ELFTE NORDISKA JURISTMÖTET.

    Elfte nordiska juristmötet sammanträdde, såsom redan i det föregående häftet av denna tidskrift (s. 312) kunde meddelas, å riddarhuset i Stockholm torsdagen d. 28 aug. 1919 och pågick t. o. m. d. 30 i samma månad.
    Dagen före mötets början hade den gemensamma styrelsen haft sammanträde för behandling av frågor om ändring av stadgarna för de nordiska juristmötena m. m. Vid detta sammanträde hade jämväl medlemmarna av den finländska organisationskommittén ävensom de båda isländska representanterna inbjudits att närvara.
    Till deltagande i mötet hade anmält sig 105 danska, 61 finländska, 2 isländska, 276 norska och 634 svenska jurister eller tillsammans 1,078 personer. Av de utländska deltagarna närvoro 76 danskar, 53 finländare, båda isländarna och 126 norrmän.
    Vid mötets öppnande var riddarhusets stora sal till trängsel fylld. Mötet öppnades av f. d. presidenten IVAR AFZELIUS med det tal, som finnes återgivet i förra häftet av Sv. J. T. s. 225—226. Härefter togs ordet av den svenska styrelsens ordförande f. d. justitierådet frih. E. MARKS VON WÜRTEMBERG, som erinrade om det svåra slag, vilket drabbat de nordiska juristmötena genom den svenska styrelsens förutvarande ordförande justitierådet Tore Alméns bortgång. Efter ett meddelande, att presidenten Afzelius av hälsoskäl avböjt val till ordförande vid mötet, föreslog frih. Marks von Würtemberg härtill presidenten H. Westring, vilket förslag med acklamation bifölls.
    Presidenten WESTRING meddelade, att stadgarna för de nordiska juristmötena, vilka antagits å det första mötet år 1872 och sedan icke undergått någon ändring, nu måste i vissa avseenden ändras. Bl. a. hade vi nu att hälsa finländska och isländska jurister såsom särskilda grupper inom den sammanslutning juristmötena utgöra. Vidare hade tidsomständigheterna nödvändiggjort ett förslag att öka ledamotsavgifterna; den samfällda styrelsen hade enats om att föreslå avgiftens höjning från 6 till 15 kr. för varje möte. Sedan ordföranden redogjort för samtliga föreslagna ändringar, blevo dessa av mötet bifallna.
    På hemställan av ordföranden blevo, i enlighet med styrelsens förslag, till vice ordförande utsedda: för Danmark professor Julius Lassen, för Finland justitierådet Julius Grotenfelt, för Island professor Larus Bjarnasson samt för Norge professor Bredo von Munthe af Morgenstierne. Till mötets sekreterare utsågos: för Sverige professor Thore Engströmer, för Danmark professor H. Ussing, för Finland professor F. V. Ekström, för Island yfirdomari E. O. Briem och för Norge byraachef H. Klæstad. Såsom mötets generalsekreterare och föreståndare för mötesbyrån fungerade enligt den svenska styrelsens uppdrag revisionssekreteraren A. E. Rodhe.
    Därefter vidtogo förhandlingarna över det första å föredragningslistan uppförda överläggningsämnet: Sanningsbeviset i ärekränkningsmål, med professor Johan C. W. Thyrén (Sverige) såsom inledare. I diskussionen yttrade sig

Svensk Juristtidning 1919. 25

kriminalretsassessor Oluf H. Krabbe (Danmark), minister Allan Serlachius (Finland), høojesteretsadvokat Fr. Stang Lund (Norge), professor N. Stjernberg (S.), overretssagfører Ø. Ahnfelt-Rønne (D.), advokaten Henrik Almstrand (S.)och fylkesmand Haakon Løken (N.).
    Samma dag påbörjades diskussionen över det andra överläggningsämnet: Försäkringstagares plikt att lämna upplysning om förhållanden av betydelse för försäkringsavtalet, inledd av højesteretsadvokat N. L. Bugge (N.), varefter docenten K. Sindballe (D.) hade ordet.
    Fredagen d. 29 aug. fortsattes förhandlingarna över sistnämnda ämne och yttrade sig därvid förutom inledaren direktören E. W. Walldén (F.), v, häradshövdingen K. Herlitz (S.), højesteretssagfører N. H. Bache (D.) och direktören Sven Palme (S.).
    Därefter följde diskussion över ämnet: Om kollektivavtal mellan arbetare och arbetsgivare, inledd av professor Vinding Kruse (D.). I diskussionen deltogo statsrådet Östen Undén (S.), bankdirektör Alexander Frey (F.), højesteretsassessor H. Scheel (N.), professorerna C. G. Björling (S.) och H. Ussing (D.) samt byretsassessor And. Færden (N.).
    Lördagen d. 30 aug., då Hans Maj:t Konungen under ett par timmars tid bevistade mötets förhandlingar, inledde professor Viggo Bentzon (D.) det sista på föredragningslistan upptagna ämnet: Om den skandinaviska rättsgemenskapen. I den därpå följande diskussionen yttrade sig presidenten H. Westring (S.), højesteretsassessor P. I. Paulsen (N.), professorerna A. Gadolin (F.), Jul. Lassen (D.), B. Ekeberg (S.) och L. Bjarnasson (Island), højesteretsadvokat Fr. Stang Lund (N.), borgmästaren Carl Lindhagen (S.) och statsrådet Eliel Löfgren (S.).
    Professor Ekeberg lämnade i sitt anförande meddelandet, att den av prof. Fredrik Stang väckta tanken, att justitierådet Tore Alméns stora kommentar till köplagen borde översättas till ett världsspråk (se http://svjt.se/svjt/1919/74), nu kunde anses vara till sitt förverkligande betryggad tack vare en framstående tysk vetenskapsmans livliga intresse för uppgiften och en svensk mans vidsynta frikostighet. (Se nedan s. 401.)
    Sedan nyssnämnda ämne slutbehandlats och deltagarna från de olika länderna, särskilt för varje land, i olika rum förrättat val av ledamöter och suppleanter i lokalstyrelserna, tillkännagav ordföranden, att dessa val utfallit så, att följande personer blivit valda:
    För Danmark: Ledamöter: retspræsident J. K och, højesteretssagfører Otto Liebe, professor H. Munch-Petersen, overretsassessor Jul. Møller och departementschef F. Schrøder. Suppleanter: overretssagfører Axel Bang och kriminalretsassessor O. Krabbe.
    För Finland: Ledamöter: justitieråden J. Grotenfelt. F. O. Lilius och O. Hj. Granfelt, hovrättsassessorn L. Cederberg och advokaten vice häradshövding A. Holmström. Suppleanter: hovrättsassessorn docent B. Sjöström, advokaten vice häradshövding A. L. Larsenius och professor A. W. Gadolin.
    För Island: professor Larus Bjarnasson och yfirdomari E. O. Briem.
    För Norge: Ledamöter: professor Bredo von Munthe af Morgenstierne, højesteretsassessorerna P. I. Paulsen och H. Scheel, professor F. Stang och højesteretsadvokat Fr. Stang Lund. Suppleanter: overretsjustitiarius F. Beichmann, højesteretsadvokat J. Bredal och professor J. Skeie.

