären var på obestånd eller om att konkursansökning gjorts mot honom.
    I fråga om konkursförvaltningen lider, som bekant, vår nu gällande lagstiftning av svåra brister. Förvaltningen är ej sällan föga sakkunnig och förvaltningskostnaderna äro i regel för höga, vartill kommer, att kontrollen är slapp och konkursutredningen för långsam. Det förstnämnda missförhållandet beror väsentligen därpå, att borgenärerna icke intressera sig för konkursutredningen, av vilken de vant sig att ingenting vänta, och därför lämna sina fullmakter åt snart sagt vem som helst, som erbjuder sig att bevaka deras talan i konkursen, och sålunda jämväl till personer, vilka äro mindre lämpliga att handhava godmans- och sysslomansbefattningarna men som med

Svensk Juristtidning 1919. 24

370 AKTUELLA SPÖRSMÅL.tillhjälp av hopsamlade fullmakter tillskansa sig dessa uppdrag; något bidrager ock, att lagen ej kan förhindra mindre nogräknade personer att vid valen utöva rösträtt för fingerade fordringar. Förvaltningens kostsamhet har sin grund däri, att borgenärerna eller rättare fullmaktssamlarne tillsätta för många gode män och sysslomän, vilka med utnyttjande av de utav dem disponerade fullmakterna förskaffa sig ofta oskäliga arvoden. Förslaget bibehåller i huvudsak det nuvarande systemet med ett av borgenärerna utsett förvaltningsorgan, benämnt förvaltaren, och ett av domstolsmyndighet — konkursdomaren, som på landet är häradshövdingen och i stad en ledamot av rätten, — tillsatt kontrollorgan, rättens ombudsman, men söker genom åtskilliga nya stadganden avhjälpa de anmärkta missförhållandena. Befogenhet att utse förvaltare för tiden intill första borgenärssammanträdet, vilket hålles efter två à fyra veckor, tillkommer konkursdomaren; för konkursens huvudstadium hava borgenärerna att å nämnda sammanträde välja förvaltare. Konkursdomaren har emellertid, om han finner den, å vilken borgenärernas val fallit, olämplig att bekläda befattningen, att vägra att godkänna valet och själv utse förvaltare. Utövandet av rösträtt för uppgiven fordran, som den röstande veterligen är oriktig, har belagts med straff av intill ett års fängelse. Förvaltarnes antal bestämmes av konkursdomaren; mer än en må utses för tiden intill första borgenärssammanträdet, om det i särskilt fall prövas nödvändigt, och för tiden därefter, om förvaltningen med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet ej lämpligen kan anförtros åt en. Förvaltares arvode bestämmes av konkursdomstolen utan föregående förslag av borgenärerna; rätten har därvid att taga hänsyn till det arbete, uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt boets omfattning.
    Vid tillsättandet av rättens ombudsman har konkursdomaren att tillse, att den utsedde förenar juridisk insikt med praktisk erfarenhet. Till ombudsmän få icke, såsom nu, häradshövdingarnas biträden och tjänstemän vid stadsdomstolarna förordnas. Genom ett antal detaljerade kontrollföreskrifter söker förslaget skapa garanti för att ett effektivt övervakande av förvaltningen från ombudsmannens sida kommer tillstånd. Nämnas må vidare, att rättens ombudsman tillagts vissa funktioner, som låta honom framstå såsom den där har att tillse, att de enskilda borgenärerna få tillfälle att bevaka sin rätt i konkursen, samt att ombudsmannen, liksom enligt gällande rätt ehuru i större omfattning, fått åt sig uppdraget att träffa avgörande i förvaltningsfrågor. Till förstberörda funktioner höra, att ombudsmannen skall med posten tillställa varje borgenär, mot vars bevakning anmärkning framställts och vars adress är känd, avskrift av anmärkningsskriften, i vad den rör hans bevakning, samt att ombudsmannen, då utdelningsförslag framlagts, har att utfärda kungörelse därom ävensom till varje i förslaget upptagen borgenär, vars adress är känd, med posten översända meddelande om kungörelsens innehåll och beloppet av den utdelning, som beräknats för borgenären. I fråga om den ombudsmannen tillerkända kompetensen i förvaltningsärenden

