Om statstjänstemännens utbildning m. m. Årets riksdag har med anledning av två motioner av hr Lindman m. fl. samt avhr Hage i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 451) anhållit om utredning, på vilka sätt genom förändringar i ämbetsverkens organisation och arbetssätt en effektiv begränsning av statens administrationskostnader må kunna åvägabringas. Till vinnande av sagda syfte har utskottet i anslutning till uttalanden i hr Hages motion bl. a. uppkastat den frågan huruvida förvaltningsarbetet skulle kunna fördelas mellan en högre och lägre kvalificerad tjänstemannakår. Härmed har man berört den utomordentligt viktiga frågan om statstjänstemännens i högre och lägre ställning kvalifikationer och återverkan härav på statsverksamheten. Det bör anmärkas att hithörande spörsmål redan förut vidrörts i en riksdagsmotion nämligen 1917 av hr Hallendorff.1 För att om möjligt ge uppslag till en diskussion rörande dessa synnerligen viktiga men ofta förbisedda frågor har förf. till nedanstående rader velat framställa ett utkast till en praktiskt genomförbar reform på området. Av utrymmesskäl, och då frågan icke är av strängt juridisk natur, måste emellertid nedanstående framställning trots de stora och svåra områden, över vilken den sträcker sig, bli mycket kortfattad och sammanträngd.

 

    Mot vissa sidor hos den ordinarie svenska statsförvaltningen ha vid skilda tillfällen framställts anmärkningar, som torde kunna sammanfattas på följande sätt.
    1) Den ordinarie förvaltningen äger utöver den formella handläggningsförmågan icke synnerlig sakkunskap särskilt å det ekonomiska området. Enär dess styrka till övervägande del ligger i den formella rutinen, har den även svårt att anpassa sig efter nya, mera plötsligt sig yppande uppgifter och den blir därigenom i ganska hög grad osmidig.2 Dessa omständigheter ha gjort sig särskilt gällande i mera kritiska tider och — såväl under senaste världskrig som under våra krig i början av 1800-talet — förorsakat att de mera krävande statsuppgifterna överlämnats till utomordentliga förvaltningsorgan: statens kommissioner. Till följd av dessa kommissioners interimistiska karaktär har dock större delen av deras personal icke kunnat stå på något särskilt högt plan, varav givetvis ärendenas både sakliga och formella behandling lidit.
    Till belysning av ovanstående kan anföras att, i Tyskland den ordinarie förvaltningen tack vare systemets och personalens be-

 

1 Andra kammaren nr 130.

2 Jfr hr Hallendorffs motion s. 15.

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 361skaffenhet, och trots att de akademiskt bildade tjänstemännens antal är relativt vida mindre än i Sverige, på i stort sett mycket erkännansvärt sätt utan mera omfattande extraordinarie utbyggnader förmått lösa alla de nya och oerhörda uppgifter, inför vilka den blivit ställd under loppet av senaste världskrig.
    2) En följd av förvaltningens ovannämnda brister är även att den saknar initiativ och förmåga att själv utfinna och utarbeta planer och förslag till lösning av aktuella frågor. Sådant har i regel överlämnats åt kommittéer av olika sammansättning. Kommittén måste dock betraktas som en mycket oekonomisk arbetsform. Enär en kommitté vid början av sitt arbete i regel saknar den ordinarie förvaltningens erfarenheter, åtgår en lång tid för dess inträngande i frågan, och i de talrika fall då dess slutliga förslag icke leda till omedelbara åtgärder, blir dess arbete i viss mån bortkastat, i det att dess ledamöter skingras och deras under arbetet vunna erfarenheter icke nyttiggöras vid frågans vidare behandling. I Tyskland däremot planeras och utarbetas de flesta förslag till lagar och andra statsåtgärder av den ordinarie förvaltningen.
    3) För den stora mängd av rutinmässigt och jämförelsevis enkelt arbete som förekommer inom förvaltningen — kollationering, expediering, registrering m. m. — användes i hög grad överkvalificerad arbetskraft. Därest denna erhåller en avlöning motsvarande dess utbildning åsamkas statsverket stora onödiga kostnader; därest avlöningen sättes lägre, skapas ett akademibildat och med studieskulder belastat tjänstemannaproletariat, vilket ju i hög grad varit fallet hos oss.
    4) Trots nämnda formella överkvalifikationer har förvaltningen vid sin rekrytering särskilt under senare tider dock haft att räkna med ett reellt mindre gott urval än de flesta därmed konkurrerande banor. Till följd av den relativt låga avlöningen och de under lång tid mekaniska och ointressanta arbetsuppgifterna inom förvaltningen ha de allra flesta dugliga unga män, vilka här kunnat komma ifråga, vida hellre valt att ägna sig åt jurisdiktionen eller det enskilda förvärvslivet.
    En följd härav blir att förvaltningen icke kommer att erbjuda det bästa personliga urvalet vid besättande av chefsplatserna inom densamma. Dessa platser ha ju i regel besatts med personer ur hovrätten eller justitierevisionen eller med fullkomliga "outsiders" såsom affärsmän eller ibland riksdagsmän, vilket allt emellertid medför alldeles bestämda nackdelar. En hovrättsjurist äger ju en hög grad av formell skicklighet men kan givetvis icke såsom sådan besitta något större mått av egentlig sakkunskap; med en person ur affärsvärlden eller likställd är förhållandet oftast omvänt. Men kriteriet på en god förvaltningschef är just hans förmåga att förena sakkunskap och formell skicklighet.
    På grund av ovannämnda sedvänjor ha förvaltningens män icke som regel kunnat räkna med några mer lysande befordringsmöjligheter, vilket givetvis bidragit att ytterligare försämra den första

