Den danska rättegångsreformens genomförande beträffande underrätterna. Den nya danska »Retsplejeloven» av den 11 april 1916, varigenom det föråldrade danska rättegångsväsendet i väsentliga delar ersatts med en på moderna principer grundad rättegångsordning,1 skall som bekant träda i kraft den 1 oktober 1919 (se http://svjt.se/svjt/1916/93), och inom det danska Justitsministeriet pågår f. n. ett intensivt arbete för att föra reformen ut i livet genom alla de administrativa författningar och föreskrifter, som härför erfordras. Genom älskvärt tillmötesgående från de personer, vilka inom ministeriet närmast hava att taga befattning med dessa ärenden, nämligen förre Kontorchefen, nyutnämnde Rigsanklager V. TOPSØE-JENSEN och Ekspeditionssekretæren Fuldmægtig L. N. HVIDT, har undertecknad kommit i tillfälle att inhämta åtskilliga upplysningar angående reformarbetets nuvarande läge, av vilka några, som synts kunna påräkna ett allmännare intresse även hos oss, skola återgivas i det följande.
En av reformens huvuduppgifter i organisatoriskt hänseende har varit att genomföra en skilsmässa mellan rättsskipning och administration, vilka hittills varit på ett betänkligt sätt sammanblandade, i det att underdomarne icke blott såsom våra magistratsledamöter samtidigt fungerat såsom administrativa tjänstemän i allmänhet utan t. o. m. haft att utöva den speicella funktionen såsom åtalsmyndighet i mål angående polisförseelser. Enligt den nya ordningen är »Politiet» helt skilt från domstolarna. De nuvarande 130 underrättsdomarne utanför København (»Retsbetjente»), nämligen Byfogderne i städerna och Herredsfogderne eller Birkedommerne på landet, ersättas sålunda dels av 100 underdomare dels av 65 »Politimestere» (= allmänna administrativa tjänstemän, ej enbart polismästare enligt svensk terminologi). Enligt ett i år framlagt lagförslag om ändring i lagen om Købstadskommunernes Styrelse avlöses jämväl byfogdens självskrivna ordförandeskap i byrådet (= stadsfullmäktige), som hädanefter självt skall äga välja sin ordförande, borgmästaren, tillika ordförande i stadens magistrat, där sådan finnes.
Domkretsarna äro överraskande små till såväl areal som invånarantal. Enbart på Sjælland och Møen finnas 10 domkretsar, som enligt den vid lagens antagande följda folkräkningen hade mindre än 20,000 invånare (därav 2 under
15,000), och 8, som hade mellan 20,000 och 30,000, medan utom København och Frederiksberg blott 5 hade över 30,000 invånare (därav 2 över 40,000). Att domarne kunna vinna tillräcklig sysselsättning inom så små domsområden, finner sin förklaring däri, att de vid sidan om sin egentliga domarverksamhet alltjämt hava kvar, förutom tingläsnings- (= fastighets-)väsendet, sin gamla befattning med skifte av dödsbo m. m., varjämte hela exekutionsväsendet påvilar underdomaren, »der i denne sin Virksomhed benævnes Foged». Trots alla dessa arbetsuppgifter anses behov av mera än en domare inträda först när invånarantalet i domkretsen uppgår till 40,000. I dylikt fall skola finnas minst en civilmåls- och en brottmålsdomare (tillika för skiftesväsendet). Den växlande arbetsbördan utjämnas i övrigt genom anställande av ett eller flera rättsbildade biträden, »Fuldmægtige», en lågt avlönad tjänstemannakår, som märkligt nog alltjämt vid sidan om sin tjänst äger yrkesmässigt utöva privatpraktik (dock icke såsom sakförare). I Københavns Byret finnas 16 avdelningar, 9 kriminella och 7 civila, vartill komma två »Skifteforvaltere» och två fogdar.
Flertalet av Danmarks städer erhålla gemensam jurisdiktion med närmast angränsande landsbygd. I flera fall ingå två, någon gång tre städer i en domkrets. Rena stadsjurisdiktioner komma, bortsett från København, endast att finnas i Aarhus, Odense, Aalborg, Horsens och Randers, alltså städer med lägst 23,000 à 24,000 invånare. Det förtjänar anmärkas, att av Danmarks 77 städer icke mindre än 55 redan nu »lyda under landsrätt».
Även den nya danska domstolsorganisationen känner en motsvarighet till våra domsagor med flera tingslag. Av Danmarks 891 domkretsar utanför København hava nämligen icke mindre än 29 jämte ett »Hovedtingsted», där jämväl domstolens kansli (Kontor) skall vara förlagt, ytterligare ett eller (i 8 fall) två »Bitingsted». I dylika fall skola ting hållas på huvudtingsstället minst en gång i veckan och på varje bitingsställe minst en gång i månaden. På icke mindre än 13 av bitingsställena skall anordnas ett filialkansli (Kontorafdeling), där domaren eller hans Fuldmægtig har att å vissa dagar och tider vara tillgänglig för allmänheten, och understundom skall Fuldmægtigen vara bosatt å bitingsstället. På övriga bitingsställen antages domarens närvaro vid rättsförhandlingarna faktiskt komma att verka såsom avhållande av en kanslidag. Han är nämligen bl. a. skyldig att å bitingsstället mottaga handlingar för tingläsning, vilken endast får äga rum å huvudtingsstället. De till de olika tingsställena hörande domsområdena hava fastställts i närmaste överensstämmelse med landets hittillsvarande judiciella indelning.
