Nationernas Genom förbund. beslut den 4 mars 1920 har Konungen, efter inhämtande av riksdagens samtycke, avgivit förklaring, att Sverige ansluter sig till akten om nationernas förbund den 28 juni 1919. Ehuru Svensk juristtidning i huvudsak är nödgad att begränsa sitt program till civil-, straff- och processrätt och alltså icke är i tillfälle att följa utvecklingen inom stats- och folkrätten, har på grund av den utomordentliga betydelse statsmakternas nyssnämnda avgörande äger — med skäl har det sagts, att frågan om Sveriges anslutning till nationernas förbund varit det viktigaste spörsmål, till vilket konung och riksdag under de senaste hundra åren haft att taga ståndpunkt — ansetts att en redogörelse för organisationen av nationernas förbund icke bör saknas i tidskriften. Förhållandena förhindra, att denna redogörelse blir mera än en konturteckning, och en konturteckning i kortaste drag.
    Grundstadgarna för nationernas förbund utgöra en första avdelning i de fredsfördrag, vilka de segrande ententemakterna ingått eller ämna ingå med Tyskland och dess forna allierade. Ursprungliga ledamöter av förbundet äro enligt dessa stadgar 27 stater, vilka befunnit sig i krigstillstånd med Tyskland under världskriget — Amerikas Förentastater, Belgien, Bolivia, Brasilien, Equador, Frankrike, Grekland, Guatemala, Haiti, Hedjaz, Honduras, Italien, Japan, Liberia, Kina, Kuba, Nicaragua, Panama, Peru, Polen, Portugal, Rumänien, Serbien, Siam, Storbrittanien, Tjecko-Slovakien och Uruguay — vartill komma 5 engelska kolonier med självstyrelse — Australien, Indien, Kanada, Nya Zeland, Sydafrika. Då emellertid fredsfördraget icke torde komma att ratificeras av Amerikas Förenta stater samt möjligen ytterligare icke av ännu någon stat och då Kina icke underskrivit traktaten, blir antalet ursprungliga medlemmar i själva verket något mindre än stadgarna angiva. Till de ursprungliga medlemmarna av förbundet sluta sig de stater, vilka inbjudits att från förbundets stiftande inträda i förbundet. Stadgarna uppräkna 13 inbjudna stater — Argentina, Chile, Columbia, Danmark, Nederländerna, Norge, Paraguay, Persien, Salvador, Spanien, Sverige, Schweiz och Venezuela; av dessa har emellertid Salvador avböjt att inträda i förbundet, i följd varav antalet av de i kriget neutrala stater, vilka bliva medlemmar av förbundet, endast är 12. Frågan om Schweiz' inträde är ännu svävande.
    Förbundets organ äro förbundsförsamlingen och förbundsrådet, vid vilkas sida står ett permanent sekretariat. Församlingen består av högst tre representanter för varje stat; de särskilda staterna hava i församlingen en röst var. Den sammanträder på fixa tider, som dock icke i grundstadgarna angivits, samt då omständigheterna eljest så fordra.

    Rådet består av representanter för åtta stater; varje i rådet representerad stat har en representant och en röst. Fyra av staterna — Frankrike, Italien, Japan och Storbrittanien; om Amerikas Förenta stater ingått i förbundet, hade även de kommit att tillhöra denna grupp — äro permanent representerade i rådet; de fyra övriga staterna — Belgien, Brasilien, Grekland, Spanien — hava representanter i rådet endast till dess att församlingen beslutar, att andra stater skola inträda däri i deras ställe. När beslut om val av nya stater att inträda i rådet skall äga rum, uttala emellertid stadgarna icke. Då i rådet behandlas fråga, som berör en stats särintressen, skall staten inbjudas att till rådet sända en representant. Rådet skall samlas på bestämda tider, minst en gång om året.
    Sekretariatet ledes av en generalsekreterare, som skall väljas av rådet med bifall av församlingens majoritet. Till förbundets första generalsekreterare utnämna stadgarna engelsmannen sir James Eric Drummond.
    I den organisation, vilken angivits, förutse stadgarna förändringar i tre hänseenden: genom ökning eller minskning av medlemsantalet i förbundet samt genom ökning av rådets medlemmar. Nya medlemmar kunna upptagas i förbundet, om två tredjedelar av församlingens medlemmar giva sitt bifall samt om den stat (dominion eller koloni med självstyrelse), vars upptagande är i fråga, lämnar betryggande garantier för sin avsikt att iakttaga sina internationella förpliktelser samt godtager förbundets bestämmelser om statens stridskrafter. Utgå ur förbundet äger medlem efter en uppsägelsetid av två år, om hans förpliktelser i förbundet uppfyllts, samt dessutom, om ändringar i förbundets stadgar — förbundsstadgarna kunna ändras genom beslut, som ratificerats av de i rådet representerade förbundsmedlemmarna samt av majoriteten av de förbundsmedlemmar, vilkas ombud bilda församlingen — icke av honom godtagas. I vissa fall äger förbundet även utesluta medlem. Med bifall av församlingens majoritet äger rådet öka antalet av de stater, som skola vara permanent eller genom val representerade i rådet; minskning av rådets medlemsantal medgiva stadgarna däremot icke.
    Församlingens och rådets befogenheter äro icke på det vis avgränsade, att församlingen skulle utgöra en instans över rådet, utan vardera av dessa förbundsorgan har sitt i stadgarna angivna kompetensområde. Den politiska tyngdpunkten ligger hos rådet. Såväl i rådet som i församlingen skola beslut i regel fattas enhälligt.
    Förbundets säte är bestämt till Genève; dock kan rådet när som helst bestämma annan ort.
    Förbundets uppgift är givetvis framförallt att söka förhindra utbrott av krig. Förbundsmedlemmarna förbinda sig inbördes att — såsom ordalagen lyda i den mest diskuterade av förbundstraktatens bestämmelser, § 10 — respektera och mot varje yttre angrepp upprätthålla förbundets samtliga medlemmars territoriella integritet och förhandenvarande politiska oberoende. Rustningarna skola inskränkas: rådet skall upprätta en plan över begränsningar i varje till förbundet an-