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 371märkes, att hans samtycke erfordras till försäljning före första borgenärssammanträdet, till försäljning av lös egendom annorledes än å offentlig auktion och av fast egendom i annan ordning än utsökningslagen bestämmer ävensom till fortsättande av gäldenärens rörelse under högst ett år, med rätt dock för förvaltaren att, om ombudsmannen i de tre senare fallen vägrar sitt samtycke, hänskjuta frågan till borgenärerna. Ombudsmannen och förvaltaren äga vidare besluta om anstånd för en tid av högst sex månader från första borgenärssammanträdet med försäljning av boets egendom eller indrivning av dess fordringar; även i dessa fall tillkommer dock avgörandet i sista hand borgenärerna. Ombudsmannens samtycke erfordras till anställande av rättegång och fullföljande av talan i högre rätt. Kunna, då förvaltarne äro två, de ej enas i någon fråga, eller kan, om förvaltarne äro flera, majoritet för viss mening ej vinnas, skall den mening gälla, som ombudsmannen biträder. Att beslutanderätt i förvaltningsfrågor i så stor utsträckning tillagts ombudsmannen, sammanhänger därmed, att enligt förslaget borgenärerna endast i ett fåtal fall äga dylik beslutanderätt; därjämte har ombudsmannens juridiska kompetens — i regel torde advokater komma att förordnas till ombudsmän — ansetts böra utnyttjas.
    Rättens ombudsmans arvode bestämmes på samma sätt och eftersamma grunder som förvaltarens.
    Även borgenärerna äga rätt att utse ett kontrollorgan, gode männen, som vid utförandet av sitt uppdrag skola äga tillgång till böcker och andra handlingar, som röra boet. Gode männen, vilka icke äro berättigade till arvode, skola utses på sådant sätt, att även en borgenärsminoritet kan bliva representerad bland dem.
    Kravet på en snabbare konkursutredning tillgodoses i förslaget därigenom, att den egentliga realisationen i allmänhet skall börja tidigare än nu, nämligen redan efter första borgenärssammanträdet, varjämte genom åtskilliga bestämmelser hos konkursförvaltningen inskärpes angelägenheten av att konkursutredningen så snabbt som möjligt bringas till slut.
    Förslagets konkursförfarande överensstämmer, därest boet vid konkursens öppnande befinnes förslå till gäldande av konkurskostnaderna, i huvudsak med det nu tillämpade. Bland de olikheter, som förefinnas, må nämnas, att inställelsedagssammanträdet avskaffats och att i stället föreskrivits, att tiden för framställande av anmärkningar mot bevakade fordringar och tidpunkten för förlikningssammanträdet, ävensom ställe, varest bevakningshandlingarna under skriftväxlingstiden skola vara att tillgå, omedelbart efter bevakningstidens utgång skola bestämmas av konkursdomaren efter samråd med rättens ombudsman och förvaltaren. Samtidigt bestämmer konkursdomaren, å vilken dag målet angående de tvistiga fordringarna skall, därest förlikning ej träffas, förekomma vid rätten. Om vad sålunda bestämts skall särskild underrättelse av konkursdomaren tillställas varje borgenär, som bevakat fordran i konkursen och vars adress är känd. Om åter, då beslut om egendomsavträde meddelas, anledning föreligger till antagande, att boet

