Ett spörsmål angånde preskription av arvsrätt. Bland vår lags regler om arvsrättspreskription, vilka alla inrymmas i Ä. B:s 15 kap., finnes ingen, som avger något direkt svar på frågan, när arvsrätten preskriberas för okänd inländsk arvinge, då känd dylik finnes. Däremot finnes ett lagrum, 6 § i nämnda kapitel, som reglerar arvsrättspreskriptionen för okänd inländsk arvinge, när ingenkänd sådan finnes. Detta lagrum lyder nämligen på följande sätt: "Vet man ej hans arvinge, och kommer ej bud av honom, eller viss kunskap var han är, eller kommer han ej själv, inom natt och år; då falle arvet Konungen till, där ej arvingen sedan laga förfall visar".
    Att nämnda lagrum, tolkat efter ordalagen, icke kan avse det fall att känd arvinge finnes, framgår därav att enligt lagrummets regel arvsrättens preskription gör kvarlåtenskapen till danaarv, något som icke gärna kan tänkas vara meningen, när känd arvinge finnes. (Se nedannämnda rättsfall i N. J. A. 1899 s. 348 och 1917 s. 207).
    I enlighet med denna tolkning har i en Kungl. Maj:ts dom den 27 dec. 1869 (Naumanns tidskrift 1870 s. 240 och Backmans handbok 1883 s. 128) H. D. i ett fall, då känd arvinge fanns, ansett det i ovannämnda lagrum omförmälda fall icke vara förhanden och därför ogillat gjord invändning om arvsrättspreskription för okänd medarvinge, som ej inom natt och år från dödsfallet givit sig tillkänna.
    Möjligen har samma uppfattning varit avgörande i en Kungl. Maj:ts dom den 1 juli 1879 (N. J. A. s. 237), ehuru detta ej uttryckligen sägs i domen. Här avvisas gjord invändning om preskription av arvsrätten för en först 30 år efter arvlåtarens död tillstädeskommen arvinge (barn avlat under äktenskapslöfte), och åberopas helt generellt 15 kap. Ä. B. utan att någon viss paragraf citeras. Det kan emellertid möjligen tänkas, att utgången berott därpå att arvingens okunnighet om denna sin egenskap ansetts utgöra laga förfall.
    I motsats till nu angivna uppfattning har Kungl. Maj:t tidigare, i dom den 18 dec. 1838 (Backmans Handbok 1883 s. 129), förklarat arvsrätten preskriberad för den okända arvinge, som först efter natt och och år låtit sig avhöra, oaktat denne enligt arvsordningen var närmare till arvet än den kända arvingen. Hade den förre endast varit samarva med den senare, hade tydligen även i så fall ifrågavarande lagrum måst anses tillämpligt, enär det vore onaturligt, om en närmare arvinge skulle behandlas strängare än en medarvinge.

296 FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET.    Till den i sistnämnda rättsfall tillsyneskomna uppfattningen har H. D. återvänt i en dom av den 14 juni 1905 (N. J. A. s. 320) och alltså brutit med den i 1869 års och möjligen i 1879 års prejudikat tillämpade, dock med den skillnad, att nu icke åberopats det ifrågakomna lagrummet självt utan grunderna till detsamma. I domen förklaras nämligen att, enär den senare tillstädeskomna arvingens arvsrätt varit okänd då bouppteckningen och skiftet förrättades efterarvlåtaren, samt arvingens anspråk icke framställts inom natt och år efter arvlåtarens död, och då ej heller laga förfall visats, arvsrätten vore jämlikt grunderna till 15: 6 Ä. B. att anse som försutten, varför den senare tillstädeskomna arvingens anspråk på att av den förut kända arvingen utfå sin del av kvarlåtenskapen ogillades.
    Härmed må jämföras H. D:s uttalanden i två domar av år 1917.
    I det ena fallet, vari domen är dagtecknad den 17 april (N. J. A. s. 207), har H. D. förklarat, att enär enligt bouppteckningen arvlåtaren haft en broder, angående vilken det ej vore känt att han avlidit, 15: 6 Ä. B. ej vore tillämplig i förevarande fall. Här var det emellertid ej fråga om arvsrättspreskription för okänd inländsk arvinge, utan för känd utländsk sådan; och förklarades att som dennes arvsrätt preskriberats, den på samma arvinge belöpande andel av kvarlåtenskapen måste anses ha tillfallit den kände inländske arvingen. Till stöd för sistnämnda slutsats åberopades intet lagrum.