slutet lands militära rustningar och förelägga denna plan respektive land; har landet i fråga godkänt planen, får det icke utan rådets samtycke höja sina rustningar över det mått, som i planen angivits. Vart tionde år skola rustningsplanerna göras till föremål för förnyat övervägande. Skulle en tvist uppkomma mellan medlemmar av förbundet, skall tvisten hänskjutas antingen till skiljedom — en förbundsdomstol skall upprättas — eller till undersökning och förlikningsförsök av rådet eller församlingen. Den part, som ställer sig till efterrättelse rådets, församlingens eller domstols beslut, får visserligen därigenom icke de övriga förbundsmedlemmarnas materiella understöd att erhålla vad i beslutet ansetts vara hans rätt, men om beslutet givits av domstol, av enhälligt råd eller av församlingen med på visst sätt kvalificerad majoritet, får han icke på grund av den tvist, varom är fråga, bliva föremål för krig från förbundsmedlems sida. I intet fall får krig begynna förrän 3 månader efter det beslutet i saken fattats i domstol, av rådet eller av församlingen. Stat, som bryter mot denna föreskrift, har därmed begått en krigshandling mot förbundets samtliga medlemmar, och dessa äro i detta fall skyldiga att avbryta alla förbindelser med staten i fråga. Rådet har då befogenhet att åt förbundets medlemmar föreslå de särskilda väpnade styrkor, som skola användas till upprätthållande av förbundsförpliktelsernas helgd.
    Varje fördrag eller förbund, som slutits av förbundsmedlem men strider mot stadgarna för nationernas förbund, blir genom dessa kraftlöst. Mellanfolkliga fördrag, som hänföra sig till vissa områden och avse fredens bevarande, bliva dock icke genom stadgarna för nationernas förbund satta ur kraft. För att hindra, att krigsanledningar uppstå på grund av hemlig diplomati, har stadgats, att varje fördrag, som ingås av till förbundet ansluten stat, skall inregistreras av sekretariatet; före inregistreringen saknar fördraget bindande verkan.
    Utom att söka förhindra krig ålägga stadgarna förbundet ett flertal andra uppgifter: att genom mandatärer förvalta kolonier, som på grund av kriget upphört att stå under den stats suveränitet, som tidigare styrt dem, att hava överinseende över tillämpningen av stadgandena mot vit slavhandel, barnhandel, handel med opium och andra skadliga droger, handel med vapen och ammunition, där kontroll är nödvändig, o. s. v. Att söka upprätthålla humana arbetsvillkor, kommunikationernas och transiteringens frihet m. m. ålägga även stadgarna för nationernas förbund dess medlemmar. Internationella byråer skola ställas under förbundets ledning. Organisationer av Röda korset skola av förbundsmedlemmarna gynnas och uppmuntras.

 

    Utom i grundstadgarna för förbundet har detta erhållit en mångfalduppgifter i övriga delar av fredstraktaterna samt även i vid sidan av dessa slutna traktater. Förvaltningen av Saarområdet har uppdragits åt nationernas förbund, tills om femton år dess invånare få genom

folkomröstning bestämma landets framtida öde; denna förvaltning utövas av en kommission om fem ledamöter. Den fria staden Danzig är ställd under beskydd av nationernas förbund, som i staden har en kommissarie. Vissa judiciella befogenheter, viss uppsiktsrätt över rustningar, visst bestämmande över ekonomiska stadganden i fredsfördragen gives åt nationernas förbund. De viktigaste av dessa stadganden torde emellertid vara de, som under uppsikt och skydd av nationernas förbund ställa bestämmelser, avseende att skydda de personer, som inom stat äro i minoritet i avseende å ras, språk eller religion, från undertryckande från majoritetens sida. Dylika regler, vilka framförallt söka giva språkliga minoriteter rätt till skolundervisning på deras eget språk, ha införts i fredsfördragen med Österrike och Bulgarien; enligt en uppgift i le Temps helt nyligen skola de finna plats även i fredsfördraget med Turkiet. Genom fördrag mellan ententens stormakter samt Polen och Tjecko-Slovakien hava de införts i sistnämnda länder. De hava även föreslagits till införande i Rumänien, det serbisk-kroatisk-sloveniska riket och i Grekland, men den 26 oktober 1919 — det sista datum för vilket jag har uppgift — hade svårigheter beträffande ratifikationen gjort sig gällande i de två förstnämnda rikena och förslaget till fördrag med Grekland ej kommit över det förberedande stadiet.

Åke Holmbäck.