    För Sverige: Ledamöter: f. d. justitierådet frih. E. Marks von Würtemberg, professor B. Ekeberg, advokaten vice häradshövding G. Sandström, revisionssekreterare K. Schlyter och häradshövdingen A. Östergren. Suppleanter: justitierådet A. Köersner, professorerna C. G. Björling och Thore Engströmer, rådmannen K. Dahlberg (Malmö) och advokaten Tom Forssner.
    Justitierådet frih. E. Marks von Würtemberg tillkännagav härefter, att en stor donation blivit erbjuden de nordiska juristmötena. En av det pågående mötets svenska deltagare, e. o. hovrättsnotarien Gunnar Swenson i Malmö, hade redan för ett år sedan, då detta möte planlades, varit nog välvillig att tillförsäkra mötets svenska styrelse en ekonomisk garanti för erforderliga utgifter för mötet intill ett belopp av 100,000 kr. Denna utfästelse hade varit av den allra största betydelse för planläggningen av mötet, och det vore ovisst, huruvida mötet över huvud taget kunnat hållas, därest man icke vetat, att man i ekonomiskt avseende hade fast mark under fötterna. Lyckligtvis hade det emellertid befunnits, att denna garantisumma icke på långt när behövt tagas i anspråk utan att en mycket stor del därav nu blivit överflödig. Nu hade notarien Swenson tillkännagivit, att han vore hågad att förvandla denna garanti till en gåva, som skulle användas på det sätt, att sedan erforderligt belopp tagits i anspråk för bestridande av kostnader för det nuvarande mötet, överskottet skulle bilda en fond, som skulle tillgodokomma framtida möten.
    På förslag av styrelsen beslöt mötet att med uttalande av sin synnerliga tacksamhet mottaga gåvan samt att uppdraga åt styrelsen att fastställa reglemente för medlens användning.
    Därefter upptogs förhandlingen över det fjärde å föredragningslistan uppförda ämnet: Under vilka förutsättningar bör verkställighet av dom eller skiljedom, meddelad i något av de nordiska länderna, kunna erhållas i de övriga? Sedan inledaren professor N. Alexanderson (S.) haft ordet, höllos anföranden av justitierådet O. Hj. Granfelt (F.), overretssagfører A. Bang (D.) och professorJ. Skeie (N.).
    I enlighet med styrelsens hemställan beslöts härefter, att nästa nordiska juristmöte skulle hållas i Kristiania år 1922. Ett av borgmästare C. Lindhagen väckt förslag angående överläggningsämnen vid juristmötena skulle överlämnas till styrelsen för att av denna tagas under övervägande.
    Sedan ordföranden härefter framburit mötets tack till den svenska styrelsen för det sätt, varpå den anordnat och förberett mötet, samt till de herrar, som genom skriftliga uppsatser eller muntliga anföranden bidragit att hävda juristmötenas betydelse för rättsutvecklingen i Norden, framförde den norska styrelsens ordförande professor Bredo af Morgenstierne mötets tack till presidenten Westring för det utmärkta sätt, varpå han lett mötets förhandlingar. Härpå förklarades elfte nordiska juristmötet avslutat.

 

FESTLIGHETERNA.

    Onsdagen d. 27 aug. voro de danska, norska och svenska styrelserna samt den finländska organisationskommittén ävensom de isländska representanterna inbjudna till middag hos justitieministern, statsrådet E. Löfgren.
    Till välkomstfesten å Stockholms rådhus första mötesdagen, d. 28 aug., kl. 9 e. m. hade infunnit sig omkring 700 deltagare. Å de svenska deltagarnas vägnar hälsades gästerna välkomna av justitierådet frih. E. MARKS VON WÜRTEM-

BERG. Härpå svarade ordföranden i den danska styrelsen, prof. JUL. LASSEN med följande ord:
    »Der hørte ikke blot et varmt Hjertelag for de nordiske Juristmøders Sag men meget Mod og megen Energi til under de foreliggende vanskelige Forhold at sammenkalde til nordisk Juristmøde. Sveriges Jurister havde dette Modog denne Energi. Vi Gjæster fra de andre nordiske Lande paaskjønner ihøjeste Grad dette og bringer Sveriges Jurister vor varmeste Tak. Tak fra Finlands, fra Norges, fra Islands og fra Danmarks Jurister. Jeg bringer Takken fra dem, som har givet Mode, og fra dem, som gjærne vilde have mødt, men ikke har kunnet møde. Deres Tal er stort; særligt har i Danmark de Nyordninger, som staa i Forbindelse med den nye Retsreforms Ikrafttræden og Gjenforeningen med Sønderjylland, været en afgjørende Hindring for mange, som gjærne vilde med.
    Vi fra de andre nordiske Lande sige Tak til Sveriges Jurister for Gjenoptagelsen af de nordiske Juristmøder.
    Gjenoptagelse saa hurtigt som muligt var stærkt paakrævet. Ikke just fordi det paa vort Møde gjælder hurtig Afgjørelse af de paa Mødets Program opførte Sager. Men fordi der fra saa mange Sider foreligger paatrængende Opgaver, som kræver en Fællesorientering mellem Nordens Jurister.
    Betydningen af de nordiske Juristmøder ligger jo ikke alene i Drøftelsen af de paa Programmet opførte Sager. Udover dette har Møderne deres Betydning ved, at Nordens Jurister personligt træffes og forhandler, den og den med den og den, om de Sager, som optage hans Sind. Vi har trængt og vi trænger til den gjensidige Belæring og Impulsgivning i al Almindelighed, som kun den personlige Sammenkomst giver Lejlighed til.
    Vi møde med store Forventninger til Mødets Udbytte, og vi er forvissede om, at vore Forventninger ikke ville blive skuffede.
    Fra tidligere Møder hjembragte vi rig Belæring gjennem gjensidig Tankeudveksling. Saa meget mere vente vi saadant Udbytte ogsaa af dette Møde, som vi staa overfor en rig Periode i svensk Retsliv. En af dettes fremragende Bærere, som vi skylde meget, og som vi glædede os til at mødes med, er ikke mere. Tore Alméns Navn — han som skulde have ledet denne Sammenkomst — maa nævnes her. Sorgen over hans Bortgang og Savnet af hans rige Evner rækker ud over Sveriges Grænser ind i de andre nordiske Lande. Men i samme Fodspor som han træde andre rige Kræfter.
    Ikke blot Belæring tog vi med hjem fra de tidligere Møder, vi tog nok ogsaa med en Fornemmelse af, at Samlivet og Tankeudvekslingen med Kaldsfæller fra de andre nordiske Lande havde bidraget til at løfte vort Syn paa vor Gjerning og dens Betydning. Vi hjembragte hver for sig Løftelse af Synet paa vor Gjerning med Frigjørelse for den sløvende Indflydelse af det daglige Livs smaa Forhold. For dette Udbytte giver nok et Møde i Sverige særlig gode Forudsætninger, ifølge Sveriges hele Stilling mellem de nordiske Landeog ifølge svensk Storsind.
    Saa sige vi Tak for, at Sverige gjenoptog de nordiske Juristmøder og sammenkaldte til dette Møde. Og Tak for hjærtelig Modtagelse iaften.»
    Välkomstfesten fortgick under god stämning i rådhusets vackra hallar till 12-tiden på natten, och deltagarna begagnade sig därunder i stor utsträckning av tillfället att taga byggnadens sevärdheter i skärskådande.

