Högsta domstolens arbetsbalans. Antalet av de hos högsta domstolen balanserade mål, som vid 1915 års slut uppgick till 2,618, hade vid utgången av år 1920 nedbragts till 773. Balansens storlek vid slutet av varje år från och med år 1915 angives i följande tabell.

Balanserade	1915	1916	1917	1918	1919	1920
revisionsmål	1,697	1,325	949	668	580	500
besvärsmål	921	624	366	363	409	273
summa	2,618	1,949	1,315	1,031	989	773

Beträffande revisionsmålen har, såsom av tabellen inhämtas, avarbetning av balansen under år 1920 skett i ungefär samma omfattning som under år 1919. Jämväl i fråga om besvärsmålen har under år 1920 en balansminskning ägt rum i motsats till vad som var förhållandet under år 1919, då den starka tillströmningen av mål rörande förseelser mot kristidsförfattningarna förorsakade en mindre balansökning.
    Av de vid 1920 års slut balanserade 773 målen hade icke mindre än 563 inkommit under året. De återstående 210 målen hade med undantag av ett fåtal, som på grund av remiss till myndigheter eller annan särskild anledning icke kunnat föredragas, inkommit under år 1919. Då de under år 1919 inkomna icke förtursberättigade målen utgjorde omkring 800, voro således i det närmaste tre fjärdedelar av dessa föredragna. Dessutom hade föredragits omkring 80 under år 1920 inkomna mål, som icke hade förtur. I fråga om icke förtursberättigade mål utgör således numera den genomsnittliga tiden från målens inkommande till deras föredragning knappast ett och ett fjärdedels år.
    Huruvida ytterligare förbättring av ställningen står att vinna, berori det väsentligaste på hur antalet inkommande mål ställer sig i den närmaste framtiden. De inkomna målens antal sedan år 1890 framgår av följande tabell.

Inkomna mål	1890-1899 i årligt medeltal	1900-1909 i årligt medeltal	1910-1914 i årligt medeltal	1916	1917	1918	1919	1920
revisionsmål	493	569	722	401	372	440	502	501
besvärsmål	703	733	921	503	461	672	794	620
summa	1,195	1,302	1,643	904	833	1,112	1,296	1,121

    Enligt vad tabellen giver vid handen är den abnorma tillströmningen av besvärsmål numera stadd i kraftig återgång; och någon avsevärd ökning av dessa mål torde för närvarande icke vara att befara.
    Annorlunda förhåller det sig med revisionsmålen. Under de närmaste åren före 1915 fullföljdes talan till högsta domstolen i ungefär 24 % av de i hovrätterna avgjorda vademålen. Med genomförandet av 1915 års lagstiftning sjönk fullföljdsfrekvensen till en början till mellan 12 och 13 % men har sedermera stigit, så att den år 1920 utgjorde mellan 15 och 16 %. Av flera skäl är säkerligen någon ytterligare stegring av detta procenttal att vänta. Under de senaste åren har i hovrätterna samlats en stor balans av vademål. Så balanserades i alla tre hovrätterna tillsammans vid 1917 års utgång 2,933 vademål men vid slutet av år 1920 ej mindre än 5,190. Antalet till hovrätterna inkommande vademål utgjorde under åren 1913 — 1917 i årligt medeltal 3,079 men steg under år 1920 till 4,363. I längden låter det sig naturligtvis icke göra att låta balansökningen fortgå, utan måste med det snaraste åtgärder vidtagas, som göra det möjligt för hovrätterna att avarbeta de mål som inkomma. När så skett kan det beräknas att, om antalet inkommande vademål icke minskas, högsta domstolen kommer att få mottaga minst 700 revisionsmål årligen eller ungefär lika många som under tiden närmast före år 1915. Under de två sista åren har i högsta domstolen avgjorts icke fullt 600 revisionsmål årligen. Om besvärsmålen minskas, är att vänta en något större avarbetning av revisionsmål, men det kan icke påräknas att över 700 om året kunna medhinnas.

Edv. Petrén.