MEDDELANDEN UR DANSK OCH NORSK PRAXIS.

    Använda förkortningar: D. H. = Danmarks Høiesteret, N. H. = Norges Høiesteret, N. R. = Norsk Retstidende, S. o. H. = Sø- og Handelsretten i København, U. f. R. = Ugeskrift for Retsvæsen.
    1. Avtal; acceptfristens längd. (N. 11.; N. R. 1919 s. 225.) 1 ett telegrafiskt anbud, varigenom en vara utbjöds till försäljning, hade någon viss tid för svars avgivande icke blivit utsatt. Under hänvisning till gällande handelsbruk uttalade Høiesteret, att enär svarstelegram icke avskickats inom tjugufyra timmar efter anbudets avsändande, anbudsgivaren icke längre varit bunden av sitt anbud. Den omständigheten, att anbudet avsänts på en söndag, ansågs vara utan betydelse med hänsyn därtill, att båda parterna använt söndagen för affärsförhandlingar.
    Jfr ALMÉN: Avtal § 3 vid not 14 och i not 9.

 

    2. Avtal; bundenhet av muntlig överenskommelse, varom skriftligt kontrakt skall upprättas. (N. H.; N. R. 1919 s. 329.) Sedan ägaren av ett fartyg avgivit ett muntligt anbud att för en viss köpesumma försälja fartyget, blev detta anbud inom utsatt tid accepterat genom telefonmeddelande från anbudstagaren. Vardera kontrahenten lät sedermera utskriva ett kontrakt rörande affären, vilket av honom undertecknades och tillställdes medkontrahenten. De båda kontrakten voro emellertid till innehållet delvis avvikande från varandra. Det av köparen undertecknade kontraktet innehöll bl. a. att fartyget hade klass i Bureau Veritas¹, varemot intet härom fanns nämnt i det andra kontraktet. Då parterna icke kunde uppnå enighet om kontraktets avfattning, blev saken dragen under domstols prövning. Under framhållande därav att det i fråga om köp av fartyg liksom vid köp av fast egendom måste uppställas en presumtion mot bundenhet av muntliga överenskommelser, förklarade Høiesterets majoritet, att i föreliggande fall så mycket mindre något bindande avtal kunde anses hava kommit till stånd genom den muntliga förhandlingen som man därvid icke berört ett av köparens huvudvillkor för köpet nämligen att fartyget hade klass i Veritas. En ledamot var liksom underrätten av annan mening och uttalade, att enär parterna varit ense om köpeobjekt och pris, bindande köpeavtal träffats,

 

¹ Klassificeringsanstalt för fartyg.

samt att avtalet vid bristande enighet rörande övriga villkor finge kompletteras genom tillämpning av bestämmelserna i köplagen och eventuellt gällande handelsbruk vid försäljning av fartyg.
    Jfr N. J. A. 1916 s. 583 samt ALMÉN: Avtal § 6 not 20 och Köp och byte § 5 vid not 1—5, AUBERT: Obligationsrettens spec. del, band 1 s. 50 och STANG: Norsk Formueret s. 218.

 

    3. Avtal; fråga om bindande sådant kommit till stånd. (N. H.; N. R. 1919 s. 242.) Såsom svar å ett telegrafiskt anbud d. 18 mars 1916 från A så lydande: "Offererer 100 tønder damptran, 350 pr tonde, levering næste uke" sände B. samma dag följande telegram: "Tilbudte 100 fulde tønder prima torskedamp 350 kroner akcepteres, bedes sendt til Martens filial, Svolvær, bekræft." Sedan A. därefter d. 20 mars telegraferat, att affären vore i ordning, om samma vecka före avlastningen inbetalades 35,000 kr., svarade B. d. 21 mars med en telegrafisk anmodan till A. att godhetsfullt leverera partiet Martens filial, Svolvær, varest betalning komme att erläggas. 1). 24 mars förklarade A. i telegram, att då hans begäran d. 20 mars angående betalningsvillkoren icke blivit uppfylld, annullerades affären. I målet yrkade B. skadestånd för underlåten leverans. Detta yrkande bifölls av Høiesterets majoritet, som ansåg, att B:s första telegram utgjorde en ren accept och att tillägget om varans försändande till viss ort icke finge uppfattas såsom en del av köpeavtalet utan såsom en vid sidan därav gjord hemställan. Vidare uttalades, att då A. icke förrän d. 24 mars besvarat B:s telegram av d. 21 mars, B. haft anledning antaga, att A. medgivit den modifikation i avtalet, som innefattades i ifrågavarande hemställan. En ledamot var av skiljaktig mening och ansåg, att bindande avtal icke kommit till stånd mellan parterna.
    Jfr N. J. A. 1917 s. 133 och ALMÉN: Avtal § 6 vid not 1—3 och 26.