    Det av Hans Maj:t Konungen å andra mötesdagen anordnade garden party kunde på grund av väderleken ej, såsom ämnat var, avhållas i Logården, utan samlades de inbjudna, uppgående till 800 å 900 personer, i Vita havet å k. slottet, där Hans Maj:t infann sig och underhöll sig med ett flertal av gästerna.

 

    Samma dag kl. 8 e. m. gav Sveriges advokatsamfund middag å Grand Hotel Royal, som för ändamålet upplåtit alla sina stora matsals- och kafélokaler omkring hotellets vackra vinterträdgård ävensom därtill gränsande båda läktare. I middagen deltogo 637 personer. Sedan de närvarande hälsats välkomna av Stockholmsavdelningens ordförande, advokaten TOM FORSSNEB, höll denne följande tal till de utländska gästerna:
    »Danska, norska, finländska och isländska gäster!
    Ni bereda i dag Edra svenska vänner en stor glädje — återseendets glädje. När den får verka mellan gamla vänner, bruka goda makter skjuta växt, och onda makter förtvina. Så är det mellan man och man, och så är det väl också mellan folk och folk.
    Det är nu sjutton år sedan det sista nordiska juristmötet hölls. Sedan dess har det hänt mycket i världen, också här uppe hos oss. Starka krafter hava rivit och slitit i de gamla banden. De töjdes hårt och hava delvis brustit. En tid såg det mörkt ut, ja, de klenmodiga trodde t. o. m., att nordens folk skulle gå bort i förskingringen. Men som vi alla veta, blev det lyckligtvis icke så. Tvärtom, leden slötos åter, och nya kraftiga tag togos med nytt hopp. Så har ju på det område, som ligger oss närmast, utan alla stora åthävor utförts ett verkligt storverk. En imponerande skandinavisk lagstiftning har kommit till stånd, igångsatt och med okuvlig energi framdriven av nordens jurister — det kunna vi med stolthet säga oss själva. De på skilda områden av den mänskliga sammanlevnaden djupt ingripande lagar, som sålunda skapats, äro i och för sig av den största betydelse. Men dessutom torde verket bära inom sig spirande krafter till framtida rik utveckling i lag och liv.
    Alltnog ödet — om vi så vilja kalla vårt eget förstånd, vår egen vilja och vår egen känsla — har så fogat det, att när vi nu åter samlats till nordiskt juristmöte i en ny och utvidgad form, så känna vi oss stå på fastare grund än någonsin tillförne, så hysa vi ljusare framtidsförhoppningar än någonsin förr. Så må vi också med gott samvete och gott humör fira återseendets glädje med en fest, som i allvar och löje skall stånda i dagarna tre, som alla verkligt goda fester för sed hava.
    Sveriges advokatsamfund har med glädje och stolthet gripit det tillfälle, som erbjudit sig, att under denna aftonstund få vara värd för den lysande samling av nordens jurister, som här stämt möte. Jag talar närmast å mina kamraters och mina egna vägnar, men hoppas, att ingen skall jäva mig, om jag med värdskapets rätt upphäver mig till talman även för våra svenska gäster, när jag nu bringar Eder, nordiska fränder och vänner, en varm och uppriktig hyllning.
    Jag hälsar Er danska vänner! Vi känna med glädje igen Er. Ni komma med samma kloka, lugna blick, samma vänliga, skeptiska löje, samma okonstlade, öppna sinne, som vi alltid mött. Ni danskar förlora aldrig jämvikten. Ni ha en beundransvärd förmåga att på en gång tänka nya tankar och känna gamla goda känslor. Denna Er harmoniska styrka har skänkt Er ojämförliga danska

kultur dess vackra, vördnadsvärda, genom åren beståndande fasthet, dess intima behag, dess intensiva och dock alltid behärskade liv. Ni komma med starka, bevarande och nydanande krafter, och Ni äro mer än välkomna.
    Jag hälsar Er norska vänner! Det susar av havs- och fjäll vindar, där Ni draga fram, och jag ser Er aldrig utan att minnas Björnsons ord: 'Drag ej med dig dalens tvang i de grönne lider, skyll den i en frejdig sang nedad fjeldets sider'. Så länge Ni det kunna, så länge Ni kunna bevara viddernas friskhet, så länge Ni kunna bevara Ert lynne av blåst och regn och sol — glittrande sol — så länge komma Ni med goda krafter till det nordiska samarbetet. Utan blåst och regn och sol mogna inga skördar. Väl mött!
    Jag hälsar Er finländska vänner! Där nordisk kultur gränsar mot främmande barbari, där stå Ni troget på post. I vårt lugn hava vi vant oss att med förtröstan tänka: Där står han glad, där han sig ställt, i eld, i blod, i frost, i svält. På den utsatta posten ha Ni redan vunnit vackra segrar. Nya strider och, som vi hoppas, nya segrar vänta Er förvisso. Så blir det en dyrköpt erfarenhet Ni få att hävda i det nordiska samarbetet. Vi hälsa Er med tack och vördnad och vänta mycket av Er sega kraft.
    Jag hälsar slutligen Er isländska vänner. Över oceanen ha Ni farit för att möta upp här och uttala Er håg att vara med i våra rådslag. Ni komma från sagans ö i havet, och i sagans dunkel ha Ni levat för oss andra, kanske alltför länge. Välkomna ut i verklighetens ljus! Välkomna hit till denna den nordiska tankens förnyelsefest!
    Vänner och fränder! Ni komma från när och fjärran. Ni företräda skilda folk, skilda generationer, skilda livsuppgifter och förvisso vitt skilda livsåskådningar. När så är, huru stark, huru väldig måste icke den kraft vara, som dock kan ena oss alla. Ty i ett äro vi alla eniga — annars sutto vi icke här —i en varm övertygelse, att de nordiska folkens outplånliga ras- och kulturgemenskap är ett värde, som ej får förspillas, ett värde, som vi alla måste vara med att uppälska och upparbeta. Må en var därvid tänka främst på sitt eget land, sitt eget folk. Är gemensamheten naturnödvändig — som jag tror blir det ändock alltid så, att det, som verkligen gagnar den ena, det gagnar också de andra, och det som skadar den ena, det skadar också de andra. Så bliva vi alla förbundna i nordens framtids väl och ve.
    I sådan sinnesstämning, hoppas jag, gå nu Edra tankar till Edra skilda fosterland i Norden. Våra svenska tankar följa Eder med innerlig sympati.
    Svenskar, gäster som värdar, lätom oss på hävdvunnet sätt förena oss i ett hyllningens och välgångens leve för våra frändefolk och de även för oss kära land, där de bygga och bo. Danmark, Norge. Finland och Island — leve de!»

 

    Å de utländska gästernas vägnar yttrade härefter Højesteretssagfører OTTO LIEBE (København) följande:
    »Man har ment, at det maatte tilkomme mig, som eneste Advokat i Juristmødernes Bestyrelse, at fremføre de udenlandske Gæsters Tak til Sveriges Advokatsamfund for den beaandede og poetiske Velkomsthilsen, der blev bragtos, og for den straalende, næsten æventyragtige Fest, der er beredt os her i Aften. Jeg gør det saa meget hellere, som jeg under disse Forhold maa være berettiget til at tale, som mit Hjærte tilskynder mig at tale — som Advokat, til Advokater, og om vor fælles Gerning.