372 AKTUELLA SPÖRSMÅL.icke förslår till bestridande av konkurskostnaderna, skall en förenklad procedur tillämpas. I sådant fall består hela förfarandet däri, att kungörelse om att gäldenären försatts i konkurs utfärdas samt att gäldenärsed upptages. Därest ej senast vid edgången visas, att tillgångar finnas, eller säkerhet för kostnaderna ställes, avskrives konkursen. I motsatt fall kommer ett regelrätt konkursförfarande till stånd. Den på förenämnda sätt anordnade fattigkonkursen har, därest den tillkommit på ansökan av borgenär, huvudsakligen till ändamål att, då gäldenären vid utmätning befunnits sakna tillgångar, få genom bouppteckningsed fastslaget, att så verkligen är förhållandet, och det föreskrives därför, att i sådant fall konkurssökanden är pliktig att vidkännas de av förfarandet föranledda kostnaderna.
    Den föreslagna lagen om ackordsförhandling utan konkurs, vilken innebär en fullständig nyhet för svensk rätt, innehåller i huvudsak följande. Därest en gäldenär vill uppnå ackord utan att gå i konkurs, har han att såsom en första och förberedande åtgärd hos vederbörande konkursdomare anhålla om förordnande av en god man. Denne gode man har att upprätta bouppteckning samt uppsätta en berättelse om boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd ävensom avgiva yttrande över gäldenärens ackordsförslag, vilket senare gäldenären kan hava uppgjort på förhand eller i samråd medgode mannen. Ackordsförslaget jämte gode mannens berättelse och yttrande har gäldenären att under hand tillställa alla sina borgenärer. Kan gäldenären av minst halva antalet av sina icke förmånsberättigade borgenärer erhålla skriftlig förklaring, att de anse ackordsförslaget antagligt, och disponera dessa borgenärer minst två tredjedelar av sammanlagda beloppet av de icke förmånsberättigade borgenärernas fordringar, äger gäldenären att få till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs. För sådant ändamål har gäldenären att ingiva ansökan om ackordsförhandlings inledande till konkursdomaren samt, så vitt möjligt samtidigt, avlägga bouppteckningsed. Så snart edgången fullgjorts, meddelar konkursdomaren beslut om att offentlig ackordsförhandling inletts och utfärdar kungörelse därom. Genom kungörelsen erhålla tillika borgenärerna underrättelse om den tid, inom vilken de, som vilja deltaga i förhandlingen — rätt därtill tillkommer endast de icke förmånsberättigade samt förmånsberättigade, som avstå från sin förmånsrätt — hava att hos konkursdomaren anmäla sina fordringar, om tid för anmärkningars framställande mot anmälda fordringar, om ställe, varest anmälningshandlingarna skolahållas tillgängliga, samt om tid och ställe för borgenärssammanträde för förhandling över tvistiga fordringar och prövning av ackordsförslaget. Sammanträdet hålles inför en av konkursdomaren samtidigt med förenämnda kungörelses utfärdande förordnad rättens ombudsman. Den vidare behandlingen av ackordsfrågan överensstämmer i huvudsak med behandlingen av ackordsfråga i konkurs. För ackordsantagande fordras sålunda antingen enhällighet bland de röstande eller ock fyra femtedels majoritet i fråga om såväl de röstandes antal som de i ackordsförhandlingen deltagande borgenärernas ford-

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 373ringsbelopp. Ackord, som antages, måste för att bliva bindande fastställas av konkursdomstolen. Som gäldenären under förhandlingen är bibehållen vid rådigheten över sitt bo, är han under densamma utsatt för risken att bliva försatt i konkurs. Dock fordras för att konkursansökning av borgenär, som äger deltaga i förhandlingen, skall upptagas, att sökanden disponerar en femtedel av kända, icke förmånsberättigade borgenärers fordringar; därest ackordsförslaget antagits av borgenärerna eller eljest, på grund av att det icke kan omedelbart avgöras, om det antagits eller icke, hänskjutits till rätten, måste minst halva antalet av dem, som röstat för ackordet, hava förenat sig om ansökningen.
    Såsom av det föregående framgår avser ackordslagförslaget att undanrödja de svårigheter, som kunna uppstå, då en gäldenär vill söka åstadkomma ett underhandsackord. Ett sådant kan icke åvägabringas, om ej alla borgenärerna gå in därpå. Går gäldenär vid avgivandet av sitt ackordsförslag till väga på det i lagen anvisade sättet, kan han, om ej alla borgenärerna antaga hans anbud, med tillhjälp av de föreslagna bestämmelserna trots minoritetens motstånd få ett tvångsackord till stånd. Då förhandlingen försiggår under offentlig kontroll och ackordet ej må fastställas, om det länder borgenärerna till förfång, ligger däri en garanti för att den överröstade borgenärsminoritetens rätt ej läderas.
    Utom förslagen till konkurs- och ackordslagar innefattar de sakkunnigas betänkande förslag till av bestämmelserna i nyssnämnda förslag föranledda ändringar i ett stort antal författningar, vilka innehålla konkursrättsliga bestämmelser, såsom 17 kap. handelsbalken, 23 kap. strafflagen, lagen om bankers konkurs m. fl.

