NÅGRA DRAG AV DE DANSKA OCH NORSKA RÄTTEGÅNGSREFORMERNA.

 

Av

PROFESSOR THORE ENGSTRÖMER.

 

 

I våra grannländer Danmark och Norge har arbetet på reformering av rättegångsväsendet som bekant redan satt frukt.
    Med ursprung ända från 1849 års grundlags s. k. löftesparagrafer om åtskillnad mellan förvaltning och jurisdiktion, om offentlighet och muntlighet i rättegången och om jury i svårare brottmål ledde den danska reformrörelsen äntligen efter många kommissioner och flera olika lagtextupplagor till de den 11 april 1916 antagna lagarna, som den 1 oktober 1919 trädde i kraft.
    Också det norska reformarbetet går tillbaka till 1840-talet, även om förelöpare voro tidigare ute. Genom olika kommissioner skrider arbetet emellertid fram så, att redan 1887 reformen av straffprocessen genomföres. Den trädde i kraft den 1 januari 1890 och har sålunda nu hunnit prövas i erfarenhetens skärseld. Med civilprocessen gick det långsammare. Först 1915 blev den färdig, och man har hittills hoppats, att den skall kunna omsättas i verkligheten den 1 januari 1923.
    Dessa reformer ha både i Danmark och Norge snabbt åtföljts av omfattande systematiska bearbetningar av lagverken från landens förnämsta pennor. Professor MUNCH-PETERSEN har i fem delar skildrat hela det danska rättegångsväsendet. Och från Norge föreligger i form av en tredje upplaga av HAGERUPS bekanta arbete om den norska civilprocessen en under medverkan av Höiesteretsassessor PAULSEN utgiven fullständig framställning av de nya norska civilprocesslagarna. Båda verken, vilkas publicerande fortgått sedan någon tid, föreligga nu avslutade.
    Här i Sverige, där rättegångsreformen bär aktualitetens

 

Svensk Juristtidning 1920.

fulla prägel, äro vi sålunda i den gynnsamma situationen att kunna tillgodogöra oss våra grann- och frändefolks fullbordade förändringar på området, med iakttagande av folkens och landens inbördes olikheter företaga jämförelser mellan de två reformverken och självrannsakande pröva resultaten på våra egna förhållanden. Ur dessa synpunkter skola i det efterföljande några få centrala frågor närmast berörande domstolsorganisationen upptagas till behandling.
    Det brukar sägas, att frågan om domstolsorganisationen utgör det grundläggande problemet för en rättegångsreform. Detta är naturligtvis så till vida sant, som ett förfarande, vilket i och för sig utarbetats till en än så hög grad av fulländning, blir meningslöst utan en tillfredsställande organisation av domstolarna. Men det innebär också något mera. Alldeles oavsett de större eller mindre förutsättningar att möjliggöra en god procedur och att sålunda utgöra medel för en sådan procedurs förverkligande, som den ena eller andra organisationsformen har, så kunna redan omedelbart genom att domstolarna organiseras på det ena eller det andra sättet vissa särskilda allmänt samhälleliga syften ifråga om rättsskipningen mer eller mindre befrämjas. Domstolarna få sålunda icke betraktas blott som organ för ett visst processuellt förfarande utan måste också ses i samband med samhällsorganisationen i övrigt.
    Å andra sidan måste dock betonas, att vid behandlingen av domstolarnas organisation de så att säga processtekniska synpunkterna måste noga beaktas. Domstolarna skapas för att inför dem och genom dem det förfarande skall utspelas, varigenom rätt skipas. Deras byggnad måste sålunda vara beroende av detta förfarandes struktur. Naturligtvis är icke varje detalj därutinnan ägnad att inverka på domstolsorganisationen. Men denna måste anpassas efter själva de huvudgrundsatser, på vilka lagstiftaren vill se förfarandet vila. Dessa bli då givetvis utgångspunkter för behandlingen av domstolsorganisationen, vilka få övergivas eller modifieras först om de komma i kollision med allmänt samhälleliga hänsyn eller om de medföra praktiska olägenheter, som, när de vägas mot fördelarna, bli för stora.
    De önskemål, som ur allmänt samhällelig synpunkt göras gällande i fråga om domstolarna, kunna sammanfattas i kraven

