NÅGRA OMTVISTADE SPÖRSMÅL RÖRANDE RETENTIONSRÄTT.
AV
PROFESSOR ÖSTEN UNDÉN.
Enligt svensk rätt är retentionsrätten ett panträtten närstående institut av sakrättslig karaktär. Den innefattar befogenhet att kvarhålla i besittning en främmande sak till säkerhet för ett krav. Allmänna regler i lag om dess förekomst och rättsverkningar finnas endast i ringa utsträckning. Genom spridda föreskrifter konstitueras en retentionsrätt i särskilda fall. Några bestämmelser i utsökningslagen äro de enda lagrum, som generellt behandla retentionsrätterna. På andra ställen finnas stadganden om legal panträtt, vilkas tillämplighet på även vissa retentionsrätter har ifrågasatts. Rättspraxis är föga upplysande, vilket förklaras av institutets hittills relativt ringa praktiska betydelse. Sedan retentionsrätt medgivits i lagen om köp och byte i viktiga fall, kommer denna säkerhetsform måhända att så småningom få större betydelse. Flertalet kända rättsfall i ämnet gälla hyresvärds retentionsrätt. I den juridiska litteraturen råder en påfallande förbistring. Senast har HASSELROT i en skrift, "Pant- och retentionsrätt. Några jämförelsepunkter." (tryckt som manuskript), behandlat ämnet och ytterligare understrukit tidigare i "Handelsbalken" framförda åsikter. Det föregående år för riksdagen framlagda och väl snart återkommande förslaget till konkurslag med följdförfattningar innehåller beträffande retentionsrätt stadganden, som torde innefatta ändring i gällande rätt, ehuru de icke så uppfattats av konkurslagskommittén. Hela rättsinstitutet är till sina konturer föga utpräglat. Detsamma synes förhållandet vara i främmande rättssystem, där ej nyare kodifikationer upptagit och utmejslat institutet. I dansk, norsk och finsk rätt har retentionsrätten ungefär
samma karaktär som hos oss, så ock i fransk rätt. Den schweiziska civillagen behandlar retentionsrätten uttryckligen såsom en art av panträtt och medgiver retinenten att eventuellt tillgodogöra sig godsets värde enligt pantregler. Retentionsrätten har alltså sammansmält med legal handpanträtt. Däremot har den tyska civillagen gått i viss mån en annan väg och förvandlat retentionsrätten till ett obligationsrättsligt institut,1 men samtidigt vidgat dess räckvidd till helt andra områden och erkänt en rätt att i säkerhetssyfte vägra även andra prestationer än utlämnande av en främmande sak. Prestationen kan vara av vilket slag som helst, utlämnande av sak, förrättande av arbete, gäldande av pengar. I den tyska handelslagen upptages emellertid en särskild art av retentionsrätt, väsentligen av samma karaktär som legal panträtt.
Enligt svensk rätt anses retentionsrätten, såsom ovan antyddes, vara en svagare säkerhetsrätt än panträtt, i det att den förra icke är direkt riktad på sakens värde och därför ej heller i och för sig medför befogenhet för retinenten att tillgodogöra sig detta värde. Härmed sammanhänger, att retentionsrätten å andra sidan har en större räckvidd så tillvida, att dess objekt icke behöver ha bytesvärde (rättegångshandlingar enl. R.B. 15: 12; prover, mönster m. m. enl. lag om kommission 39 §). Över huvud finns det goda skäl för den hävdvunna uppfattningen, att det säkerhetsintresse, som retentionsrätten skall skydda, tillgodoses på annan väg än vid panträtt. Medan panträtten är direkt riktad på sakens värde, skall retentionsrätten åstadkomma ett mera indirekt tryck på gäldenären, verkande därigenom, att han nödgas undvara besittningen av det retinerade godset.2 Besittning av pant har, då den förekommer, annan uppgift än att åstadkomma ett tryck på gäldenären i nyss angivet syfte, om än den uppoffring, som avståendet av besittning medför, har en funktion att fylla.