    Nordiske Jurister, der har fulgt Sveriges Advokatsamfund siden dets Tilblivelse i 80erne, er gennemtrængt ikke blot af levende Interesse og varm Sympati for Samfundet, men ogsaa af udelt Beundring for det store og almennyttige Arbejde, Advokatsamfundet har udrettet i den korte Tid af 30 Aar —en Draabe i Tidens Ocean — og i al Stilfærdighed, uden Brask og Bram af nogen Art.
    Jeg tillader mig at erindre om, hvorledes Forholdene stillede sig her i Sverige i Midten af 80erne med Hensyn til Sagførervirksomhedens Udøvelse. I den Proposition, som Nya Lagberedningen afgav til Rigsdagen om Rettergangsvæsenets Ordning, hedder det, at vel er der hæderlige og dygtige Folk, der beskæftiger sig med Sagførervirksomhed, men at denne Virksomhed doger Genstand for det store Publikums Ringeagt. Det tilføjes — jeg tror, jeg citerer ordret, om det end kun sker efter Hukommelsen — at det store Publikum knapt kender andre Sagførere end de i bedste Fald højst tvetydige Personer, der, betegnende nok, sammenfattes under Benævnelsen Brændevinsadvokater. Saadanne Forhold har vi jo ogsaa kendt i Nordens andre Lande, men Guderne være lovet, der er de forandrede og den Slags Røster forstummede allerede for Slægtled tilbage, ja vel næsten for et Aarhundrede siden.Men dette gjaldt altsaa endnu i Midten af 80erne i Sverige.
    Saa var det, at Advokatsamfundet blev stiftet, — stiftet av en lille Skare Mænd, i fuld Forstaaelse af, at den Opgave, de satte sig, var af Betydning ikke alene for Sagførervirksomhedens Udøvere, men for Retsplejen i Almindelighed og derigennem for hele det svenske Folk og Samfund.
    Og hvad har nu Advokatsamfundet udvirket? Behøver jeg i denne Kredsat nævne, at Sveriges Advokatstand i Henseende til Dygtighed, Hæderlighed og borgerlig Anseelse fuldt kan staa Maal med Advokatstanden i hvilket som helst andet Land, fordi Advokatsamfundet har forstaaet at lade sine Medlemmer blive gennemtrængte af Bevidstheden om de høje Krav, der i baade intellektuel og etisk Henseende stilles til Udøveren af Advokaturen, naar den skal udøves paa forsvarlig Maade?
    Men ikke nok hermed — Sveriges Advokatsamfund har ogsaa straks fra første Færd lagt sig paa Sinde direkte at bidrage til Almenhedens Gavn. Derom vidner de Bidrag, Samfundet har givet til Løsning af de forskellige legislative Opgaver, der har meldt sig i Aarenes Løb, Bidrag afgivne under snart den ene, snart den anden Form, men altid tankevægtige og erfaringsrige.
    Jeg anser det for en særlig lykkelig Tanke, at Sveriges Advokatsamfund er Vært her i Aften. Det er et godt Varsel for Sveriges Advokatsamfund selv; thi er det ikke som et Adelsbrev, der i Aften meddeles det fra Nordens Jurister, naar de mødes her som dets Gæster, Jurister fra alle fem Lande, store og smaa, kendte og ukendte?
    Men ogsaa for de nordiske Juristmøder er det et lykkeligt Varsel. 'Grau, theurer Freund, ist alle Theorie, nur grün des Lebens goldner Baum.' Da Præsident Afzelius i Gaar Morges ved Aabningen af Mødet endnu en Gang, som saa ofte tidligere, gjorde sig alle Nordens Jurister takskyldige ved, ikke mindre ved sin Personlighed end ved sin Tale, at knytte Baandet mellem Fortidens og Fremtidens Juristmøder — i dette stemningsbevægede Øjeblik, som ingen af Deltagerne vil kunne glemme, sagde Præsidenten lysende Ord netopom dette: Det gælder for Juristerne om at bevare Forbindelsen med Omver-

denen og modtage Impulser fra den. Men hvem har i Retslivet den Opgave at være Formidler paa dette Punkt, om ikke netop vi Advokater? Formidlere og Bindeled mellem paa den ene Side Videnskabsmanden i hans Studerekammer eller Dommeren paa hans ophøjede Dommersæde og paa den anden Sidehele det store borgerlige Samfund, dette underbare, overhændigt store Væsen, mangehovedet, tusindleddet, aldrig i Ro, bølgende frem og tilbage i evig ustandselig Bevægelse. Vi Advokater er fremfor nogen anden kaldede dertil ved den Virksomhed, vi udøver, og vi er eller burde i alt Fald være særlig egnede dertil ved selve det Præg, vor Virksomheds Udøvelse sætter paa os. Derfor er det, jeg tager det som et lykkeligt Varsel for Juristmøderne, at Sveriges Advokatsamfund i Aften er vor Vært, et lykkeligt Varsel for den nye Æra i Juristmøderne, der er aabnet ved svenske Juristers højsindede Initiativ og i disse Dage indviet under en Feststemning saa stærk og fuldttonende, som den skabes ved en Forening af det svenske Folks navnkundige Gæstfrihed og denne Stads vidunderlige Skønhed. Stockholm, du forføreriske Skønne, bedaarende, selv naar du i disse Dage som en ægte Evadatter i et Øjebliks Koketteri delvis skjuler dine Yndigheder bag Regnens Slør.
    Hr. Ordfører! Jeg hæver mit Glas og tømmer det til Ære for Sveriges Advokatsamfund ! »

 

    Justitierådet JULIUS GROTENFELT, Helsingfors, fick härefter ordet och yttrade:
    »Högt ärade församling! Jag har blivit hedrad med uppdraget att särskilt på de till denna lysande fest från Finland inbjudna gästernas vägnar uttala ett uppriktigt tack för den utomordentligt angenäma samvaro Sveriges advokatsamfund velat bereda oss utländska deltagare i det nu pågående Nordiska juristmötet genom att inbjuda oss till detta högstämda samkväm. Vi se häri ett vackert vittnesbörd om vaken allmänanda och fosterländskt sinnelag samt livligt intresse för de Nordiska juristmötenas ändamål. Med öppen blick för det faktum att sammanslutningen av de nordiska ländernas jurister i samfält arbete för nordisk rättskultur och nordisk rättsgemenskap främjas också därigenom att dessa länders jurister beredas tillfällen att stifta närmare bekantskap med varandra och inleda personliga förbindelser sig emellan har Sveriges advokatsamfund velat för sin del på ett lika storslaget som lysande sätt medverka till ernående av ett sådant mål. För detta vackra och om frikostighet vittnande beslut är Sveriges advokatsamfund för visso förtjänt av varm erkänsla, och härigenom har advokatsamfundet höljt det svenska advokatståndets namn med ära.
    Det elfte Nordiska juristmötet har redan fortskridit så långt att det arbete, som därvid utförts, och den stämning, som vilat över mötet och dess förhandlingar, redan kunna i huvudsak bedömas. De visa att samma varma och ljusa tro på de nordiska juristmötenas uppgifter och livskraftiga utvecklingsförmåga, som besjälat de män, vilka år 1872 togo initiativet till dessa juristmöten, utmärker även detta möte. Nordisk stämning och nordiskt samförstånd dallrar på djupet av de närvarandes känslor. Tidsförhållandena hava ock fört med sig att spörsmålet om den samnordiska rättsgemenskapen och om den samnordiska lagstiftningens närmare ordnande och fullföljande i allt vidsträcktare omfattning med förnyad styrka kommit upp på dagordningen. Det må till-