 

    4. Telegraferingsfel; ersättningsskyldighet för avsändaren. (S. o. H.; U. f. R. 1919 s. 707.) Ett telegram från Köpenhamn innehållande order att vid fast och stigande marknad inköpa vissa aktieposter hade av avsändaren A. adresserats till Andresbank (telegrafadress för Andresens bank) Kristiania. Namnet på mottagaren, vilket var otydligt skrivet, blev på avsändningsstationen läst såsom Andelsbank, under vilken adress telegrammet jämväl blev vidarebefordrat. Någon bank med det sålunda förvanskade namnet fanns icke i Kristiania. På telegrafverket därstädes antog man därför, att bokstaven H fallit bort och rättade adressen till Handelsbank, som var den norske Handelsbanks telegrafadress. Denna bank, med vilken A. tidigare haft någon förbindelse, verkställde omedelbart efter telegrammets mottagande inköp av de däri angivna aktieposterna. Sedan A. vägrat erlägga betalning för aktierna, vilka fallit i kurs,lät handelsbanken försälja desamma, varefter banken instämde A. med yrkande om ersättning för därvid uppkommen förlust. A., som bestred kravet, gjorde bl. a. gällande, att han icke kunde göras ansvarig för att telegrafverket i både Köpenhamn och Kristiania för-

vanskat adressatens namn samt att Andresens bank under rådande marknadsläge icke skulle hava verkställt något aktieköp. Handelsbankens talan bifölls med den motivering, att A. genom att skriva adressen i hög grad otydligt själv föranlett, att telegrammet blivit förvanskat.
    Jfr ALMÉN: Avtal: § 32 vid not 60—65 samt LASSEN: Haandbog i Obligationsretten Alm. Del, 3 uppl. § vid not 124—125.

 

    5. Hävande av avtal på grund av bristande förutsättning. (D. H.; U. f. R. 1919 s. 602.) En på Sibirisk Handelsbank i Petrograd utställd check lydande å 10,000 rubel blev i mitten av dec. 1917 av utställaren såld till en person i Danmark för 4,000 kr. D. 3 jan. 1918, vid vilken tidpunkt checken ännu icke blivit för inlösen presenterad i banken, utfärdade den ryska regeringen förbud för bankerna i Ryssland att göra några utbetalningar. Då det antogs hava utgjort en rättsligen relevant förutsättning för köpet, att man kunde få det i checken angivna beloppet utbetalt i Petrograd, förpliktades utställaren att återbetala den av honom uppburna köpeskillingen.
    Jfr N. J. A. 1916 s. 357 samt denna tidskrift 1918 s. 300—304 och Rfs. 40.

 

    6. Handelsköp; force majeure. a. (N. H.; N. R. 1919 s. 167.) Ett i juli 1914 upprättat kontrakt, varigenom en norsk kolimportör åtog sig att till en fabrik i Norge under år 1915 i särskilda poster leverera 3,500 ton stenkol från England för ett pris av omkring 12 schill. per ton, innehöll bl. a. en klausul, enligt vilken säljaren för den händelse europeiskt krig, force majeure etc. skulle hindra leveransen ägde rätt att annullera avtalet. Då köparen fordrade leverans av den första posten, svarade säljaren, att han så länge kriget varade icke kunde leverera enligt kontraktet. Mellan parterna förda förhandlingar resulterade emellertid däri, att säljaren under våren levererade 3,500 ton kol, vilka köparen under förbehåll av sin rätt enligt kontraktet betalade efter ett pris av omkring 30 schill. per ton. Sedermera lät köparen instämma säljaren med yrkande att utbekomma vad han erlagt utöver det ursprungliga bestämda priset eller tillhopa omkring 56,000 kr. Høiesterets majoritet, som biföll köparens talan, uttalade, att ifrågavarande klausul borde så tolkas, att kriget i och för sig icke berättigade säljaren att undandraga sig leveransens fullgörande utan att härför fordrades, att kriget lagt sådana hinder i vägen för leveransen att dessa "forretningsmæssig set" måste leda till kontraktets upphävande. Till hinder kunde även räknas prisstegring å varan, men för att en dylik omständighet skulle kunna komma i betraktande måste kontraktets uppfyllande medföra en eksorbitant förlust för säljaren. En ledamot var av skiljaktig mening.
    Jfr N. J. A. 1918 s. 20, 1919 s. 169, Almén: Köp och byte § 24 vid not 97—98 c och Tillägg s. 17—20 samt denna tidskrift 1917 s. 130. 177—188, 272—290, 467 och 1918 s. 300—304.