362 AKTUELLA SPÖRSMÅL.rekryteringen. Här har alltså uppstått en circulus vitiosus. Det eftersträvansvärda måste tydligen vara, att de för förvaltningen dugligaste från början föranledas att där söka inträde, och att staten bland förvaltningens egna män skall kunna finna de bäst kvalificerade krafterna för chefsplatser och andra krävande uppgifter inom denna tjänst.
    I England och Tyskland undvikas de i sistnämnda två punkter berörda olägenheterna genom den s. k. tredelningen av statstjänsterna, varom mera nedan.
    För att kunna uppnå de önskemål, som framgått av ovanstående, måste tydligen vissa grundliga reformer genomföras, som enligt förf:s åsikt huvudsakligen torde böra avse 1) sättet för statstjänstemännens rekrytering, så att ett särskiljande äger rum mellan högre och lägre tjänstemannakadrer; samt 2) en genomgripande omorganisation av de högre statstjänstemännens akademiska och praktiska utbildning.

 

    "Långt mera än förhållandet är hos oss hushållar man i utlandet med den högre kvalificerade arbetskraften och låter den personal, som är bestämd för högre befattningar, från början ägna sig åt däremot svarande arbete"1. För sådant ändamål delar man i England och Tyskland statstjänarna i tre klasser, vilka utföra var sin grad av arbete, vilka rekryteras var för sig, och för vilka helt olika kompetensvillkor gälla. Befordran från en lägre till en högre klass äger till följd härav rum endast mera undantagsvis. Den mellersta klassen  i England kallad "Clerks of Second Division" och i Tyskland "mittlere Beamte" —, vilken endast äger en utbildning motsvarande vår realskole- eller studentexamen, utför det arbete, som hos oss författningsenligt åligger amanuenser och registratorer och delvis även kanslisekreterare och vederlikar. De ombesörja all utskrift, kollationering och expedition, sköta räkenskapsgöromål och all slags diarieföring samt biträda vid målens beredning2. Detta betyder givetvis en väldig arbetsavlastning för den högre utbildade personalen, vilken därigenom kan ägna sig helt åt det mera krävande arbetet. Härigenom har i motsats till hos oss förvaltningsarbetet erhållit en verkligt ändamålsenlig organisation.

    På ovanstående grunder håller förf. i likhet med hrr Hage och Hallendorff före att det skulle lända även den svenska staten till största fördel att upprätta en klass av tjänstemän som beträffande utbildning och arbetsuppgifter skulle stå under de egentliga ämbetsmännen. I det följande sköla ifrågavarande tjänstemän förslagsvis kallas kanslister. Till följd av kanslistgöromålens art skulle man av aspiranterna till sådan tjänst i allmänhet knappast behöva fordra större obligatorisk skolbildning än realskoleexamen. Förutom sådana skolstudier torde aspiranterna i viss analogi med de elevkurser,

 

