Häktning och förundersökning enligt tyska reformförslaget. Sedan 1909 års tyska förslag till reform av rättegången i brottmål strandat — huvudsakligen på grund av meningsskiljaktighet mellan regeringen och riksdagen rörande utsträckningen av lekmäns deltagande i rättsskipningen — hyste man i Tyskland icke stor förhoppning om en reform av straffprocessen förrän i samband med den länge förberedda reformen av den materiella straffrätten. Då genom de efter kriget inträdda ändrade samhällsförhållandena straffrättsreformen blivit framskjuten i det ovissa, har behovet av en reform av rättegångsväsendet beträffande brottmålen gjort sig så starkt kännbart, att regeringen funnit sig föranlåten att i år framlägga förslag dels till ändringar i domstolsorganisationen, dels till ny lag "über den Rechtsgang in Strafsachen", avsedd att ersätta 1877 års Strafprozessordnung.1 Med hänsyn därtill att frågan om häktning och förundersökning i brottmål genom det svenska förslaget till en partiell straffprocessreform just nu är särskilt aktuell hos oss (se förra häftet av Sv. J. T. s. 245), skall här lämnas en redogörelse för vad det tyska förslaget beträffande nämnda spörsmål innehåller.
Av de nu gällande tyska bestämmelserna rörande häktning har en översikt lämnats i förra årgången av Sv. J. T. (1919 s. 307). Den nu föreslagna lagstiftningen går till en del i samma riktning som de där refererade direktiven från justitieministern till åklagarna angående inskränkningar i häktningsrättens utövande. Den misstänkte får endast häktas, om på grund av föreliggande fakta flyktfara eller kollusionsfara (numera benämnd "Verdunkelungsgefahr", d. v. s. fara för att den misstänkte, lämnad på fri fot, skall försvåra sanningens utletande) kan anses styrkt. I sistnämnda avseende skall det sålunda stå fast, att den misstänkte verkligen sökt undanröja spår efter gärningen eller influera på vittnen eller medgärningsmän, och häktning på dylik grund får ej fortvara över två månader. Såväl vid kollusions- som vid flyktfara är häktningsrätten såsom regel begränsad till sådana fall, då gärningen in concreto kan väntas medföra mera än tre månaders frihetsstraff eller 5,000 marks böter. "Vid ringare brott än nu nämnts kan emellertid häktning äga rum på grund av flyktfara, om den misstänkte redan avvikit eller träffat anstalter härför eller om han saknar fast bostad inom riket, står under polisuppsikt eller är okänd.
Att dessa bestämmelser icke komma att stanna på papperet, garanteras därigenom, att häktningsbeslutet — vilket städse skall med-
delas av domstol — bl. a. uttryckligen skall angiva de fakta, vilka ansetts grunda flykt- eller kollusionsfaran. Senast dagen efter det att misstänkt, som gripits på grund av ett häktningsbeslut, inkommit till häktet, skall han ställas inför domstol. Gör han invändning mot häktningen och blir han ej genast lösgiven, anordnas en kontradiktorisk förhandling, därvid den misstänkte skall biträdas av en försvarare.
Föreligger häktningsskäl, äger vid periculum in mora åklagar- eller polismyndighet anhålla den misstänkte ("Vorläufige Festnahme"), men skall i så fall ofördröjligen ställa honom inför domstol, som har att antingen meddela häktningsbeslut eller frigiva den anhållne. En provisorisk frihetsberövning kan jämväl inträda såsom följd av åklagarmyndighetens makt att till förhör låta hämta den, som trots behörig kallelse förfallolöst uteblivit ("Vorführung"). För sådant förhör kan han ej kvarhållas längre än till påföljande dag. Domstol äger därjämte låta hämta misstänkt person även utan föregående kallelse, såvida häktningsanledning är för handen.
