FRITZ STERZEL: Bidrag till läran om bedrägeribrottet. Akademisk avhandling. Uppsala 1919. A.-B. Akademiska Bokhandeln (Uppsala universitets års skrift 1919. Juridik 1).XII+205 s. Kr. 7.00.

 

    Ovanstående arbete innehåller en utredning rörande åtskilliga delar av det objektiva bedrägerirekvisitet. Närmare angivet har förf. efter en inledning (s. 1—14), som huvudsakligen ägnas gällande lagrums tillkomsthistoria, behandlat dels frågan, vem som skall vara förledd (s. 15 — 36), dels frågan, till vad för handling han skall vara förledd (s. 36 — 59), dels slutligen frågan, genom vad för handling han skall vara förledd (s. 60 — 205). Åt det för ett bedrägeribrott karaktäristiska förmögenhetsresultatet har förf. däremot icke ägnat någon särskild avdelning. Här och var kommer han dock naturligen även in på hithörande spörsmål. Och i sitt ovannämnda inledningskapitel sysselsätter han sig på några sidor (s. 10 — 12) med frågan, huruvida det för bedrägeri enligt strafflagen 22: 1 endast erfordras, att en förlust åsamkas den angripne, eller om det därjämte är nödvändigt, att en däremot svarande vinst beredes förledaren eller annan oberättigad person. I överensstämmelse med lagrummets ordalag ("bedrager sig till gods eller penningar eller förlust därav annan tillskyndar") ansluter sig förf., om ock efter någon tvekan, till det förra alternativet. Den med lagrummets ordalag likaledes överensstämmande ståndpunkten, att redan en förmögenhetsvinst på den ena sidan även utan motsvarande förlust på den andra sidan skulle kunna konstituera ett bedrägeribrott, avvisar förf. däremot utan vidare, under framhållande, att ett vilseledande ju icke kan tillerkännas karaktären av förmögenhetsbrott endast därför, att förledaren av en tredje man erhåller ersättning för att han för annan bakom ljuset.
    När det gäller att avgöra, vem som skall vara förledd för att ett bedrägeribrott skall föreligga, har man naturligen att som det mest typiska fallet uppställa det, då en person förledes att företaga en handling, som förorsakar honom själv skada. Till de fall, då på detta sätt identitet föreligger mellan den förledde och den skadelidande, kan man emellertid icke inskränka sig. Å andra sidan kan man icke heller uppge varje krav på rättsligt samband mellan den, som förledes, och den, som lider skadan. Uppgiften blir alltså att närmare ange arten av detta samband. Denna uppgift har förf. löst

sålunda, att han vid sidan av den skadelidande själv upptager tre grupper av personer såsom tjänliga föremål för det förledande, som konstituerar ett bedrägeribrott. Den första gruppen (s. 24, s. 30 — 32) utgöres av dem, som äga behörighet att med bindande verkan för den skadelidande förfoga över hans förmögenhet eller delar därav, den andra (s. 24 — 25, s. 32 — 36) av dem, som besitta honom tillhöriga saker eller intaga en likartad faktisk maktställning till honom tillkommande nyttigheter av immateriell natur. Beträffande dessa båda grupper är jag ense med förf. Förnekar man möjligheten av bedrägeri för de fall, då t. ex. en mandatarie eller depositarie förledes till en för mandanten resp. deponenten skadlig handling, kommer man, som förf. framhåller, till iögonenfallande och svårförklarliga luckor i strafflagen, och den av vissa utländska författare föreslagna utvägen att i dylika fall uppfatta bedrägeriet såsom begånget mot mandatarien resp. depositarien avvisar förf. med rätta: denna utväg är väl för övrigt alldeles utesluten i de fall, då förledandet skett så "skickligt", att mandatarien resp. depositarien ej alls ådrager sig någon skadeståndsskyldighet gent emot mandanten resp. deponenten på grund av den handling, vartill han blivit förledd. Men förf. har, som nämnt, vid sidan av de båda nämnda grupperna även upptagit en tredje (s. 27 — 29). Denna grupp har förf. icke angivit genom någon samlande formel utan endast karaktäriserat genom två exempel. Ur systematisk synpunkt vore det naturligen en given vinst, om man kunde undgå att vid sidan av de båda klart definierade grupperna operera med en tredje av dylika vaga konturer. Och åtminstone med de båda exempelfall, som förf. anför, förefaller det mig, som om man kunde komma till rätta utan att tillgripa denna utväg.
    Det ena av dessa fall är följande. X överlåter till Y sin fordran mot Z, men inkasserar den därefter själv hos den om överlåtelsen ovetande Z. Här bör X enligt förf:s mening genom vilseledandet av Z anses hava begått ett bedrägeribrott mot Y. Företeelsen har, såsom förf. själv påpekar, beröringspunkter med en annan, som förf. (s. 17 — 22) anser vara straffri, nämligen den, att X såsom innehavare av ett av Y utfärdat löpande skuldebrev mottager betalning av Y utan att anteckning därom göres å skuldebrevet och därefter överlåter detta till den godtroende Z, vilken ånyo avfordrar Y betalning. Förf. motiverar nu sin olika ståndpunkt för dessa båda fall på följandesätt. I det sistnämnda fallet har Z vid tiden för förledandet icke någon som helst rättslig förbindelse med Y; först genom den åtgärd, vartill han förledes, kommer han att bli Y:s borgenär. I det förstnämnda fallet åter är Z redan då han vilseledes Y:s gäldenär. Att den förleddes gäldenärsställning till den skadelidande icke i allmänhet är tillräckligt rättsligt samband dem emellan för antagande av ett bedrägeribrott, har förf. emellertid själv med all rätt framhållit. Och att det icke heller är lyckligt att låta gäldenärsställningen bli avgörande vid behandlingen av de fall, varom nu närmast är fråga, synes mig klarast framgå, om man tänker sig ett skuldförhållande med flera gäldenärer. Antag t. ex., att X som innehavare av en