låtas mig, såsom en deltagare från Finland, vars jurister för första gången, sedan vårt fädernesland efter en hård kamp vunnit frihet och oberoende, officiellt som en självständig grupp närvara vid det nu pågående juristmötet, att, då tillfälle därtill erbjudes, giva uttryck för de glada känslor, med vilka vi jurister från Finland under sådana förhållanden deltaga i detta möte, vars ändamål ju är att även för Finlands vidkommande förbereda och befrämja en allt närmare rättsgemenskap med Skandinavien, särskilt på den samnordiska lagstiftningens gebit, och sålunda bidraga till att knyta de kulturella banden emellan Finland och Nordens övriga folk allt fastare. En nära kulturgemenskap med Skandinavien, främst Sverige, utgör enligt vår övertygelse en väsentlig förutsättning för oss där borta på andra sidan om Bottenhavet att kunna, Finland till lycka och den skandinaviska norden till trygghet, upprätthålla och till rikare blomstring utveckla ett västerländskt kultursamhälle och en stark västerländsk rättsstat, ägnad att motverka österns inflytelser.
    Det Nordiska juristmötet är snart till ända och deltagarne i detsamma skola inom kort skingras. Men hågkomsten av detta möte skall stå levande för dem såsom ett värmande minne och utgöra en maning för envar att på sitt håll söka verka för främjandet och stärkandet av de mångahanda dyrbara intressen Nordens samtliga folk hava att gemensamt tillvarataga.
    Till sist tillåter jag mig att utbringa ett högt fyrfaldigt leve icke allenast för Sveriges advokatsamfund utan ock för den nordiska kulturgemenskapens utveckling, styrka och fördjupning, särskilt på rättslivets område. Hurra!»

 

    Sedan jämväl från norsk sida några ord yttrats av højesteretsadvokat FR. STANG LUND, höll advokaten, vice häradshövding GUSTAF SANDSTRÖM följande tal för de svenska gästerna:
    »Mina herrar!
    Vid sidan av sina värderade utländska gäster har advokatsamfundet glädjen att vid sitt bord se ett stort antal av sina egna landsmän från rätts- och statslivets olika områden, representanter för rättsvetenskapen, lagstiftningen, rättsskipningen och administrationen. Till alla dessa ber jag att få å mina kollegers vägnar rikta ett tack för att de hörsammat vår inbjudning och med sin närvaro bidragit att sprida glans och festglädje över detta samkväm.
    Jag vänder mig därvid särskilt till de medlemmar av regeringen, som med sin närvaro hedra vår fest. Vi vilja gärna däri se ett bevis på intresse från statsmakternas sida för advokatsamfundets strävanden. Och vi begagna tillfället att uttala vår tacksamhet för det förtroende, som under årens lopp i allt större omfattning visats samfundet därigenom, att det lämnats tillfälle att göra sin röst hörd vid beredningen av lagstiftningsfrågor, som i något avseende berört advokaternas verksamhet eller erfarenhetsområden. Det skulle glädja oss, om advokatsamfundets yttranden medfört något gagn för lagstiftningsarbetet. Säkert är, att det visade förtroendet verkat i hög grad stimulerande och främjande på samfundets verksamhet.
    En särskild tillfredsställelse bereder det oss att vid vår fest se samlade ett så stort antal av landets domare. Det tillhör vårt yrkes plikter att inställa oss vid domarens bord, och det är en angenäm omväxling att en gång se domarne vid vårt. Med ingen av Sveriges ämbetsmän har advokaten en så intim beröring som med domaren, enkannerligen domaren i första instans.

Det första villkoret för trevnad och framgång i utövandet av advokatens kall är därför ett gott och förtroendefullt förhållande till domaren. Det har utan tvivel funnits en tid — ej alltför avlägsen för övrigt — då den uppfattningen icke var ovanlig i domarekretsar, att advokatens medverkan i rättegången var onödig, om ej rent av till skada. Advokaterna voro på sin höjd tolererade, understundom knappast det. Jag tror, att man vågar säga, att denna tid nu är för alltid förbi. I samma mån rättstvisterna blivit av alltmera komplicerad och svårutredd art, och i samma mån advokatyrkets rekrytering allt mera förbättrats, har advokatens ställning såsom ett oumbärligt organ för rättsskipningen alltmer vunnit erkännande. Och samarbetet mellan domare och advokater är numera enligt samstämmiga vittnesbörd det allra bästa.
    Advokatyrket, som hos oss alltjämt varit utan rättslig reglering, har såsom av en föregående talare antytts, länge bedrivits av därtill icke kvalificerade personer. Därav har blivit en följd, att ordet advokat än i dag på många håll hos allmänheten har en mindre god klang. Advokatsamfundets främsta uppgift är att åstadkomma en ändring av detta förhållande särskilt genom sitt arbete för yrkets höjande. Och vi kunna utan förhävelse säga, att vi hunnit ett ansenligt stycke på denna väg. Men ännu återstår mycket av fördomar att övervinna. Komme vi en gång därhän, att ordet 'advokat' i svenska allmänhetens öra finge samma goda klang som ordet 'domare' har i allt Sveriges land, då vore målet nått. Längre kan man icke komma.
    Mina herrar kolleger! Låt oss höja våra glas för våra ärade svenska gäster! Och låt oss därjämte för dem höja ett fyrfaldigt leve. Leve våra svenska gäster! Leve de!»

 

    Å de svenska gästernas vägnar tackade statsrådet ELIEL LÖFGREN med följande ord:
    »Mina herrar!
    Då det fallit på min lott att tala å de svenska gästernas vägnar vid framförandet av ett tack till våra värdar, erfar jag något av osäkerheten hos ett ombud, som skulle föredra att stå på motsatt sida av domarbordet — själv till ursprungsbeteckningen advokat får jag kanske anses mindre väl skickad att föra talan för domare, professorer och övriga rikets ämbetsmän inför denna representativa samling av fria advokater. Men tillfället är sådant, att jag väl knappast har att befara någon jävsanmärkning, därför att jag först som sist tillstår min naturliga inre samhörighet med de svenska advokaterna, därför att i denna stund även mitt hjärta är fyllt av stolthet över vad Sveriges advokatsamfund varit och är för dess medlemmar, för landet och för rätten.
    Det svenska advokatyrket har genomlupit en ojämförligt rik och livskraftig, ständigt uppåtgående utveckling under den jämförelsevis korta tiden mellan det första nordiska juristmötet och det som vi nu bevista. Vid det första mötet, då det ännu icke fanns någon fast advokatkår här i landet, deltogo endast två svenska jurister, som kommo att taga advokatyrket till sin livsgärning. En av dem blev en märkesman i Sveriges advokatsamfunds historia — Dr Philip Leman. Vid det sista juristmötet deltogo gott ett tiotal medlemmar av det svenska samfundet. Men vid detta liksom vid de tidigare hållna mötena sutto dock de svenska advokaterna som ringa och spridda gäster vid råds- och festborden. Nu äro Sveriges advokater värdar för all nordens jurister och gagnet