    Då det genom detta prejudikat fastslagits, att arvsrättens preskription för känd utländsk arvinge medför kvarlåtenskapens resp. vederbörande arvslotts övergående till den arvinge, vars rätt ej preskriberats, och icke dess hemfallande såsom danaarv, så synes detsamma böra gälla även i andra fall av arvsrättspreskription. Något skäl att tillbakasätta den lagliga arvingen till förmån för den danaarvsberättigade synes nämligen lika litet föreligga i det ena som i det andra fallet. Det är väl ock antagligt, att om i nämnda fall av 1917 det i stället för den kände utländske arvingen varit fråga om en okänd inländsk sådan, resultatet hade blivit detsamma. Om så hade varit, uppställer sig emellertid den frågan, vilket lagrum som bort åberopas. Rätteligen hade väl, såsom skett i 1905 års prejudikat, grunderna till 15: 6 Ä. B. bort tillämpas; men detta låter ej väl förena sig med H. D:s i domen uttalade uppfattning att detta lagrum icke vore tillämpligt.
    Det andra prejudikatet av 1917 föreligger i en dom den 18 juli 1917 (N. J. A. s. 362), vari H. D. utan åberopande av lagrum förklarat den omständighet, att arvingen icke inom natt och år efter dödsfallet framställt anspråk på arv, ej hava för honom medfört förlust av rätten därtill. I detta fall har H. D. möjligen menat, att arvingen hade bort betraktas som känd sådan. Härpå tyder att, enligt en passus i domen näst efter den nyss refererade, arvsrätten icke heller gått förlorad jämlikt 15: 5 Ä. B., vilket lagrum talar om känd inländsk arvinge å okänd ort, samt att det därefter i domen sägs, att arvingen "borde upptagas såsom arvinge i boet". Med sistnämnda uttryck torde väl dock ej annat vara avsett, än att vid målets

FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET. 297avgörande arvingen borde upptagas såsom sådan, något som ej utesluter att arvingen tillhört kategorien "okända" i lagens mening. Som "känd" arvinge torde nämligen i enlighet med 1905 års prejudikat ej kunna anses annan arvinge än sådan, som varit känd vid bouppteckningen efter arvlåtaren eller sist vid arvskiftet efter denne. Skulle såsom i sistnämnda fall av 1917, då endast en arvinge upptagits i bouppteckningen och intet testamente fanns, arvskifte ej förekomma, så synes såsom känd arvinge böra anses allenast den, som varit känd vid bouppteckningen. Huruvida i sistnämnda rättsfall den senare uppträdande arvingen uppfyllt dessa anspråk, framgår ej av referatet. Han har emellertid icke i domen uttryckligen förklarats böra behandlas såsom känd.
    De båda domarna av 1917, vilka i likhet med övriga här omförmälda rättsfall ur N. J. A. äro så gott som enhälliga, synas alltså icke giva stöd för någon bestämd uppfattning i det föreliggande spörsmålet.
    Icke heller synes något svar på den uppställda frågan kunna hämtas ur Kungl. Maj:ts dom den 17 aug. 1899 (N. J. A. s. 348). I detta fall saknades all upplysning om vem som varit fader till arvlåtaren; och ansåg H. D. vid sådant förhållande lagligt hinder icke möta för arvlåtarens närmaste arvingar å mödernet att utbekomma kvarlåtenskapen i dess helhet från Stockholms Förmyndarekammare, dit densamma inlevererats, enär vid bouppteckningen nyssnämnda arvingar varit till namn och vistelseort okända, ehuru de såsom det synes därefter inom natt och år från dödsfallet givit sig tillkänna. H. D. har nämligen här icke yttrat sig om den okände faderns eller andra fädernearvingars eventuella arvsrätt eller mödernearvingarnas definitiva rätt till kvarlåtenskapen utan endast fastställt de sistnämndas rätt såsom för närvarande enda kända arvingar att utbekomma densamma, något som ej torde utesluta möjligheten av deras förpliktande att i sin tur utgiva vederbörlig andel därav till eventuellt senare tillstädeskommen fader eller annan medarvinge, vars rätt icke preskriberats. Då enligt Ä. B. 15: 3 de inländska arvingarna äga rätt att, när ingen utländsk arvinge tillstädeskommit, låt vara att någon sådan är känd, skifta arvet med skyldighet att till senare inom laga tid tillstädeskommen utländsk arvinge utgiva vad honom tillkommer, så synes med ännu större skäl samma rätt att skifta böra anses gälla även i förhållande till okänd arvinge. Då alltså de kända inländska och tillstädeskomna utländska arvingarna äga att sinsemellan verkställa skifte, så börade så mycket mera äga rätt att gemensamt utbekomma arvsmedlen, oavsett om natt och år eller annan löpande preskriptionstid ännu ej gått till ända. Förmyndarekammaren har alltså i sistnämnda rättsfall varit pliktig att oberoende av övriga arvsregler utlämna hela kvarlåtenskapen till de ifrågakomna arvingarna gemensamt.
