Härom må antecknas: För fullbordat barnamord (22 §), nu belagt med straffarbete 1—6 år och, vid synnerligen försvårande omständigheter, upp till 10 år, föreslås straffarbete ½—4 år, resp. upp till 6 år, samt, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, eventuellt fängelse, dock ej under sex månader. För försök till barnamord och därmed jämställd utsättning (23 §, punkt 1 och 2), nu belagt med straffarbete 1/6—2 år, men, där fostret får svår kroppsskada eller, vid fall av utsättning ljuter döden utan moderns uppsåt, straffarbete ½—4 år, föreslås fängelse 1/12—2 år eller straffarbete 1/6—1 år samt, vid svår kroppsskada eller död, straffarbete eller fängelse ½—2 år. För vållande av fosters död (24 §), nu belagt med straffarbete 1/6—2 år, föreslås alternativt och i första hand fängelse 1/12—2 år. För förstörande eller lönnläggande av i enslighet fött foster (25 §), nu belagt med straffarbete 1/6—2 år, om ensligheten sökts, och eljest med sådant arbete eller fängelse i högst 6 månader, föreslås fängelse 1/12—2 år, resp. fängelse i högst 6 månader, eventuellt böter.
Beträffande fosterfördrivning vidhåller förslaget gällande lags metod att genomgående hava olika stränga straffskalor för det fall (I), att fostret kommer utan liv eller ofullgånget fram och för det fall (II), där ingen sådan händelse inträffar. Kvinna, som å sig själv söker fördriva foster (26 §), behandlas väsentligt mildare än en utomstående, må vara att denne handlat med hennes goda minne. Såsom straff för kvinnan, i stället för nu I. straffarbete 1—6 år och II. sådant arbete eller fängelse i högst sex månader, föreslås I. fängelse 1/12—2 år och II. böter eller fängelse i högst sex månader. För den utomstående fosterfördrivaren, som handlar med kvinnans begivande (27 §), är straffet nu I. straffarbete 2—6 år och II. straffarbete 1/6—1 år. Här föreslås ett utskiftande av olika fall på tre skilda huvudgrupper: 1) vanliga fall, belagda med I. straffarbete ½—2 år och II. fängelse 1/12—1 år; 2) godartade fall, belagda med I. fängelse ½—2 år och II. fängelse 1/12—1 år; 3) svårartade fall, nämligen där fosterfördrivning begåtts »vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning» (jfr 18 kap. 11 § strafflagen), belagda med I. straffarbete 1—6 år och II. straffarbete 1/6—1 år.
Grundtanken vid förslagets utarbetande har varit att, med undanskjutande av de många tekniska och sakliga problem, som i fråga om förevarande materia vänta på en lösning, vilken ej kan ske utan tidsutdräkt samt bör äga rum i samband med revision av andra delar av strafflagen, nu utan dröjsmål företaga en jämförelsevis lätt genomförd men, såsom det vill synas, särdeles påkallad modifiering av straffsatserna. Från skiftande utgångspunkter lärer man vara villig medgiva det orimliga i nu gällande minimum för barnamord enligt 22 §: för en moder, som bringar sitt nyfödda barn om livet aldrig mindre än ett års frihetsstraff, ja straffarbete, huru mildrande omständigheterna än äro, exempelvis även om brottet begås oöverlagt samt under starkaste socialt och ekonomiskt tryck, i ett tillstånd av psyko-fysisk kraftnedsättning, pressande kvinnan ned intill halv tillräknelighetens gräns. Om möjligt än mer påtagligt orimligt torde befinnas, att fosterfördrivning enligt 26 § under alla förhållanden, exempelvis hur tidigt under havandeskapstiden den än företages, skall bestraffas med minst ett års straffarbete samt till på köpet hava enahanda minimum som för barnamord enligt 22 §. Skulle någon till äventyrs finna nu berörda minima förenliga med rättvisa och påkallade av skyddsbehov m. m., kvarstår dock det faktum, att åklagar- och domarmyndigheter