A. V. LUNDSTEDT: Principinledning. Kritik av straffrättens grundåskådningar. Uppsala 1920. Appelberg. 8:0. 82 s.

 

    Förf. förklarar sig själv hava, i nämnda brochyr om 80 oktavsidor, "så tydligt och klart, som man någonsin kan önska sig", vederlagt grundåskådningarna inom straffrätten och påvisat, att de "bottna i konstruktioner, som byggts upp på rena fiktioner, sålunda på sådant, som står i rak strid mot sanning och verklighet" (s. 21).
    Såsom resultat av denna kritik har förf. uppställt en, efter vad han förmenar, ny straffteori — en "icke skolastisk uppfattning av straffets sociala funktion" (ib.). Denna går därpå ut, att straffet, i sin egenskap av ett lidande, som reguliärt följer på den brottsliga gärningen, "skänker kraft åt en det allmänna föreställningssättet om det absolut otillåtliga handlandet dirigerande norm" (s. 24) — alltså i huvudsak ett återupplivande, efter 100 år, av den s. k. Bauerska varningsteorien. Straffets ändamål skall vara att söka i en på strafflidandet beroende ren allmänprevention, men icke, såsom Feuerbach ville, förmedelst allmänt avskräckande verkan på samhällsindividerna, utan såsom moralbildande. "Straffet griper", säger förf. (ib.) "fatt i den allmänna moralen såsom ingen annan kraft i samhället och därmed verkar det samhällsbevarande".
    Att den allmänpreventiva verkan bör uppfattas icke såsom avskräckande utan såsom moralbildande, vill förf. åskådliggöra genom den ofta använda hypotesen, att "med en gång all straffrätt i ett samhälle upphörde" (s. 21) — en hypotes, som är föga ägnad att bevisa, men synnerligen väl ägnad att motbevisa förf:s åsikt. Om i ett samhälle av några millioner människor det i ett givet ögonblick funnes t. ex. ett tiotusental, som begått allvarligare brott av en eller annan art, så skulle strafflagens plötsliga försättande ur kraft "upplösa samhällsordningen i anarki och förvildning" icke därigenom — om man får tro förf. — att nämnda minoritet, numera utan fruktan för straff men precis lika moralisk eller omoralisk som förut, skulle vid varje tillfälle, där de icke fruktade omedelbar hämd, begå stöld, våldtäkt, rån m. fl. sådana brott, som de förut begått en och annan gång i trots av strafflagens existens; icke heller därigenom, att ett eller annat nytt tiotusental individer, vilka förut stått labila, nätt och jämt låtit av fruktan för straff avhålla sig från brott, numera

