REPLIK TILL PROFESSOR THYRÉN.

 

    I anledning av prof. THYRÉNS anmälan i förra häftet av Sv. J. T., s. 219 — 227, av mitt arbete "Principinledning. Kritik av straffrättens grundåskådningar", nödgas jag taga tidskriftens utrymme i anspråk för följande genmäle.
    I prof. Thyréns anmälan nämnes icke något om att min kritik förnämligast riktades just emot hans egna läror. Detta är icke alldeles utan sin betydelse, enär den, som icke tagit del av mitt arbete, nu mycket lätt kan få den emot verkligheten stridande uppfattningen, att det icke är fråga helt enkelt om ett svaromål från prof. Thyrén, utan att denne här uppträdde såsom en utomstående domare.
    Anm. är synnerligen angelägen att framställa min åskådning såsom en ny upplaga av BAUERS s. k. varningsteori, varvid särskilt betonas, att denna är 100 år gammal. Om nu verkligen likhet skulle råda mellan BAUERS satser och de av mig uttalade, så hade detta naturligtvis icke den allra minsta betydelse i det hänseende, som av anm. avses, nämligen såsom bevis för att den av mig framställda åskådningen, betraktad i sin helhet, icke vore ny. Allt hänger ju på arten av den motivering, som gives. Ingen skulle väl vilja förringa värdet av prof. Thyréns straffteori redan av det skäl, att den väsentligen liknar PLATONS (ang. denne se t. ex. v. BAR, Geschichte der Strafrechtsteorien), låt vara att prof. Thyréns föredöme levde för mer än 2,000 år sedan. Nu visar det sig emellertid, att det endast möjligen skulle kunna vara vissa rent ytliga likheter, kanske i ordvalet på ett eller annat ställe, som skulle kunna förleda någon att sätta min uppfattning i samband med BAUERS. I verkligheten hör BAUERS lära till samma grupp av straffteorier, som jag gjort till min uppgift att bekämpa. Till det väsentligaste i min bok hör just den (av prof. Thyrén i hans motkritik ej alls behandlade) negativa delen, i vilken jag försöker få bort från den modärna straffrätten de naturrättsliga elementer, som mer eller mindre förstucket finnas där och som särskilt ta sig uttryck i den uppfattningen, att straffbudet skapade en rättsplikt att icke begå ett brott och att dettas väsen sålunda utgjordes av en pliktöverträdelse eller, såsom det hos BAUER uttryckes, en lagstridig eller rättsstridig handling, i uppfattningen, att brottslingen straffades quia peccatum est.
    I avseende å den av anm. förmenta likheten mellan BAUERS lära och min får jag sålunda först understryka, att BAUER är en utpräglad naturrättslärare med hela den naturrättsliga apparaten (se hans Warnungstheorie, Göttingen 1830, s. 2 ff.).
    Jag skall därefter anställa en jämförelse mellan BAUERS och min åsikt i avseende å strafflagens ändamål, brottets väsen och straffets rättvisa.
    1. Om strafflagens ändamål säger BAUER a. a. s. 38:

»Die warnende Stimme des Gesetzgebers will, durch die Vorstellung des, mit der Handlung verknüpften Strafübels, dem Menschen, ausser den Beweggründen

der Sittlichkeit, des Rechts, der Religion und der Ehre, noch einen wichtigen Abrathungsgrund mehr geben, und ihm dadurch die pflichtmässige Beherrschung seiner sinnlichen Antriebe erleichtern».

 

    D. v. s. strafflagen tjänar även här liksom hos FEUERBACH såsom avskräckningsgrund, ehuru BAUER icke, av skäl som jag här icke behöver gå in på, använder det uttrycket. Men vidare framträder såsom ett väsentligt moment i strafflagens ändamål hos BAUER undervisningssyftet. Han säger s. 40:

»Endlich werden die Bürger durch die gesetzliche Warnung von der Gefährlichkeit und bürgerlichen Strafwürdigkeit der Handlungen bestimmter unterrichtet, und über die Grösse des daran gekniipften Uebels belehrt». (Alla spärrningar här liksom i de följande citaten gjorda efter BAUER.)