 

    Sedan förestående referat på Red:s begäran uppsatts, har jag med justitierådet E. W. MOLINS tillåtelse fått taga del av hans i detta häfte intagna kritik av de sakkunnigas förslag beträffande konkursförvaltningens organisation. Justitierådet Molins uppsats ger mig anledning till följande erinringar.
    Kritiken mot gällande konkurslag grundas väsentligen på det faktum, att utdelningarna i konkurserna i allmänhet äro anmärkningsvärt låga. Vilka anledningarna härtill äro, är icke alldeles ostridigt. I justitierådet Molins uppsats antydas två av dessa anledningar, nämligen att konkurserna komma för sent, så att föga finnes att dela, samt att återvinningsreglerna ej äro tillräckligt effektiva. En tredje anledning är, att konkursförvaltningen är för dyrbar. I samtliga dessa avseenden hava kommittén och de sakkunniga sökt att på i huvudsak enahanda sätt avhjälpa de anmärkta olägenheterna. En fjärde anledning — och enligt kommitténs uppfattning måhända den viktigaste — finner kommittén däri, att de nuvarande gode männen och sysslomännen icke äro tillräckligt kvalificerade. Enligt min uppfattning är kritiken på denna punkt endast delvis berättigad. Jag tror, att i det stora flertalet konkurser gode

374 AKTUELLA SPÖRSMÅL.männen och sysslomännen fullgöra sina uppdrag så väl, som förhållandena tillåta, och att ett bättre resultat av konkursutredningarna i allmänhet icke skulle hava vunnits blott genom tillsättandet av andra utredningsmän. Det kan visserligen icke förnekas, att det rådande fullmaktssamlaresystemet är synnerligen motbjudande, men man får icke låta blicken skymmas därav. I regel komma säkerligen, särskilt i köpmanskonkurser, fullmakterna i händerna på personer (köpmansföreningars och andra dylika sammanslutningars ombud m. fl.), som äro i stånd att handhava realisationen på ett tillfredsställande sätt — jag utgår därvid ifrån, att fullmaktsinnehavarne välja sig själva till förvaltare. I de fall, då fullmakterna råka i händerna på till förvaltare olämpliga personer, torde man väl kunna komma till rätta med svårigheterna genom att, såsom i de sakkunnigas förslag skett, giva konkursdomaren befogenhet att underkänna borgenärernas förvaltareval, då valet fallit på någon, som konkursdomaren finner "olämplig att handhava konkursboets förvaltning". Någon anledning att fullständigt ändra grunderna för förvaltningsorganets tillsättande synes mig därför fullmaktssystemet icke giva.
    De sakkunniga hava ansett sig äga ett stöd för sin uppfattning, att man icke skulle nå ett bättre resultat med av konkursdomaren utsedda förvaltare, bl. a. däri, att de blivande konkursdomarne med överväldigande majoritet uttalat sig mot kommitténs definitiva förslag. Att deras uttalande "ytterst bottnar i obenägenheten för det nya och oprövade", har jag svårt att tro. Enligt min åsikt föranledes deras ståndpunkt därav, att de på grund av sin verksamhet ävensom på grund av att deras tid är strängt upptagen icke anse sig kunna skaffa sig erforderlig personalkännedom bland sådana, som kunna komma i fråga till förvaltare, och därför icke vilja åtaga sig ett val, som de icke kunde träffa utan att de nödgades förlita sig på andras omdöme. I betraktande kommer också, att om förvaltaren skall tillsättas av konkursdomaren, han också får ansvaret för att förvaltningen bedrives på behörigt sätt och följaktligen skulle tvingas att ingående övervaka densamma, något vartill konkursdomaren i regel torde sakna erforderlig tid.
    Gent emot de sakkunnigas påpekande av att kommitténs förvaltningsorganisation mötts med övervägande ogillande från näringsidkarehåll, göres i förberörda uppsats gällande, att de korporationer, som yttrat sig över kommitténs preliminära förslag, måhända vid ett förnyat hörande skulle intaga en mindre avvisande hållning mot kommitténs definitiva förslag. Då såsom stöd härför åberopas, att en avsevärd minoritet redan uttalat sig i sådan riktning, må erinras, att dessa uttalanden ingalunda voro utan reservationer. Av de fyra yttranden, som "innefattade ett gillande" av det preliminära förslaget, var det blott ett — och detta var avgivet av en häradshövding — som godtog nämnda förslag utan reservation, i två förordades, att konkursdomaren skulle vara skyldig att vid sitt val hålla sig inom en krets av personer, föreslagna av kommunala eller