på att de skola så ordnas, att de äro självständiga och opartiska, förmå skipa verklig rättvisa och åtnjuta förtroende. Dessa krav äro tämligen självklara; de böra gälla alla stater, statsskicket må vara av den ena eller den andra karaktären. De äro sålunda icke uttryck för något modernt reformprogram.
    Vända vi oss åter till de fordringar på domstolsorganisationen, som följa av själva procedurens natur, så gäller det att fastslå vad vi vänta av en nutida rättegångsreform. Häri Sverige torde väl ej någon tvekan råda därom, att vad som först fordras är, att reformen gör processen snabbare och kanske också säkrare. Och likaså är det klart, att det förnämsta medlet härför är att gå till storms mot de nuvarande domstolsprotokollen och vad därmed sammanhänger. Liksom i Danmark och Norge och för övrigt i alla civiliserade länder måste parollen också här vara: muntlighet och omedelbarhet i rättegången. Därmed uteslutas som bekant ingalunda alla protokoll, utan blott ett dömande vare sig i över eller underrätt enbart på vad som tagits till protokollet. Denna synpunkt måste vid domstolarnas anordnande hållas väl i sikte. Lagstiftaren får ej glömma, att det förfarande, som dessa domstolar skola handha, skall vara muntligt och omedelbart, och att varje avvikelse härifrån, som framtvingas av domstolsorganisatoriska skäl, innebär en försämring. Domstolarna måste så anordnas, att de bli tjänliga organ för en procedur byggd på dessa grundsatser.
    Vid organiserandet av underrätterna har både i Danmark och Norge en av de viktigaste frågorna rört lämpligheten att införa en sådan dualism, att målen i första instans fördelas på två olika typer av underrätter. Man har även där helt naturligt gått ut ifrån, att målen äro av olika betydelse och omfattning och att en domstol, som kan anses fullt lämplig för att uppta ett obetydligt mål, är för svag för att anförtros ett mera invecklat och viktigt mål. Resultatet därav blir, att två olika slag av underdomstolar inrättas, de ena mera lämpade för de förra och de andra för de senare målen. Denna ståndpunkt har intagits av den danska lagen och genomförts beträffande både tvistemål och brottmål. Vid sidan av de med en enda domare besatta underretterna finnas landsretterna med tre jurister och i grova brottmål dessutom

jury. Dessa senare domstolar äro också andra instans i förhållande till de förra.
    Det norska reformarbetet på civilprocessen var från början inne på samma linje. Första instans skulle utgöras av dels herreds- och byretterna med en jurist och dels lagmandsretterna med tre jurister, i båda fallen under vissa omständigheter jämte lekmän. Men i enlighet med utlåtanden av Höiesteret och Sakførerforeningen intog regeringspropositionen i ämnet en annan ståndpunkt. Lagmandsretterna skulle icke fungera som första instans. I stället skulle de lokala med endast lekmän besatta forliksraaden få viss ökad behörighet ej blott som förlikningsinstitutioner utan ock som domstolar. Härför åberopades bland annat, att lagmandsretterna, som endast kunde bli ganska få till antalet, med de stora avstånden och de bristfälliga kommunikationerna skulle bli svårtillgängliga för parter och vittnen och sålunda vålla stora kostnader, i all synnerhet om muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna skulle upprätthållas. Betänkligheterna mot att göra lagmandsretterna till första instans fingo sedermera också råda, om ock ett medgivande åt den ursprungliga planen gjordes såtill vida, att tvistemål med undantag för fastighetstvister och tvister om förmögenhetsvärde ej över 250 kronor få bringas in för lagmandsretterna som första instans, om båda parterna ena sig därom.
    I Danmark har naturligtvis lagstiftningsarbetet haft att väga samma betänkligheter som i Norge, innan den slutliga ståndpunkten fixerades. Det erbjuder stort intresse att iaktta, huru de danska lagstiftarna haft att lösa motsvarande svårigheter med avseende å avstånd och kommunikationer som de norska, trots ländernas så vitt skilda förhållanden. I 1876 års danska kommissionsbetänkande föreslogs landsretternas antal till sex, och detta för danska förhållanden höga tal motiverades med nödvändigheten att i befolkningens intresse såvitt möjligt underlätta dennas tillgång till domstolen. Trots landets fördelning på sex landsretskretsar ansågs likväl nödigt att stadga skyldighet för domstolen att för handläggningen av grova brottmål resa omkring i domkretsen och hålla ting också på andra orter än domstolens säte. Efter dåvarande beräkningar skulle i genomsnitt omkring 300 000 invånare belöpa på varje landsret. Landsretternas antal kom emellertid senare