 

    Det är sålunda om handlingens bürgerliche Strafwürdigkeit, som strafflagen skall undervisa människorna. Vad BAUER därmed förstår finner man på annat ställe. Härvid bör emellertid först märkas, att straffmåttet för BAUER utgör graden av en handlings straffvärdighet. Och han betonar starkt, att straffmåttet skall bestämmas oberoende av strafflagens ändamål, se exempelvis s. 127. Att BAUER därvid fattar "straffvärdighet" såsom bestämd av den eviga rättvisan, vedergällningens rättvisa, framgår av exempelvis s. 129 f.:

»Zugleich entspricht eine solche Strafgesetzgebung, welche das Strafmaas blos von der Strafwürdigkeit, und nicht von besonderen Zwecken entnimmt, weit mehr den Anforderungen der Gerechtigkeit. — Trifft dann den Uebertreter, welcher sich nicht hat warnen lassen, die gesetzliche Strafe, so hat solche, in ihrer Vollstreckung, zugleich die Natur einer angemessenen Vergeltung und Abbüssungder strafwürdigen That, und es drückt sich darin mehr die Idee der Gerechtigkeit aus, welche nicht blos verlangt, dass die Strafdrohung aus Nothwendigkeit hervorgehe, sondern auch dass den Thäter ein, dem Grade der Strafwürdigkeit seines Verbrechens möglichst angemessenes, Uebel treffe.»

 

    Därav förstår man vad det är för slags undervisning som strafflagen enligt BAUER har att meddela. Det är vedergällningens naturrätt. Människorna böra få klart för sig, att deras handlingar såsom onda äro värda ett visst straff.
    Min teori bekämpar för det första avskräckningen såsom straffets ändamål; (se min bok, s. 22 och s. 30 med motivering å s. 23 — 29). Vidare bekämpar den alla naturrättsliga vedergällningsföreställningar. Jag har ju framför allt lagt an på att bekämpa begreppet om en objektiv plikt, som skulle överträdas (se min bok s. 12 — 15 och s. 51 — 57). Dessutom har jag ju särskilt upptagit vedergällningsidéen till behandling, sökt visa upp dess oriktighet såsom bottnande i en psykologisk cirkel, framhållit att idéen inneslutit ett riktigt moment i den mån nämligen densamma hävdat effektens betydelse, och påvisat det ödesdigra missförstånd, som satt sin prägel särskilt på prof. Thyréns straffrättslära därigenom, att han — i stället för att låta effektens betydelse komma i fullkomlig samklang med straffets ur förnuftiga synpunkter framgående sociala funktion — låter effektens betydelse bero på en oförnuftig, sedan gamla tider kvarlevande vedergällningsidé (s. 22 f., s. 34 — 38). Positivt går min teori ut på att strafflagen har

till uppgift, att själv skapa en i samhället allmän pliktkänsla i avseende å de kriminaliserade handlingarne (s. 24 — 30, s. 38f.), något som BAUER icke haft den avlägsnaste tanke på. Detsom väl föranlett prof. Thyrén till hans fundamentala missuppfattning är sannolikt det, att enligt BAUER strafflagen såsom en Abrathungsgrund skall understödja människans oberoende av strafflagen förefintliga moraliska "förnuft" gent emot sinnligheten. Var och en som bemödar sig att studera mitt arbete måste finna, att denna BAUERS tanke står i allra skarpaste motsats till min teori.
    2. Brottets begrepp enligt BAUER framgår av följande, s. 86:

»Verbrechen im weiteren Sinn (delictum) ist eine, durch Gesetz mit Strafe bedrohte Handlung (oder eine strafgesetzwidrige Handlung, oder die Uebertretung eines Strafgesetzes). — Das wesentliche Merkmaldes Begriffs eines Verbrechens besteht in der Strafgesetzwidrigkeit der Handlung.»

 

    Härmed bör jämföras s. 84, där brottet betecknas såsom en rechtswidrige Handlung och såsom en Rechtsverletzung. Det är just tanken på brottet såsom till sitt väsen bestående i brytandet av ett lagbud, som jag på denna punkt framför allt bekämpat. BAUERS "varnande" strafflag är ju icke något annat än den av mig bekämpade förbudsnormen (se min bok s. 10 ff.).
    3. Om straffets rättvisa heter det hos BAUER, s. 77:

»Die Fällung des Strafurtheils ist ein blosser Act der Gerechtigkeit. Der Richter spricht dasselbe wenn alle Bedingungen der Anwendbarkeit des Strafgesetzes vorhanden sind, unbekümmert um die nützlichen oder schädlichen Folgen, welche dessen Vollziehung haben kann, blos weil das Strafgesetz übertreten ist».