1 Betänkande om statsvetenskaplig examen maj 1910 s. 107.

2 Se Departementalkommitterades betänkande 31/12 1912 Del IV s. 28, 43 och 162.

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 363vilka f. n. förekomma vid post, telegraf och järnvägar, även böra genomgå särskilda fackkurser — eventuellt en särskild kanslistskola — omfattande dels vissa av en handelsskolas övningsämnen dels ock studier i civilrättens och stats- och förvaltningsrättens första grunder, vilket allt skulle vara fullt tillräckligt men å andra sidan mycket befordrande för deras blivande tjänstegöromål.
    Genom att låta på sådant sätt kvalificerade kanslister sköta det enklare, mera rutinmässiga arbetet inom statstjänsten skulle man förmodligen lätt kunna nedbringa antalet platser för vilka akademisk utbildning behövde krävas till hälften eller mindre av nuvarande antalet, till båtnad såväl för staten som statstjänarna själva.

 

    Härefter bör behandlas frågan om den utbildning, som bör komma den högsta klassens statstjänstemän eller de egentliga ämbetsmännen till del för att bereda dem att på bästa sätt fylla sina omfattande och viktiga uppgifter. Den blivande förvaltningsämbetsmannen erhåller, såsom allmänt är erkänt, i sin nuvarande ämbetsexamen — vilken praktiskt sett kan sägas vara juris kandidaten — alltför ringa ekonomisk och statsvetenskaplig fruktbärande kunskap, vilket i sin tur i väsentlig grad ligger till grund för förvaltningens bristande sakkunskap. År 1910 framlades som bekant av tre särskilt tillkallade sakkunniga ett förslag till statsvetenskaplig examen avsedd att avhjälpa nunämnda brister. Av utrymmesskäl kan icke här redogöras för förslagets innehåll utan hänvisas till betänkandet.1 Detta förslag avstyrktes emellertid av rikets samtliga juridiska fakulteter, och de administrativa myndigheterna tillerkände den föreslagna examen i stort sett icke större kompetens än den nuvarande kansliexamen.
    De i detta sammanhang viktigaste anmärkningarna mot den föreslagna examen torde vara följande 1) Näringsrätten (i förslaget inneslutet i ämnet "administrativ rätt") kräver för sitt rätta förstående ovillkorligen ingående kunskaper i civilrätt, vilket åter kräver ett visst icke obetydligt mått av rättshistoria och civilprocessrätt. Ingående kännedom om vissa delar av processrätten är vidare oundgänglig för högre tjänstemän i lantstaten. Nunämnda krav tillgodosågos på ett mycket otillräckligt och osäkert sätt i förslaget. 2) Till följd härav kunde examen av förslagsställarna själva icke tillerkännas annat än en relativt inskränkt kompetens, vilket i praktiken sannolikt skulle ha gjort hela anordningen skäligen betydelselös. Härom mera i det följande. 3) Kommitterade hade för de administrativa adepterna föreslagit en praktisk utbildning vid länsstyrelserna. Den lokala förvaltningen i Sverige är emellertid — i motsats till i Tyskland — icke av den beskaffenhet att en sådan utbildning av större omfattning skulle visa sig fruktbringande eller ens möjlig.
    På grund av vad nu anförts torde det kunna fastslås, att den administrativa utbildningen i allmänhet och särskilt hos oss icke

 