skulle begå allt flera sådana; utan därigenom, att de moraliska människorna förlorade sin moralitet. Man "ser icke mycket djupt", menar förf., om man låter det komma an på avskräckningen, vilken är "absolut ändamålslös för folk med högre moralisk reflexion" (s.22). Sat sapienti.
    Huvudfrågan är emellertid icke valet mellan Feuerbachs och förf:s (eller Bauers) förklaring av allmänpreventionen, utan det gemensamma draget hos båda dessa åsikter: uteslutandet av individualpreventionen ur straffändamålet. Ingen förnekar och ingen har veterligen någonsin förnekat, att strafflagen är en moralbildande faktor; det har fastmera jämt och ständigt på det uttryckligaste framhållits, icke minst i den moderna straffrättslitteraturen (för min del se t. ex. Straffr. Allm. Gr. s. 12 ff.). Men en helt annan fråga är, om denna funktion kan uppställas såsom straffets princip och därtill enda princip. Skall det vara mening i att uppställa något — exempelvis, med de relativa teorierna, ett visst ändamål — såsom straffets princip, så måste principen vara sådan, att det verkliga, konkreta straffet därur kan härledas. Följaktligen kan man, eftersom straffen starkt växlat, komma till olika principer för olika tiders straffrätt (såvitt det nu icke är fråga om en rent teoretisk, "rationell" straffrätt, oberoende av växlande lagstiftningar). Men härav följer, att varje enbart allmänpreventiv straffprincip — Feuerbachs såväl som Bauers — är omöjlig för nuvarande straffrätt. Visserligen kan ur allmänpreventionen härledas en gradering av straffet efter det angripna samhällsintressets värde. Men detta är icke nog: angrepp på samma värde komma, efter moderna strafflagar, att beläggas med mycket olika straff, allt efter den brottslige individens beskaffenhet. En strafflag, som på allvar byggde på Feuerbachs princip, skulle se helt annorlunda ut än vilken nuvarande strafflag som helst; och med varje årtionde avlägnar sig straffrätten alltmera från en ren allmänprevention — den individualiserar straffet allt mera.
    Hur vill nu förf., efter sin teori, komma till rätta med den moderna straffmätningen? Han förklarar, i överensstämmelse med sin teori, att det, tack vare strafflagen och dess handhavande, uppstår hos samhällsmedlemmarne "en vissa handlingstyper absolut avböjande pliktkänsla i dess intima förbindelse med föreställningen om ett lidande såsom den reguljära påföljden av brottet". Denna pliktkänsla — fortfarande i överensstämmelse med hans teori — kommer till stånd "med fullständigt bortseende från brottslingens egen moraliska situation vid handlingstillfället. Om möjligen brottslingen kunnat förena handlingen med sitt eget samvete eller icke, spelar ingen roll. Häri framträder den ifrågavarande pliktkänslans bundenhet vid vissa handlingstyper såsom sådana, d. v. s. utan beaktande av det individuella moraliska läget" o. s. v. (s. 31). Närmast synes detta giva vid handen, att brottslingens personliga beskaffenhet bleve alldeles utan inflytande på straffets art och grad. Men s. 76 korrigeras det sagda därhän, att det gäller blott straffbarheten, icke straffmätningen. Efter det förf. anmärkt, att tillfälligtvis förhandenvarande

moraliska motiver icke få utesluta handlingens straffbarhet, fortsätter han nämligen: "Å andra sidan är det lika viktigt att i moraliskt avseende olika motivlägen verkligen föranleda olika straff. Ty det är givet, att pliktkänslan icke kan och icke heller bör reagera med samma styrka gent emot handlingar, som själva ha individuell moralisk motivering. De moraliskt goda momenten i handlingen måste naturligtvis motverka det moraliska fördömandet av densamma". — Det hela slutar således med, att straffet skall utmätas efter styrkan av den reaktion hos de laglydiga samhällsmedlemmarnas pliktkänsla, som utlöses av brottet, vilken reaktion å sin sida, såvitt förf. därom yttrat sig, skall bero dels av det angripna objektets större eller mindre samhällsvärde, dels av den mer eller mindre moraliska beskaffenheten av brottslingens motiver. M. a. o. förf. slutar sakligen i den rena vedergällningsteorien, sådan den framstår i en viss modern skepnad (jfr. t. ex. v. Birkmeyers kritik av mina Prinz. I, passim), eller, om man så vill, han har en princip för straffbarheten och en annan för straffmätningen, ett slags allmänprevention för den förra och vedergällning för den senare.
    Straffets bestämmande efter pliktkänslans grad av reaktion mot brottet (inkl. brottets motiver) — såvitt det är denna ståndpunkt, som skall tagas på allvar — är emellertid, såsom så ofta påpekats, långt ifrån tillräckligt att förklara det faktiska straffet. Bortsett från andra invändningar är det tydligt, att alla sådana personliga omständigheter hos brottslingen, som icke tagit sig uttryck i det föreliggande brottet, förbliva absolut uteslutna från straffmätningen — i rakaste motsats till nuvarande straffrätt och strafflagar. Förf. tror tydligen, i likhet med andra, som förneka straffets individualpreventiva ändamål, att detta kan hjälpas helt enkelt genom att skarpt skilja mellan straffet och de rättsverkningar, som bero på nämnda omständigheter. Till någon ringa del är ju en sådan tanke utförbar. Sålunda skulle ju, såsom av förf. och åtskilliga andra påyrkas, den"oförbätterlige" kroniske brottslingen kunna beläggas först med straff (för sitt brott) och efter dettas avtjänande med internering, "skyddsåtgärd" (för sin kroniskhet) — en visserligen mycket dålig, men dock tänkbar metod. Men det stora antal brottslingar med betänkliga antecedentier, där viljefarligheten icke framstår så outrotlig, t. ex. vanlig enkel iteration? Skall man där alldeles bortse från brottslingens antecedentier? Eller skall man fingera mera omoraliska motiver för det nu begångna brottet och därför öka hans straff? Eller skall man kanske även här, likasom i fråga om den oförbätterlige, lägga till ett visst plus av reaktion i form av en skyddsåtgärd, som följer efter straffets avtjänande? Ännu svårlöstare blir problemet, efter förf:s teori, om antecedentierna gå i mildrande riktning. Två brottslingar, A och B, stå alldeles lika i avseende på nu föreliggande brott och dess motiver. Men hos den ene, A, föreligga i hans antecedentier omständigheter, som visa, att hans viljefarlighet är väsentligt mindre än B:s och mindre än den genomsnittliga. Då nu det angripnas sociala värde är detsamma i A:s fall som i B:s och

