Föranleder ansökan om nåd uppskov med verkställighet av ådömt straff? I denna fråga hava yppats delade meningar och de verkställande myndigheterna hava förfarit olika. Direkta lagbestämmelser i ämnet saknas. För besvarandet av ifrågavarande spörsmål har man nämligen endast att hålla sig till två kungliga cirkulärbrev av den 4 juli 1811 och den 27 mars 1830, i Westrings lagedition anmärkta under 2 kap. strafflagen. I nämnda cirkulär föreskrives, att då för brott dömda personer hos Kungl. Maj:t sökt nåd och Kungl. Maj:ts utslag kommit exekutorn tillhanda, bör beslutet till verkställighet befordras, därest laga hinder icke möta, utan att uppehåll därmed må genom ytterligare nådeansökningar beredas, varför vederbörande böra underrätta de brottsliga om nödvändigheten av att på en gång förete alla de skäl, som förmenas kunna bereda dem förskoning.
    Av innehållet i dessa cirkulär skulle enligt en åsikt framgå, att en första gången gjord ansökan om nåd borde föranleda uppskov med verkställigheten av frihetsstraff. Till stöd för denna åsikt har särskilt åberopats att, om dylikt uppskov icke beviljades, skulle i de fall, då fråga vore om straff av ringa tidslängd, en eventuell benådning bliva illusorisk, enär en stor del av straffet antagligen skulle hinna verkställas, innan Kungl. Maj:ts utslag i anledning av nådeansökningen meddelats. Riktigheten av nämnda åsikt har emellertid bestritts; och har det gjorts gällande, att ändamålet med cirkulären allenast varit att förebygga i desamma påvisat missförhållande i fråga om förnyade nådeansökningar samt att cirkulären i allt fall endast avsåge häktade personer. Åtskilliga exekutorer hava också funnit den omständigheten, att den dömde sökt nåd, icke inverka på fråganom straffverkställigheten, varemot andra beviljat anstånd med verkställigheten åt personer, som företett bevis om första gången sökt nåd, därest de icke misstänkts vilja hålla sig undan. Enligt vunnen upplysning har sistnämnda förfaringssätt sedan gammalt tillämpats hos den myndighet, som säkerligen haft att handlägga de flesta fallen av hithörande art, nämligen Överståthållareämbetet.
    Såvitt kunnat inhämtas, har Högsta domstolen icke uttalat sig i förevarande ämne förrän under år 1919, varom mera nedan. Justitieombudsmannen åter har tidigare vid några tillfällen haft att fatta ställning till dylika frågor. År 1876 förordnade dåvarande justitie-

ombudsmannen om åtal mot en borgmästare för det denne låtit verkställa ett fängelsestraff, ehuru den dömda styrkt, att ansökan om nåd i vederbörlig ordning ingivits. I motiveringen till åtalet förklarade justitieombudsmannen, att det syntes honom som om borgmästaren "bort av sig själv inse att, såvida den i lag medgivna rätt att i brottmål hos Kungl. Maj:t söka att av gunst och nåd varda förskonad från ett ådömt straff icke skulle bliva utan betydelse, en veterligen ingiven nådeansökan måste utgöra laga hinder för det ifrågavarande straffets verkställande, intill dess Kungl. Maj:t uppå ansökningen meddelat sitt nådiga beslut". Svea hovrätt, där åtalet anställdes, gillade justitieombudsmannens uppfattning samt dömde borgmästaren till ansvar, se justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1877 års riksdag sid. 59 och följande. Hovrättens utslag synes hava vunnit laga kraft.
    Under de senaste åren hava tre härmed likartade ärenden förekommit hos justitieombudsmannen. I det tidigast inkomna av dessa förelåg till avgörande anmälan mot en länsstyrelse med anledning därav, att denna förordnat om verkställighet av fängelsestraff, ehuru den dömde företett diariebevis att han sökt nåd. I avgiven förklaring gjorde länsstyrelsen gällande att densamma förfarit riktigt och yttrade såsom sin uppfattning att laga grund saknades för att uppskjuta straffverkställighet i avbidan på avgörandet av ansökan om nåd. Justitieombudsmannen fann i meddelat beslut att länsstyrelsen icke begått något tjänstefel i anmärkta hänseendet. — De båda övriga nyssnämnda ärendena hade icke av justitieombudsmannen avgjorts före meddelandet av Kungl. Maj:ts nedan omförmälda utslag.
    Jämväl justitiekanslersämbetet har haft anledning att yttra sig ifråga av dylik art. Sålunda uttalade ämbetet den 29 november 1918 — med anledning av förfrågan från åklagare — att ansökan om nåd icke utgjorde hinder för att utslag, varigenom frihetsstraff ådömts, omedelbart verkställdes, men att innehållet i förut omnämnda cirkulär kunde anses utgöra stöd för att, såsom i regel torde ske i likartade fall, avvakta utgången av en nådeansökning.
    Den ovisshet, som förut rått i denna för praktiserande jurister betydelsefulla fråga, får numera anses hava skingrats genom ett av Högsta domstolen den 18 juli 1919 meddelat utslag; och avsikten med dessa rader har varit att fästa uppmärksamheten härå. Berörda utslag är refererat i Nytt juridiskt arkiv för nämnda år sid. 302. Av utslaget framgår, att om den dömde, innan förordnande om straffverkställigheten meddelats, hos den därom beslutande myndigheten styrker att nådeansökning ingivits, så kan nämnda myndighet låta med straffet anstå i avbidan på ansökningens prövning och bör även regelmässigt så göra vid en första nådeansökning. Däremot kan nådeansökning ej lagligen medföra avbrott i pågående straffverkställighet, icke ens om ansökningen gjorts före verkställighetens början.

G. Holmberg.