Lagstiftning angående gäldenärsed vid utmätning. I det av Nya lagberedningen år 1876 framlagda förslaget till utsökningslag fanns bl. a. ett stadgande, enligt vilket borgenär efter resultatlös utmätning kunde påfordra, att gäldenären med ed styrkte, att han ej ägde annan tillgång än den, som vid utmätningen uppgivits. Då berörda förslag år 1877 förekom till behandling i riksdagen, blev emellertid på grund av den då härskande obenägenheten mot edgångar nämnda stadgande uteslutet, och enligt vår nu gällande utsökningslag saknar därför utmätningsborgenären möjlighet att omedelbart få på ett betryggande sätt konstaterat, att gäldenärens samtliga tillgångar verkligen uppgivits vid utmätningen. Endast genom att sätta gäldenären i konkurs och därigenom tvinga denne att gå bouppteckningsed kan borgenären vinna visshet i omförmälda hänseende.¹ Den brist, varmed vår utsökningslagstiftning sålunda kom att bliva behäftad, var så till vida ny, som man i äldre tid i bysättningstvånget hade ett om ock ofullkomligt medel att utan konkurs framtvinga egendom, som icke uppgivits vid utmätning, samt genom förordning d. 1 maj 1868 effektiva bestämmelser hade meddelats i ämnet.
    I samband med arbetet på en reform av vår konkurslagstiftning har frågan om att bereda möjlighet för utmätningsborgenären att utan att behöva tillgripa den i och för sig meningslösa omvägen att sätta gäldenären i konkurs framtvinga en edlig uppgift angående gäldenärens tillgångar upptagits till förnyad behandling. Under nästlidet år utarbetades i sådant syfte av en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig ett förslag till lag om manifestationsed. (Se Sv. J. T. 1920 s. 377). Lagförslaget blev efter att hava undergått vissa smärre ändringar, bland vilka särskilt må nämnas, att benämningen på det ifrågasatta edsinstitutet ändrades till utmätningsed, d. 4 febr. detta år remitterat till lagrådet och har nu efter att hava i anledning av vissa vid lagrådets granskning framställda anmärkningar ytterligare överarbetats gjorts till föremål för proposition till riksdagen. (Se prop. nr 195).
    Det för riksdagen framlagda förslaget till lag om utmätningsed innehåller i huvudsak följande: Om vid utmätning full och säker tillgång till gäldande av

 

¹ Denna utväg synes emellertid på senare tid hava kommit till relativt stor användning, vilket torde framgå därav, att de s. k. fattigkonkurserna under åren 1910—1919 utgjorde 38.7—60.0 % av hela antalet konkurser, medan under de tio första åren efter det 1877 års utsökningslag trädde i kraft motsvarande tal utgjorde 9.8—17.6 %.

skuld, varför utmätningen skett, icke kunnat anträffas, är gäldenären på yrkande av utmätningsborgenären pliktig att upprätta en skriftlig förteckning över sina tillgångar och med utmätningsed bekräfta förteckningens riktighet. Gäldenären är berättigad att avlägga dylik ed, även om borgenären icke påkallar edgång. Förslaget, som ansluter sig till det på riksdagens prövning beroende förslaget till ny konkurslag och således förutsätter tillvaron av särskilda konkursdomare, överlämnar edgångsärendets handläggning åt konkursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol svara i mål, som angågäld i allmänhet, dock med visst undantag (se nedan). Ansökning, varigenom utmätningsed påkallas, skall göras skriftligen hos konkursdomaren inom sex månader från den utmätningsförrättning, som föranlett ansökningen. Göres ansökningen av borgenären, skall förhör i ärendet hållas inför konkursdomaren å tid och ort, som av honom bestämmas. Gäldenären kallas till förhöret genom borgenärens försorg. Vid förhöret har konkursdomaren att utan hinder av gäldenärens utevaro meddela beslut över ansökningen; dock äger konkursdomaren, om han finner särskilda omständigheter därtill föranleda, t. ex. om för bifall till ansökningen fordras utredning genom vittnesförhör, till rätten hänskjuta frågan, om edgång skall äga rum. Har gäldenären förklarats pliktig att gå utmätningsed, äger han att omedelbart inför konkursdomaren avlägga eden. Kan eden ej genast upptagas, har konkursdomaren att besluta om tid och ort för edgångens fullgörande samt, om gäldenären ej är personligen närvarande, låta delgiva honom beslutet. Om borgenären ej är tillstädes, skall han, så vitt ske kan, av konkursdomaren underrättas om beslutet. Underlåter gäldenären att inställa sig å edgångsdagen eller tredskas han att gå eden, kan såsom tvångsmedel mot honom användas hämtning eller häkte. Finner konkursdomaren gäldenären tarva biträde vid tillgångsförteckningens upprättande, kan på framställning av gäldenären lämplig person förordnas att därvid tillhandagå denne. Är det gäldenären själv, som begärt att få avlägga utmätningsed, har konkursdomaren att bestämma tid och ort för edgången och därom underrätta borgenären. Går ej gäldenären eden å utsatt dag, är hans ansökning förfallen. Gäldenär, som avlagt utmätningsed, är ej skyldig att under de närmaste tre åren ånyo avlägga sådan ed, om det ej göres sannolikt, att ny tillgång efter edgången tillfallit gäldenären.
    Man kan väl knappast hoppas, att den föreslagna lagen skall kunna fullständigt göra slut på fattigkonkurserna, — edgång utgör för övrigt enligt densamma icke hinder för konkurs — men för den lojale borgenären erbjuder förslaget en utväg att snabbt nå det mål, som han nu kan vinna endast genom att tillgripa konkurs. Och då enligt konkurslagsförslaget borgenär är pliktig att stå kostnaderna för en fattigkonkurs, som tillkommit på hans initiativ, har man, om båda förslagen upphöjas till lagar, nog anledning att i framtiden förvänta en väsentlig minskning i antalet dylika konkurser.

S. L.