några moraliska motiver för handlingen i fråga varken föreligga hos den ene eller hos den andre, har man i förf:s teori intet som helst håll för att giva A mindre straff än B. I detta fall kan man icke hjälpa sig med något plus till det vanliga straffet, liknande skyddsåtgärderna vid de försvårande antecedentierna. — Enär, såsom välbekant, våra dagars straffrätt, långt ifrån att negligera den allmänt personliga sidan hos brottslingen, mer och mer fäster avseende därvid, så finnes ingen möjlighet att bringa någon straffteori, som förnekar individualpreventionen — den må fotas enbart på allmänprevention eller på vedergällning eller halta mellan båda — i samklang med realiteterna. Den enda vägen vore — vartill väl någon ansats då och då kan förmärkas — att så utveckla vedergällningsbegreppet, att det riktar sig mot brottslingens person i dess helhet, så att man i det faktum, som skulle vedergällas, inräknade icke blott de (objektiva och subjektiva) omständigheter, som framträtt i det nu till bestraffning föreliggande brottet, utan allt, som kunde leda till ett omdöme om hans viljebeskaffenhet in toto. Men då det även här konsekvent icke kunde bliva fråga om individens farlighet utan blott om hans "skuld", leder också denna väg till oöverstigliga svårigheter, på vilka jag dock ej här skall ingå.
    Trädet bör ju emellertid framför allt bedömas efter sin frukt. Förf. framlägger också, såsom conclusum av sin kritik, i 9 punkter de "verkliga och betydelsefulla resultat", som han anser sig hava uppnått (s. 74 ff.).
    1. Den första punkten synes gå ut därpå, att förf:s teori skulle utesluta klasslagstiftning. Faran av en sådan har många gånger föreförf. framhållits, men varför förf:s straffteori skulle särskilt garantera däremot, är icke lätt att förstå. En lagstiftare, som t. ex. i straffet ser framför allt ett avskräckningsmedel, bör väl snarare säga sig, att avskräckningen svårligen kan betvinga en stark moralisk övertygelse, än en lagstiftare, som ser straffets väsen i dess moralbildande förmåga och sålunda just kunde frestas att söka övervinna en viss grupps moraliska åskådning genom sina straffnormers suggestion. Det hade passat bättre, om förf. försett sin teori med ett cave på denna punkt. I alla händelser lärer hans lagstiftare icke kunna anses mera garanterad mot ett dylikt misstag än någon annan. Visserligen är förf., när det kommer till stycket, ganska blygsam i sin tilltro till strafflagens moralbildande kraft. Han anför såsom exempel, för vilka han varnar, bl. a. straffbestämmelser i sammanhang med spritförbud. Han förklarar härom, i en samtidigt utkommen uppsats i tidskriften Tiden (1920, nr 1, s. 7), att frågan, huruvida totalförbudet, infört inom en överskådlig framtid, kan tänkas verkligen rycka den allmänna moralen med sig, "vid någon liten eftertanke" måste besvaras med nej. "Härvid", fortsätter han, "bör särskilt betonas, att riktigheten i detta svar icke på något sätt skulle jävas av en förbudsomröstning, som med t. ex. 9/10 majoritet utfölletill förmån för förbudet. Skulle den sista tiondedelen rösta emot förbudet av moraliska skäl av den art, att den skulle finna sig oför-