växel skaffar sig betalning först av växelgäldenären Y och därefter av växelgäldenären Z. Icke böra väl då hans åtgöranden straffrättsligt bedömas olika allteftersom Z är Y:s förman (och alltså hans gäldenär) eller hans efterman? Av de nu omhandlade företeelserna synes mig därför den ena lika litet som den andra böra rubriceras som bedrägeri. Att man därför skulle nödgas lämna dem straffria, är väl icke så alldeles givet. Med förf. är jag visserligen ense därom, att straffbestämmelserna för förskingring och dubbelkrav icke kunna tillämpas på dem. Men med trolöshetsbrottet synas de mig ha så stor likhet, att deras hänförande till detta förtjänar att övervägas.
    Som andra exempel i sin tredje grupp anför förf. det, då en person förledes att företaga eller underlåta en disposition rörande sin kvarlåtenskap, t. ex. att upprätta ett testamente. Här består ju mellan den förledde (testator) och den skadelidande (hans arvingar) icke något sådant rättsligt samband, som är utmärkande för de båda första grupperna. Men jag undrar, om man icke skulle kunna komma tillrätta med fallet genom att hänföra det under själva huvudgruppen: den då identitet föreligger mellan den förledde och den skadelidande. Förf. gör själv antydningar om en dylik tankegång. Och jag tror, att man skulle kunna påvisa även andra fall, då inträdet av en viss succession efter en person betraktas såsom ett hans eget förmögenhetsrättsliga intresse. Jag tänker mig t. ex. det fall, att X, som är Y:s närmaste arvinge, är omyndig, och att Y genom testamente förordnat, att hans kvarlåtenskap visserligen i första hand skall tillfalla X, men efter dennes död icke gå till X:s laga arvingar, utan till annan person. Kan man icke då möjligen anse det ingå i X:s förmyndares åligganden att i fall av befogenhet klandra detta testamente? Och detta ehuru X ju under sin livstid icke lider något intrång av detsamma.
    I en andra avdelning av sitt arbete utreder förf., som nämnt, arten av den handling, till vilken någon kan bliva förledd genom ett bedrägeribrott. Härvid uppkomma flera spörsmål. Ett av dessa är i vad mån handlingen måste falla inom någon för den därtill förledde säregen handlingsmöjlighet: måste alltså, då en person förledes att tillfoga sig själv eller sin huvudman en skada, detta ske genom en handling, som endast den skadelidande själv, resp. en hans ställföreträdare kan företaga, för att ett bedrägeribrott skall kunna antagas? Denna fråga (som tydligen äger ett starkt samband med den redan behandlade frågan, mot vem det i bedrägeribrottet ingående förledandet kan rikta sig) anser förf. (s. 46 — 50) icke obetingat böra besvaras jakande, men än mindre så, att en handling av vad art som helst skulle vara tillräcklig: den, som svikligen förleder någon att skada en sak, bör, som förf. framhåller, icke bestraffas annorlunda, då den förledde är sakens ägare än då han är en utomstående, och i ena som i andra fallet bör därför skadegörelse- och icke bedrägeristraffet vinna tillämpning. Något enhetligt uttryck för sin ståndpunkt i denna fråga har förf. emellertid icke lyckats finna, utan han hänvisar till ett hänsynstagande till strafflagens övriga brotts-

