Ett finländskt förslag till lag om leveransavtal. Professor WILHELM CHYDENIUS i Helsingfors har på den finländska regeringens uppdrag utarbetat ett "utkast till lag om leveransavtal" jämte motiv, ett arbete som på grund av författarens högt aktade namn och ämnets art i hög grad förtjänar att uppmärksammas även av svenska jurister.
    Såsom av rubriken framgår, är förslaget till sin räckvidd så tillvida mera begränsat än de skandinaviska köplagarna, som det endast avser leveransavtalet, vilket av CHYDENIUS icke betraktas som en art av köp.¹ Till sistnämnda begrepp hänför han endast speciesköpet och det s. k. halvgeneriska köpet, vilket senare alltså icke, såsom enligt köplagarna 3 §, inbegripes under leveransavtalet. Den fin-

 

¹ Jfr CHYDENIUS, Läran om leveransavtalet, särsk. s. 12 — 15, och HAMMARSKJÖLD i T. f. R. 1893 sid. 105 — 116. Enligt förslagets 1 § förstås med leveransavtal »avtal, att vara, som är bestämd till mängd och slag, skall mot vederlag överlåtas.» Efter orden skulle alltså såsom leveransavtal räknas även vissa arter av byte. Någon antydan härom göres dock ej i motiven.

ländska lagen komme på detta sätt beträffande uppfattningen av köpbegreppet att skilja sig icke blott från de skandinaviska köplagarna utan, såvitt mig är bekant, från andra länders lagstiftning över huvud. Detta är i och för sig en olägenhet. Det allmänt antagna köpebegreppets legislativa företräde kommer dock fullt ut till synes, först då lagstiftningsarbetet utvidgas till köpets hela område. Den tvekan, som lätt kan uppstå, beträffande vissa här föreslagna bestämmelsers tillämplighet jämväl på speciesköpet och det halvgeneriska köpet, torde emellertid medföra, att behovet av nya regler jämväl beträffande dessa starkare framträder. Vad författaren i motiven yttrar därom, att köpet i den av honom antagna trängre bemärkelsen "synes tillgodosett genom tillämpning av de grundsatser, som fått sitt uttryck uti 1 kap. handelsbalken", lärer sålunda särskilt efter tillkomsten av en modern lag om leveransavtal befinnas ohållbart. Anmärkningsvärt är, att förf., ehuru han frånkänner leveransavtalet egenskapen av köp, likväl sett sig nödsakad att beteckna kontrahenterna såsom köpare och säljare. Denna omständighet synes mig bära vittne om huru fast rotat det vidsträckta köpbegreppet är i allmänt språkbruk och föreställningssätt.
    Om förslaget sålunda i det hela har en mera begränsad räckvidd än de skandinaviska köplagarna, upptagas å andra sidan vad leveransavtalet beträffar vissa ämnen, som ej äro behandlade i dessa lagar. Frågan om äganderättens övergång, som i likhet med sakrättsliga spörsmål över huvud ej ansågs mogen för gemensam skandinavisk lagstiftning, besvaras här så, att godset tillhör köparen, då det "enligt avtal levererats" (5 §; ang. betydelsen av "leverera" se 6 §). Äganderättens övergång är sålunda beroende av att prestationen är kontraktsenlig, en mot svensk rättsuppfattning stridande grundsats som ingalunda lärer vara oangriplig de lege ferenda och som har föranlett, att vissa av de följande bestämmelserna avfattats i fiktionsform; leverans skall under vissa förutsättningar anses "gilld", ehuru den ej är det. Frågan om verkan av säljarens obestånd, vilken i de skandinaviska köplagarna lämnats åsido på grund av dess samband med läran om äganderättens övergång, regleras jämväl i förslaget. Detta innehåller även i övrigt bestämmelser i vissa ämnen, vilka ej blivit behandlade i nyssnämnda lagar, såsom angående rätten att dela mottagen leverans (15 §), om rätt för köparen att utsätta skälig tid för leverans, när han trots säljarens mora vidbliver avtalet (13 §), och om rätt för honom att häva avtalet, därest säljaren förklarar sig ej ämna leverera eller underlåter att ställa avtalad säkerhet (14 §).
    Huru starkt förslaget till formen avviker från köplagarna framgår bäst därav, att det i tjugufem paragrafer behandlar i huvudsak samma problem som dessa i sjuttioen. Denna starka koncentration har delvis vunnits därigenom att förf., i stället för att behandla vissa huvudtyper av kontraktsbrott — dröjsmål, fel i vara — var för sig, ger generella bestämmelser, gemensamma ej blott för dessa utan för alla former av säljarens kontraktsbrott, för alla fall, då "leverans ej svarar mot avtalet", som det heter i lagtexten. Här-