1 Särskilt kap. III och VII samt författningsförslag.

364 AKTUELLA SPÖRSMÅL.på sitt tidigare stadium kan skiljas från den judiciella utbildningen. I Tyskland äro den första treåriga "Referendarexamen" och nio månaders domstolstjänstgöring gemensamma för judiciella och administrativa adepter, vilka därefter åtnjuta var sin särskilda mer än treåriga, huvudsakligen praktiska utbildning. I Frankrike följer efter en treårig för judiciella och administrativa lärjungar gemensam examen "licence en droit" en andra examen "doctorat en droit" uppdelad i en rent juridisk linje "sciences juridiques" och en statsvetenskaplig, "sciences politiques et economiques". Den tillfredsställande lösningen av denna fråga i Sverige vore enligt författarens åsikt: att i anslutning till sistnämnda system betydligt förkorta vår nuvarande Jur.-Kand.-examen, att göra densamma gemensam för judiciella och administrativa adepter, samt att därefter anordna en för vardera av dessa grupper artskild examen, vilken lämpligen kunde betecknas såsom licentiatexamen. Denna anordning skulle även möjliggöra en tillfredsställande anordning av de båda gruppernas praktiska tjänstgöring, varom mera nedan.
    Ovan ha behandlats vissa brister i den administrativa utbildningen. Emellertid kunna även mot den nuvarande rent juridiska utbildningen vissa tungt vägande anmärkningar riktas. Detta ämne skulle till följd av sin svårighet och vikt erfordra en ganska utförlig behandling. Av utrymmesskäl kunna dock här blott vissa allmänna synpunkter givas, vilka emellertid under sådana förhållanden icke kunna göra anspråk på att utgöra någon fullständig motivering förde framställda teserna.1 Det råder knappast något tvivel om att det nuvarande långvariga juridiska universitetsstudiet genomgående visat sig vara relativt ofruktbart. Det måste ock anses som ganska visst att den huvudsakliga grunden härtill är, att de studerande under denna studietid sakna allt erfarenhetsmaterial, till vilken den bokliga lärdomen kan anknytas. Den moderna psykologien och pedagogiken ha emellertid till fullo klarlagt hurusom, när det är fråga om ett abstrakt studium, — såsom juridiken — dess inhämtande i högsta grad befordras, när ett tillämpande av kunskaperna sker i nära anslutning till deras teoretiska inlärande. I sådana abstrakta vetenskaper är en viss tidig självverksamhet från elevernas sida nödig för att ett verkligt inhämtande och förstående skall kunna komma till stånd. Först sedan studenten genom självständig behandling av skilda ärenden och fall erfarit, huru dessa giva upphov till mer eller mindre invecklade teoretiska frågor, först då kan han uppfatta dessa frågors bärvidd och därmed även själva deras realitet. Ty den som endast med utgångspunkt i böckerna angriper de mer invecklade teoretiska frågorna kan oftast icke uppfatta dessa som annat än ren dialektik och hårklyveri, och hans behållning och minne därav inskränker sig till ett rent ordminne, vilket hastigt utplånas.

 

1 En utförligare behandling av denna fråga har av förf. givits vid ett föredrag inför Stockholms högskolas juridiska förening 1919. Vissa synpunkter i ämnet lämnas även i förf:s uppsats "Den juridiska utbildningen" i denna tidskrift 1917 s. 382—4.

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 365    Av det sagda följer, att innan det slutgiltiga och mer inträngande teoretiska studiet påbörjas, en viss tids praktrisk tjänstgöring — s. k. mellanpraktik eller "Zwischen-praxis"1 — bör ha ägt rum. Det akademiska studiet borde med andra ord efter en viss tid avbrytas för att lämna rum för en dylik praktik. Vid övervägandet av, huru lång tid bör tillmätas denna första akademiska studieetapp, torde man av flera skäl kunna stanna vid tre år. Att mer än tre ungdomsår i följd bedriva ett rent akademiskt studium måste anses stå i viss motsättning till det ungdomliga psyket, vars krafter och möjligheter därigenom icke på bästa sätt tillvaratagas. Vi se sålunda att såväl i England, Tyskland och Frankrike "trienniet" är den vedertagna tiden för det första, till akademisk examen ledande studiet. Efter tre år å andra sidan skulle vid lämpligt ordnad undervisning de studerande säkert ha kunnat inhämta sådana kunskaper att de under en påföljande praktisk tjänstgöring kunde göra verklig nytta och även förrätta tjänster med ett visst mindre mått av eget ansvar, vilket till fullo visas av bl. a. tyska exempel.
    Hela saken skulle sålunda med största fördel kunna ordnas på följande sätt. Den ovannämnda förkortade juris kandidaten skulle tillmätas en tid av tre år; härefter skulle viss tids praktisk tjänstgöring äga rum; och därefter skulle studierna till de två olika licentiatexamina — den judiciella och den administrativa — vidtaga. Om man för det sammanlagda akademiska studiet bibehölle samma tid som för den nuvarande juris kandidaten, 4 ½ år, skulle alltså på de teoretiska licentiatstudierna falla 1 ½ år. Till det nu föreslagna systemets fördel talar ävenledes att det skulle få en avsevärd likhet med den pedagogiskt och praktiskt alldeles riktigt konstruerade medicinska utbildningen.
    Beträffande förhållandet mellan kandidat- och licentiatstudierna är följande att framhålla. Inom en viss disciplin torde det i allmänhet vara de mera abstrakta och allmänna frågorna, — understundom innefattade i disciplinens s. k. allmänna del — som äro de för studenterna mest svårtillgängliga och de, vilkas betydelse och bärvidd åro svårast att fatta utan föregående praktisk verksamhet på området. Den mera teoretiskt-vetenskapliga delen av vederbörande disciplin bör alltså förläggas efter den ovan förordade mellanpraktiken. Det före sagda praktik bedrivna studiet kommer då att mera riktas på vederbörande disciplins konkreta, s. k. speciella del och får sålunda en mera teknisk karaktär. Detta är även nödigt — men å andra sidan fullt tillräckligt — för att studenten skall kunna lösa de under nämnda praktik på honom fallande uppgifterna.
    Vidare bör anmärkas att en del vid domstolarna mera undantagsvis förekommande ren specialrätt lämpligen bör förläggas till licentiatstadiet, såsom t. ex. stora delar av näringsrätten. På detta stadium vore det för studenten vida lättare än förut att studera denna