 

    Vidare säger han å s. 84:

»Die von ihm begangene Rechtsverletzung hat nur die rechtliche Folge, dass er sich die entsprechende Behandlung (den Entschädigungszwang und die Bestrafung) gefallen lassen muss. Wenn daher die grosse Gefährlichkeit eines Verbrechens die Androhung lebenslänglicher Freiheitsstrafe, oder der Lebensstrafe nothwendig macht, so wird er durch deren Zuerkennung und Zufügungnicht verletzt».

 

    Att BAUER häri vill ha inlagt, att brottet bör betecknas såsom en inre isolerad rättfärdighetsgrund till straffet kan så mycket mindre betvivlas, som han å s. 75 uttryckligen säger, att straffet förhåller sig till brottet (sc. såsom överträdelse av straffbud), som verkan till orsaken. I vanliga kompendier över straffteoriernas historia plägar ju också BAUERS åsikt om straffets förhållande till brottet utmärkas med orden quia peccatum est. Oriktigheten i att på detta sätt anse straffet vara en rättsföljd av brottet såsom en inre, rättvis grund, rättfärdighetsgrund, till straffet genomgår hela min framställning (se särskilt s. 30 — 34) och har av mig upprepade gånger uttryckligen betonats (s. 30, 46 f., 65).
    Av vad jag nu anfört framgår, såvitt jag kan se, att en absolut motsats råder mellan BAUERS och min teori i avseende å strafflagens ändamål, brottets väsen och straffets rättvisa, och att det sålunda icke finnes rum för någon slags verklig likhet mellan våra åsikter.

Då prof. Thyrén icke kan vara okunnig om den BAUERSKA teoriens allmänna grunddrag, måste sålunda från hans sida föreligga en fullständig missuppfattning av min undersökning i såväl dess kritiska som dess positiva delar.
    Att anm. icke satt sig in i den tankegång som genomgår min framställning verifieras nu också på de olika punkterna.
    a. Anm. talar ofta om att min teori icke kan stå i överensstämmelse med den modärna straffrätten, alldeles som om jag velat framställa alla goda eller dåliga, mer eller mindre av juridisk skolastik påverkade grunder, som bestämt vare sig den modärna eller den äldre straffrätten. Min avsikt har ju, såsom jag uttryckligen framhöll i de första sidorna av min bok, varit att visa upp de godtyckliga konstruktionerna och skolastiken inom straffrättsvetenskapen samt framställa det syfte med straffet, som ur samhällsnyttans synpunkt bör läggas till grund både vid strafflagstiftning och strafflagstillämpning, det senare naturligtvis endast i den mån det med hänsyn till lagbudens avfattning är möjligt. Endast så till vida har jag haft att taga hänsyn till den positiva straffrätten, att jag sett efter, vad det är för en socialt nyttig verkan, som strafflagen faktiskt har haft eller har, låt vara att denna verkan i viss grad motarbetats genom allehanda naturrättsliga mer eller mindre vidskepliga föreställningar, som mängt sig in såsom bestämmande grunder för straffrätten.
    b. I mitt arbete har jag å s. 76 yttrat:

»Därför få icke tillfälligtvis förhandenvarande moraliska motiver utesluta handlingens straffbarhet. Å andra sidan är det lika viktigt att i moraliskt avseende olika motivlägen verkligen föranleda olika straff. Ty det är givet, att pliktkänslan icke kan och icke heller bör reagera med samma styrka gentemot handlingar, som själva ha individuell moralisk motivering. De moraliskt goda elementen i handlingen måste naturligtvis motverka det moraliska fördömandet av densamma».