Hos oss påyrkade för blott ett par år sedan J. O. i en framställning till K. M:t införande av förhörsdomarinstitutionen efter utländskt mönster (se J. O:s ämbetsberättelse 1918 s. 396; motsatt uppfattning se Sv. J. T. 1916 s. 344). En av det tyska förslagets främsta uppgifter är nu avskaffandet av denna institution, vilken enligt motiven visat sig behäftad med svåra olägenheter i bl. a. följande avseenden. 1) Den rättsliga förundersökningen har visat sig leda till långsamhet i förfarandet och därmed till en förlängning av häktningstiden. 2) Den misstänkte tror sig i undersökningsdomaren hava ett opartiskt från åtalsmyndigheten skilt organ, medan i verkligheten undersökningsdomarens uppgift gör honom till ett åklagarens hjälporgan, en arvtagare av den forne inkvisitorn. I likhet med sin förebild utrustad med en oinskränkt makt att ingripa i den misstänktes rättssfär, bedriver han sin undersökning i ett hemligt, skriftligt förfarande, utan att den misstänkte eller hans försvarare erhåller kännedom om de företagna åtgärderna, medan å andra sidan undersökningsdomarens protokoll i den följande huvudförhandlingen åtnjuter en beviskraft, som är svår att rubba. 3) Vidare har det förberedande förfarandets uppdelning i åklagar- och polismyndighetens efterspaningsåtgärder, å ena sidan, samt undersökningsdomarens rättsliga förundersökning, å den andra, för det mesta till följden onödig hopning av förhör och därmed, jämte en onödig ökning av tjänstemännens göromål, ett onödigt betungande av allmänheten. 4) Slutligen betonas olämpligheten av att åklagaren genom att överlämna utredningen av sakförhållandet till undersökningsdomaren i huvudsak förlorar inflytandet över denna utrednings tillförlitlighet och fullständighet. I regel lär han varken känna den tilltalade eller vittnena av egen iakttagelse. Detta leder till att just den myndighet, som är ansvarig för åtalets väckande eller icke väckande, står utan inflytande på och främmande för det material, som är avgörande för beslutet i åtalsfrågan. Sannolikt skulle månget brott,
yttras det i motiven, hava blivit uppklarat, om den därav intresserade myndigheten omedelbart fått bedriva undersökningen; och säkert skulle månget åtal aldrig hava kommit till stånd, om åklagaren själv sett den tilltalade och vittnena.
I själva verket ingår bestämmandet av åklagarens (statsadvokatens) funktioner såsom ett viktigt moment i reformförslaget. Det gäller att avgränsa dessa icke blott mot domstolens verksamhet utan även mot polisens. Samtidigt som ledningen av förundersökningen överflyttas från domstolen till statsadvokaten, inskränkes även polisens självständiga utredningsverksamhet till förmån för åtalsmyndigheten, som härigenom kommer att träda i ett mycket intimare förhållande till kriminalpolisen än för närvarande är fallet. Statsadvokaten skall sålunda hädanefter icke hava rätt att överlämna målet till polisen för en allmän utredning av sakförhållandet; polisen kan endast tagas i anspråk för utförandet av bestämda uppdrag. Förslaget giver statsadvokaten erforderliga befogenheter för att han skall bliva i stånd att själv anställa efterforskningen. Inför honom äro den misstänkte, vittnen och sakkunniga skyldiga att inställa sig, vittnen och sakkunniga jämväl att avgiva utsaga, allt vid hämtnings- eller bötespåföljd.
Är sålunda ledningen av brotts beivrande helt och hållet lagd i händerna på åtalsmyndigheten, har förslaget dock förbehållit domstol alla viktigare ingrepp i den misstänktes eller tredje mans rättssfär — häktning, beslut om hus- och kroppsrannsakan, kvarstad å brev och telegram, genomseende av enskilda handlingar, beslag o. s. v. — och alla bevisupptaganden, vilka utgöra en anteciperad del av huvudförhandlingen eller där eljest skola utnyttjas. Åklagaren äger emellertid, såsom redan antytts, låta hämta misstänkt eller vittne, som förfallolöst uteblir. Åklagare och polis få fortfarande vid periculum in mora rätt till provisoriskt anhållande, beslagtagande, hus- och kroppsrannsakan, åklagaren likaså rätt till provisoriskt kvarhållande av post och telegram. Genom de sålunda meddelade föreskrifterna utsträckes den redan tidigare i fråga om huvudförfarandet genomförda principiella åtskillnaden mellan åtalsmyndighetens och domarmaktens behörighetsområden till det förberedande förfarandet.