av advokatens värv har också, det vågar jag påstå, erkänts som likvärdigt med domarens, även om det unga namnet icke ännu vunnit fullt lika god klang som domarens av ålder ägt.
    Denna fest är alltså det lysande yttre uttrycket för ett faktum, inför vilket jag tänker att vi alla böja oss: den svenske advokaten är nu fullt medveten om den ställning, som tillkommer honom i det nutida samhällslivet, vars mångfald av växlande praktiska spörsmål ständigt kräver omedelbart beslut och snar handling. Så har advokaten kommit att stå mitt i strömfåran av utvecklingen, inte bara såsom allmänhetens rådgivare och hjälpare, utan i själva verket också som domare i första och sista instans vid avgörandet av alla de rättsfrågor, som aldrig komma till domstol,
    Det är Sveriges advokatsamfund, som påtagit sig ansvaret för att de svenska advokaterna skulle visa sig vuxna dessa uppgifter. Samfundets heder av det sätt, varpå det fyllt sitt ansvar, är så mycket större, som advokatyrket utövats under fullständig frihet från statsreglering och lagtvång, men tillika utan laga skydd mot de osunda och skadliga företeelser, vilka advokatsamfundet velat bekämpa. Att verket icke desto mindre krönts med så stor framgång beror förvisso därpå, att samfundets arbete uppburits av en äkta och stark idealitet, en god allmänanda, inriktad på bestämda, sakliga mål. Jag begagnar här tillfället att bringa samfundet ett uttryck av det allmännas erkänsla för värderika insatser också i lagstiftningsarbetet, för ett gott handtag vid den fria rättshjälpen och för ospard möda vid de unga juristadepternas praktiska utbildning.
    Men vi få icke dölja för oss, att en nära framtid kan väntas ställa än större krav på våra advokater i fråga om personliga kvalifikationer för deras värv, fordra än större uppoffringar av enskilt intresse för allmänt väl. Skall det svenska advokatyrket alltjämt behålla den frihet, som varit så gagnelig för dess blomstring, måste också dess utövare växa i kapp med de nya uppgifterna i en ny tid. Det ligger nära till hands att här peka på en särskild punkt, där fara synes mig vara å färde. Man har med rätta önskat ett allt närmare samförstånd och samarbete mellan domare och advokater — nåväl, låtom oss göra början med att återupptaga en gammal god tradition, må domare och advokater vandra den första delen av vägen gemensamt, må domarutbildningen föregå inträdet på advokatbanan mera allmänt än på senare tid varit fallet! Härmed skulle inte bara ett just nu starkt framträdande allmänt intresse tillgodoses, utan advokaterna skulle även stärka sin egen och yrkets framtida ställning.
    Det är emellertid min varma förhoppning, att de svenska advokaterna alltjämt skola väl vårda friheten, under levande känsla av det ansvar, friheten medför. En förutsättning härför är alltid den, att ledningen för Sveriges advokatsamfund hädanefter som hitintills själv besjälas av och är mäktig ingiva andra en god kåranda och, framför allt, en sann medborgaranda. Advokatsamfundets historia fram till heder och makt ha dess ledare skapat. En av dem, nu bortgången, har jag redan nämnt; flere av de yppersta hava följt honom. Men ännu leva och verka män, som i sin personlighet och gärning uppbära det ursprungliga och bästa i advokatsamfundets traditioner. Ett par av dessa ledande män ha särskilt satt sin prägel på samfundets liv och verksamhet:en av dem, Otto Mannheimer, har varit förhindrad att delta i denna fest, men den andre, Erik Martin, se vi mitt ibland oss. Vi ägna särskilt dessa båda

vår hyllning på denna advokatsamfundets hedersdag. Måtte advokatsamfundet alltid i sin ledning äga dem värdiga efterföljare!
    Med dessa ord ber jag att, å de svenska gästernas vägnar, få höja mitt glas för Sveriges advokatsamfund och dess framtida väl!»

 

    Mötets officiella högtidsimiddag hölls å Grand restaurant Saltsjöbaden den tredje mötesdagen. I middagen deltogo 620 personer. Förutom samtliga utländska mötesdeltagare voro till middagen inbjudna statsminister Edén, första och andra kammarens talmän, danska och finska ministrarna i Stockholm samt en representant för norska legationen. Förste marskalk var direktören i Svenska bankföreningen Ch. Dickson.
    Sedan justititierådet frih. E. MARKS VON WÜRTEMBERG utbragt en skål förstatsöverhuvudena i Danmark och Island, Finland, Norge och Sverige, yttrademötets ordförande, presidenten H. WESTRING:
    »Mina herrar! Våra allvarliga förhandlingar äro avslutade för denna gång. I enlighet med traditionen har det förunnats oss svenskar att innan I, våra ärade gäster frän de andra länderna, bryten upp, samla Eder i festligt lag för att bringa Eder vår avskedshälsning. Och på mig såsom mötets ordförande har lotten fallit att söka giva uttryck för de känslor, som därvid besjäla oss.
    De underrättelser vi ha om det äldsta rättstillståndet i norden visa oss en ganska stor rättssplittring. Och skiljaktighet i rätt förefanns icke blott mellan de särskilda rikena utan ock emellan särskilda delar av varje rike. Vart landskap eller, som det hette, vart land hade sin rätt, tydligen ett arv från den tid, då de särskilda landen ännu icke samlats till ett rike. Men skiljaktigheterna voro icke större, än att man tydligen kan se, hurusom de särskilda rättsförfattningarna haft ett gemensamt ursprung. De stora dragen voro överensstämmande. När sedermera vart rike samlade sig om en rättsförfattning och denna under tidernas lopp vidare utbildades, ha naturligen nya skiljaktigheter uppkommit, om ock utvecklingen på många punkter gått samma vägar. Alltjämt gäller det emellertid, att frändskapen mellan de nordiska rättssystemen är stor och påfallande. Men detta har ingalunda alltid varit känt och erkänt.
    Det var först under förra århundradet, som det efter långa tider av söndring började gå upp för de nordiska folken, huru nära de stå varandra i rättsligt som i andra hänseenden. Då tog man under övervägande, huruvida man icke kunde åstadkomma ett samarbete mellan dessa folk på rättens område. Så föddes den institution, som kallas de nordiska juristmötena och som enligt stadgandena skulle utgöra en sammanslutning mellan danska, norska och svenska jurister för sådant samarbete. Det uppslag, som sålunda för nära 50 år sedan gjordes, har burit rika frukter. Vid avslutningen av det första juristmötet vitsordade dess ordförande det stora värdet av de överläggningar, som därvid ägt rum, men uttalade tillika, att om mötena skulle hålla vad begynnelsen lovade, finge arbetet icke inskränka sig till de få, snart försvinnande dagar under vilka man samlades; till dessa dagars flyktiga samtal måste fogas dem ellanliggande årens stilla, stadiga arbete. Jag tror att vi, utan att överskatta vad som sedan dess uträttats, kunna säga, att det samarbete, som inleddes med det första juristmötet, motsvarat de fordringar dess talesman sålunda uppställde. Juristmötenas förhandlingar ha alltjämt intagit den höga ståndpunkt, som utmärkte förhandlingarna vid det första mötet. Personliga förbindelser hava