Man kunde alltså motivera retentionsrätten såsom självständigt institut vid sidan om panträtten därmed, att behov
finnes av en svagare, men även på annat sätt verkande säkerhetsrätt än panträtten, som vidare kunde rikta sig på även objekt utan ekonomiskt värde.1 Huruvida de historiskt givna fallen av retentionsrätt kunna återföras på sådana speciella motiv, är dock ofta tvivelaktigt. Stundom kan retentionsrätten, där den i visst fall är medgiven, helt enkelt förklaras såsom en ofullgången panträtt, vid vars utformande icke medverkat något bestämt syfte att skapa en särskild typ av säkerhetsrätt.
Det kan knappast antagas, att de, som författat 1734 års lag, bestämt skilt mellan retentionsrätt och legal handpanträtt. Enligt dåtida juridisk doktrin var retentionsrätt en art av panträtt. Så betecknades den även av t. ex. NEHRMAN, liksom sedermera av bl. a. CALONIUS (pignus tacitum), TENGWALL, SCHREVELIUS, äldre lagberedningen. Detta beteckningssätt är ju ej i och för sig avgörande, eftersom panträtt ofta togs i mycket vidsträckt mening, omfattande även t. ex. förmånsrätt, men även eljest tycks av uttalanden hos flera av de nämnda författarna framgå, att, ehuru termen "detentionsrätt" brukades, skillnad ej bestämt gjordes mellan denna rätt och legal panträtt. Ej heller kan 1734 års lag sägas uppställa två skilda legala säkerhetsrätter, pant- och retentionsrätt, vid sidan av varandra. Visserligen användes ordet pant i ett fall om en legal säkerhetsrätt i lösöre (B.B. 17: 3: "vedermäle och pant"), där fråga var om en genom självpantning uppkommen rätt gentemot den, som olovligen fiskat i annans fiskevatten, men rätten i fråga torde ha inneburit svagare säkerhet än retentionsrätt i allmänhet. Den räknas ej heller av CALONIUS till pant- (inkl. retentions-)rätter.
Några särskilda regler om försäljning av pant, utöver de i H.B. 10: 2 för fall av frivillig pantupplåtelse avsedda, äro icke meddelade i 1734 års lag. Huruvida man vid sådant förhållande bör antaga, att försäljningsbefogenhet — annat än genom utmätning — ej avsetts vid de legala säkerhetsrätterna, är svårt att avgöra. Uteslutet är väl icke, att föreskrifterna i H.B. 10: 2 kunnat anses analogiskt tillämpliga.2 I åtskilliga
fall torde säkerhetsrätten till sitt syfte ha mera överensstämt med vad här ovan angivits såsom det karaktäristiska för panträtt än med den typiska retentionsrätten.1 Från litteraturen märkes, att CALONIUS tydligen antager försäljningsbefogenhet för retinent (De hypotheca I § III). Även Lagkommittén antyder sådan befogenhet.2 Det förefaller, som om även äldre Lagberedningen stått på samma ståndpunkt.3 Enligt dess förslag innehöll lagtexten i allmänhet ordet panträtt, där LagC. i närmare anslutning till 1734 års lag begagnat uttryck för retentionsrätt. Någon avvikelse i sak synes ej ha åsyftats.4 Då härtill kommer, att LagB. upptog föreskrift om försäljningsrätt för retinenten-panthavaren i händelse av gäldenärens konkurs, förefaller det ganska möjligt, att LagB. åsyftat försäljningsrätt även utom konkurs och ansett sådan regelmässigt finnas redan enligt gällande lag. Härvid måste väl emellertid undantag göras för vissa fall. Då det retinerade godset varit utan egentligt bytesvärde, såsom fallet är med rättegångshandlingar, som retineras av rättegångsfullmäktig, kan försäljningsbefogenhet enligt sakens natur knappast ifrågakomma. Vidare bör beaktas, att LagB. ej betecknade jordägares och hyresvärds retentionsrätter såsom panträtter i förslaget till lagtext (se JB. 7: 53, 74 samt HB. 22 kap.) och sålunda näppeligen åsyftat försäljningsbefogenhet i dessa fall, även om lösörena kommit i upplåtarens besittning.