Svensk Juristtidning 1919. Rättsfall.

    b. (N. H.; N. R. 1919 s. 203.) 1 ett d. 4 febr. 1914 upprättat kontrakt, varigenom 100 ton benzin blivit försålda att levereras successivt under år 1914, stadgades bl. a., att varje slag av force majeure helt eller delvis fritoge säljaren från leveransskyldighet samt att därunder inginge allt, som hindrade, försenade eller försvårade leveransen. Efter att till och med juli månads utgång hava levererat cirka 38 ton inställde säljaren all vidare leverans under hänvisning till de svårigheter, kriget framkallat. Härtill förklarades han vara berättigad på grund av ovan angivna förbehåll. Syftet med detsamma ansågs nämligen hava varit att för säljaren öppna en vidsträcktare rätt att undandraga sig avtalets fullgörande än vanliga regler om force majeure kunde föra till.
    Jfr ALMÉN: Köp och byte § 24 vid not 100—100 a.

 

    7. Agentprovision. (N. H.; N. R. 1919 s. 344.) Enligt bestämmelse i köpekontrakt angående sillolja ålåg det köparen att ställa bankgaranti inom viss tid. Då sådan garanti icke ställts inom den utsatta tiden, blev avtalet hävt av säljaren. Den, som förmedlat affären, yrkade, att köparen, vilken utfäst sig att till förmedlaren betala viss provision, såvida affären från säljarens sida ginge i ordning, måtte förpliktas att erlägga den överenskomna provisionen. Häremot invände köparen bl. a. att han, som haft intresse av leveransens fullgörande, icke gjort sig skyldig till någon försummelse, utan att det berott av omständigheter, för vilka han icke vore ansvarig, att bankgarantin icke ställts i rätt tid. Utan hänsyn till invändningen utdömdes den fordrade provisionen.
    Jfr GADDE: Lagen om kommission m. m. s. 77—80.

 

    8. Livförsäkring; avtal till förmån för tredje man. (D. H.; U. f. R. 1919 s. 552.) En man med hustru och barn hade tagit försäkring å sitt liv till belopp av 10,000 kr., som enligt polisen skulle tillfalla "den försäkrade och vid dennes död hans arvingar." Sedan mannen avlidit, blev änkan jämte makarnas tre barn sittande i oskiftat bo. Försäkringsbolaget utbetalade emellertid försäkringssumman med en fjärdedel till änkan och med likaledes en fjärdedel till vart och ett av barnen. I ett därefter anhängiggjort mål angående beräkning av arvskatt å försäkringsbeloppet fastslog Høiesteret, att bolaget förfarit i överensstämmelse med polisens innehåll, då det utbetalat försäkringssumman på sätt som skett. Försäkringssumman ansågs alltså icke tillhöra samfällda boet.
    Jfr N. J. A. 1904 s. 475, 1907 s. 547 samt UNDÉN i denna tidskrift 1917 s. 97—107, COHN: Livsforsikringskravets formueretlige Behandling s. 197—204, HACHE i T. f. R. 1908 s. 449—453, BENTZON i U. f. R. 1917 s. 234, 238 och VINDING KRUSE i T. f. R. 1919 s. 207—211.

 

    9. Kreatursförsäkring; tidpunkten för inträdet av bolagets ansvarighet. (D. H.; U. f. R. 1919 s. 579.) Ett kreatursförsäkringsbolag hade efter ansökan av d. 15 okt. 1917 och med stöd av

besiktningsbevis, dagtecknat d. 29 nov. och inkommet till bolaget d. 3 dec. samma år, beviljat försäkring av en hingst för 3,000 kr. samt i enlighet med försäkringstagarens begäran sänt polisen till denne mot postförskott för premien. Sedan hingsten d. 4 dec. 1917 dött av en plötsligt uppkommen sjukdom, vägrade bolaget att utbetala försäkringssumman. Gent emot försäkringstagarens i målet framställda yrkande om utbekommande av densamma invände bolaget dels att enär polisen kunde vara avsänd först d. 5 dec., avtal om försäkring icke kommit till stånd före hingstens död, dels att enligt de allmänna försäkringsvillkoren bolagets ansvarighet icke inträdde förrän premien erlagts. Då polisen, som var daterad d. 3 dec. 1917, enligt sitt innehåll gällde från sistnämnda dag till d. 3 dec. 1918 och då premien genom postförskottsförsändelsens inlösning blivit i rätt tid erlagd, blev utan avseende å de gjorda invändningarna försäkringstagarens yrkande bifallet.