 

    Detta uttalande missförstås av anm. å s. 221 därhän, att av mig såsom straffmått skulle åsyftas graden av de laglydiga medborgarnes vedergällnings-reaktion, vadan jag trots allt likväl "sakligen slutat i den rena vedergällningsteorien". Ingen, som läst min bok, borde kunna sväva i okunnighet om, att jag med pliktkänslans reaktion mot en handling icke kan mena något annat än, såsom jag å s. 31 uttrycker det, en persons avböjande av den i hans fantasi givna möjligheten att själv utföra sådan handling, varom fråga är. Se f. ö. hela framställningen å s. 24—34 i min bok. Naturligtvis kan ingen förnuftig människa vilja sätta likhetstecken mellan den laglydige medborgarens motvilja mot att begå en handling och en persons lust att hämnas på den som begår den.
    c. Anm. anser det å s. 226 vara fullkomligen oförståeligt, varför min straffteori »skall kräva, att straffet kopplas till effekten i stället för till normöverträdelsen. Varför skulle icke överhuvud det reguljära inträdandet av straffet såsom följd redan av varje mot straffnormen stridande, i handling — med eller utan effekt — manifesterad vilja hava den inskärpande verkan? Härom ger förf. endast följande besked: 'Försökshandlingens karaktär av otillåtlighet är

ju i själva verket i det allmänna föreställningssättet inpräglad redan genom det fullbordade brottets straffbarhet' (s. 37). Men detta är ju det rena godtycket: båda handlingarna strida mot normen; bådas bestraffande måste följaktligen inskärpa normens betydelse: varför skall den ena upptagas och den andra kvarlåtas? Allt principiellt skiljande mellan en viljefarlig handling med och utan effekt måste i sista hand vila på vedergällning.»

 

    Här skulle man ju nästan kunna tvivla på, att anm. verkligen läst min bok eller gjort mera än bläddrat några sidor i den. Å s. 34 f. i min bok heter det nämligen, sedan jag erinrat om förklaringen till den av mig absolut förkastade vedergällningsidéens uppkomst:

»Emellertid har vedergällningsidéen en särskild betydelse genom den vikt, som den verkliga effekten enligt denna föreställning erhåller för frågan om straffbarhet och för straffmätningen. Detta, att effekten spelar en sådan roll i vedergällningsidéen, får verklig social betydelse på grund av den omständigheten, att en handlings absoluta otillåtlighet — såsom människan nu en gång är skapad till sin psykologiska läggning — ej kan inpräglas i det allmänna medvetandet utan att hänföras på sociala värden, som genom handlingen angripas eller sättas i fara. Därför måste i första hand vissa sociala värdens okränkbarhet inpräglas, vilket föranleder straffets beroende av effekten, d. v. s. av ett socialt värdes faktiska kränkning, och ej av den blotta sinnesbeskaffenheten i avseende å detsamma. Det sagda undanrödjer ett missförstånd, som i särskilt hög grad satt sin prägel på THYRÉNS framställning av straffrätten, nämligen att effektens betydelse inom straffrätten väsentligen berodde på en oförnuftig, sedan gamla tider kvarlevande vedergällningsidé. Just i den mån denna idé hävdar effektens betydelse, är den tvärtom synnerligen förnuftig och fullgör — trots sin oförnuftighet i övrigt — en verklig social funktion.»

 

    Ytterligare utvecklar jag denna tankegång i samband med försökets straffbarhet å s. 37 f. efter det stycke, varifrån anm:s citat är hämtat. Min förklaring till effektens betydelse är dessutom alldeles analog med de synpunkter, jag å s. 47 f. utvecklat för att motivera, att underlåtenheten blott kan straffas, om den positiva handling, som underlåtits, verkligen skulle ha hindrat skadlig effekt och sålunda räddat ett visst socialt värde. Skulle den blotta, manifesterade viljan straffas, så skulle uppmärksamheten icke riktas på det sociala värdet självt, eftersom intet sådant blivit kränkt. Straffet skulle i dylika fall bliva ändamålslöst, i ty att det icke kunde fullgöra sin funktion att i det allmänna medvetandet inprägla vissa handlingars absoluta otillåtlighet. En psykologisk förutsättning härför är nämligen, att straffet följer å en handling, som haft effekt, d. v. s. angripit ett socialt värde eller satt sådant i en påtaglig fara. Varför nämner anm. nu inte ett ord om min argumentering? Varför dekreterar han utan vidare — d. v. s. utan att på något sätt åtminstone låtsa om min argumentering för effektens betydelse, när han nu ej ville bemöta den — att det måste vara fråga om vedergällningsprincip? Och vad är det för mening i att i detta sammanhang från min bok begagna ett citat, som giver svar på något helt annat än det, varom anm. vill veta besked?
    d. Å sid. 224 f. berör anm. min teori om behandlingen av vaneförbrytaren. Han framställer den bl. a. på följande sätt:

    »Den oförbätterlige brödkakesnattaren, vilken förf. omtalar s. 64, skall således, i humanitetens namn, visserligen icke beläggas med åtskilliga års straffarbete, men i stället få ett mindre straff och sedan, utan hänsyn till det föreliggande brottets ringhet, interneras för obestämd tid, eventuellt för livstid».