Utöver den angivna kontrollmyndigheten från domarmaktens sida under förundersökningen har lagförslaget tillförsäkrat den misstänkte ökat rättsskydd genom att giva honom själv och hans försvarare en utsträcktare rätt att medverka på detta stadium. Anklagelseprincipens krav på att den misstänkte skall erhålla ställningen såsom part i stället för undersökningsobjekt vinner ökat beaktande. Den misstänkte får en rätt att bli hörd före åtals väckande. Åtalsskriften får, om han ej erkänt gärningen, icke avfattas förrän tillfälle beretts honom att muntligen få del av grunderna till den mot honom riktade misstanken. Han vinner härigenom ökad möjlighet att redan på förundersökningens stadium göra sitt försvar gällande och därigenom till äventyrs förekomma obefogade åtal. Statsadvokaten skall
upptaga de bevis han åberopar, om de äro relevanta. Avvisas hans bevisanbud av statsadvokaten, kan han klaga hos rätten, som i händelse av bifall till hans klagan själv upptar bevisningen. Innan sådan klagan avgjorts av rätten, får åtal ej väckas. Den misstänkte äger såsom regel övervara åklagarens förhör med vittnen och ställa frågor till vittnena (partsoffentlighet), något som särskilt vinner betydelse på grund av rätten för honom att härvid låta sig biträdas av försvarare, och denne senare erhåller liksom den misstänkte själv utsträckt befogenhet att taga del av aktmaterialet.
Den obligatoriska medverkan av försvarsadvokat har väsentligen utsträckts. Det får icke på något stadium av förundersökningen förmenas försvararen att närvara vid förhör med den misstänkte eller med vittnen, vilka ej kunna ånyo höras vid huvudförhandlingen. Han får utan någon som helst inskränkning eller uppsikt skriftligen eller muntligen kommunicera med misstänkt, som är häktad. Hans ställning till domstolen blir också mindre beroende, i det att dennas "Ordnungsstrafgewalt" över honom upphäves.
Reformförslaget har redan i Tyskland framkallat en hel litteratur — till gagn även för andra länder, där frågan om en straffprocessreform är aktuell. Sålunda har exempelvis varje häfte av Deutsche Strafrechts-Zeitung för i år innehållit ett flertal artiklar i ämnet, av vilka några antydningsvis skola här beröras.
Reichsgerichtsrat W. ROSENBERG (Heft 1—2 s. 10) anmärker beträffande häktningsinstitutets anordnande, att förslaget icke uppfyller det viktigaste av de krav, som framställts för vinnande av skydd för den personliga säkerheten, nämligen kravet att häktningsbeslut mot en tillstädesvarande endast får meddelas efter en muntlig kontradiktorisk förhandling. Ingen medborgare bör få häktas ohörd, när hans hörande är möjligt. Ett kortare kvarhållande hos polisen före häktningen är därför att föredraga framför ett omedelbart häktningsbeslut av domstol, vilket det sedan måste taga längre tid att få upphävt än ett beslutet föregående kontradiktoriskt förfarande skulle hava krävt. Beträffande förslagets detaljer i övrigt ifrågasätter förf. bl. a. lämpligheten av att på förundersökningens stadium fastslå partsoffentligheten i den utsträckning förslaget gjort.