hindrad att bryta mot en införd förbudslag, så är den mer än tio gånger större än det antal, som vore tillräckligt för att låta en förbudslag medföra avsevärda demoraliserande verkningar. Den allmänna moralen har, när fråga är om att alstra s. k. rättsplikt mot brott, ingalunda ryckts med av en lag, som en hel procent av den vuxna befolkningen icke skulle kunna förmås skänka sin respekt". — Om dessa reflexioner icke äro särskilt inskränkta till att gälla spritförbud, måste de således innebära, att lagstiftaren, i sitt handhavande av strafflagen såsom moralbildande faktor, måste vänta att kriminalisera en handling, i fråga om vars otillåtlighet han vill "rycka den allmänna moralen med sig", till dess mera än 99 % av samhällets vuxna befolkning redan dela hans uppfattning eller åtminstone äro indifferenta.
    2. I andra punkten visar sig, att förf:s teori, såsom han tänker sig dess verkningar, är ägnad att kraftigt tillgodose "klassen", icke blott i fråga om lagens stiftande utan även vid dess tillämpning. Efter det han framställt den ovan berörda teorien för straffmätning, förklarar han, att "sådana handlingar icke böra bestraffas, som visserligen innebära angrepp på andras person och egendom men framgå av sådana situationer, som exempelvis föreligga vid vissa strejktillfällen, då det är uppenbart, att de strejkandes allmänna moraliska medvetande reagerar mot särskilda åtgöranden från klasskamraters sida (strejkbrytare). Naturligtvis måste till förebyggande av våldshandlingar, vilka ju alltid äro ett ont, nödiga skyddsåtgärder vidtagas från samhällets sida. Dessa skyddsåtgärder böra emellertid icke på något sätt erhålla karaktär av straff" (s. 76 — 77). — M. a. o. förutsatt nämnda "allmänna moraliska medvetande" hos de strejkande, är strejkbrytaren såtillvida fågelfri, att den strejkande, som lyckas slå ihjäl honom, är straffri; däremot är den strejkande utsatt för skyddsåtgärd, "som dock icke på något sätt bör erhålla karaktär av straff", om hans uppsåt kommer i dagen, innan det verkställts och medan det sålunda kan förebyggas. Framtidens Amaltheamän äro sålunda under alla förhållanden säkra för straff, men dessutom även för andra obehag från statens sida, såvitt de blott utföra sitt uppsåt utan att förut låta märka det. För en utomstående kan det också här synas dunkelt, varför denna konsekvens skulle nödvändigt följa av förf:s princip, men det kan vara av intresse, att han själv vill hava den inräknad bland de "verkliga och betydelsefulla resultaten".
    3. Såsom ett tredje sådant resultat anför förf. vidare (s. 77), att det "åt psykiatrien i rättsskipningens tjänst måste anvisas en uppgift av vida mera begränsad art, än man hittills velat tillägga densamma". Denna starka begränsning skall så tillgå, att straffrihetendast inträder i de fall, där den "psykiska situationen" hos den handlande "är så främmande för samhällsmedlemmarna i allmänhet, att de icke ens kunna känna några tendenser till ett handlande, bestämt av sådana motiver, som i fallet föreligga". Men är "tendensen till handlande av i fallet föreliggande motiver icke något för