 

    Jag har å s. 64 sagt (märk att kursiveringarne här liksom i samtliga citaten från min bok äro gjorda redan i denna):

»Vad som behöves är närmast intet annat än en lagligt reglerad internering för längre eller kortare tid med iakttagande av att varje slags lidande för objektet hålles fullständigt utanför syftemålet med en dylik internering och att det lidande, som trots detta interneringen väl i allmänhet faktiskt måste innebära, inskränkes till det allra minsta möjliga. Detta vill framför allt säga, att den internerade inom de av interneringen själv nödvändigt uppdragna skrankorna bör få tillgodonjuta fullständig frihet.»

 

    Uppenbarligen är ju min tendens att så mycket, som möjligt är, borttaga lidandemomentet från nödiga skyddsåtgärder gent emot vaneförbrytaren. Om sålunda en person för tillgrepp minst 4:de gången, i stället för att dömas till straffarbete exempelvis 4 år, dömes till böter eller ett minimum av fängelse eller straffarbete och därefter på av mig antytt sätt interneras för 4 år, kanske blott 2 eller 3 år, allt i enlighet med fastställda bestämmelser, så tror jag nog, att man utan att missbruka ordet kan säga, att detta sker i humanitetens namn. Gives då också lagligen reglerad möjlighet för dessa svaga människor att, om de så vilja, få stanna utöver den fastställda tiden i stället för att — såsom ju bland dessa kategorier ofta förekommer — gå ut och förnya tillgreppet i medvetet syfte att därigenom ånyo skaffa sig husrum och dagligt bröd, då vågar jag påstå, att också detta sker i humanitetens namn. Den, som läst min framställning, bör kunna inse, att vad jag vill ha sagt är blott detta, att den särskilda behandling, som det till samhällets skydd mot vaneförbrytaren visar sig behövligt att underkasta denne, absolut icke får lov att förväxlas med straff och därför i högsta tänkbara grad bör vara fri från lidande. Hur långt samhället bör gå till sitt skyddande mot honom är ett socialt spörsmål för sig, som jag givetvis lämnat fullkomligt öppet. När denna fråga en gång inom lagstiftningen utredes, är det ju möjligt, att det skall visa sig, att interneringsåtgärden mot exempelvis vanetjuven stundom av hänsyn till samhällsnyttan (som givetvis i tillbörlig grad beaktar det enskildas intresse) bör bliva långvarigare än den strafftid, vartill han enligt nu gällande rätt skulle dömas. Även kan det hända, att man likaledes i samhällsnyttans intresse skulle finna interneringsmöjlighet befogad mot exempelvis en vanetjuv, utan att han just vid tillfället begått något direkt kriminellt. Dylikt skulle väl emellertid icke rimligtvis kunna läggas min uppfattning till last. Till det goda, jag här allenast syftar åt — borttagande av ett lidande, som är absolut ändamålslöst — hade blott ytterligare kommit något, som visat sig eftersträvansvärt. Från min sida har det emellertid aldrig varit fråga om att vaneförbrytaren i verkligheten skulle behandlas annat än mildare och således