 

1 Jfr Den juridiska utbildningen s. 384, 5.

366 AKTUELLA SPÖRSMÅL.rätt med nödig urskiljning och separerande av huvudsak och bisak samt utan onödig tidsutdräkt.

 

    För att ge ett någorlunda bestämt begrepp om ovannämnda allmänna riktlinjers karaktär och verkningar torde det vara nödigt att i allra största korthet ge några antydningar, om huru de vid sin tillämpning skulle inverka å studie- och tjänstgöringsplaner. Då den judiciella och den administrativa utbildningen enligt vad här föreslagits alltjämt skulle bli ganska intim förenade, måste båda dessa linjer här beröras.
    A) Den judiciella linjen. En viss avlastning av offentlig rätt i förhållande till nuvarande juris kandidatexamen kunde uppenbarligen äga rum, enär ju sagda rätt mera intensivt skulle odlas å den administrativa linjen. Det existerande studiematerialets fördelning mellan kandidat och licentiat skulle med ledning av förutnämnda allmänna synpunkter ske på sådant sätt, att licenciaten huvudsakligen uppfylldes av ett fördjupat studium av civilrätt med romersk rätt samt straff- och processrätt speciellt avseende vederbörande ämnes allmänna frågor. Till detta stadium skulle exempelvis förläggas ett mera ingående studium: inom straffrätten av en större anpart av de till "allmänna delen" hörande frågorna såsom brottskonkurrens m. m.; inom civilrätten av allmän obligationsrätt, vilken då, i motsats till vad f. n. är fallet, skulle kunna verkligen organiskt sammansmältas med den romerska rätten på området. Till licentiaten skulle enligt vad ovan anförts även höra en del ren specialrätt.
    Den efter kandidatexamen följande praktiska tjänstgöringen skulle givetvis fullgöras vid underdomstol. Vid bestämmande av tjänstgöringens längd bör beaktas, att adepten på detta stadium givetvis icke kan få hålla rättegångssammanträden, att han ändock om möjligt bör erhålla någon mindre tjänst på eget ansvar, att nyttan av denna tjänstgöring utan högre mått av eget ansvar avsevärt torde minskas sedan densamma pågått viss tid, samt att adepten icke alltför länge bör fördröjas i påbörjandet av sina licentiatstudier. Med hänsyn härtill torde dels tiden för ifrågavarande tjänstgöring kunna bestämmas till c:a 15, 16 månader, dels även praktikanterna tillerkännas rätt att efter den nu föreskrivna ettåriga tjänstgöringen erhålla förordnande som förste notarie med den i K. F. 20/6 1918 § 2 angivna kompetensen. För att möjliggöra saken torde den nu stadgadelägsta levnadsåldern för erhållande av sådan tjänst samt den föreskrivna kortaste tiden för dess utövande utan olägenhet kunna på lämpligt sätt nedsättas.
    Avlagd licentiatexamen skulle bli kompetensvillkor för alla domartjänster (frågan om advokaternas kompetens beröres icke här). I betraktande av att den examinerade licentiaten förut haft praktisk tjänstgöring och varit förste notarie, torde han tämligen omedelbart efter examen kunna tillåtas hålla tingssammanträden med tremannanämnd.