under innefattas, bland andra, sådana i de skandinaviska lagarna ej behandlade kontraktsbrott som orderstridigt försändande. Uppställningen avviker jämväl i andra hänseenden mycket från de skandinaviska lagarna. Efter några inledande stadganden (1 — 3 §§) och bestämmelser om det inbördes avhängighetsförhållandet mellan säljares och köpares prestationsskyldighet (4 §, motsvarande köplagarnas 14 — 16 och 70 §§) följa regler, som uteslutande eller åtminstone i första hand avse säljarens prestation (5 — 20 §§). Här upptagas före de bestämmelser, vilka handla om säljarens kontraktsbrott, stadganden om betydelsen av de vanligaste leveransklausulerna (6 — 10 §§, motsvarande köplagarnas 62 — 66, 68 och 69 §§). Därefter följa regler om köpeskillingens bestämmande, om köparens kontraktsbrott eller obestånd samt om ränta å köpeskillingen (21 — 23 §§). Slutligen meddelas bestämmelser om reklamationers försändande på mottagarens risk och om upphävande av konkursstadgans regler angående köparens obestånd (24 och 25 §§).
    Många av köplagarnas stadganden sakna motsvarighet, därför att deras innehåll förmenats vara självklart — så beträffande 2, 7, 12, 13 och 47 §§ samt 71 § första stycket. Förf. har även eftersträvat en starkare koncentration av själva lagspråket och skriver överhuvud sin egen lagstil, ganska olik den svenska lagens. Det finnes icke ett enda stadgande i hela förslaget, som till formen fullständigt överensstämmer med motsvarande svenska, fastän innehållet mången gång helt och hållet sammanfaller.
    Motiven innefatta hart när på varje punkt en jämförelse med de skandinaviska köplagarna, vilkas bestämmelser förf. underkastat en kritisk granskning. Trots den strävan att vinna saklig överensstämmelse med dessa, som genomgår förf:s intressanta framställning, har han på åtskilliga punkter ansett sig böra föreslå avvikelser av större eller mindre räckvidd. Bland dessa må här antecknas följande. Den allmänna regeln om skyldighet att betala mot dokument är enligt förslaget 4 § tillämplig, så snart köparen är köpman, medan vår motsvarande 16 § kräver, att köpet är slutet mellan köpmän i och för deras rörelse. Säljarens kontraktsbrott vid successiv leverans medför, om det skulle lända köparen till förfång att vidbliva avtalet, rätt för denne att häva avtalet till denna del eller för återstoden eller helt och hållet (16 §). Stadgandet tillmäter däremot ej, såsom köplagarna 22 och 46 §§, betydelse åt det förhållandet, huruvida upprepande av kontraktsbrottet skäligen kan befaras. Köparens mora medför i förevarande fall hävningsrätt, även om all anledning saknas att befara dröjsmålets upprepande (22 §). Rätt för säljaren att åberopa objektiv omöjlighet har i klarhetens intresse begränsats till det fall att offentlig myndighet förbjudit leveransen (11 §). Jämväl reglerna om verkan av köparens obestånd förete ett par skiljaktigheter. Medan enligt köplagarna 39 § hävningsrätt tillkommer säljaren blott om leveranstiden är inne, äger han enligt förslaget redan dessförinnan häva köpet, om fullgod säkerhet ej ställes (22 §). Om godset utlämnats

