Riksdagsskrivelse ang. laga domstol i brottmål. Riksdagen har i anledning av en inom andra kammaren väckt motion (nr 207) i skrivelse till K. M:t hemställt, att K. M:t måtte taga under övervägande, huruvida och under vilka förutsättningar vid sammanträffande av brott, begångna inom skilda domstolars domvärjo, rannsakning och dom må äga rum vid allenast en av dessa domstolar, samt till riksdagen framlägga det förslag vartill utred-

ningen må giva anledning. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 28 yttrade första lagutskottet, att det ej torde kunna bestridas, att svåra olägenheter från såväl samhällets som den tilltalades synpunkt vidlådde den nu gällande ordningen i förevarande avseende. Vanligen vore det i här förekommande fall fråga om sådana brott som tjuvnad och bedrägeri, förövade inom ett flertal underrätters domvärjo. Då den häktade måste undergå rannsakning vid var och en av dessa domstolar, bleve det ofta nödvändigt att för målets utredning företaga långa och tidsödande fångtransporter. Domens avkunnande bleve i sådana fall oskäligt fördröjd. Brottslingen åsamkades genom den långa häktningstiden onödigt lidande, och domstolarnas arbetsbörda ökades onödigtvis. Statsverket åsamkades såväl genom de långa fångtransporterna som genom de extra sammanträden med domstolarna, som särskilt å landet vanligen bleve erforderliga, dryga kostnader. Att en ändring i detta missförhållande vore önskvärd låge enligt utskottets mening i öppen dag. Utskottet framhöll, att en gemensam handläggning av åtal för inom olika underrätters domvärjo begångna brott med hänsyn till vårt nuvarande rättegångsförfarande visserligen vore förenat med stora vanskligheter i åtskilliga hänseenden. En allmän bestämmelse om gemensam handläggning av mål i dylika fall torde följaktligen för närvarande näppeligen vara möjlig att genomföra. Motionen avsåg emellertid allenast, att under vissa närmare angivna förutsättningar (att den tilltalade erkänt de uppgivna brotten, att icke det oaktat åklagare, målsägande eller den tilltalade yrkat på rannsaknings verkställande å de orter där övriga brott skett eller att första domstolen ansett att rannsakning borde i vanlig ordning fortgå m. m.) en gemensam handläggning finge äga rum. Med en begränsning i dylik riktning bleve svårigheterna för den föreslagna reformen mindre framträdande. Utskottet framhöll vidare, att de mål varom här vore fråga, i regel vore av skäligen enkel beskaffenhet, och under förutsättning att erkännande av den brottslige förelåge torde rannsakning vid allenast en domstol i regel vara tillfyllest vid vinnande av utredning.