 

    10. Sjöförsäkring; fråga om tyst förlängning. (N. H.; N. R. 1919 s. 309.) Ett rederi instämde ett försäkringsbolag med yrkande, att enär ett rederiet tillhörigt fartyg, som varit försäkrat hos bolaget, förlist i slutet av sept. 1915, bolaget måtte förpliktas utbetala försäkringssumman. I målet upplystes, att fartyget för flera år tillbaka blivit försäkrat hos bolaget, att försäkringen därefter åtskilliga gånger förnyats bl. a. för tiden d. 21 aug. 1914 till d. 20 aug. 1915 samt att någon uttrycklig överenskommelse om förlängning efter sistnämnda dag icke träffats. Rederiet gjorde emellertid gällande, att en tyst förlängning av avtalet ägt rum. Høiesteret fastslog, att försäkringsbolagets underlåtenhet att lämna meddelande om försäkringstidens utgång eller därom att avtalet icke komme att förnyas icke innebure någon tyst förnyelse av avtalet. Då rederiet icke heller i övrigt förebragt någon omständighet, som kunde medföra en dylik förnyelse, ogillades rederiets talan.

 

    11. Sjöförsäkring; försäkringsvärde. (N. H.; N. R. 1919 s. 118.) Ett parti ståltrådslinor och kablar, som i nov. 1915 inköpts i Tyskland för ett pris av omkring 30.000 kr., blev i juli 1916, då partiet skulle avskeppas till Norge, försäkrat mot sjöfara för 38,000 kr. Sedan under transporten uppstått totalförlust, yrkade försäkringstagaren att utfå hela försäkringssumman. Under hänvisning till att försäkringstagaren sålt godset att levereras franko Horten för 33,987 kr. 80 öre, vägrade försäkringsbolaget att utbetala mer än sistnämnda belopp. Då godsets marknadsvärde vid avskeppningen ostridigt översteg försäkringssumman, blev jämlikt § 71 i den norska sjöförsäkringsplanen försäkringstagarens yrkande bifallet.
    Jfr N. J. A. 1917 s. 628, 1918 s. 50 samt Allmän svensk sjöförsäkringsplan § 6 mom 2.

 

    12. Sjöförsäkring; fråga om ersättningsskyldighet för icke adekvat skada. (N. H.; N. R. 1919 s. 104.) Ett norskt ångfartyg

blev i slutet av år 1916 efter grundstötning i närheten av engelska kusten infört till Blyth i sådant tillstånd, att det icke utan reparation kunde fortsätta resan. Såsom villkor för att reparation skulle tillåtas uppställde de engelska myndigheterna, att fartyget så länge kriget varade bortfraktades till engelska staten. För förlust, som tillskyndades rederiet därigenom, att det nödgades gå in på omförmälda villkor, fordrade rederiet ersättning av försäkringsbolaget. Detta anspråk ogillades. I domen uttalades, att en försäkringsgivares ersättningsskyldighet icke kan sträcka sig längre än till adekvata följder av försäkringsfallet, och att en så opåräknelig omständighet, som att en främmande regering tvingade rederiet att ingå på ett ofördelaktigt kontrakt, måste ligga utanför parternas förutsättningar.
    Jfr N. J. A. 1919 s. 111 samt FEDERSPIEL: Begrebet Interesse i Læren om Forsikring s. 158 och STANG: Erstatningsansvar § 6 vid not 23.

 

    13. Krigsförsäkring. (N. H.; N. R. 1919 s. 147.) Ett fartyg, som var kaskoförsäkrat mot annan fara än krigsfara, hade tillika för resa mellan Bergen och Königsberg försäkrats i "Krigsforsikringen for norske skibe." Sedan fartyget d. 17 jan. 1915 avgått från Bergen, hade man ej hört annat om detsamma, än att en del vrakgods i slutet av samma månad upphittats på tyska kusten däribland fartygets dagbok, som var förd till d. 24 jan. och utvisade, att fartyget gått nedom Bornholm. Kaskoassurandören, som mot överlåtelse av försäkringstagarens rätt gent emot Krigsforsikringen utbetalade försäkringssumman, instämde Krigsforsikringen med yrkande att utfå det erlagda beloppet. Ehuru något "positivt och direkt" bevis icke förts rörande anledningen till fartygets undergång, fann Høiesteret det dock efter fri bevisprövning böra antagas, att undergången föranletts av krigsfara, och biföll därför kaskoassurandörens talan.
    Jfr denna tidskrift 1916 s. 172:2, 1918 Rf. s. 96 c.

 

    11. Varumärken. (N. H.; N. R. 1919 s. 197.) En näringsidkare, vilken såsom varumärke för oljor låtit inregistrera vissa bokstäver och bokstavssammansättningar omgivna av en cirkel, instämde ett bolag med yrkande om skadestånd, för det bolaget vid försäljning av oljor använt fat, som varit märkta med samma bokstäver. Då inom oljebranschen bokstäver och bokstavssammansättningar begagnades såsom arts- och kvalitetsbeteckningar, ansågs registreringen icke kunna lägga hinder i vägen för annan att använda de registrerade bokstäverna. På grund härav blev den förda talan ogillad.
    Jfr norska varumärkeslagen d. 2 juli 1910 §§ 2 och 23 samt Eberstein i T. f. R. 1910 s. 434—435.

R. E.