Tvångsförvaltning av fast egendom. Det förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen (huvudsakligen 7 kap.), som genom k. proposition förelagts innevarande års riksdag, har till syfte ett stärkande av fastighetskrediten genom att bereda möjlighet att i tider med fallande fastighetsvärden förebygga förhastade exekutiva försäljningar utan att likväl avskära rätten till exekution i fast egendom. För detta ändamål föreslås i korthet uttryckt den ändring av gällande rätt att tvångsförvaltningsinstitutet, som infördes i vår lagstiftning genom 1912 års ändringar i utsökningslagen, göres till en med exekutiv försäljning s. a. s. likvärdig exekutionsform i stället för att, såsom nu, för sin användbarhet fordra ett föregående misslyckat utbud av fastigheten å auktion. Det skall således enligt förslaget stå vederbörande utmätningsborgenär öppet att redan från början välja mellan nämnda båda exekutionsformer: fordringens betalning ur fastighetens försäljningssumma eller ur dess avkastning. Uppslaget till lagstiftningen har kommit från en av kristidskommissionerna, som under behandling av frågan om fastighetskreditens stärkande undersökte i vad mån den i grannländerna på grundval av några äldre lagbestämmelser utvecklade sedvanerätt, vilken medgav borgenär att taga en gäldenärens fastighet »til Brugelighed» (jfr vårt gamla institut införsel i fast egendom) visat sig gagnelig. Det låg sedan ganska nära till hands att med utgångspunkt i 1912 års svenska lagstiftning inom specialexekutionen söka komma till målet. Man beslöt också att gå den vägen och att framlägga ett förslag avsett även för fredstillfälle. Att tvångsförvaltning i vissa fall skall kunna bliva av betydelse för innehavare av osäkra inteckningar därigenom att fastighetens skötsel omhändertages av kompetent syssloman torde knappast kunna förnekas. Visserligen lära dylika inteckningshavare i regel ej vara tillräckligt kapitalstarka för att kunna förskjuta de kostnader, som erfordras för anordnande av effektiv förvaltning, men man har här tänkt sig möjligheten av sammanslutningar mellan flera inteckningshavare i fastigheten, varigenom kostnadsfrågan skulle kunna lösas. Även för säkrare inteckningshavare är det nämligen av betydelse, att fastighetsvärdena i tider med sjunkande konjunkturer icke nedpressas genom panikartade försäljningar, där sådana kunnat undvikas. Då förslaget utarbetades, rådde icke dylik konjunktur utan motsatt, men att sådan skulle snart inträda förutsågs, och detta förutseende har ju nu visat sig ej vara onödigt.
En bidragande orsak till att tvångsförvaltningen, yttrar kommissionen, i 1912 års lagstiftning ställts i andra planet torde hava legat däri, att man misströstat om den praktiska möjligheten att i vårt land i någon större utsträckning genomföra en sådan förvaltning av jordbruksfastigheter, detta därför att hos oss, i motsats till vad förhållandet är i vissa främmande rättssystem, de inventarier, som erfordras för en fastighets skötsel, icke räknas såsom tillbehör till fastigheten. Det låter sig då icke göra att förordna sysslomannen att för-