samhällsmedlemmarna i gemen främmande" (således t. ex. en sinnessjuk person, som överfaller annan för att bemäktiga sig hans egendom; en sinnessjuk man, som av förklarlig svartsjuka dödar sin hustru o. s. v.), så skall straff inträda. Förf:s insikt i frågans psykiatriska sida belyses av fortsättningen (s. 78), där, åtminstone så som han uttrycker sig, han synes anse, att den anormalitet, som icke framträtt i själva handlingens motivläge, endast kan bestå i "abnorm brist på sociala känslor".
    4. Förf:s teori skall vidare, enligt vad han synes mena, hava förmågan att om icke utrota så dock i betydande grad motverka uppfattningen, att brottslingen på grund av sin moraliska beskaffenhet förtjänar straffet och därigenom förekomma det eljest "oundvikliga nedtryckandet av brottslingen till en pariakast" (s. 79). Bortsett från huru detta står tillsammans med förf:s ovannämnda utmätande av straffet efter motivens moralitet (så att straffet blir större, ju mer omoraliska brottslingens motiv varit, s. 76), har förf. här ännu tydligare än i föregående fall konstruerat en lucus a non lucendo. Just i samma mån samhällsmedlemmarna genomsyras av uppfattningen, att strafflagen är tillkommen för moralens skull och skapar den "kraftigaste moraliska faktorn" (Tiden, l. c. s. 6), måste det ju ligga nära till hands — ja, i själva verket vara oundvikligt — att i brotten se de mest omoraliska företeelserna och i brottslingen den par excellence omoraliske mannen, vida mer omoralisk än den ohederlige person, som förstår att slingra sig straffri genom lagparagraferna. Med förf:s teori förvandlad till allmän uppfattning skall brottslingen svårligen någonsin undgå denna stämpel i annat fall, än då det alldeles uttryckligen framgår av omständigheterna, att hans gärning betingats av moraliska motiver.
    5. En femte förtjänst skall vara, att "vaneförbrytaren" — det är mycket oklart, vad förf. för in under denna etikett; att döma av s. 44 indrager han därunder alla brottslingar, som icke kunna betecknas såsom "akuta", men man vet icke heller, hur långt han utsträcker sistnämnda beteckning — skall dels straffas för "sin särskilda gärning", men icke "strängare än andra", dels, efter straffet, beläggas med skyddsåtgärd. Förf. delar denna åsikt med alla anhängare av vedergällningsstraffet. Ur individualpreventiv synpunkt kan vaneförbrytaren (= den "oförbätterlige" kroniske förbrytaren) alldeles tillräckligt oskadliggöras genom att interneras utan att särskilt straffas; och vad angår allmänpreventionen, är det uppenbart, att en till tiden obestämd men under alla förhållanden långvarig internering måste i den allmänna åskådningen framställa sig såsom ett i det väsentliga lika svårt lidande, som en dylik internering, föregången av en kortare reaktion, vilken bure straffets namn. Ur vedergällningssynpunkt kommer emellertid additionen av skyddsåtgärd till det rättvist avvägda straffet såtillvida att innesluta en orättfärdighet, som det icke är faktiskt möjligt att utfinna någon skyddsåtgärd, vilken icke kommer att kännas såsom ett nytt straff. — Förf. är mera specifik i sin utsträckning av skyddsåtgärdernas tillämplighetsområde: han förklarar, i opposition mot min åsikt, vilken