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 375merkantila korporationer, och i det fjärde föreslogs, att konkursdomaren skulle utse definitiv förvaltare å första borgenärssammanträdet efter samråd med borgenärsutskottet. Av de fem korporationer, som uttalade sig för den organisation, som sedermera upptogs i kommitténs definitiva förslag, ville tre, att konkursdomaren skulle förpliktas att vid sitt val hålla sig inom en fast förvaltarelista av nyss antydd art. En av de två korporationer, som i princip helt anslöto sig till kommitténs slutliga ståndpunkt, var Stockholmsavdelningen av Sveriges advokatsamfund, vilken numera icke torde vidhålla sin sålunda uttalade uppfattning. Redan vid advokatsamfundets jubileumsmöte 1912 uttalade sig åtskilliga medlemmarför ett bibehållande av nuvarande organisation (se förhandlingarna sid. 56 ff.), och vid ett sammanträde denna höst, vid vilket förvaltningsfrågan var föremål för överläggning inom avdelningen, höjdes icke en röst för kommittéförslaget; icke ens en medlem, som på sin tid var ledamot av kommittén, ville längre vidhålla dess förslag.
    Vilken ståndpunkt man än intar till frågan om konkursdomarens förmåga att träffa ett gott förvaltareval, skulle otvivelaktigt, om man kunde antaga, att kommittéförslaget skulle kunna göra slut på fullmaktssamleriet, detta vara ett starkt skäl för nämnda förslag, och justitierådet Molin utgår också ifrån, att kommittéförslaget skulle medföra ett dylikt resultat. Som bekant hava de sakkunniga intagit en motsatt position. Enligt min uppfattning skulle kommittéförslaget rent av uppfordra till fullmaktssamling. Först och främst är att märka, att enligt detsamma borgenärerna på första borgenärssammanträdet skulle efter samma regler, som nu gälla för sysslomansval, tillsätta det avlönade kontrollorganet, en eller tre godemän. Vidare låge en anledning att fortsätta med fullmaktssamlandet däri, att konkursdomaren på första borgenärssammanträdet kunde besluta, att mer än en förvaltare skulle utses. Då borgenärerna icke på förhand kunde veta, på vem konkursdomarens val härutinnan skulle falla, måste de utrusta sina ombud med fullmakter för att förhindra ett mot deras intressen stridande val. Nu frågas: Är det antagligt, att, om en person disponerade erforderlig majoritet för att tillsätta förvaltare, han skulle avstå från att göra sina intressen gällande och underlåta att omkullkasta konkursdomarens val? Och om majoriteten vore samlad på flere fullmaktsinnehavare (sannolikt bleve det liksom nu ett fåtal), kunde man verkligen antaga, att de icke skulle komma överens om att sig emellan fördela förvaltare- och godemansbefattningarna? Jag kan ej finna annat än att deav de sakkunniga i ifrågavarande avseende uttalade farhågorna äro fullt motiverade. Men även om så ej vore fallet, måste man fråga sig, om det verkligen skulle vara så mycket vunnet med att omröstning icke skedde i de fall, då fullmakterna kommit i händerna på från konkursutredningssynpunkt acceptabla personer. Förmånen av att den slutliga förvaltaren får taga hand om boet redan före första borgenärssammanträdet är icke så avsevärd; realisationen får ju