typer och utför själv från denna utgångspunkt en undersökning av praktiskt viktigare fall.
    Ett annat spörsmål under denna avdelning är, hur långt den förleddes handling skall hava fortskridit. Hit hör den mycket omtvistade och omtvistliga frågan, om en person kan anses ha "bedragit sig till gods eller penningar, eller förlust därav annan tillskyndat" redan då han förlett en annan att sluta ett avtal eller först då denne fullgjort sin därigenom åtagna prestation. Förf. ansluter sig (s. 53 — 56) till den förra ståndpunkten och anför tvivelsutan beaktansvärda skäl för densamma. En persons förledande till att utge en fullmakt anser förf. (s. 39) däremot icke som bedrägeri: först fullmaktens begagnande blir enligt hans åsigt straffbart (som trolöshet). Då någon förledes till en underlåtenhet, anför förf. (s. 52 — 53) som moment, ägnade att fullborda bedrägeribrottet, att laga frist för den underlåtna handlingens företagande utgår och att den faktiska möjligheten för dess företagande i större eller mindre grad upphör: även andra moment av dylik beskaffenhet synas tänkbara, vilket måhända också är förf:s mening. Besittningsöverföringens betydelse för fullbordande av ett bedrägeribrott diskuteras av förf. s. 40 — 46.
    Satsen, att den handling, som orsakat skadan, måste vara företagen av den förledde medan hans villfarelse ännu bestod, hör, som förf. påpekar, till de allmänt erkända. Den belyses av förf. (s. 37 — 39) med några förträffligt valda exempel, delvis hämtade ur svensk praxis.
    Förledande till en handling, vars skadliga verkningar för den förledde bestå däri, att han på grund av handlingens rättsstridighet ådrager sig en ersättningsskyldighet gent emot tredje man, anses av förf. (s. 50 — 52) icke kunna utgöra bedrägeri. På denna punkt är jag av annan mening. Jag tror, att man bör skilja mellan de fall, då den framkallade villfarelsen gäller just den omständighet, som gör handlingen rättsstridig, och dem, då den gäller något annat. Det kan påpekas, att förf. själv (s. 23 — 24, jfr s. 30) arbetar med en dylik distinktion, då fråga är om en ställföreträdares förledande till en för huvudmannen skadlig handling, men däremot på ett annat ställe (s. 198 överst) avvisar en likartad distinktion av mera allmän räckvidd. Gör man en dylik distinktion för det nu ifrågavarande fallet och inskränker man tillämpningen av bedrägeristraffet till de fall, då villfarelsen gäller den omständighet, som gör handlingen rättsstridig, tror jag, att de argument, som förf. anför mot en sådan tillämpning, förlora sin betydelse, åtminstone praktiskt sett.
    Den särställning, som man kan vilja tilldela förledande till rättsstridig handling, gäller för övrigt naturligen endast såvitt fråga är om den särskilda skada, som handlingen ådrager den handlande på grund av sin rättsstridighet. Har handlingen åstadkommit en skada, som den likaväl skulle medfört, om den varit rättsenlig, finns det ju intet skäl att anse tillämpningen av bedrägeristraffet utesluten eller inskränkt. Detta framhålles även av förf. I sin exemplifiering har förf. emellertid härvidlag efter min mening icke varit fullt lycklig.

