Stortingets höstsamling, som nu er avsluttet, har ikke git store resultater (jfr. s. 299—300). Ved en grundlovsbestemmelse av 23 oktober, kundgj. 6 novbr., er stemmeretsalderen nedsat fra 25 til 23 år. En ny valglov og en lov om nomination er vedtat i det væsentlige som foreslåt i den kgl. proposition. Forslagene til forandringer i skattelovene og aktielovene er besluttet utsat til 1921. Först da vil også spörsmålet om en extraordinaær formuesskat komme til behandling. Den nuværende regjering har tat standpunkt mot denne skat og i steden fremsat proposition til en lov om tvungen utskrivning av lån til staten. Også behandlingen av den militære retspleie utstår til 1921, idet Stortinget forelöbig har indskrænket sig til at ophæve grundlovens § 89 om militære tilforordnede i Höiesteeret ved behandlingen av militære straffesaker. Justiskomitéen har imidlertid avgit en stemmig indstilling om ophævelse av den militære retspleie, så forslaget efter al sandsynlighet vil bli vedtat næste år.
    17 decbr. 1920.

E. A.

 

    Den norske Dommerforening avhöll sitt ordinarie årsmöte i Kristiania d. 15 okt. 1920 med föredrag av överläkaren Dahlström om ämnet »Er den unge forbryder en fortsættelse av det forsömte barn?» og av byråchefen Carl Platou om »Organisationen av underdommerembederne under den nye civilproces». Föredragen äro numera tryckta i föreningens »Medlemsblad» 1920 nr 40—42.

 

    Partiell rättegångsreform i Finland eller samarbete med Sverige? Uti ett i maj 1920 avgivet betänkande angående en reform av Finlands rättegångsväsen hava nuv. justitieministern O. Hj. Granfelt samt häradshövdingen O. J. Heinonkoski betonat betydelsen av ett samarbete med Sverige i fråga om rättegångsreformen. Ett rättegångsväsende enligt i huvudsak enahanda principer, yttra författarna, skulle tvivelsutan inom de båda grannlanden verka mycket befruktande å rättslivet och säkerligen i hög grad medverka till vinnande av särskilt tvenne eftersträvansvärda mellanfolkliga mål: ömsesidig exigibilitet av domar och utslag samt samverkan vid kriminalitetens bekämpande. Kommitterade föreslå därför, att sakkunniga personer erhålla i uppdrag att utarbeta ett nytt, fullständigt förslag till reform av rättegångsväsendet, där domstolsorganisationen göres möjligast enkel och billig, omfattande tre domstolar av olika typ: underrätt, appellinstans och revisionsinstans och vid vars uppgörande landets begränsade tillgång på juridiska krafter erforderligen beaktas, i vilket förslag lekmannaelementet beredes inflytande, förutom i underrätt, även i appellinstansen, och vid vars utarbetande jämväl tages i övervägande, huruvida och i vad mån en olika sammansättning av lekmannaelementet vid behandlingen av olika mål bör ifrågakomma; även-

372 NOTISER.som att vid förslagets uppgörande samverkan sökes med grannland, där enahanda förslag är under förberedelse.
    För den händelse, i avvaktan på fullständig reform av rättegångsväsendet, en provisorisk reform ansåges önskvärd och ändamålsenlig beträffande själva rättegångsförfarandet, vilken reform tillika kunde tjäna som övergångsform till ett helt och hållet nytt domstols- och process-system, hava emellertid kommitterade uppgjort ett detaljerat förslag till partiella förändringar i gällande lag.
    F. senatorn frih. R. A. Wrede har i Tidskr. utg. av jurid. föreningen i Finland (1920 s. 211) upptagit nämnda reformförslag till en kritisk behandling, som resulterar i det omdömet, att en reform av rättegångsförfarandet icke kan med framgång genomföras, om den nuvarande domstolsorganisationen bibehålles oförändrad. Långt ifrån att kunna tjäna som övergångsform till ett helt och hållet nytt domstols- och process-system, vore förslaget enligt förf:ns tanke tvärtom ägnat att på förhand snedvrida den blivande, mera fullständiga domstols- och rättegångsreformen. Efter ett vitsordande av faran för att ett förslag till en omfattande rättegångsreform i följd av den finländska riksdagens sammansättning icke skulle kunna där genomdrivas utan att mer eller mindre fullständigt fördärvas, slutar förf. sin artikel med följande ord:
    »För Finland gives nu tillfälle att gemensamt med Sverige utföra det förberedande arbetet för en processreform. Resultatet av ett sådant samarbete kan med skäl väntas bliva i hög grad tillfredsställande. Och enligt vad det förljudes, vore det socialdemokratiska partiet i Sverige benäget att samtycka till en tämligen vidsträckt reform av processrätten. Månne icke under sådana förhållanden den utsikt finnes att genom svensk-finländskt samarbete tillkommet förslag till processreform kunde utan alltför stora skador genomgå vår riksdags ändringslust? I alla fall bör, då tillfälle därtill erbjuder sig, ett försök till frågans lösning på denna väg göras, innan förslag framställas, som aldrig kunna lämna tillfredsställande resultat.»
    Som bekant har samtidigt med det finländska uppslaget till ett samarbete med Sverige på rättegångsreformens område även i Sverige väckts förslag om dylikt samarbete, i det riksdagen avlåtit en skrivelse till K. M:t i frågan (se Sv. J. T. 1920 s. 182). I det utlåtande till riksdagens första lagutskott, vari processkommissionen med anledning av hr Lindhagens motion tillstyrkte svenskt initiativ till samarbetets upptagande (se första lagutskottets utlåtande 1920 nr 19), lämnar kommissionen till en början en redogörelse för utrednings arbetets läge i Finland och omnämner därvid bl. a. det år 1918 av Finlands regering till tre sakkunniga — presidenten K. Söderholm, justitierådet O. Hj. Granfelt och docenten B. Sjöström — lämnade uppdraget att på grundvalen av den finländska lagberedningens åren 1908 och 1909 framlagda förslag utarbeta proposition i ämnet till lantdagen. Dessa sakkunniga framlade på våren 1919 sitt förslag i tryck, men övergavs sedermera planen på propositionens framläggande. Efter en redogörelse jämväl för det svenska utredningsarbetets nuvarande läge betonar kommissionen, att ett eventuellt samarbete mellan Finland och Sverige icke lämpligen bör utsträckas utöver de gränser, som äro uppdragna för den i Sverige pågående utredningen. Samarbetet kan sålunda icke på nuvarande stadium gå ut på att åvägabringa ett fullständigt lagförslag, utan allenast att verkställa en utredning angående de grunder, varå