Genom lagstiftningen under 1800-talet har förhållandet mellan pant- och retentionsrätt ytterligare tilltrasslats. Å ena sidan ha konkurslagen och preskriptionsförordningen, båda av 1862,
upptagit LagB:s terminologi och sålunda använt ordet panträtt i uppenbart syfte att därunder inbegripa även de retentionsrätter, som LagB. konsekvent kallat panträtter. Det förbisågs av vederbörande kommitté, att denna terminologi kunde föranleda ovisshet om tolkningen, när den upptogs endast i ett par speciella lagar. Förvirringen ökades i den mån man i lagstiftningen började medvetet och uttryckligen skilja mellan pant- och retentionsrätter såsom sinsemellan olikartade institut. Genom 1877 års utsökningslag fastslogs en sådan skillnad i tydliga ordalag, i det att här behandlades legal handpanträtt och retentionsrätt såsom fullt fixerade och olika begrepp. Även i senare lagstiftning har denna skillnad i allmänhet iakttagits.
Det har förut framhållits, att skäl kunna anföras för upptagandet av en från den typiska panträtten skild säkerhetsrätt, denna må sedan betecknas såsom en underart av panträtt eller ej. I den senare tidens lagstiftning hos oss har man fasthållit vid detta, även ur systematisk synpunkt mest tillfredsställande betraktelsesätt, och sett skillnaden mellan pant- och retentionsrätt däri, att sistnämnda rätt ej är på samma direkta sätt riktad på sakens värde och därför ej förenad med försäljningsbefogenhet. Även i dansk, norsk och finsk rätt synes enligt den allmännaste uppfattningen frånvaron av försäljningsbefogenhet anses såsom det i främsta rummet karaktäristiska för retentionsrätt, i jämförelse medlegal panträtt i lösöre.1
Emellertid måste här vissa förbehåll göras. Sålunda kan en försäljningsrätt eller till och med en försäljningsplikt vara anordnad vid retentionsrätt på grund av andra hänsyn än retinentens säkerhetsintresse, t. ex. i ägarens intresse, då godset är utsatt för fara att snart förstöras.2 En sådan försäljningsrätt sammanhänger icke med retentionsrätten som sådan och gör icke säkerhetsrätten till panträtt.3 Vidare måste betonas, att den för panträtt karaktäristiska försäljningsbefo-
genheten kan vara inskränkt på det sätt, att panthavaren nödgas anlita exekutiv myndighet för dess utövande. Så är fallet beträffande bl. a. sjöpanträtt. Men borgenären bör då kunna erhålla utmätning, även om panten bytt ägare.1 Över huvud torde den av BJÖRLING hävdade uppfattningen, att utmätning kan vinnas i lös pant, även sedan den bytt ägare, vara riktig. Den försäljningsbefogenhet, som karaktäriserar panträtt, till skillnad från retentionsrätt, bör alltså närmare bestämmas på nu angivet sätt.2
Andra rättsverkningar kunna visserligen anses mer eller mindre typiska för pant- resp. retentionsrätt, men icke i samma grad som förekomsten eller saknaden av försäljningsbefogenhet.3 Vad sålunda beträffar omfattningen av sakrättsskyddet, som stundom förmenats vara bestämmande för rättighetens hänförande till den ena eller andra typen, så kan det väl med fog sägas, att med retentionsrättens karaktär i övrigt låter förena sig ett svagare sakrättsskydd än det för panträtt karaktäristiska.4 I svensk lag finnas dock inga hållpunkter för en gränsbestämning på den punkt, som här särskilt åsyftats. Frågan om retinents sakrättsskydd då godset kommit i tredjemans besittning, är överhuvud oviss och omtvistad.5
Tydligt är, att man icke kan såsom retentionsrätt betecknaden i handpanträtt ingående befogenhet att behålla panten i
besittning.1 För tillämpning av de speciella reglerna om retentionsrätt blir här icke plats.