Som ett fall, då bedrägeristraff efter förf:s mening är uteslutet, anför han nämligen det, då tjuvgömmaren "bedrager" tjuven på köpeskillingen för tjuvgodset. Men den skada, som härav uppkommer för tjuven, är, såvitt jag förstår, alldeles oberoende av hans handlings rättsstridighet: den, som vid en försäljning blir lurad att mottaga t. ex. en värdelös revers i stället för pengar, lider ju alldeles samma förlust då han själv stulit godset som då han förvärvat det i laga ordning. Å andra sidan har förf. på vissa ställen (s. 16 not 3, s. 159 not 5) utan anmärkning återgivit dels ett svenskt rättsfall (N. J. A. 1899 s. 62) dels ett från Hagströmer hämtat exempel, i vilka båda fall de uppkomna skadorna synas mig vara att karaktärisera såsom åsamkade den förledde på grund av hans handlings rättsstridighet mot tredje man och där alltså, såvitt jag förstår, från förf:s utgångspunkt bedrägeristraff bort vara uteslutet.
    Den nu behandlade avdelningen av förf:s framställning avslutas (s. 56 — 59) med några anmärkningar rörande det fall, då en person förmår en annan att underteckna en handling genom att hålla honom i okunnighet om att denna överhuvud innefattar en rättslig disposition. Förf. anser, att såväl strafflagen 12: 4 som strafflagen 22: 1 omfattar detta fall, men att, då av dessa lagrum det förra absorberar det senare, detta sistnämnda blir tillämpligt endast om handlingen icke fortskridit så långt, som fordras för förfalskningsstraff.
    Om förf:s framställning redan i de hittills behandlade delarna kan sägas ha sin styrka mindre i formulerandet av abstrakta regler än i behandlingen av de konkreta enskildheterna, gäller detta enligt sakens natur i ännu högre grad om den del av arbetet, som sysselsätter sig med själva bedrägerihandlingen. Förf. har här under särskilda avdelningar behandlat dels vissa mera allmänna förutsättningar hos bedrägerihandlingen (s. 60 — 95), dels de särskilda förutsättningarna då den är en positiv (s. 183 — 205) och då den är en negativ (s. 96 — 182) handling. Sistnämnda avdelning är kvantitativt och måhända även kvalitativt den mest betydande av arbetet. Uppgiften synes här i mer än vanligt hög grad vara att undvika ytterligheter åt båda hållen. Å ena sidan gäller det att söka träffa det straffvärda sveket i alla dess mångskiftande former. Å andra sidan att icke med bedrägeribrottets, som förf. träffande uttrycker sig, ignominiösa karaktär stämpla företeelser, som, om ock moraliskt mer eller mindre förkastliga, likväl äro av helt alldaglig natur eller vilkas förekomst rent av är till nytta såsom ägnad att upprätthålla en viss allmän påpasslighet i handel och vandel. Förf. har, efter vad det förefaller mig, med stor skicklighet lyckats hålla den rätta medelvägen.
    Bland den stora mängden av bär behandlade intressanta spörsmål skall jag endast dröja något vid en enstaka punkt. En avsevärd del av framställningen är givetvis ägnad åt bedömandet av det svikliga förtigande, som förekommer i förmögenhetsrättsliga kontraktsförhållanden. Förf. kommer därvid bl. a. in på frågan, hur gränsen skall dragas mellan en försäljning av "ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti man vet fel vara, utan att sådant uppenbara", som faller

under strafflagen 22: 13 st. 2, och de åtgärder av likartat slag, som skola straffas enligt strafflagen 22: 1. En ståndpunkt i denna fråga, som åtminstone vid ett första betraktande av lagrummens ordalag synes vinna ett visst stöd av dessa, är ju den, att § 1 vore tillämplig i de fall, då den bedragne köparen redan betalat köpeskillingen, § 13 i de fall, då så icke skett. Till denna ståndpunkt har förf. givetvis icke anslutit sig, då han ju, som nämnts, i en föregående avdelning av boken företrätt den åsikten, att bedrägeri enligt § 1 kan anses fullbordat redan genom att någon förletts till slutande av ett avtal; förf. påpekar därjämte (s. 148 not 3), att § 13 å sin sida uttryckligen handlar om ett fall (tvestädja av tjänstehjon), då en prestation (städjepenningen) måste vara fullgjord från den bedragnes sida. Enligt förf:s mening (s. 157 — 159) bör man vid avgränsningen mellan de båda lagrummens tillämplighetsområde för nu ifrågavarande fall framför allt fästa sig vid omfånget och intensiteten av de åtgärder, som föryttraren vidtagit för att förhemliga felet. En tredje ståndpunkt i frågan diskuteras av förf. s. 165 — 166. Själv kom jag under studiet av förf:s framställning att tänka på följande uppslag till en gränsdragning, som, om den låter sig genomföras (vilket jag icke undersökt), skulle i mindre mån än förf:s ståndpunkt hänvisa frågan till ett avgörande från fall till fall. Ett svikligt förfarande kan ju anknyta till tre olika stadier av ett kontraktsförhållandes utveckling: avtalsslutet (någon säljer ett föremål av mässing under uppgift, att det är av guld), åtgärderna för avtalets fullgörande (den, som sålt ett guldföremål, presterar i stället ett mässingsföremål) och åtgärder, som äga rum, sedan avtalet blivit fullgjort eller sedan det i varje fall är avgjort, hur det kommer att fullgöras (den, som i god tro sålt ett föremål för att vara av guld, söker, då han sedermera finner, att det är av mässing, hindra köparen från att upptäcka detta). Av dessa företeelser torde väl den sistnämnda genomgående bedömas mildast, och ett rent förtigande synes på detta stadium i regel icke vara straffbart: den, som utan svek kommit att begå ett kontraktsbrott, anses säkerligen icke handla brottsligt därför att han icke påpekar det för medkontrahenten, men väl möjligen, om han genom positiva åtgärder (antedatering av konnossement) söker dölja det för denne. Beträffande de båda övriga fallen av svek, synes det, som äger rum på det tidigare stadiet i regel vara förtjänt av något lindrigare bedömande än det, som äger rum på det senare: res est integra, medkontrahenten har mera anledning och större möjlighet att själv vara på sin vakt. Därför skulle, när säljaren förfarit svikligt mot köparen i fråga om fel i godset, § 13 vara tillämplig, då sveket ägt rum vid själva avtalsslutet och bestått i ett förtigande, och däremot § 1 tillämpas dels då den svikliga handlingen varit av positiv natur, dels då sveket försiggått först vid avtalets fullgörande. Ordalagen i § 13 synas också bättre avpassade för det förstnämnda än för de båda sistnämnda fallen, om de än, som förf. (s. 157, 158) påpekar, icke kunna anses helt otillämpliga för dessa senare fall.
    Av tvistiga gränsfall till bedrägeri behandlar förf. b . a. det (s.