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 367    B) Den administrativa linjen. Utöver de insikter som bibringas en administrativ ämbetsman i den nuvarande juris kandidaten har han framför allt behov av fördjupade insikter i statskunskap — särskilt historisk och komparativ sådan — samt vidare i nationalekonomi. Omfånget av dessa erforderliga insikter har förmodligen någorlunda riktigt angivits i det förutnämnda betänkandet om statsvetenskaplig examen s. 77 — 79. I studieplanen borde även beredas rum för övningar i bokföring och balansteknik, ty insikter härutinnan måste anses tämligen oundgängliga för ett tillfredsställande grepp på flertalet direkta beskattningsärenden och stora delar av bank- och bolagsväsendet.
    Kandidatexamen skulle som ovan angivits bliva gemensam med den rent judiciella. Det huvudsakliga undantaget borde bliva, att romersk rätt obligatoriskt utbötes mot nationalekonomi, som på detta stadium lämpligen skulle omfatta Sveriges näringsliv och en kort teoretisk "Einführung". Genom dessa kandidatstudier skulle den administrativa adepten förvärva ganska solida kunskaper i civil-, straff- och processrätt, tillräckliga för att dels möjliggöra tjänstgöring vid underdomstol, dels bilda en tillräcklig grundval för studierna i näringsrätt, dels ock skänka lärjungen förmågan att under sin ämbetsbana, så snart det icke är fråga om civil-, straff- eller processrättslig expertis, bedöma mål och ärenden även ur privaträttslig synpunkt.
    Licentiatstadiet skulle uppfyllas av ett fördjupat studium av statskunskap och nationalekonomi med viss tillhörande specialrätt. Måhända kunde, såsom föreslagits i Bet. om Statsv. Ex., inom licentiaten anordnas en viss specialisering genom utvidgat studium antingen av statskunskapen eller nationalekonomien eller någon del därav.
    Mellanpraktiken skulle även för de administrativa eleverna under första och längsta tiden ske hos underdomstol. Endast där torde en ung praktikant i Sverige komma i kontakt med ett verkligt konkret och mångsidigt material av mål och ärenden, där sker bäst den grundläggande formella träningen, och endast där realiserar praktikanten sina inlärda privaträttsliga kunskaper, varav han senare i livet är i behov. Härefter torde en kortare tids tjänstgöring hos länsstyrelse med fördel kunna ske. Med den träning praktikanten förut erhållit hos domstol torde han nu kunna göra verklig nytta och inhämta verklig instruktion i en länsstyrelse; detta i motsats till vad förhållandet blivit vid den i Bet. om Statsv. Ex. föreslagna länsstyrelseutbildningen. Enär antalet administrativa adepter genom införandet av den förut omnämnda kanslistinstitutionen skulle högst väsentligt nedbringas, skulle det sannolikt icke möta större svårighet att bereda samtliga praktikanter rum vid domstolar och länsstyrelser.
    Genom sina sålunda i två examina och praktisk tjänstgöring inhämtade olikartade kunskaper skulle den blivande ämbetsmannensättas i stånd att behandla förekommande mål och ärenden med

368 AKTUELLA SPÖRSMÅL.såväl formell skicklighet som även — därest det icke är fråga om mål av alldeles speciell natur — med en ganska hög grad av sakkunskap.
    Härmed sammanhänger den viktiga frågan om den administrativa licenciatens kompetens. Bet. om Statsv. Ex. hade här stannat på en förvånansvärt blygsam ståndpunkt, i det detsamma endast ansett sig kunna tillerkänna den då föreslagna examen samma kompetens som avlagd juris kandidatexamen vid besättande av de administrativa tjänster, till vilka den skulle bereda. Detta kan väl knappast anses annat än som en ohållbar ståndpunkt. Skall det vara någon mening med en ny och särskild administrativ examen, måste denna givetvis vara av den beskaffenhet att den kan tillerkännas absolut företräde till flertalet kvalificerade förvaltningstjänster, vilket också med styrka framhölls av kritiken på sin tid.
    I Tyskland och England medföra vederbörande administrativa examina — respektive die grosse Staatspriüfung och examen inför Civil Service Commission — dylik absolut företrädesrätt. Förf. till dessa rader vågar tro att den av honom här föreslagna utbildningen är av den art, att avlagd administrativ licentiatexamen med fördel skulle kunna göras till absolut kompetensvillkor för flertalet kvalificerade poster inom departementen, de centrala ämbetsverken och lantstaten. Undantag till förmån för de rena juristerna vore att göra beträffande ett mindre antal platser såsom posterna inom justitiedepartementet eller fiskals- eller juridiska ombudsmannaplatser, där sådana finnas eller vore att upprätta inom förvaltningen.

Gustaf Åkerman.