376 AKTUELLA SPÖRSMÅL.enligt båda förslagen börja först efter detsamma. Och det bör framhållas, att om konkursdomarens val omkullkastades, ingen garanti funnes för att det obestridliga behovet av formell kompetens tillgodosåges. Konkursdomaren skulle nämligen icke kunna underkänna en förvaltarekandidat blott på den grund, att han saknade dylik kompetens, och vid godmansvalet skulle näppeligen hänsyn tagas till berörda behov.
    Justitierådet Molin synes vilja antyda, att kommittéförslaget är att föredraga framför sakkunnigförslaget på den grund, att enligt det förra förvaltningen skulle kunna skötas av en person, förvaltaren, medan enligt det senare två förvaltningsorgan skulle erfordras, nämligen förvaltaren och rättens ombudsman. En dylik skiljaktighet förefinnes icke i realiteten mellan de båda förslagen. En mycket stor del av de förvaltningsfunktioner, som tillagts rättens ombudsman, skulle nämligen enligt kommittéförslaget tillkomma dess kontrollorgan, som ju utgjordes av en eller tre gode män. Icke heller kan jag, även om kommittéförslaget kunde tillämpas så, att blott en förvaltare utsåges, medgiva, att dess förvaltningsorganisation bleve billigare än sakkunnigförslagets. Arvodena till kommittéförslagets förvaltare och gode män skulle säkerligen ej bliva mindre än till sakkunnigförslagets förvaltare och rättens ombudsman. Därtill komme, att konkursdomarens genom det förra ökade arbetsbörda måste kompenseras genom högre expeditionslösen. I detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att den ökning av underdomarnes arbetsbörda, som kommittéförslaget otvivelaktigt innebar, innefattade en olägenhet, som ej kunnat avhjälpas genom att domarnes inkomster ökades. På landet äro nämligen våra domare på sina håll redan så överhopade med arbete, att en ytterligare ökning därav måste medföra ett eftersättande av vissa göromål.
    Till sist några ord om förvaltningskontrollen. Därest det är riktigt, att, såsom justitierådet Molin gör gällande, anledningen till att rättensombudsmansinstitutionen ej fyllt de förväntningar, som ställts på densamma, är att söka däri, att "institutionen icke besitter de inre betingelserna för att utöva något verkligt inflytande på konkursförvaltningen", torde från kommitténs synpunkt någon anmärkning icke kunna göras mot sakkunnigförslagets ombudsman. Hans förvaltnings och kontrollfunktioner överensstämma nämligen i stor utsträckning med dem, som tillkommo kommittéförslagets gode man. De sakkunniga hysa emellertid den uppfattningen, att ett olyckligt personval mer än något annat förorsakat den nuvarande förvaltningskontrollens ineffektivitet och hava därför genom ändrade kvalifikationsbestämmelser, framför allt den, som tvingar konkursdomaren att vid sitt val i första hand tänka på advokater, sökt att förhindra, att olämpliga ombudsmän tillsättas. Det kan icke förnekas, att risk föreligger för att valet ändock icke skall bliva det bästa. Denna risk ansågo de sakkunniga vara att föredraga framför att, såsom kommittéförslaget åtminstone åsyftade, låta konkursdomarne, som icke visat sig kunna träffa ett gott ombudsmansval, få hand om det vida viktigare förvaltarevalet.

Sven Lawski.