FRANTZ DAHL: Juridiske Profiler. Essays. Med 12 Portræter. Kjøbenhavn og Kristiania 1920. Gyldendalske Bogh. (tryckt i Kbhn). 229 s. Danska Kr. 12:50.
Vad vi jurister i Norden veta om våra rättslärda kolleger i den övriga världen, ha vi till mycket stor del Prof. FRANTZ DAHL att tacka för. Alla de juristbiografier och -nekrologer, som under de senaste årtiondena flutit ur hans fint skurna penna och städse utmärkt sig lika mycket för sin eleganta, lättlästa form som för sin fullkomliga tillförlitlighet i varenda en av sina många sakuppgifter — alla dessa FRANTZ DAHLS små eller stora bidrag till konversationslexikonens och tidskrifternas personalavdelningar bilda tillsammans en imponerande arbetsprodukt och representera en högst betydande mängd kunskap i rättsvetenskapens person- och litteraturhistoria.
Ett litet urval bland dessa levnadsteckningar har DAHL under fjoråret framlagt i bokform, under den titel, som läses härovan. Tre danskar (C. Goos, JUL. LASSEN, ERNST MØLLER), fem tyskar (ANSELM v. FEUERBACH, L. v. BAR, E. I. BEKKER, RUDOLPH SOHM, JOSEF KOHLER), tre tysk-österrikare (JOSEPH UNGER, HEINRICH BRUNNER, FRANZ v. LISZT) och en nederländare (G. A. v. HAMEL) förekomma i essaysamlingen. Den avslutas med en översikt av vad Ugeskrift for Retsvæsen innehållit under det nyligen tilländagångna första halvseklet av dess tillvaro.
Det urval, författaren sålunda gjort, måste ha erbjudit vissa svårigheter. Sant är, som författaren själv yttrar, att de rättslärare, på vilka hans val fallit, ha en mera allmän och ej blott lokal betydenhet; åtminstone gäller detta om de allra flesta av de tolv. Men många andra välskrivna levnadsteckningar av verkligt betydande rättslärda hade med samma motivering kunnat tagas med. Emeller-
tid behöver väl den nu utkomna boken inte bli den enda i sitt slag. Helt visst skola många dess läsare med glädje hälsa en ny likartad samling.
Ty essayerna äro i högsta grad läsvärda. Att författaren kallar dem profiler må vara berättigat av hänsyn till de skarpt tecknade bilder av de uppträdande rättslärarnas författarpersonligheter, som framställas för läsarens inre öga — liksom boken tilltalande nog bjuder välgjorda bilder även av rättslärarnas yttre — men biografierna ge i varje fall vida mer än konturerna. Författaren har med givmild hand öst av sitt vetandes skatter, då han skildrar de tolvslevnad och författarskap, icke så som skulle det vara ett torrt uppradande av fakta och årtal, av boktitlar och tryckår, utan han skänker oss en livfull framställning av vad dessa rättslärare verkligen varit — eller vad en av dem till allas vår glädje ännu är — och verkat. Den träffsäkerhet, varmed personerna karakteriseras, kan blott jämföras med den överskådlighet, förenad med saklig grundlighet, som utmärker skildringarna av deras författarskap. Det vill verkligen till den snart sagt obegränsade litteraturkännedom, DAHL besitter — han, som för ett par år sedan med obestridd förmånsrätt intog Nordens enda akademiska lärostol i rättsvetenskapens historia — för att kunna presentera alla dessa skilda författarpersonligheter, på ett så ingående sätt och med en sådan överväldigande mängd citat, hänvisningar och jämförelser. Men det vill till ännu något därutöver för att förläna teckningarna den färg och det liv, som gör dem så njutbara för även en icke speciellt sakkunnig läsare.
De särskilda numren i samlingen äro rätt olika, helt naturligt, då de tillkommit på skilda tider och av skilda anledningar. Kriminalisterna Goos, VAN HAMEL och VON LISZT synas ha tillvunnit sig författarens djupaste intresse, som rimligt är, då straffrätten bland de juridiska specialdisciplinerna städse legat hans hjärta närmast. I bedömandet av nämnda tre kriminalisters författarskap går också DAHL mera på djupet, utan att dock i någon mån göra sin framställning mindre lättillgänglig. Att han låter sin egen store landsman Goos framstå som nummer ett bland de tre, är ju fullt riktigt. Goos är till och med skildrad två gånger, först med anledning av sin åttioårsdag 1915 och därpå efter sin bortgång 1917. I den varmhjärtade hyllning, DAHL bringar honom, kunna svenska jurister gärna vara med. Goos' banbrytande arbete har kommit också svensk lagstiftning och svensk rättsvetenskap till godo. DAHL erinrar om hur Goos uppställt grundsatsen om "Tro og Loves Ubrødelighed" i stället för den romanistiska viljedogmen, hur han konstruerat det objektiva rättsstridighetsbegreppet, utrett begreppen rättslig orsak, rättsvillfarelse m. fl., och hur han grundligare än någon svensk genomarbetat vår straffrätts speciella del. Vi svenskar böra ej heller glömma, att första grundstenen till det system för äkta makars egendomsförhållanden, som vår nya giftermålsbalk — ännu så länge ensam i världen — omfattat, lagts av Goos i ett anförande på första nordiska juristmötet.
DAHLS beundran för Goos hindrar honom ingalunda att erkänna
förtjänsterna hos representanterna för nyare riktningar inom straffrättsvetenskapen, v. HAMEL och v. LISZT. Därom vittna de djupttänkta och vackert skrivna nekrologerna över dessa män. VAN HAMELS nekrolog har till och med ansetts förtjänt att översättas till dennes eget modersmål och intagas i den nederländska Tijdschrift voor strafrecht. —
Mycken genialitet och mycket träget arbete i forskningens tjänst ha i essayerna fått sin tillbörliga uppskattning. De äro dock inga skönmålningar. Mänskliga svagheter vidlåda en var, även stora rättslärare, och DAHL är ärlig nog att ej söka förneka eller förtiga detta, om än han långt hellre bedömer sitt folk efter deras förtjänster än efter deras fel. Hos KOHLER synas dock de senare ha fallit levnadstecknaren särskilt tydligt i ögonen. Det är likvisst ej KOHLERS "saakaldte Alsidighed", hans andes oroliga kringsvävande över vitt skilda områden av mänskligt kulturliv, som DAHL klandrar. Snarare borde han vara benägen att vid sin uppskattning skriva den sortens läggning på kreditsidan. Åtminstone visar DAHL själv i essayerna liksom i andra sina skrifter tillräcklig vidsynthet, i både inre och yttre mening, för att kunna i värdesättningen av andra frigöra sig från varje trång begränsning. Han ser ej blott med juristens ögon, han behärskas ej av nationella fördomar. Det är mer än en tillfällighet, att han fått anledning citera LUTHERS ord om den jurist, som blott är jurist och därför är "ein arm Ding", och att han, dansken, valt sina flesta modeller från den tyska litteraturen. Vad DAHL skriver kan också med nöje och med behållning läsas av fler än juristerna, av fler än hans landsmän.
C. G. Björling.