NOTISER. 373en ny processlag bör vila. Emellertid finner kommissionen de allmänna synpunkter, som tala för ett samarbete på lagstiftningens område i vidaste möjliga omfång de nordiska länderna emellan, äga sin fulla tillämpning även ifråga om rättegångsordningen och jämväl för det fall, att samarbetet på, detta område begränsas till Sverige och Finland. Angående de särskilda skäl, som tala för upptagande av samarbete med Finland beträffande rättegångsväsendet, yttrar kommissionen:
    »Den alltjämt med föga väsentliga ändringar gällande rättegångsbalken i 1734 års lag har allt sedan sin tillkomst varit för Sverige och Finland gemensam. En hundraårig skilsmässa har icke förmått upphäva denna gemenskap. Under likartade förhållanden fortleva i Finland alltjämt häradsrätter, rådhusrätter och hovrätter med enahanda sammansättning och under enahanda rättegångsregler som de svenska. Partiella reformer hava i båda länderna plägat gå parallellt med varandra, och nu efter skilsmässan från Ryssland har Finland även erhållit en högsta domstol efter svenskt mönster. Den under en gemensam tradition fortlevande gemensamma lagstiftningen har på båda sidor om Bottniska viken vunnit en rättsvetenskaplig bearbetning, som kommit båda länderna till godo. De enda fullständiga, moderna framställningar av civil- och straffprocessrätten på svenskt språk härstamma från Finland men värdesättas i vårt land lika högt som där. Det är sålunda uppenbart, att förutsättningarna för en fortsatt gemenskap mellan Sverige och Finland måste i alldeles särskilt hög grad anses vara för handen på rättegångsväsendets område.
    Man frågar sig emellertid: kan Finland, som kommit så långt, att det haft lagtext utarbetad till en proposition om rättegångsreformen vara benäget att nu inlåta sig med Sverige i diskussion om grundlinjerna för en sådan? Processkommissionen håller detta för antagligt. Att man på finländskt håll hyser intresse för deltagande i gemensam nordisk lagstiftning, framgår bl. a. därav, att efter Finlands självständighetsförklaring detta land redan anslutit sig till de två stora nu pågående internordiska lagstiftningsarbetena på försäkrings- och sjölagstiftningens områden. För Sveriges del kan, bortsett från gagnet i allmänhet av gemenskap i fråga om processlagstiftningen, åberopas det särskilda skäl för samarbetets upptagande, att då Finland har mera detaljarbete för rättegångsreformens genomförande undangjort än Sverige, åtskilligt härav skulle kunna mera direkt tillgodogöras i händelse av samarbete, än om Sverige skulle gå sin egen väg. För båda länderna skulle säkerligen ett samarbete vara av stor betydelse med hänsyn till de därigenom yppade möjligheterna att erhålla de svåra grundläggande problemen på ett allsidigare sätt belysta och dryftade. Vartdera landet skulle från det andra mottaga ett direkt tillskott i fråga om arbetskrafter för reformens genomförande. Nya, fruktbärande uppslag kunde förväntas och ensidiga fördomar lättare tillbakavisas. Från ett tidigare, kortvarigt samarbete av icke officiell natur med de ovannämnda, år 1918 i Finland tillkallade trenne sakkunniga hava processkommissionens ledamöter redan vunnit den bästa erfarenhet av ett dylikt samarbetes fördelar.»
    Såsom förut meddelats beslöt riksdagen att i skrivelse till K. M:t anhålla, att K. M:t .måtte taga under övervägande, i vad mån arbetet på den svenska rättegångsreformen lämpligen kunde, för vinnande av överensstämmelse med Finland på detta område, bedrivas på grundvalen av samarbete mellan Sverige och Finland.