 

Svensk Juristtidning 1920.

till köparens konkursbo, kan enligt förslaget säljaren återtaga godset, utan att detta medför köpets hävande, sälja godset för konkursboets räkning och i konkursen bevaka prisskillnaden. Förslaget upptager icke någon bestämmelse om rätt för köparen att, om det levererade godset är behäftat med fel, fordra sådant avdrag å köpeskillingen, som mot felet svarar. Denna grundsats bör enligt förf:s mening lagfästas såsom allmän regel allenast med avseende å köp i detta ords inskränkta bemärkelse och blott för det fall att köparen bedragits, men för leveransavtalets vidkommande vinna tillämpning allenast med stöd av avtal, handelsbruk eller annan sedvänja. Det i köplagarna 53 § givna stadgandet om vissa inskränkningar i skyldigheten att reklamera i anledning av fel eller brist saknar jämväl motsvarighet i förslaget. Vad i nämnda lagrum stadgas för fall avsvikligt förfarande har ansetts överflödigt, varemot bestämmelsen, att jämväl säljarens grova vårdslöshet kan fritaga köparen från reklamationsplikt förmenats på grund av sin något obestämda avfattning vara ägnat att mana fram processer och minska rättssäkerheten. Det skall ej heller förnekas, att värdet av detta stadgande är omtvistligt. Regeln i 54 § om talerättens förlust efter ett år från godsets mottagande har uteslutits såsom egentligen avsett för speciesköp och enligt förf:s mening mindre lämpligt beträffande leveransavtal. Bestämmelserna i köplagarna 57 och 58 §§ om säljarensrätt att vid köpets hävande återbekomma godset hava ersatts med ett stadgande om skyldighet för köparen att såsom inlagsfä vårda gods, som blivit av honom avvisat (20 §). Härmed vill förf. bland annat vinna, att om köparen brister åt sin vårdnadsplikt, detta ej skall medföra förlust av hävningsrätten men väl skyldighet att ersätta godsets dåvarande värde. Slutligen kan nämnas, att förslaget ej gör någon skillnad mellan begreppen brist och partiell mora.
    Då förf. föreslår en avvikelse från de skandinaviska lagarna, fogar han i allmänhet därtill en hemställan, att hans förslag måtte hänskjutas till ytterligare granskning av personer med speciell sakkunskap rörande rättsuppfattningen i hithörande frågor. Det är att hoppas, att även vid en sådan förnyad prövning önskvärdheten av rättslikhet de nordiska länderna emellan skall vinna särskilt beaktande. Undertecknad vågar även giva uttryck åt den förhoppningen, att vid lagstiftningsärendets fortsatta behandling jämväl frågan om nyttan och lämpligheten av närmare överensstämmelse i formen uppmärksammas. Så vitt skilt från de skandinaviska lagarna som förslaget är både till uppställning och omfattning, torde det nämligen vara förenat med största svårighet för annan än den på området särskilt kunniga juristen att bilda sig en klar uppfattning, huruvida i visst hänseende full överensstämmelse råder eller icke, och till följd därav går betydelsen av den likhet, som dock i stort sett föreligger, delvis förlorad. Denna förlust torde förtjäna att ännu en gång vägas emot den vinst, som enligt förf:s mening ligger i den starkare koncentrationen och den förändrade uppställningen, och utan att vilja göra gällande, att de skandinaviska köplagarna med deras

mångfald detaljbestämmelser äro lätt tillgängliga för affärslivets män, vågar jag dock å andra sidan det påståendet, att åtskilliga av det finländska förslagets stadganden med sitt ytterligt sammanträngda innehåll komme att bereda den olärde större, svårigheter, om än av delvis annan art.

Birger Ekeberg.