302 FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.Finlands norrländska hovrätt.1 Den år 1623 inrättade Åbo hovrätt var den enda i Finland tills Gustav III genom en kungörelse av den 20 juni 1775 förordnade att en andra hovrätt skulle "anläggas" i Wasa stad. Såsom anledning härtill anfördes det lidande och de kostnader sakägare nödgades vidkännas under resorna från sina hemvist till Åbo för att fullfölja sina rättegångar, så att många av dem, som för fattigdom varit ur stånd att företaga så långa resor,"sielfwe sökt taga sig rätt, och derunder ofta begått grufweliga mord." År 1839 tillkom sedan en hovrätt i Viborg, vars jurisdiktion underlades utom de delar av Finland, som före år 1809 avståtts till Ryssland, huvudsakligast en del av Wasa hovrätts domkrets, varmed åter år 1809 förenades de områden av den finländska Lappmarken, som tidigare hört under Svea hovrätt.
För närvarande består Åbo hovrätt av 7, Wasa hovrätt av 3 och Viborgs hovrätt av 6 ordinarie divisioner.
Statens rättsskipningsintresse befordras utan tvivel därigenom, att domstolen är så lätt tillgänglig för parter och vittnen, att de utan alltför stor olägenhet kunna infinna sig till denna. I främsta rummet gäller detta givetvis den första domstolsinstansen, underrätterna. I betraktande av att processen i överrätt, så i Finland som i Sverige, hittills varit i så övervägande grad skriftlig, synes man visserligen, där postförbindelsen är tillfredsställande, kunna reda sig med att ha överrätten på längre avstånd. Men ur andra synpunkter är det likväl av vikt att de områden, inom vilka hovrätterna skola handha rättsvården, icke äro alltför vidsträckta. Åtminstone har undertecknad vid tjänstgöringen i Wasa hovrätt ej kunnat se annat än fördelar därav, att hovrätten för norra Finland förlagts till Österbotten. I Finland har det varit regeln att hovrätterna rekryteras med personer, vilkas hembygd befinner sig inom resp. hovrätters domkrets och som vid underrätterna där vunnit sin praktiska domarutbildning. I följd därav har ock inom Wasa hovrätt kännedomen om folklynne och sedvänjor i landets nordliga delar varit väl företrädd, vilket uppenbarligen varit en vinning för lagskipningen. Ty förmår domaren ej taga hänsyn till ortssedvänjor, även där de ej äro direkt rättsbildande, träffar han ofta nog ej det konkret rätta. Domen uppbäres ej av parternas rättsmedvetande och rättskipningen som sådan tillvinner sig ej förtroende, särskilt hos en befolkning med så utpräglade särdrag som den österbottniska.
Om förhållandena i Österbotten redan i åtskilligt avvika från vad i södra Finland råder på motsvarande områden, så gäller detta i ännu högre grad landets allra nordligaste delar. De ofantliga avstånden och bristen på kommunikationer i Lappland inverka i