I svensk doktrin är det vanligt att under retentionsrätt stundom innefatta även rätten att taga i sin besittning godset, nämligen vid fall av lovlig depossession och särskilt då fråga är om jordägares och hyresvärds retentionsrätt. Sålunda skulle i dessa fall retentionsrätt föreligga redan före besittningstagandet. Det blir emellertid en egenartad retentionsrätt, närmast motsvarande underpant. Ehuru detta betraktelsesätt onekligen satt spår i lagstiftningen, synes man bättre komma till rätta med ifrågavarande rättsgrundsatser genom att anse retentionsrätten uppkomma först efter besittningstagandet. För hyresvärdens nyssnämnda befogenhet att taga i sin besittning hyresgästens lösören brukar ibland användas uttrycket "perklusionsrätt.2 "Perklusionsrätten" kan naturligtvis i och för sig vara kombinerad med panträtt — såsom i vissa rättssystem — eller med retentionsrätt såsom hos oss. Före besittningstagandet föreligger "perklusionsrätt" jämte förmånsrätt.
Till skyddande av jordägares och hyresvärds intresse har i KL. § 2 mom. 2 upptagits såsom konkursanledningar, att utmätning sker hos arrendator för annan borgenärs räkning av egendom däri förmånsrätt äger rum samt att arrendators eller hyresgästs ifrågavarande egendom föryttras genom lösöreköp. 3 Reglerna utgå ifrån, att hyresvärd vid utmätning ej behöver sagda möjlighet, enär han i kraft av retentionsrätt kan göra gällande förmånsrätten även om han ej själv vunnit utmätning och ej fått lös egendomen i sin besittning. Detta överensstämmer med praxis. Med vår konstruktion är sålunda perklusionsrätten i detta avseende lika skyddad som retentionsrätt. Då endast skriftlig överlåtelse med villkor, att säljaren äger behålla egendomen i sin vård, är konkursanledning, frågar man sig om hyresvärds (eller jordägares) säker-
het icke äventyras genom muntlig överlåtelse eller genom överlåtelse utan nämnda klausul. Svaret synes bli jakande för det fall, att hyresvärd ej omhändertagit egendomen. Perklusionsrätten får enligt Nyttj.l. 3 : 30 endast utövas beträffande "hyresgästen tillhöriga" lösören.1
Resultatet av det anförda resonemanget om retentionsrättens begrepp blir, att en säkerhetsrätt, förenad med försäljningsbefogenhet i förut angiven mening och syfte, är att hänföra till panträtt. Om däremot denna befogenhet är utesluten eller anordnad av speciella, av säkerhetsintresset ej direkt beroende grunder, föreligger retentionsrätt.2 Såsom förut framhållits, är det emellertid tvivelaktigt, i vad mån de särskilda legala säkerhetsrätterna i 1734 års lag böra räknas till den ena eller andra kategorien, enär föreskrift om försäljningsbefogenhet saknas. Dock synes denna fråga numera böra besvaras med hänsyn tagen till den senare tidens lagstiftning, särskilt utsökningslagen. Oavsett tidigare rättsuppfattning torde man därför få antaga, att de i den ursprungliga 1734 års lag upptagna fall av legala säkerhetsrätter, där försäljningsbefogenhet ej uttryckligen medgivits, äro att hänföra till retentionsrätt. Mest tvivel föranleder den hantverkare tillerkända säkerhetsrätt för arvode å det gods, som hos honom kvar är. Eftersom denna rätt uttryckligen gynnats med lika god förmånsrätt som panträtt i lösöre, kunde det ligga nära till hands att, trots ordalagen och frånvaron av särskilt stadgande om försäljningsbefogenhet, föra den över till panträttsgruppen. Emellertid kan häremot invändas, att förmånsrätt ju också tillerkänts t. ex. hyresvärd, vilken ostridigt saknar försäljningsbefogenhet. I ett tidigare förslag (1718) hade f. ö. hantverkares förmånsrätt placerats i samma § som hyresvärds. Att över huvud hantverkares rätt omtalas endast i förmånsrättskapitlet, sammanhänger därmed att retentionsrätt vid tiden för lagens tillkomst stadgades i hallordningen. Där användes emellertid ordalag, som närmast överensstämde med uttrycken för övriga retentionsrätter. Det må erkännas
vara föga motiverat att gynna hantverkares säkerhetsrätt med god förmånsrätt och vägra försäljningsrätt — särskilt om man finner det tänkbart, att lagen från början avsett försäljningsbefogenhet för retinent i allmänhet — men då ordalagen, med vilka säkerhetsrätten omtalas, antyda retentionsrätt, och enligt allmän uppfattning försäljningsbefogenhet i samma utsträckning som vid handpanträtt ej förefinnes, synes det riktigast att stanna vid retentionsrätt.