under arbetets lopp att betydligt minskas. Den slutliga diskussionen rörde sig egentligen om alternativen tre eller två, i det att man hade olika meningar om huruvida Fyen borde ha egen landsret. Resultatet blev två landsretter, den ena omfattande Jylland, den andra öarna.
    Utom ekonomiska skäl var det egentligen konservatismen, som fällde detta utslag. De nya landsretterna kommo nämligen nu att få fullkomligt samma områden som de gamla landsretterna, och respekten för traditionen gick så långt, att till och med förslaget att flytta sätet för den jylländska domstolen från Viborg till Jyllands största stad Aarhus föll.
    Det resultat, vartill den danska reformen kom, måste i betydlig grad förminska utsikterna att vid landsretterna kunna genomföra en på muntlighet och omedelbarhet grundad procedur. Utom de modifikationer härutinnan, som den danska lagen ur andra synpunkter gjort, innehåller den också åtskilliga regler, som i stor utsträckning öppna utväg att i ett vid landsret anhängigt mål förlägga tyngdpunkten av bevisupptagandet och parternas hörande till en underret. Ju längre centraliseringen av landsretterna drivits, dess större bli naturligtvis farorna för att dessa utvägar komma att anlitas till otvivelaktigt men för rättsskipningen.
    Å andra sidan kunna emellertid dessa av en stark centralisering skapade faror för genomförandet av en modern rättegångsordning i viss mån avvändas genom en annan anordning, i betydande omfattning tillämpad i England. Då man icke anser sig kunna uppdela landet i tillräckligt små domkretsar för att allmänheten skall kunna utan orimligt besvär infinna sig vid rätten, förfar man på omvänt sätt och låter domstolarna vid behov förflytta sig och därigenom närma sig parter och vittnen. Naturligtvis hava dessa möjligheter utförligt diskuterats under de danska och norska reformarbetena, och lagstiftarna ha också i viss mån gjort bruk av dem, i fråga om underretterna i Danmark och herreds- och byretterna i Norge i ganska vidsträckt omfattning i båda länderna, beträffande de domstolar, som vi här närmast behandlat, landsretterna i Danmark och lagmandsretterna i Norge, däremot i ringa grad i Danmark, men mera i Norge.
    Trots det att de danska landsretterna äro allenast två, är det endast för handläggning av brottmål som domstolen sam-