han finner "uppenbarligen bottna i ett dubbelmisstag", att "kravet på åtminstone någon proportion mellan den kroniske brottslingens brott och den på detsamma följande interneringsåtgärden" är "alldeles ogrundat" (s. 65). Den oförbätterlige brödkakesnattaren, vilken förf. omtalar s. 64, skall således, i humanitetens namn, visserligen icke beläggas med åtskilliga års straffarbete, men i stället få ett mindre straff och sedan, utan hänsyn till det föreliggande brottetsringhet, interneras för obestämd tid, eventuellt för livstid.
    6. Ett vidare resultat finner förf. i bestämmandet av den negativa handlingens straffbarhet, däruti han tillerkänner sin uppfattning "stor betydelse" (s. 79). I varje fall är den revolutionerande nog, om den komme till tillämpning. "Om", säger förf. (s. 41), "en handling från en persons sida till förmån för en annan eller flera andra icke kräver någon nämnvärd uppoffring utan bevisligen underlåtes antingen av blott och bart indifferentism eller rent av med avsikten att skada, då är det rent orimligt att behandla straffbarbeten i ett sådant fall efter andra principer, än då man av vårdslöshet eller med avsikt företager en positiv handling med samma slags effekt". Till yttermera visso utför han s. 50 (rörande ett antaget exempel, att A underlåter att rädda ett främmande manuskript ur elden), att "A:s av skadelystnad förestavade underlåtenhet att genom en handrörelse rädda manuskriptet i all rimlighets namn bör vara straffbar lika väl antingen över huvud taget någon juridisk plikt att vårda manuskriptet vilat å honom eller icke, alltså även om han ej lånt eller eljest med hänsyn till någon rättstitel förvarade detsamma". Sålunda: den, som uppsåtligen underlåter att räcka båtshaken till den drunknande, skall straffas för mord eller dråp; den, som underlåter att alarmera brandkåren eller eljest avvärja faran, då han ser eld utbryta i en människoboning, skall straffas för mordbrand o. s. v. — allt förutsatt, att den räddande handlingen icke kräver "nämnvärd uppoffring", men i övrigt utan minsta hänsyn till huruvida han haft något som helst att göra med personen eller egendomen i fråga. Så snart däremot den räddande handlingen skulle kräva "någon nämnvärd uppoffring", bortfaller med ens detta stora straffansvar, utan avseende på någon proportion till den hotande skadan. Det är obehövligt att anmärka, att det icke finnes och aldrig funnits — helt visst aldrig kommer att finnas — någon strafflag, som godtager denna ståndpunkt; ävenledes obehövligt att närmare påpeka principens ytterliga orimlighet på vissa områden, t. ex. brott mot förmögenhet, mot ära etc. Förf:s moralbildningsprincip har lett honom till ett ohjälpligt hoprörande av juridik och moral. — Inom en mycket begränsad krets — huvudsakligen i fråga om räddande ur livsfara — stadga visserligen det stora flertalet gällande strafflagar (i motsats till den svenska) straff för den, som underlåter den räddande handlingen, då denna lätt kunnat utföras — men naturligen icke straff för mord eller dylikt utan ett helt ringa straff (finska lagen högst 300 marks böter; norska lagen böter eller fängelse intill 3 månader o. s. v.). — Av förf:s framställning är omöjligt att

 

Svensk Juristtidning 1920.