Det framgår av det anförda, att enligt min mening panträtt föreligger bl. a. enligt: följande lagrum: gruvestadgan § 66,1 stängselförordningen § 26 ff., 1919 års lag om flottning i allmän flottled §§ 33, 68,2 sjölagen §§ 155 och 173, lag om kommission m. m. §§ 6, 31, 32, 36, 75, järnvägstrafikstadgan 1914 § 77.
Retentionsrätt föreligger bl. a. enligt följande lagrum: HB. 11 : 3, 12 : 8, 17 : 3 sista p.; Up. 10 : 11; RB. 15 : 12; legostadgan § 53; lag om nyttjanderätt till fast egendom 2 : 42, 3 : 30; lag om kommission §§ 39, 74; lag om köp och byte §§ 36, 57 andra st.; lag om rätt till fiske § 19; fiskeristadgan § 30; lag om rätt till jakt § 23; jaktstadgan § 15; kungörelsen d. 5 mars 1897 ang. förbud mot borttagande av sten från havsbotten utefter Skånes västra kust och vid ön Ven § 5; reglemente d. 28 juni 1918 för begagnande av Trollhätte kanal §§ 27, 31; reglemente d. 24 okt. 1902 för begagnande av Hjälmare kanal § 30; lag d. 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd § 4.
Huruvida retentionsrätt kan anses föreligga endast på grund av uttryckligt stadgande, eller om förefintliga spridda bestämmelser må tolkas såsom uttryck för allmännare grundsatser,
är omtvistat.1 I förbigående må anmärkas, att retentionsrätt bör kunna stiftas genom avtal (jämte tradition).2
Hos juridiska författare före 1734 års lag finner man de då gällande spridda bestämmelserna stundom tolkade såsom uttryck för mera allmänna regler. Sålunda har ABRAHAMSSON antagit förekomsten av retentionsrätt i åtskilliga fall utan uttryckligt stöd i lag. Hos NEHRMAN finner man till stöd för depositaries retentionsrätt åberopad en så allmän grundsats som kvittningsregeln i 1669 års Executionsstadga § 10 — "ty man kan skuld mot skuld kvitta"3 — samt ett stadgande om avtägt.4
I tillägget till Jur.prud. civ., utkommet efter lagens utfärdande, har NEHRMAN ansett den för rättegångsfullmäktigstadgade retentionsrätt kunna medgivas åt mandatarie i allmänhet. Beträffande tolkningen av 1734 års lag må vidare nämnas, att bland äldre författare TENGWALL och CALONIUSha antagit retentionsrätt till säkerhet för kostnader å fynd, ehuru ej för hittelön.5 (Jfr Sv. J. T. 1919 Rf. s. 61.)