    Denna uppfattning motsäges ej av Kungl. Maj:ts dom den 12 okt. 1914 (N. J. A. s. 399), vari fjärmare arvinge, som icke visat sig ensam vara näst efter den närmaste men frånvarande arvingen berättigad till arvet, förvägrats att jämlikt Ä. B. 15: 5 lyfta detsamma.

298 FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET.Fjärmare arvinge har nämligen i motsats till närmaste arvinge icke anledning att omedelbart efter dödsfallet giva sig tillkänna utan bör anses befogad att, utan att riskera sin rätt, ställa sig avvaktande på den närmaste arvingens tillstädeskommande och dröja med att anmäla sig till näst före utgången av den i sagda lagrum stadgade frist av 10 år. Då vidare bouppteckningen efter arvlåtare väl upptager de kända närmaste arvingarna men ej ger någon upplysning om vilka fjärmare arvingar, som finnas, måste man, så snart det gäller anspråk, framställt från en fjärmare arvinges sida, förutsätta att det kan finnas andra med lika god eller bättre rätt, som ej får trädas för nära.
    På grund av de anförda prejudikaten synes man knappast kunna påstå, att svensk rättspraxis intagit en bestämd ståndpunkt beträffande tillämpligheten av Ä.B. 15: 6 eller grunderna för detta lagrum ifråga om okänd arvinges rätt, när känd sådan finnes.
    Om vi härefter vända oss till doktrinen, så synes NORDLING (Föreläsningar över ärvdabalken, 2 uppl., s. 161) anse ifrågavarande lagrum tillämpligt endast när man icke känner någon arvinge. WINROTH (Svensk Civilrätt V s. 170 not 1) åter anser att, när i fall av ifrågavarande slag Ä. B. 15: 6 ansetts otillämplig, detta lagrum "nog utlagts riktigt såväl efter bokstav som till andemening", men att likafullt ett dylikt domslut är oriktigt, enär med 1734 års lag arvsrättspreskriptionen övertagit den förutvarande arvshävdens uppgift att ordna rättsförhållandena mellan tvistande arvingar. Winroth framhåller jämväl i detta sammanhang, att 1869 års ovannämnda prejudikat ej antydde någon tidsbegränsning för arvsanspråks väckande från okänd arvinges sida.
    För egen del skulle förf. till dessa rader vilja göra gällande den redan här ovan antydda uppfattning, att liksom en närmare arvinge icke bör behandlas strängare än en avlägsnare, så bör en arvinge, även en avlägsnare sådan, icke tilläggas en sämre rättsställning än Kronan resp. annat danaarvsberättigat subjekt. Då nu, när ingen känd arvinge finnes, den danaarvsberättigade inträder i den rätt, som enligt Ä. B. 15: 6 förlorats av okänd arvinge, så bör därför, när känd arvinge finnes, denne inträda i den rätt, som okänd arvinge ej bevakat inom den tid, som nämnda lagrum anger. Det torde jämväl vara riktigt att, såsom skett i 1905 års prejudikat, till stöd för denna uppfattning åberopa grunderna för 15: 6 Ä.B. Med denna uppfattning skulle alltså arvsrätten för okänd inländsk arvinge, när känd dylik finnes, i likhet med då det ej finnes någon sådan, preskriberas natt och år efter arvlåtarens död, såvida ej den okände arvingen sedan visar laga förfall. Detta torde böra gälla icke blott då den okände arvingen är samarva med den kände, utan även då han är närmare till arvet än denne.
    Skulle i motsats härtill anses, att icke Ä.B. 15: 6 eller ens detta lagrums grunder kunna tillämpas på ifrågakomna rättsförhållande, så torde man, enär varje annat tillämpligt lagrum saknas, komma till den givetvis stötande konsekvensen, att icke någon som helst tidsbegränsning finnes för väckande av arvsanspråk av förevarande slag.


Gerhard Tauvon.