vid mötena inletts mellan juristerna från de olika länderna och varit av stor betydelse för utvecklingen av samarbetet. Och mellan mötena har till fromma för det mål dessa för sig uppställt bedrivits ett omfattande och framgångsrikt arbete inom lagstiftning, vetenskap och praxis, ett arbete, som ofta direkt varit att tillskriva impulser från mötena. Det icke minst betydelsefulla resultatet av vad sålunda försiggått är, att vi härunder lärt oss allt mera känna och uppskatta varandras rättsuppfattningar, lärt oss inse den nära frändskapen mellan våra till synes skilda rättssystem, lärt oss också, att vi på detta fält ha mycket att inhämta av varandra. Vi ha funnit varandra på rättens liksom på många andra områden. Så har det gått i fullbordan vad den nämnde representanten för juristmötenas sammanslutning hypotetiskt förutsatte, att dessa sammanträden blivit till festdagar, under vilka man lyftes upp över ögonblickets mödor, gläder sig över arbetets frukt; att juristmötena blivit märkesdagar i den nordiska rättsutvecklingen.
    Men juristmötenas betydelse är ingalunda uttömd med deras inflytande på rättslivet i norden. De hava genom det arbete, som under och mellan dem utförts, de personliga förbindelser, som vid dem grundlagts, utgjort ett viktigt led i de många samverkande faktorer, som åstadkommit ett allmänt närmande mellan de nordiska folken. Vi ha funnit, att mellan oss existera band, som knyta oss närmare till varandra än de föreningsband vi hava med andra folk. Vi ha lärt känna varandra som bröder, utgrenade av samma stam, med väsentligen likartad kultur. Icke minst under de fasansfulla tider vi senast upplevat har det framstått såsom en livsbetingelse för nordens folk att de hålla samman. Väl kunna vi förutse, att även i framtiden mellan oss skola uppkomma tvister och slitningar. Men låtom oss blott bevara det rätta brodersinnet, så skola nog våra mellanhavanden kunna i godo uppgöras, det må gälla förhandlingar vid rådsbordet eller annat.
    Det nu avslutade mötet kan i viss mån sägas utgöra en vändpunkt i juristmötenas historia, då till de grupper, av vilka sammanslutningen förut bestått, kommit två nya, den finländska och den isländska. Allt sedan första juristmötet ha finländare närvarit vid våra möten och yttrat sig under våra förhandlingar. Men omständigheterna ha icke tillåtit ett så att säga officiellt deltagande från finländsk sida. Och isländarna ha ingått i den danska gruppen. Då vi nu fått bevittna, hurusom Finland, som under så många århundraden delat ljuvt och lett med Sverige men sedermera fått hårt känna förtryckarens hand över sig, äntligen tillkämpat sig sin fulla frihet och självständighet, har det berett oss uppriktig glädje. Vi lyckönska Finland till dess nya ställning bland nationerna, och vi bjuda de finländska juristerna ett varmt välkommen i vår sammanslutning. Vi lyckönska även Island, det gamla nordiska sagolandet, att det efter sin önskan och i fullt samförstånd med Danmark vunnit en självständig ställning i föreningen mellan de bägge länderna, och vi hälsa även den isländska gruppen hjärtligt välkommen i vår krets.
    Jag har redan tidigare i dag ansett mig kunna konstatera, att detta möte icke stått efter sina föregångare i avseende å förhandlingarnas värde. Jag vill hoppas, att detsamma gäller den sidan av dessa möten, som består däri att gamla personliga förbindelser upplivas och fördjupas, nya knytas. I avseende å detta det personliga umgänget mellan deltagarna har det naturligen ålegat oss svenskar såsom värdar att uppbjuda alla våra krafter för att bereda Eder,

våra kära gäster, det bästa mottagande. Huruvida vi lyckats däruti kan icke jag döma. Men ett är säkert, god vilja har icke saknats. Vi ha därvid icke funnit något bättre medel än att bedriva den öppna famnens politik. Med öppna armar ha vi mottagit Eder, med saknad se vi Eder lämna oss. Innan dess tagen emot ett varmt tack för allt vad I under dessa dagar givit oss i arbetet som i det personliga umgänget.
    Så utbringar jag då en skål för våra kära danska, finländska, isländska och norska gäster och jag uppfordrar de svenska deltagarna att beledsaga den skålen med ett fyrfaldigt leve. Leve våra gäster.»

 

    Å de utländska gästernas vägnar talade den norska styrelsens ordförande, professor BREDO VON MUNTHE AF MORGENSTIERNE, som yttrade:
    »Mine Herrer!
    Man har overdraget mig det ærefulde Hverv at bringe vore svenske Værterde fremmede Gjæsters Tak. Hvervet er let, og det er vanskelig. Let fordi mine Ord bæres af en fælles Stemning, en fælles sterk Følelse hos alle os, som nu i disse tre mindeværdige Dage har havt den Lykke at være Sveriges og særlig de svenske Juristers Gjæster. Vanskelig fordi Ord bliver matte og fattige i Sammenligning med hvad vi føler, og det ikke er let at finde en fælles Generalnævner for, hvad hver enkelt af os personlig føler sterkest Trang til at takke for.
    For mig staar det saa, at vor Tak særlig samler sig om to Punkter.
    Først og fremst er vi de svenske Jurister og særlig Juristmødernes svenske Bestyrelse dybt taknemlige for, at de har taget Initiativet til efter den lange Afbrytelse atter at knytte Traadene sammen og bringe de nordiske Juristmøder i Gang igjen. Det var et Skridt som havde sine Vanskeligheder, som vi alle vurderer, og jeg tænker alle som har deltaget i dette Møde, er enige om, at det var en god og nyttig Gjerning, som er Tak vel værd. Nu da Verdenskrigen foreløbig har stanset de store internationale Møder og Kongresser, har de nordiske Fag-Sammenkomster fundet en ny Blomstring. Og vi ser derpaa med Glæde. Disse Møder og fælles Overlægninger danner et af de mange Udtryk for den Solidaritetsfølelse og det Behov for Samhold og Samarbeide, som Presset udenfra nødvendigtvis har maattet styrke, og som der aldrig kan blive for meget af mellem Nordens Folk.
    Og hvad stærlig vore nordiske Juristmøder angaar, tror jeg, at vi Jurister har Ret til at mene, at de kun i ringe Grad rammes af den Skepsis og Kritik, som ikke helt uden Grund rettes mot, hvad man spøgende kalder Kongresbummelen. Ingen vil vove at paastaa at de nordiske Juristmøder fra 1872 af og indtil idag fortrinsvis har været Forlystelsesmøder eller Turistfærder. Ingen vil kunne bestride, at de har dannet et uundværlig Led i det Samarbeide paa Retsomraadet, som ogsaa har fundet Udtryk i den nordiske Retsencyklopædie, i 'Tidsskrift for Retsvidenskab' og i det mere og mere omfattende og betydningsfulde fælles Lovgivningsarbeide. Vi har ved Hjælp af disse Møder ikke alene gjort vore Fagfællers personlige Bekjendtskab, hvad der kan være betydningsfuldt nok; men vi har ved at deltage i eller paahøre Diskussionerne eller læse de trykte Forhandlinger øget vor Indsigt i et stort Antal Spørgsmaal af betydelig Interesse, og vi kan pege paa en Række praktisk vigtige Resultater, som Juristmøderne direkte eller indirekte har givet Impulser til