I allmänhet har uppfattningen både bland äldre och nyare författare varit den, att retentionsrätt icke uppkommer i andra än i lag uttryckligen upptagna fall, om än någon utvidgning av retentionsrättens tillämplighet — t. ex. till säkerhet för även andra låntagares, depositaries eller hantverkares fordringar än de i lagrummen nämnda — emellanåt satts i fråga.6
För min del anser jag det dock ligga närmare till handsatt i de särskilda stadgandena om retentionsrätts förekomstse kasuistiska uttryck för allmännare regler än att exempel-
vis tolka förmånsrättsreglerna extensivt i detta ämne. Då dessutom förekommit, att retentionsrätt medgivits i administrativa författningar — även andra än sådana som avse villkoren för begagnande av någon statens trafikinrättning — ligger däri ett särskilt skäl att förutsätta allmännare grundsatser. Emellertid skall jag icke här närmare ingå på detta omfattande spörsmål.1
Särskilt omstridd är frågan om förmånsrätt för retinent. Endast hantverkares, jordägares och hyresvärds retentionsrätter nämnas i HB. 17 kap. Bland äldre författare har NEHRMAN i tillägget till Jur.prud. civ. likställt depositaries och låntagares retentionsrätt med hantverkares i förmånsavseende.
Av intresse är vidare LagC:s motiv till HB. 22 kap. I 1815 års upplaga sägs, att förmånsrätt enligt 1734 års lag "tillkommer även" andra än hantverkare, såsom låntagare och depositarie. Men i följande upplagor är uttrycket ändrat till "bör även tillkomma", vadan innehållet i uttalandet blir, att endast hantverkare har förmånsrätt.2
Utsökningslagens författare ha möjligen, av motiven att döma, förutsatt förmånsrätt. Bestämmelserna i UL. om retentionsrätt kunna dock tillämpas även utan antagande av förmånsrätt, och kunna för övrigt förklaras därav, att vissa med förmånsrätt förenade retentionsrätter finnas.
Inom den nyare litteraturen stå som sagt åsikterna mot varandra.3
Argumenteringen för antagande av förmånsrätt stödjes ofta därpå, att en mera gynnad behandling av hantverkares säker-
hetsrätt än av låntagares och depositaries vore alldeles omotiverad. Härtill kan emellertid anmärkas, att även om så vore — och vissa retentionsrätter borde utan tvivel ombildas till panträtter — en analogisk utsträckning av förmånsrätten till samtliga retentionsrätter dock ej betingades därav. Sålunda kan exempelvis den genom självpantning enligt jaktlagstiftningen uppkomna retentionsrätt knappast vara förenad med förmånsrätt, eftersom den torde gälla till säkerhet även förböter.1 Och "böter äga minsta rätt" enligt HB. 17 : 18. Härmed må ock jämföras bestämmelser i vissa av K. M:t faställda kanalreglementen, däri retentionsrätt medgivits i fartyg bl. a. för "straffavgift", se t. ex. regl. för Trollhätte kanal d. 28 juni 1918 § 27 mom. 4.
För egen del finner jag sålunda ej tillräckliga skäl förebragta för en så extensiv tolkning av förmånsrättsreglerna, att samtliga i förmånsrättskapitlet ej omnämnda retentionsrätter skulle föras in under HB. 17 : 3. Det torde väl ock bli alltför godtyckligt att på rättstillämpningens väg fastslå en skillnad mellan olika grupper. — Det föreliggande förslaget till ändring i HB. 17 : 3 i samband med en ny konkurslag skulle härutinnan medföra ändring. Dock torde förslaget nu ha fått en alltför generell avfattning, jfr ovan. Bl. a.är det anmärkningsvärt, att icke retentionsrätt enligt kommissionslagen och RB. uttryckligen undantagits.2 Visserligen torde vissa retentionsrätter, enligt vad ovan framhållits, böra förvandlas till panträtter, och lagförslaget innebär ett steg i denna riktning. Men då andra retentionsrätter böra behålla sin från panträtt skilda karaktär och för övrigt en ändring beträffande de förstnämnda väl helst bör ske ännu mer radikalt, äro lagförslagets ifrågavarande bestämmelser knappast fullt tillfredsställande.