manträder å annan ort än sitt säte. För detta ändamål äro anordnade för den östra i Köpenhamn placerade landsretten fem andra tingsställen och för landsretten på Jylland tre andra tingsställen. På varje sådant tingsställe skall för handläggning av jurymål sammanträde hållas minst en gång i kvartalet med undantag för tingsstället på Bornholm, där ett sammanträde varje halv år är tillfyllest. Dessutom kan domstolen för handläggning av andra brottmål, där den tilltalade är häktad, hålla urtima sammanträden å samma tingsställen. Tvistemål få däremot handläggas vid de nyssnämnda ordinarie jurytingen blott när "umiddelbar Bevisførelse undtagelsesvis skal finde Sted".
    I Norge ha lagmandsretterna ålagts att i stor utsträckning förflytta sig ut i bygderna för utövande av sin verksamhet. Man har där haft att anknyta till de redan för brottmålen upprättade lagmandsretterna, vilka som bekant uppta en mängd mål i första instans. Om man undantar Oslo lagmandsret i Kristiania, är jurisdiktionsområdet för var och en av de övriga tre lagmandsretterna indelat i olika lagsogn, vart och ett med sitt tingsställe. Dessa tre lagmandsretter ha sålunda resp. 6, 5 och 3 tingsställen. Då domstolen, frånsett Oslo lagmandsret som sammanträder 24 gånger om året, skall hålla ting på varje tingsställe vanligen 4 gånger, ibland 6 eller 7 gånger årligen, är det tydligt, att lagmannen blir en verklig resedomare, som starkt påminner om den engelska assize-domaren.
    Med utgångspunkt från denna anordning av de nuvarande lagmandsretterna har den norska civilprocessreformen organiserat de blivande för tvistemål och brottmål gemensamma lagmandsretterna. De ha först och främst blivit fem skilda domstolar, varav Oslo lagmandsret skall arbeta på avdelningar. Man har tänkt för sistnämnda domstol anordna ej mindre än 9 tingsställen, såvida man ej, när reformen skall föras ut, slutar med att dela upp denna lagmandsret i tre olika domstolar, en i Kristiania, en för Oplandene i Hamar och en för Vestfold i Skien. För de övriga lagmandsretterna har man tänkt upprätta resp. 6, 4, 6 och 5 tingsställen. Detta ganska stora antal tingsställen har tillkommit på uttrycklig framställning från Sakförerforeningen för att göra domstolarna så lättillgängliga som efter landets natur och kommunika-

tioner vore möjligt. Härav följer emellertid, att domarena bli nödsakade att offra en betydlig tid på resor, även om ting icke skulle komma att hållas oftare på varje tingsställe än vad för närvarande är fallet.
    Denna anordning med domkretsar av sådan omfattning, att domaren måste resa omkring för att på olika, fasta tingsställen utöva sin verksamhet, är ju något hos oss ingalunda okänt. Men de därmed förenade olägenheterna äro också såväl kända, att man torde vara tämligen ense om att utdöma organisationsformen, där den icke är oundgänglig på grund av befolkningens gleshet och därav eller av andra orsaker följande ringa arbetsbörda i förhållande till domkretsens areal. I synnerhet har vår svenska erfarenhet visat, att åtminstonen är det är fråga ej blott om handläggning av ett eller annat mål, utan om avlyftandet av en på ett visst område belöpande ordinarie arbetsbörda, faran är stor för att denna samling mål hoptränges på en alltför kort tidsrymd och därigenom icke slutligen handlägges utan i stor omfattning uppskjutes. Domaren har svårt att beräkna den arbetsuppgift, som väntar honom vid resans mål, och har andra ämbetsåligganden, som vänta honom hemma, o. s. v.
    Något annat är naturligtvis att öppna utväg för en domstol att på grund av särskilda förhållanden handlägga en viss sak utanför sitt tingsställe på ett för parter och vittnen särskilt bekvämt eller av utredningshänsyn påkallat ställe. En sådan utväg öppnar naturligtvis också den norska lagen.
    Rättegångsordningens beroende av och sammanhang med statsmaktens organisation och funktion överhuvudtaget framträder på ingen punkt starkare än vid spörsmålet om lekmännens deltagande i rättsskipningens handhavande. Politiskt sett är kravet på sådant deltagande ett omedelbart uttryck för självstyrelsetanken. Men det ligger utom allt tvivel något mer i detta krav än en yttring av den benägenhet att oförmedlat lägga sig i allt i samhället, vilken hos ett folk med utvecklad självstyrelse så ofta anses vara för handen. Det ligger en önskan att motverka det sinne för formalism och för en viss stel rutinmässighet, som juristerna så lätt få, och att, som Munch-Petersen uttryckt det, befordra "den almindelige Menneskelig gørelse av hele Retsplejen".
    Det ligger i tiden och sammanhänger med den allmänna