icke hårdare än efter nuvarande straffrätt, vilket senare givetvis kunde bliva fallet, om interneringen finge ske på obestämd tid. Genom särskild kursivering hade jag därför i min bok avböjt all tanke på internering för vare sig obestämd tid eller livstid. Anm. polemiserar emellertid sarkastiskt mot min uppfattning, som dels antydes gå ut på »en till tiden obestämd men under alla förhållanden långvarig internering» (s. 224) och dels säges gälla internering »för obestämd tid, eventuellt för livstid». Man kan även här tvivla på att anm. uppmärksammat, vad jag skrivit.
    e. Anm. framhåller på flera ställen att min teori, enligt vilken straffmåttet måste bestämmas av pliktkänslans tillbörliga reaktion mot vissa handlingstyper, skulle utesluta hänsynstagande till brottslingens karaktär. Då jag nu emellertid starkt framhållit, att pliktkänslans grad av reaktion blir beroende av motivet för handlingen, blir detta för anm. detsamma, som att man icke har att taga hänsyn till den personliga beskaffenheten hos brottslingen. Naturligtvis går det aldrig att fullkomligt abstrahera från brottslingens person vid bedömande av motivläget vid en viss handling, och jag har aldrig yttrat något som helst om denna sak. Hela framställningen hos anm. beror på missförstånd. Kanske har detta missförstånd sin anledning däri, att jag på en gång talat dels om en vissa handlingstyper avböjande pliktkänsla, som finnes oberoende av det individuella moraliska motivläget, och dels därom att pliktkänslans grad av reaktion blir beroende av brottslingens motiver.
    f. Jag har å s. 9 och 67 framhållit svårigheten i att finna en hållbar motivering för ett avvisande av ententens krav på att få tyske exkejsaren och vissa tyska tjänstemän ställda till ansvar, så länge man blott grundade satsen »intet straff utan strafflag» på vissa i rättssäkerhetens krav grundade synpunkter. Denna svårighet har givit mig anledning å s. 58 — 60 påvisa, att satsen ifråga genom en riktig uppfattning om straffets sociala funktion erhåller ett nytt underlag, som giver den absolut allmängiltighet och sålunda gör den tillämplig jämväl i internationella situationer av berörda slag. Härom säger nu anm. s. 226, att jag icke kommit

»att tänka på det enkla sätt att kringgå satsen »intet straff utan strafflag» — om den icke hade bättre grund än den av honom erbjudna — att man skapar en norm samtidigt med straffets påläggande, eller dessförinnan, men i varje fall efter det att den beträffande handlingen blivit begången. Ingenting hindrar ju, att denna norm sedan blir beståndande och något fall av tillämpningen skall väl vara det första.»

 

    Invändningen är fullkomligt meningslös, om man tager någon hänsyn till vad jag sagt i min bok. Det är nämligen, såsom jag så ofta pointerat, också å den av anm. anförda s. 60, först genom straffets regelrätta följande på brottet, som strafflidandet kommer att framstå såsom något till gärningen med naturlags nödvändighet knutet. Först därmed inträder det avböjande i allmänna medvetandet av gärningen såsom absolut otillåtlig, som det är strafflagens uppgift att framkalla. Om straff följer på en handling, som vid tillfället ännu icke var kriminaliserad, är det ju fullkomligt uteslutet

att detta straff skulle kunna uppfattas såsom regelrätt följande på denna handling och att strafflidandet skulle kunna framstå såsom något till densamma med naturlags nödvändighet knutet. Därav följer att straffet i dylikt fall icke skulle kunna fullgöra den funktion, som det enligt min framställning bör ha, utan tvärtom, såsom en fullkomligt godtycklig reaktion, utöva verkningar i motsatt riktning. Att anm. icke inser detta måste ju bero på att den verkliga innebörden i min teori är honom främmande.

 

    Dessa genomgående missförstånd kunna kanske förklaras därav, att prof. Thyrén sedan många år intensivt levat sig in i den allmänna straffrättsåskådningen och sålunda av naturliga skäl måste se och bedöma olika straffrättsteorier efter de kategorier, i vilka han nu en gång kommit att pressa in straffrätten. Emellertid förefaller det på många punkter, som om missförstånden blott skulle kunna förklaras därigenom, att anm. i sin kritik tyvärr influerats av en stundom mycket betydande irritering.
    Anm. säger å s. 219, att jag å s. 21 »genom den ofta använda hypotesen», att »med en gång all straffrätt i samhället upphörde» vill åskådliggöra, att straffets verkan bör uppfattas icke såsom avskräckande utan såsom moralbildande. Å s. 21 f. inleder jag minpositiva undersökning med följande:

»Vill man utan förutfattad mening söka bestämma straffets sociala funktion och därmed en sådan straffuppgift, som är verkligen realiserbar, så torde det vara uppenbart, att man till erhållande av den första säkra vägledningen måste besvara spörsmålet: hur skulle det kunna tänkas ställa sig, om med en gång all straffrätt i ett samhälle upphörde? I sin allmänhet är svaret på detta spörsmål mycket lätt funnet: i den mån respekten för de gamla straffbuden icke alltjämt verkade och moraliska krafter icke fortfarande åtminstone till en början spelade en viss roll, skulle de i straffbuden kriminaliserade handlingarne företagas i sådan skala, att det icke blott bleve olidligt, utan att samhällsordningen rent av skulle upplösas i sin motsats, anarki och förvildning. Har man sålunda fått en bild av straffrätten såsom en för samhällets egen existens absolut nödvändig kraft, så giver sig genast den andra frågan: vad är grunden till denna kraft i straffrätten?»