Därest förmånsrätt icke antages i allmänhet förenad med retentionsrätt, finns det föga anledning att ifrågasätta försäljningsrätt för retinent under gäldenärens konkurs enligt KL. 54 §, där också ordet panträtt brukas. Men även beträffande förmånsberättigad retinent, eller från motsatt utgångspunkt i förmånsrättsfrågan, synas KL:s föreskrifter endast böra tilllämpas å panträtter.1 Då HASSELROT såsom stöd för sin motsatta mening söker leda i bevis, att konkurslagens författare hänfört hantverkares säkerhetsrätt under panträtt, så skall han häri säkerligen icke möta motsägelse. Men, såsom redan framhållits, KL:s författare ha också tydligen förbisett, att LagB:s förslag i ämnet, vilket lades till grund, intog den ståndpunkt, att flertalet dittillsvarande retentionsrätter betraktades såsom panträtter — ej blott i kapitlet om konkurs utan också i de lagrum, där uppkomsten av retentionsrätten reglerades. Vid sådant förhållande kan KL:s terminologi icke utan vidare tolkas efter upphovsmännens syften.2 Det synes också föreligga ett visst samband mellan försäljningsbefogenhet under konkurs och sådan rätt utom konkurs. Även ur denna synpunkt är det mest följdriktigt att begränsa 54 §:s område till panträtter. — Då det nya konkurslagsförslaget medgiver försäljningsrätt utom för jordägare och hyresvärd, är väl denna bestämmelse på en gång för vid och för trång. I förra avseendet bl. a. däri, att undantag ej gjorts i fråga om retentionsrätter i föremål utan bytesvärde, såsom enligt kommissionslagen (en försäljningsrätt skulle dock i sådana fall kunna missbrukas). I senare avseendet däri, att sådan jordägare och hyresvärd, som är i besittning av godset, från kommitténs egna utgångspunkter knappast bort placeras i annan ställning än andra retinenter.3 Härmed vill jag icke uttala, att försäljningsbefogenhet för retinent över huvud är önskvärd,
vilket tvärtom synes med hänsyn till retentionsrättens egentliga karaktär mindre följdriktigt, där ej rätten ombildas till panträtt.
Vad nu sagts om tolkningen av KL. 54 § gäller också om övriga bestämmelser i KL. angående legal panträtt samt om motsvarande uttryck i den samma år utfärdade preskriptionsförordningen. Föreskrifterna i fråga innebära bland annat att borgenär, som har lös egendom såsom pant "eller eljest under panträtt i handom", i bevakningshänseende åtnjuter den gynnade ställning, att han, trots uraktlåten bevakning, må, utan hinder av eljest gällande regler om preskription, preklusion eller följderna av bevakningsförsummelse vid gäldenärens inträffade konkurs, njuta betalning ur panten, så långt denna räcker. Retentionsrätterna innefattas alltså icke under dessa bestämmelser. — Därest nyss berörda ändringar i avseende å retentionsrättens behandling under konkurs genomföras med det nya konkurslagsförslagets antagande borde väl följdriktigt ändring göras i preskriptionsförordningen. Förslag härtill har dock ej framlagts.
Slutligen ett par ord om UL:s regler i ämnet. I 71 § göres det skillnad mellan pant- och retentionsrätt på det sätt att, därest godset utmätes för annan gäldenärens skuld, panthavare icke behöver mot sin vilja lämna godset ifrån sig utan full lösen (vadan detta eventuellt får säljas med bibehållande av panträtten), medan retentionsrätten icke utgör hinder för exekutiv försäljning och icke kan bibehållas vid sådan försäljning. I stället hänvisas retinenten (139 §) till att ur köpeskillingen undfå betalning, varom yrkande dock bör framställas före auktionen.
Det framgår av motiven till UL., att orsaken till denna olikhet i panthavares och retinents ställning vid utmätning varit just den, att retentionsrätt ej är förenad med realisationsrätt.1 Under sådana förhållanden synes anledning ej föreligga att till UL:s legala panträtter hänföra några retentionsrätter.2 Möjligen ha UL:s författare betraktat hantver-
kares säkerhetsrätt såsom panträtt förenad med försäljningsrätt, men utgår man från en motsatt ståndpunkt i detta avseende, är det fullkomligt i överensstämmelse med lagens syfte att räkna den till retentionsrätt även i UL:s mening.