samhällsutvecklingen, att en nutida rättegångsreform i betydlig omfattning kommer att röra sig om lekmannaproblemet och att vid dess lösning söka få medel att tillgodose dessa moderna krav utan att offra väsentliga värden inom rättsskipningen. Ty det kan ej ens av en utpräglad vän till lekmän i domstolarna förnekas, att de ej uteslutande äro av godo. Avigsidan av lekmannens större rörlighet i sinnet och större mottaglighet för det enskilda fallets egendomligheter är mycket lätt en större känslighet för ögonblickets stämningar, för folkmeningen och för utsikterna till klander eller beröm frånde sina. Juristens formalism och rutin blir ofta en större garanti för säkerheten och pålitligheten i rättsskipningen.
    Både den danska och den norska reformen räkna med lekmäns deltagande i rättsskipningen, men den utsträckning, vari det sker, är mycket olika i de två landen. I Danmark deltaga lekmän blott som jury i de grövre brottmålen; i övriga brottmål liksom i tvistemål förekomma de ej. Den norska straffprocessen har som bekant likaledes jury i grövre brottmål, men därjämte meddomsmän vid juristdomarens sida i alla övriga brottmål med undantag för de allra obetydligaste. Meddomareinstitutet har nu upptagits också i den norska civilprocessen. Såväl i herreds- och byretterna som i lagmandsretterna skola meddomare, i de förra två, i de senare fyra, döma jämte juristdomaren, dock ej alltid utan endast under vissa förutsättningar.
    Det har visat sig, att ett av de spörsmål vid ordnandet av lekmannadeltagandet, som varit på en gång bland de allra viktigaste och de mest svårlösta, rör sättet för utväljandet av lekmannadomarna. Den egentliga lekmannadomaren har tydligen en uppgift i rättsskipningen, som i viss mån är olik yrkesdomarens. Han bör därför ej förväxlas med de lekmän, vilka i länder som exempelvis Schweiz utses till yrkesdomare. Jurymannen eller meddomaren är i olikhet mot dessa lekmannadomare män, som ägna sitt huvudsakliga arbete åt andra uppgifter och som endast tillfälligtvis fungera som domare. Denna uppgift är att införa den oförvillade lekmannablicken i rättsskipningen och ej att dilettantmässigt söka fylla en juristdomares åligganden. Detta måste återverka på sättet för dessa lekmäns utväljande. De kunna ej gärna på samma sätt som t. ex. den engelska fredsdomaren

utses av regeringen, utan de måste utses genom någon form av val. Härvidlag möta emellertid betydande svårigheter. Faran, att partipolitiska synpunkter få dominera vid dessa val och därmed intränga i rättsskipningen är så pass allvarlig och för rättsskipningen betänklig, att lagstiftaren gärna söker efter något medel att i möjligaste mån utesluta denna fara, om det ock skall ske med någon jämkning av den renodlat demokratiska valprincipens tillämpning. Detta spörsmål sammanhänger emellertid nära med en annan hithörande organisationsfråga.
    Om antalet lekmän, som skola tjänstgöra som domare under en viss tidsperiod, är relativt ringa, ökas utsikterna, att dessa lekmän ernå en viss vana vid uppgiftens fyllande, vilken under vissa omständigheter kan antas stärka deras motståndskraft mot obehöriga yttre inflytelser. Å andra sidan har man ofta betraktat som en fördel att få ett mycket stort antal utvalt för att därefter genom den blinda lotten bestämma, vilka som skola tjänstgöra vid varje tillfälle. Därigenom har man ofta trott sig förminska risken av lekmannadomare, som betrakta sig bundna av imperativa partimandat.
    I fråga om jury är som bekant den senare av de nyss berörda grundsatserna härskande. Så är också fallet i både den norska och den danska straffprocessen. Ur en mycket stor mängd personer — i Norge 50 gånger så många som det beräknade antalet rättegångstillfällen för året inom domkretsen och i Danmark bestämd efter vissa regler, som leda till ett antal av omkring 9000 för hela landet — bestämmes först genom lottning, i Danmark två lottningar, ett mindre antal för tjänstgöring vid ett visst rättegångstillfälle, varefter juryn för varje mål uttages genom ett uteslutningsförfarande, som i Danmark kombinerats med en ny lottning. Så fastrotad är uppfattningen om att denna ordning sammanhänger med själva juryns idé, att det nästan fattas som en självmotsägelse att tänka sig en juryman, som genom trägen tjänstgöring fått vana och erfarenhet i kallet.
    Beträffande meddomare förhåller det sig åter annorlunda. Redan våra nuvarande nämndemän erbjuda exempel på meddomare, på vilka den förra av de förut nämnda principerna tillämpas. Den vanliga nämndemanskåren består ju endast av 12 nämndemän, bland vilka större variationer i fråga om