I nästföljande häfte (3—4, s. 71) tar ADOLF WACH förslaget under mera ingående behandling. Han berättar såsom prov på hur ogynnsam tidsandan i Tyskland nu är mot allt som åsyftar att giva den för brott misstänkte en förmånligare ställning och som synes ägnat att försvåra brottslingens ertappande och överbevisande, hurusom prof. GOLDSCHMIDT vid framläggandet i Berlins advokatförening av ett referat av lagförslaget mottagits med tillrop och skratt från praktiker av alla riktningar. Men ingenting får, säger Wach, avhålla oss från att höja den misstänktes och tilltalades ställning såsom part, när rättvisan fordrar det, medan å andra sidan varje överdrift i denna riktning måste avvisas och allt göras som kräves för brottens beivrande. — Förf. kunde hava tillagt, att tiden i Tyskland jämväl är ogynnsam mot nyheter, som komma från England. Själv betecknar han gärna såsom »Anglomanie» vad han vill bekämpa, och när önskan att rensa bort resterna av inkvisitionsprocessen i för-
slagets motivering åberopas såsom ett skäl till undersökningsdomarens avskaffande, utropar han: "Man sollte doch endlich den alten Kinderschreck des Inquisitionsprozesses in der Rumpelkammer verschwinden lassen und aufhören, mit den englischen Vorbildern zu liebäugeln." De praktiska grunder, som anförts mot en förundersökning genom domstol, finner Wach beaktansvärda; men de böra blott föranleda förbättringar i förfarandet — särskilt i riktning mot en livligare kontakt mellan undersökningsdomaren och statsadvokaten — ej hela förundersökningens överflyttande på denne senare1. — Beträffande häktningsreglerna gillar förf., att förslaget uteslutit presumtionen om flyktfara ifråga om grövre brott, personer utan stadigt hemvist m. fl., men finner att man gått för långt, när man för häktning på grund av kollusionsfara fordrar fastslående av att försök till undanröjande av bevisning förelegat. Fasthåller man vid kollusionsfara såsom häktningsgrund, måste just själva faran vara tillräcklig, och det går icke an att avvakta företagandet av handlingar i sådan riktning, om häktningen icke skall komma att tillgripas för sent2. — Enligt förslaget är den misstänkte icke skyldig att uttala sig, och skall han vid varje förhör erinras härom. Detta gillar Wach, såframt blott icke nämnda erinran stegras till en varning. Ty den skyldiges erkännande är och förblir "corona probationum". Förf. betecknar däremot såsom doktrinär och förfelad förslagets bestämmelse, att när den tilltalade under huvudförhandlingen vägrar uttala sig, bevis ej får förebringas om hans under förundersökningen avgivna erkännande. — Beträffande försvarsadvokatens ställning gillar Wach hans oinskränkta rätt till muntlig kommunikation med den häktade, men anser beträffande den skriftliga förbindelsen dem emellan vissa garantier böra krävas för att icke obehöriga personer skola insmuggla meddelanden till den häktade under sken av att de komma från försvarsadvokaten. Förslagets partsoffentlighet anser Wach måttlöst överdriven; såsom botemedel mot olägenheterna härav hänvisas till ett bibehållande av den rättsliga förundersökningen och partsoffentlighetens begränsande till denna.
Av motsatt mening mot Wach beträffande förslagets stadganden rörande försvararen är Justizrat MAMROTH (Breslau), som i en artikel i hft 7 — 8 (s. 206) icke blott gillar de av Wach kritiserade bestämmelserna om rätt för försvararen att även skriftligen fritt kommunicera med den häktade, att närvara vid åklagarens ämbetshandlingar och att taga del av akterna i målet redan på förundersökningens stadium, utan jämväl klandrar de inskränkningar, som av förslaget självt gjorts i dessa försvararens befogenheter.
Slutligen må här anmärkas, att Oberstaatsanwalt CHRZESCINSKI (Stettin) i hft 7 — 8 (s. 202) kritiserar den i förslaget gjorda förskjutningen av utredningsuppgifterna från undersökningsdomaren och polisen över på åklagaren. Särskilt finner han föreskriften, att åklagaren endast skall kunna giva polisen "bestämda uppdrag" ägnad att skapa ett obehörigt hinder för en smidig polisutredning. Statsåklagarkåren skulle komma att utvidgas till en hel tjänstemannahär med en dryg arbetsbörda på ett trångt arbetsfält, vid varje mera ansvarsfull åtgärd stående under kontroll av en Amtsrichter.
Nu gjorda antydningar om innehållet i den hittills i D. Str. Z. i ämnet förda diskussionen hava begränsats till de delar av själva lagförslaget som ovan refererats. De hava också uteslutande avsett att animera läsaren till att själv taga del av de i tidskriften gjorda intresseväckande inläggen i dagens stora fråga på processlagstiftningens område i Tyskland.
K. Schlgter.