 

Svensk Juristtidning 1920.

84 — 88), då någon åker på snålskjuts, eller, mera allmänt uttryckt, då någon genom att dölja sig för den anordnade kontrollen skaffar sig tillgång till en fördel, för vilken motprestation skolat erläggas genom inköp av biljett eller på likartat sätt. Förf. påpekar, att man kan vara tveksam dels om handlingen innebär ett förledande, dels om dess resultat är en förmögenhetsförlust. Med sistnämnda svårighet (som naturligen kan uppkomma även i fall, då själva handlingen är av otvivelaktig bedrägerikaraktär) vill förf. komma till rätta genom en hänvisning till den skyldighet att erlägga den föreskrivna avgiften, som den objudne gratisåkaren väl otvivelaktigt får anses ha ådragit sig. Handlingens egenskap av förledande synes förf. däremot vilja erkänna endast då fripassageraren (uttryckligen eller tyst) ingett sin motpart föreställningen, att han erlagt vederbörlig betalning: har han lyckats hålla motparten i okunnighet om att han överhuvud är med, så har han däremot icke framkallat en falsk föreställning, utan endast föranlett, att en föreställning, som eljest skulle varit riktig, är falsk. Det förefaller mig, som om dessa lösningar av de båda spörsmålen icke fullt harmonierade med varandra; de synas mig visserligen båda kunna vara riktiga, men för olika fall. Om på ett järnvägståg sitta 200 personer och därjämte X ligger dold någonstädes på tåget, får konduktören den föreställningen, att 200 passagerare medfölja tåget, och denna föreställning är oriktig. Samma föreställning, ehuru riktig, skulle han tydligen ha haft, om X stannat hemma; men om X följt med tåget och uppträtt som de andra passagerarne, skulle konduktörens föreställning gått ut på att tåget medförde 201 passagerare och alltså varit en annan än den nu är. För att med förf. kunna säga, att X icke genom att dölja sig framkallat någon falsk föreställning, måste man sålunda jämföra situationen med den, som skulle förelegat, om han hållit sig hemma. Detta synes också in dubio vara det riktiga: när intet annat är utrett, kan man ju aldrig veta, om det inte just är möjligheten av friskjuts, som lockat X att följa med tåget. Men fall kunna nog förekomma, då man med bestämdhet kan säga, att X under alla förhållanden skulle ha begagnat sig av den tåglägenhet, varom fråga är: för dylika fall synes mig hans handling innefatta ett förledande. Och å andra sidan synes förf:s resonemang angående förmögenhetsförlusten riktigt endast förfall av sistnämnda slag. För de övriga fallen synes däremot en förmögenhetsförlust kunna anses föreligga endast om vederbörande genom sin gratisentré berett motparten någon kostnad utöver den, som skulle inträtt, om han hållit sig borta. Detta kan väl alltid, åtminstone i någon ringa mån, anses ske vid begagnande av transportanordningar, men däremot knappast då det gäller t. ex. bevistande av en konsert: för den konserterande blir ju ansträngningen icke större därför att han har en åhörare mer.
    Till sist må endast det intressanta, alltigenom gedigna och välskrivna arbetet livligt anbefallas till studium av såväl teoretici som praktici. Det synes otvivelaktigt, att doc. Sterzel med detta arbete dokumenterat sig som en vetenskaplig forskare av synnerligen hög rang.

Kurt Lamm.