tjänstgöringen icke äro möjliga än de, som uppstå därigenom, att endast 7 behöva tjänstgöra på en gång. Långvarig tjänst som nämndeman betraktas ju också som en stor förtjänst.
    Den norska civilprocessen har emellertid icke löst problemet efter vårt mönster. Ej minst av fruktan att alltför mycket betunga folket med domaretjänstgöring ha de norska lagstiftarna i stället ordnat meddomareinstitutet i nära överensstämmelse med juryn. Till herreds- och byretterna utväljas vart tredje år 4 gånger och till lagmandsretterna 6 gånger så många meddomare som det för ett år beräknade antalet rättegångsdagar med meddomare, varefter genom lottning för varje rättegångstillfälle uttagas de två eller fyra, som då skola tjänstgöra.
    Gemensamt för både jury och meddomare är sålunda i dessa fall en kombination av val och lottning, varigenom bestämmas vilka som skola tjänstgöra vid ett visst tillfälle. Vikten av en tillfredsställande ordning av valet faller därmed i öppen dag. Meningsskiljaktigheterna härutinnan komma givetvis att i främsta rummet röra sig om vilka som skola förrätta valet. Särskilt i Danmark antog striden härom en ganska tillspetsad karaktär.
    Naturligtvis kan ett val, omfattande ett så pass stort antal personer som det, varom här är fråga, icke med fördel ordnas som ett direkt folkval. Endast ytterst sällan torde detta också vara fallet. En eller annan form av medelbart val lämpar sig däremot bättre. I Norge har detta vunnit tilllämpning på sådant sätt, att den kommunala representationen, förstärkt med mandtalsförerne förrättar valet. Under reformarbetet gjordes dock även det yrkandet, att valet skulle läggas i händerna på det formandskab, som väljes av och inom den kommunala representationen och utgör en fjärdedel av denna.
    I Danmark ha ståndpunkterna växlat. Å ena sidan har gjorts gällande, att valet borde ske av de folkvalda kommunala representationerna, under det å andra sidan yrkats, att inflytande vid valet borde givas åt regeringen eller domstolen för att därmed förhindra en alltför framträdande politisk prägel hos valen. På denna motsättning hade reformen sånär fallit i riksdagen, men man enades slutligen i en kompromiss. Valet skall ske genom särskilda elektorer, fem till

antalet, varav tre väljas proportionellt av den kommunala representationen, en av vederbörande landsrets president och en av ortens underetsdomare, i Köpenhamn av byrettens president.
    Om ock det danska resultatet i jämförelse med den norska anordningen kan synas odemokratiskt, så visar det sig i självaverket stå den hävdvunna ordningen i de ledande europeiska kulturländerna mycket nära. Både i Frankrike och Tyskland ske motsvarande val genom elektorer, vid vilkas utväljande samma hänsyn som i Danmark gjort sig gällande. Till och med 1920 års tyska straffprocessförslag räknar med en elektorsförsamling på minst 9 personer, bland vilka Amtsrichtern och en av regeringen utsedd förvaltningsämbetsman äro två.
    Tydligare än de flesta reformverk röja de nya danska och norska domstolsorganisationerna några påtagliga folkpsykologiska drag. Å ena sidan danskarna, som trots en något gammaldags radikalism i grund och botten äro konservativa, med en konservatism, påminnande om den franska, och med sitt kända sinne för traditionen och sin icke så ringa respekt för ämbetsmännen. Å andra sidan norrmännen med sin djärva oförskräckta reformande och sin friska tilltro till de genomgripande reformerna.