 

    Härav framgår att jag använt hypotesen i fråga för ett fullkomligt annat syftemål, än anm. tillskrivit mig. Man förstår icke riktigt anm:s avsikt. Man kunde tro, att den vrångbild han giver avsåge att misskreditera min teori såsom förenklande problemen, i synnerhet som anm. i slutet av samma stycke tillfogar:

»Man 'ser icke mycket djupt' menar förf., om man låter det komma an på avskräckningen, vilken är 'absolut ändamålslös för folk med högre moralisk reflexion' (s. 22). Sat sapienti».

 

    Hur skall anm:s tillvägagångssätt här kunna förklaras? Jag har nämligen dels å s. 22 till stöd för mitt påstående om avskräckningens ändamålslöshet för folk med högre moralisk reflexion hänvisat till psykologiska vittnesbörd och historisk erfarenhet samt dels — och det är här det viktigaste — framlagt min egentliga argumentering för straffets moralbildande och icke avskräckande verkan och syftemål å s. 23 — 30. Härom har anm. icke ett ord.

    Anm. har å s. 223 f. gjort en sådan sammanställning av mina uttalanden, att den måste bli vilseledande. Den av mig å s. 77 f. hävdade begränsningen i psykiatriens inflytande på straffrättsskipningen skall så tillgå, refererar anm.,

»att straffrihet endast inträder i de fall, där den 'psykiska situationen' hos den handlande 'är så främmande för samhällsmedlemmarna i allmänhet, att de icke ens kunna känna några tendenser till ett handlande, bestämt av sådana motiver, som i fallet föreligga'. Men är 'tendensen till handlande av i fallet föreliggande motiver icke något för samhällsmedlemmarna i gemen främmande' (således t. ex. en sinnessjuk person, som överfaller annan för att bemäktiga sig hans egendom; en sinnessjuk man, som av förklarlig svartsjuka dödar sin hustru o. s. v.), så skall straff inträda».

 

    Det missförstånd, som framgår av anm:s i parentesen gjorda slutledning, låter sig svårligen förklara. Ty det är ju dock tydligt nog, att, om sådana motiver som vinningslystnad och förklarlig svartsjuka i sin allmänhet tagna visst icke äro för människorna i gemen främmande, så kunna de dock vara det i den individuella form, som de ha hos en sinnessjuk person genom sin förbindelse med hans av sjukdomen föranledda föreställningsvärld. Av min utredning framgår ju otvetydligt, att en person icke bör straffas, om han lider av sinnessjukdom i den betydelsen, att hans motiver icke äro tänkbara såsom möjliga för andra människor i allmänhet. Dock undantager jag från straffbefriande »sinnessjukdom» den motivlägets abnormitet, som har sin bakgrund i det förhållande, att den »sinnessjukes» viljeliv till skillnad från samhällsmedlemmarnes i gemen icke berörts av den eljest allmänna så att säga moralförstärkning, som åstadkommits genom strafflagens under generation efter generation genom straffet effektuerade kraft. Hur svårt det är för anm. att på denna punkt kunna förstå mig framgår av fortsättningen, i vilken han säger:

»Förf:s insikt i frågans psykiatriska sida belyses av fortsättningen (s. 78), där, åtminstone så som han uttrycker sig, han synes anse, att den anormalitet, som icke framträtt i själva handlingens motivläge, endast kan bestå i 'abnorm brist på sociala känslor'».

 

    Det heter å s. 78 i min bok:

»Den enskilde förbrytaren må hur mycket som helst framträda såsom abnorm genom fullständig frånvaro av pliktkänsla eller allmänt sociala känslor; hans själsläge är dock sådant, att det visst icke är något för den normale samhällsmedlemmen främmande, ehuru hos denne de brottsliga tendenserna undertryckas genom moraliska faktorer. Psykiatrien bör därför regleras av det allmänna medvetandets sätt att reagera och har endast till uppgift att, där tvivel kan finnas, söka fastställa, huruvida själsläget vid handlingen var sådant, att det allmänna, om det haft full insikt i saken, icke skulle ha reagerat. D. v. s. psykiatern får icke ställa frågan så: är den handlande i abnorm brist på sociala känslor? Utan han bör ställa den så: finns det ingen fara för att ett sådant motivläge som den handlandes skulle kunna bli det bestämmande också för åtskilliga andra samhällsmedlemmar, om gärningen icke bestraffades?»