eller støttet. Det er derfor naturlig nok, at det vakte Glæde i Nabolandene, da Indbydelsen til det 11:e nordiske Juristmøde kom, og at vi er vore svenske Kolleger hjertelig tak nemlige for det saaledes tagne Initiativ.
    Men dernæst takker vi ogsaa — saa varmt som vi formaar — for Gjæstevenskab i snævrere Forstand. Svensk Gjæstfrihet og Arrangementstalent har heller ikke denne Gang fornegtet sig. Vi vil komme til at se Minderne om disse Arbeidsdage fortone sig mod en Baggrund af lys Festglæde. Fra Landets Konge til hver enkelt af Mødets svenske Deltagere har de forenet sig om atvise os Elskværdighed og lade os føle os som de hædrede og velkomne Gjæster. Endnu mere end for de straalende Fester takker vi for dette Hjertelag, for at vi har faaet Lov til at føle os som Venner blandt Venner.
    Naar jeg hertil føier et Velkommen til Kristania om tre Aar, er det med Følelsen af, at vi ganske vist med Hensyn til ydre festlig Udfoldelse vil komme til at staa tilbage for det Forbillede Sveriges Hovedstad har stillet op; men jeg vover at love, at Hjertelaget skal være det samme.
    Jeg beder Dem med mig drikke en Skaal for vore svenske Værter og vender den til Formanden i den svenske Bestyrelsesafdeling, Justitierådet Friherre Marks v. Wurtemberg og Mødets Ordfører, Præsident Westring.»
    Statsministern Nils Edén avslutade middagen med ett tack från de inbjudna svenska gästerna.
    Under middagen sjöngs följande bordsvisa, de fyra första verserna solo av regissören Knut Nyblom, de två sista unisont:

 

(Melodi: Der er et yndigt Land.)

Nu fritt från svek och tvång

ur hjärtans djup sig höje

:||: en femfalt nordisk sång! :||:

Vad gott och glatt vår möte gett

Med toners hjälp, jurister

:||: vi tolke, kort och rätt :||:

Vi grundligt överlagt

Väl semper något haeret

:||: av allt som klokt blev sagt. :||:

Det talas väl, och mången tryckt

att starkt det var av nöden, —

:||: ty illa var det tryckt. :||:

Måhända en och ann'

Thyrénska diffamaten

:||: en smula svårsmält fann. :||:

Oss Alex skänkt ett gott nytt ord —

ljud högt du: internordisk!

:||: Din lycka re'n är gjord. :||:

 

Vi hört med tillförsikt

hur Bugge önskar lätta 

:||: försäkringstagarns plikt. :||:

Och Bentzon stärkt oss i den tron

att snart vi fælles skrida

:||: till kodifikation. :||:

Dock, mer än juridik

oss glatt vart redligt handslag,

:||: var blick på värme rik. :||:

Så låtom oss i festlig sal 

om trofast vänskap sluta

:||: ett kollektivavtal! :||:

Väl skiljas snart vi åt,

en var igen bjuds vandra

:||: sin nötta vardagsstråt. :||:

Men tre år blott är till härnäst:

då firom med varandra

:||: halvsekeljubelfest! :||:

 

    Vid samkvämet efter middagen höll professor NILS STJERNBERG följande tal:
    »Jag har uppdraget och äran att härmed utbringa en skål för de nordiska juristmötenas veteraner.
    Det släktled är gånget, som en gång knäsatte tanken om att samla nordens jurister till gemensamma möten, och som med sitt arbete, sina insatser och strävanden förde densamma ut i verklighetens värld.
    Vid deras sida stod en ännu ung skara, inom sina leder räknande många av dem, som nu tillhöra eliten av nordisk jurisprudens, och som sedan i sin tur tillträdde och med trohet vårdade arvet.
    Även många av dem äro nu borta. Åtskilliga finnas dock ännu ibland oss,

om än deras har har grånat under pliktuppfyllelse och redligt tjänande i det nordiska rättslivets tjänst.
    Även flera av hövdingagestalterna finnas ännu kvar. Jag nämner här blott såsom exempel — ty de äro betydligt flera — några av dem, och tillåter mig därvid att till deras karakterisering använda det gamla romarspråkets monumentala lapidarstil: Julius Lassen — venerabilis ille iurisprudentiæ præeceptor illustris et artifex; Francis Hagerup — regni quondam gubernator, omnis scientiæ iuris quam maxime studiosus; Ivar Afzelius — iudex ille ac legislator præclarus.
    Detta släktled och deras hövdingar gäller vår skål! I trohet mot deras ungdoms strävanden och med troget vårdande av gamla vänskapsband, har det nu blivit dem förunnat att i sin tur samla ett yngre släktled till gemensamma strävanden och gemensam gamman, ett släktled, som i mycket mindre mån än deras eget haft förmånen av de tillfällen till knytande av den personliga bekantskapens och vänskapens band, som de i så rikt mått åtnjutit.
    Vad detta yngre släkte, som de nu omkring sig församlat, känner för dem i detta ögonblick är främst tacksamhet — tacksamhet för trogen vakthållning kring gemensamma värden. Den troheten ha de visat i stort som i smått. Från dem har utgått signalen till och även en betydande del av arbetet för skapandet av en likformig nordisk rätt; ännu i ålderns sena höst ha de medverkat till att samla nordens studerande ungdom till gemensamma studiekurser, med mycket, mycket mera. Och i brydsamma tider ha de med styrkan av gamla vänskapsband hjälpt till att gjuta olja på vågor, som ur nordens välfärds synpunkt gingo allt för högt.
    Det bästa vi kunna giva dem såsom uttryck för denna tacksamhet är vår tredliga löfte att hålla arvet i helgd och väl vårda detsamma — även om tiderna än en gång skulle bliva mörka och tunga. Och om vi icke — eller åtminstone icke ännu — kunna upptaga någon tävlan med dem, så tror jag dock att vi alla därvid vilja ärligt göra vad var och en i sin stad förmår.
    Ärade gäster och svenske män! Jag tillåter mig utbringa skålen för de nordiska juristmötenas veteraner. Vi rikta den främst till deras hövdingagestalter i hopp att de välvilligt upptaga denna hyllning från ett yngre släkte, som på grund av omständigheternas makt endast mycket delvis kommit inom kretsen för deras personliga bekantskap. Men genom dem och över dem bringa vi denna tacksamhetsgärd icke blott till deras ännu i livet varande medbröder och följesvenner, utan även till den stora skara, som vår stämma nu icke längre kan nå.
    Och efter som denna hyllning bringas dem på svensk tunga och i svearnas gamla land, så beder jag att vi besegla den med vårt gamla svenska fyrfaldiga leve. Leve de nordiska juristmötenas veteraner! De leve!»

 

    Professor JUL. LASSEN, den ende av de tre nämnda veteranerna, som var närvarande vid middagen, tackade i varma ordalag för den utbragta skålen.
    Justitierådet A. BERGLÖF höll härefter ett med stormande jubel mottaget humoristiskt tal för de främmande gästerna.
    Kl. 10.40 e. m. återvände deltagarna med extratåg till Stockholm.
*
    På lördagens f. m. hade en mottagningskommitté för mötesdeltagarnas damer under statsrådinnan Mia Löfgrens ledning å Skansen anordnat en vällyckad lunch, i vilken 122 damer deltogo. Tal höllos av fru Löfgren samt, å gästernas vägnar, av fru Lassen (Danmark), fru Ingstad (Norge) och fru Granfelt (Finland).
*
    Ǻ andra mötesdagen hade till de främmande deltagarna utdelats det samma dag utkomna, mötet tillägnade augustihäftet av Svensk Juristtidning.