Allmän domstol eller skiljemän? I en mängd leveranskontrakt från olika affärsområden finnes intagen en skiljedomsklausul i huvudsak så lydande: "Tvister i anledning av förestående kontrakt, vilka dock ej få hindra varans mottagande och betalande, skola avgöras avskiljemän."
    Enligt mina iakttagelser har ifrågavarande skiljedomsklausul med sannolikhet ursprungligen uppkommit i kontrakt avseende försäljningar från svensk säljare till utländsk köpare för export från svensk till utländsk hamn, sannolikt först inom trävaruexporten. Det allmänna ändamålet med klausulen har varit att undandraga samtliga tvister i anledning av kontraktet de allmänna domstolarna och underlägga desamma skiljemäns avgörande. Det särskilda ändamålet med den i klausulen inskjutna relativsatsen har varit att förplikta köparen att oberoende av eventuell anmärkning mot varans leveransgiltighet mottaga och betala varan, även om köparen eljes skulle ansett sig berättigad att vid varans ankomst med köpets hävande ställa varan till säljarens disposition. De svenska exportörerna ha nämligen vid affärer av detta slag gjort tråkiga erfarenheter av att köparna vid varans ankomst till den utländska lossningshamnen vägrat mottaga varupartierna under förebärande av att dessa ej vore leveransgilla, genom vilken åtgärd den svenska exportören ställts i den riskabla situationen att på en utländsk hamnplats under för honom främmande förhållanden nödgas träffa anstalter för varans försäljning i avvaktan på en oviss utgång av skiljedomsförfarandet.
    För att trygga sig mot äventyrligheter av detta senare slag har säljaren genom klausulen i köpekontraktet velat betinga sig att köparen under alla förhållanden skulle vara skyldig mottaga och betala varan, vilken betalning i regel skall ske genom växelaccept eller kontant mot skeppningsdokumenterna, givetvis med rätt för köparen att, om full betalning erlagts, efter skiljemäns prövning återfordra ersättningen för varans mindervärdighet, liksom även att, om betalning icke erlagts, efter skiljemäns prövning få köpeskillingen jämkad på grund av varans mindervärdighet. Vad nu är sagt för fall av anmärkning mot varans leveransgillhet, har sin tillämpning jämväl på andra försummelser från säljarens sida vid leveransens fullgörande, som kunde förmenas berättiga köparen att vid varans ankomst till köparen med hävande av avtalet vägra mottaga varan och att ställa densamma till säljarens disposition.
    Från exporthandeln har den nämnda skiljedomsklausulen så småningom i oförändrad lydelse överflyttats till andra leveransuppgörelser, avseende leverans från en plats till annan. Gemensamt för dem alla har varit att säljaren genom densamma velat trygga sig mot

försök från köparens sida att genom vägran av varans mottagande tilltvinga sig illegitim nedsättning i köpeskillingen. Däremot har meningen alls ej varit att genom ifrågavarande klausul göra en tudelning av formen för eventuella tvisters avgörande, därhän att tvister angående varans mottagande och betalande skola prövas av allmän domstol, under det att övriga tvister på grund av kontraktet skola prövas av skiljemän. Säljaren, till vars förmån relativsatsen inskjutits, har därmed ingalunda avsett att beröva sig förmånen att för köpeskillingens utfående vända sig till skiljemän för att i stället i nämnda hänseende vara hänvisad till sedvanlig rättegång inför allmän domstol, i regel givetvis i köparens land eller vid inrikes distansköp å köparens plats, med utsikt till ett mångårigt osäkerhetstillstånd under målets passerande av ett flertal instanser.
    Mellansatsen: "vilka dock ej få hindra varans mottagande och betalande" skulle sålunda för att fullt otvetydigt uppfylla det med densamma avsedda ändamålet, rätteligen till sitt innehåll upptagas i kontraktets materiella leveransbestämmelser i sammanhang med de övriga leveransvillkoren, under det att skiljedomsklausulen skulle befrias från nämnda själva skiljedomsavtalet ovidkommande inslag och lyda: "Tvister i anledning av förestående kontrakt skola avgöras av skiljemän."
    Ovannämnda synpunkter, som äro påtagliga om klausulen tolkas i belysningen av dess tillkomst och ändamål, synas emellertid icke alltid hava av domstolarna tillbörligt beaktats vid klausulens tolkning. Sålunda har Göta hovrätt i två för mig kända fall, av vilka det ena finnes refererat i Sv. J. T. för i år, rättsfall nr 21, s. 45, med upphävande av underdomstolarnas i motsatt riktning gående utslag, anslutit sig till den uppfattningen, att anspråk på betalning för levererade varor skola trots nämnda skiljedomsklausul prövas av allmän domstol, under det att hovrätten över Skåne och Blekinge bl. a. i utslag den 21 dec. 1917 i mål mellan aktiebolaget Albert Holmer, kärande, och Qvarnviks Valskvarn, svarande, (se referat i detta häfte, rättsfall nr 39, s. 69), förklarat vederbörande underrätt obehörig att till prövning upptaga bolagets mot kvarnen instämda talan om betalning för varor, som av bolaget till kvarnen levererats enligt leveranskontrakt innehållande nu ifrågavarande skiljedomsklausul och detta med upphävande av underrättens beslut, varigenom den förklarat sig behörig.
    För egen del tvekar jag ej att giva hovrätten över Skåne och Blekinge samt de båda förstnämnda underdomstolarna rätt i denna tolkningstvist. Då mig veterligen frågan ej varit underställd Kungl. Maj:ts prövning, har jag velat fästa intresserades uppmärksamhet på saken. Klausulen förekommer, som inledningsvis nämndes, i en mängd leveranskontrakt och vid kontraktens fullgörande gives alltför ofta anledning till meningsskiljaktighet mellan säljaren och köparen i fråga om varans mottagande och betalande. Genom den ifrågavarande klausulen har köparen avhänt sig rätten att med köpets hävande vägra varans mottagande och betalning, med rätt för köparen

att genom skiljedomsförfarande vinna den restitution eller nedsättning i köpeskillingen vartill han enligt skiljemännens prövning kan finnas berättigad, men å andra sidan med rätt och skyldighet försäljaren att för köpeskillingens utfående anlita skiljemän och ej allmän domstol. Den inskjutna mellansatsen: "vilka dock ej må hindra varans mottagande och betalande", vilken tillkommit och vunnit allmän användning långt före tillkomsten av 1905 års köplag, avsåg och avser att i förstärkt omfattning tillgodose samma tanke, som i mera begränsat omfång funnit uttryck i 43 § andra punkten i nämnda lag: "Är felet att anse som ringa etc.", vilken rättsgrundsats före köplagens tillkomst icke torde ansetts ingått i svensk rätt, om den ej i leveransavtalen särskilt villkorades.

Henrik Almstrand.