 

    Den slutsats, anm. dragit av mina ord, är omöjlig att förstå. Jag har ju blott velat betona, att den abnorma frånvaron av sociala känslor icke i och för sig får betraktas såsom straffbefriande sin-

nessjukdom, fastän den är abnorm, ty abnormiteten kan bero på att strafflagen gjort en viss social pliktkänsla till det normala.
    Anm. säger å s. 223, sedan han helt enkelt konstruerat fram en mening, som jag aldrig har yttrat:

»Framtidens Amaltheamän äro sålunda under alla förhållanden säkra för straff, men dessutom även för andra obehag från statens sida, såvitt de blott utföra sitt uppsåt utan att förut låta märka det.»

 

    Jag har ej alls yttrat mig om vad för slags skyddsåtgärder som skola vidtagas; endast användningen av vanligt straff har jag ansett böra avböjas.
    Min kritikers irritering, som sålunda framskymtar här och därmer eller mindre tydligt, blir honom till sist, å s. 227, alldeles övermäktig. Visserligen har prof. Thyrén genomgående ringaktat min undersökning, vilket torde ha bidragit till att han icke förmåtts vare sig att sätta sig in i min tankegång i det hela eller att på de olika punkterna fästa något avseende vid min verkliga argumentering, innan han tagit sig för att på det sätt som skett sablaner mitt arbete. Men det var väl ändå inte hans hjärtas innersta mening att direkt låta påskina, att värdet av min bok måste anses förringat redan av det alldeles utanför saken liggande skäl, att jag utgivit den »utan att varken vara eller någonsin hava varit (kanske icke ens hava utsikt att någonsin bliva) kriminalist.» Häri vill anm. se uttryck för ett nästan abnormt självförtroende. Han synes emellertid alldeles glömma bort något, som jag otvetydigt och synnerligen uttryckligt framhållit i min skrift, nämligen att jag skjutit hela underlaget för min undersökning tillbaka till annan vetenskapsmans rättsvetenskapliga och rättsfilosofiska forskningar. Därmed torde anledningen att tillvita mig ett sådant självförtroende betydligt minskas för att icke säga bortfalla, samtidigt som — i beaktande av att samtliga de principer, som jag behandlat, helt och hållet måste vila å rättsfilosofisk grund — anm:s missbelåtenhet med att jag utan att vara kriminalist vågat på detta sätt gå till rätta med den straffrättsliga skolastiken endast och allenast kan skrivas på det personligas men icke alls det sakligas konto. Man hade emellertid just ifrån en kriminalist av prof. Thyréns rang kunnat vänta sig, att han, trots den kritik hans egna läror blivit utsatta för i min skrift, likväl skulle ha låtit sig vara synnerligen angeläget att — med avstående från dylika saken absolut ovidkommande metoder — ingå på en realprövning av mina teoriers hållbarhet. Sådan prövning har dock hittills icke ifrågakommit från prof. Thyréns sida.
    Ehuru jag härmed långt ifrån påvisat alla misstag och andra gravamina i denna underliga »anmälan», får det nu vara nog, då tidskriftens utrymme redan tagits i anspråk mera, än som torde vara redaktionen kärkommet. En annan sak är att jag gärna skulle vilja ytterligare utveckla vissa punkter i min teori i anledning av det sätt, varpå prof. Thyrén sökt misskreditera densamma. Särskilt gäller detta min uppfattning angående den negativa handlingens

straffbarhet. Prof. Thyrén har här trott sig kunna slå ned min åsikt (s. 225) utan en antydan om att min argumentering bottnar i en kritik, som genomgående riktar sig just mot hans egna konstruktioner (se min bok s. 16 — 20, s. 40 — 50). Denna fråga torde jag få tillfälle upptaga i samband med den fortsättning av sin kritik, som prof. Thyrén bebådat. Kanske har hans irritering till dess hunnit lägga sig och de grövsta misstagen rättats. I varje fall skall jag icke undandraga mig att till saklig prövning upptaga hans kommande angrepp.
    Uppsala den 25 september 1920.

V. Lundstedt.