Trots de krav, som den nya rättegångsordningen med hänsyn särskilt till den offentliga handläggningen ställer på rättslokalerna, hava de hittills använda i allmänhet kunnat godkännas av ministeriet. Dock hava föreskrifter meddelats om inrättande av domare- och advokatrum samt om den tilltalades isolering i rättssalen med tillhjälp av skrank. Nya tingshus planeras blott på 13 ställen. De bekostas av kommunerna. Kostnaderna för kanslilokal, biträdeshjälp — Fuldmægtige och skrivbiträden — skrivmaterialier m. m. ersättas av staten, till en början enligt räkningar (dock bestämmer justitieministern antalet Fuldmægtige och skrivbiträden); längre fram fastställes ersättningen genom lag, gällande för 5 år i sänder.
De danska domarlönerna äro, sådana de fastställts i lönelagen, orimligt låga. Sålunda åtnjuta underrättsdomarna allt efter den löneklass de tillhöra en begynnelselön av respektive 5,000 eller 6,000 kr., som stiger till en slutlön av respektive 7,000 eller 8,000 kr. Då det emellertid torde bliva omöjligt att med dylika löner tillfredsställande rekrytera domarkåren, lärer en revision av lönelagen vara att förvänta.
Enligt Danmarks grundlag (§ 73) kunna innehavare av domarämbeten vid en omorganisation av domstolsväsendet avskedas eller överflyttas till annan tjänst. Med stöd härav hava redan en del underdomare över 65 år av Justitsministeriet anmodats begära avsked. Med hänsyn till den väsentliga omläggningen av underdomarnes arbetsuppgifter betraktas samtliga domarbefattningar såsom nya tjänster, till vilka ny utnämning skall äga rum. Det har därför varit nödvändigt att tillspörja även dem, som skola kvarstanna på den ort, där de hittills fungerat, rörande deras villighet härtill.
Såsom redan antytts, har Danmark hittills icke haft något självständigt åklagarväsende. Icke heller i framtiden komma några självständiga åklagare att anställas vid underrätterna. Polisen ombesörjer åtal rörande polisförseelser, och i övriga fall fungera särskilt förordnade sakförare såsom aktorer mot ett för varje särskilt mål av rätten bestämt arvode. Blott vid de båda »Landsretterne» i København och Viborg (Østre Landsret och Vestre Landsret), vilka i första instans bl. a. upptaga grövre brottmål, finnas anställda särskilda »Overanklager», sorterande under Rigsanklageren vid Højesteret.
De båda landsrätterna hava för behandling av brottmål med jury (»Nævninger») jämväl att hålla ting på ett flertal bitingsställen: Østre Landsret i Holbæk, Slagelse, Rønne, Nykøping F. och Odense; Vestre Landsret i Aarhus, Aalborg och Kolding. I andra brottmål, liksom i alla civilmål, försiggår huvudförhandlingen å landsrätternas huvudtingsställen, sedan förberedelsen ägt rum vid vederbörande underrätt — en mot omedelbarhetsprincipen helt stridande anordning, som utgör en av den nya lagstiftningens väsentligaste brister. Som bekant fungera landsrätterna jämväl såsom appelldomstolar. Landsrätternas lokaler bekostas av staten, som å bitingsställena i allmänhet hyr rättssal i rådhus eller tingshus. I København skola rättslokaler för landsrätten inredas i den gamla riksdagsbyggnaden i Fredericiagade (Københavns Byret får sina lokaler i Domhuset vid Nytorv). Sø- og Handelsretten, som bibehålles såsom en självständig domstol vid sidan om landsrätten, inrymmes i landsrättens byggnad. — Højesteret får nya lokaler på Christiansborg.
Jämte de sålunda redan utfärdade bestämmelserna om tingsställen, domstols och kanslilokaler och övriga ovan antydda åtgärder för reformens genomförande förtjänar jämväl en annan grupp av förberedelser till lagens ikraftträdande att uppmärksammas, nämligen de som gå ut på domares och advokaters orientering i den nya lagstiftningens innehåll. I København hava redan hållits icke mindre än 5 olika »Retsplejekursus», var och en under loppet av en månad, därvid bl. a. professor H. MUNCH-PETERSEN på universitetets juridiska laboratorium genomgått den nya lagen och tillfälle beretts deltagarna att övervara sammanträden i Københavns Sø- og Handelsret, som enligt en lag av 1861 redan arbetar efter moderna muntlighets- och omedelbarhetsprinciper och med rätta åtnjuter stor popularitet. Denna oas i all den övriga skriftlig-
heten1 har även utnyttjats på det praktiska sätt, att Overretsassessorer i tur och ordning förordnats att, var och en under tre månader, fungera såsom ordförande å en avdelning i Sø- og Handelsretten för att på detta sätt lära känna den muntliga proceduren. Härjämte hava advokater erhållit statsunderstöd för att genom föredrag för kolleger utbreda kännedom om reformen.2 I samma riktning verka de genom ministeriets försorg utgivna »Formularer vedrørende Rettergangsmaaden i borgerlige Sager efter Retsplejeloven».
Genom åtskilliga riksdagskompromisser hade den danska rättegångsreformen i flera avseenden förfuskats, sådan den framträdde först i den Albertiska editionen av 1908 och sedermera i reviderad upplaga 1909. En del av dessa brister undanröjdes, när lagen för tredje gången antogs 1916. Ytterligare några förbättringar föreslås i ett nyligen för riksdagen framlagt förslag om ändringar i Retsplejeloven. Bland dessa må här till slut nämnas såsom de viktigaste: inskränkning av protokollering av vittnesberättelser, när vittnena höras under själva domsförhandlingen; höjning av värdegränsen för förmögenhetsrättsliga mål, som få upptagas av underrätterna, från 300 till 800 kronor 3, samt införande av rätt för parterna att genom överenskommelse förlägga förberedelsen i landsrättssakerna till själva landsrätten i stället för till den underrätt, varunder svaranden lyder.
København i januari 1919.
K. Schlyter.