se, huruvida han är okunnig om strafflagarnas ståndpunkt eller han ställer sig i medveten opposition även till dem.
    7. Beträffande försöket vill förf. ur sin princip härleda den regel, att försöket bör bestraffas, då "redan själva försökssituationen skapar en sådan effekt, att det för var och en kan genom dess bestraffande göras klart, att ett visst socialt värde blivit utsatt för ett verkligt angrepp". Förf:s ständigt upprepade tal om effektens betydelse för hans teori hade gjort önskvärt, att förf. någonstädes förklarat, vad han menar med effekt. Här ser det ut, som om effekt av handlingen skall anses föreligga, så snart det sociala värdet blivit utsatt för ett "verkligt" angrepp, därvid visserligen frågan återstår, vilket angrepp är att betrakta såsom verkligt. Emellertid, vad än förf. må mena med effekt, är det fullkomligen oförståeligt, varför hans straffteori — straffets ändamål att inskärpa straffnormen i samhällsmedlemmarnes medvetanden — skall kräva, att straffet kopplas till effekten i stället för till normöverträdelsen. Varför skulle icke överhuvud det reguljära inträdandet av straffet såsom följd redan av varje mot straffnormen stridande, i handling — med eller utan effekt — manifesterad vilja hava den inskärpande verkan? Härom ger förf. endast följande besked: "Försökshandlingens karaktär av otillåtlighet är ju i själva verket i det allmänna föreställningssättet inpräglad redan genom det fullbordade brottets straffbarhet" (s. 37). Men detta är ju det rena godtycket: båda handlingarna strida mot normen; bådas bestraffande måste följaktligen inskärpa normens betydelse: varför skall den ena upptagas och den andra kvarlåtas? Allt principiellt skiljande mellan en viljefarlig handling med och utan effekt måste i sista hand vila på vedergällning.
    8. Förf. förmenar sig vidare (s. 80) genom sin teori giva satsen intet straff utan strafflag ett "fullkomligt nytt underlag", som giver satsen "absolut allmängiltighet". Det nya underlaget utgöres av den reflexion (s. 60), att, då straffets funktion består i ett inskärpande av normen, det straff, som inträder utan en förut existerande norm, är meningslöst. Förf. kommer således (bortsett från andra invändningar mot hans resonnemang) icke att tänka på det enkla sätt att kringgå satsen "intet straff utan strafflag" — om den icke hade bättre grund än den av honom erbjudna — att man skapar en norm samtidigt med straffets påläggande, eller dessförinnan, men i varje fall efter det att den beträffande handlingen blivit begången. Ingenting hindrar ju, att denna norm sedan blir beståndande och något fall av tillämpningen skall väl vara det första. Satsen "intet straff utan strafflag" torde vila betydligt säkrare på sitt hittillsvarande grundlag, nämligen hänsynen till individens rättssäkerhet såsom begränsande statens i övrigt befogade straffanspråk — en s. k. extern intressekollision, sådana det finnes flera. — I detta sammanhang gör förf. ett erbjudande även åt straffprocessen, nämligen ett "nytt grundlag" för satsen ingen domare i egen sak — ett anbud, som jag låter gå vidare till processualisterna.
    9. "Slutligen torde man," säger förf., "alldeles bortsett från dessa

påtagliga konsekvenser, icke böra underskatta betydelsen av att straffrättsvetenskapen befrias från begreppsskolastiken och ryckes ur de godtyckliga konstruktionernas våld". D. v. s. förf. betonar arbetets negativa värde, åberopande sin däruti innehållna kritik av "den gamla straffrättsvetenskapen". För visso är denna kritik högst anmärkningsvärd, nämligen såsom personligt dokument; i varje fall kan jag icke erinra mig att någonsin ha sett dess like. Men den är så pass vidlyftig och rör sig så mycket på "filosofisk" grund, att den icke lämpar sig att här bemöta. Förf:s ställning såsom professor i juridik gör emellertid, att den icke kan lämnas oanmärkt och jag skall därför med det allra snaraste i annat sammanhang taga den under behandling.
    För att till sist säga något berömmande om förf. måste man otvivelaktigt erkänna, att han i hög — eller rättare i alldeles oerhörd — grad besitter den i och för sig goda egenskapen av självförtroende. Sådant fordras verkligen för att icke blott "riva ned" den bestående straffrättsvetenskapen med hull och hår utan därtill lägga grundvalen för en ny — allt utan att varken vara eller någonsin hava varit (kanske icke ens hava utsikt att någonsin bliva) kriminalist.
    Lund den 25 augusti 1920.

Johan C. W. Thyrén.