RABBE AXEL WREDE 70 ÅR.

 

I ett minnestal över Leo Mechelin nämndes den bortgångne "Finlands utan gensägelse främste medborgare, den man som framför andra representerade det bästa detta land äger, dess västerländska samhällsskick och kultur, samt i synnerhet det finska folkets fasta vilja att leva såsom ett särskilt folk". När tecknaren av dessa minnesord nu om en månad — den 14 juli — fyller sitt sjuttionde år, skall han förvisso i sitt eget land hedras såsom en av den bortgångne hövdingens främste vapenbröder i en segt och trofast fullföljdkamp genom årtiondens växling av mörker och ljusning. Och i hela den skandinaviska norden — och främst inom det folk, som talar samma språk och lyft samma gamla kulturarv — skall hans livsverk i rättens och kulturens tjänst framkalla yttringar av vördnad och sympati.
    I denna tidskrift är dock ej platsen att vidare orda om Rabbe Axel Wrede såsom medborgare, politiker och kulturpersonlighet. Följande rader böra och vilja blott vara ett tack för hans lyckligtvis alltjämt fullföljda gärning i svensk-finsk rättsforskning och rättsutveckling. Den reflexionen ligger därvid dock nära till hands, att just den förening av trofast hängivenhet för nationell egenart och intim samhörighet med modern västerländsk kultur, som präglat Wredes och många hans samtida landsmäns väsen och offentliga strävanden i det hela, har för hans del också tagit sig de mest karaktäristiska uttryck i hans rättsvetenskapliga arbete.
    Säkerligen är det ingen tillfällighet, att under det sista halvseklet just rättens kulturform intagit en så framstående plats i Finlands andliga liv. Besvuren lag och rättsordning blev

 

Svensk Juristtidning 1921.

170 NILS ALEXANDERSON.fanborgen i den hårda striden för den finska statens självbestånd. De underbara orden i Runebergs Landshövdingen:

"Här är vår vapenlösa trygghet än,

vår lag, vår stora skatt i lust, i nöd" —

de orden hade från ungdomen gått Wredes generation i blodet. En rad av nationens främsta ledare ha varit jurister, och jurister in i märgen. Utpräglat juridiska äro t. ex. alltid Mechelins betraktelsesätt och skarpa bevisföring i hans många skrifter för Finlands sak.
    Men denna generation behjärtade ock, att ett rättsarv är något som måste ständigt så att säga erövras på nytt för att på allvar kunna tjäna som ett folks säkra fäste och ankargrund i en stormfylld tid. Utan tvivel har man häri att söka en förklaringsgrund, kanske den främsta, till att ett så förvånande rikt vetenskapligt liv liksom med ens spirat upp ur en till synes ringa brodd. Bland de med Wrede tämligen jämnåriga, som under sjuttio- och åttiotalen trädde fram med en efterhand betydande produktion, äro att nämna Montgomery, Hermanson, J. Serlachius. Andra ha följt i deras spår.
    Hos icke så få av denna moderna finska rättsvetenskapsmålsmän torde mången läsare på denna sidan bottenhavet ha tyckt sig förmärka ett visst lynnesdrag av formalism, av sträng bundenhet vid lagens bokstav, även när det gäller åldriga lagbud, och en därmed sammanhängande tendens till ensidigt bruk av tolkningsanalytisk forskningsmetod. Om denna iakttagelse är riktig, torde även detta förhållande ha en förklaring i den ovan berörda politiska miljön och dess verkningar: ett hårt fasthållande vid inhemsk tradition och en till instinkt vorden grundsats att ställa sig på "lagens" grund.
    Anmärkningen drabbar i allt fall icke Wredes produktion, som tvärtom utmärkes av en vacker jämvikt mellan intresset för de större och djupare sammanhangen i rättslivet med därav vunnen friare blick på rättsmaterialet, å ena sidan, och ett mångsidigt utforskande av den nationella rättens särskilda rättsinstitut, å andra sidan. Hans läroår inföllo på en tid, då särskilt i tysk rättsvetenskap, efter den historiska skolans utblomstring, nya vindar börjat blåsa, då den moderna rättsdogmatiken nyss börjat grundläggas av Windscheid, Ihering,

RABBE AXEL WREDE 70 ÅR. 171Merkel, Bülow, Degenkolb, Bekker och andra. Och själv blev han den förste, som inom sitt eget huvudområde, civilprocessen, både monografiskt och i sammanfattande framställning tillämpade de nya synpunkterna och metoderna på den svensk-finska rättens bearbetning.
    Wredes insatser i sitt lands rättsliv äro synnerligen mångsidiga: han har verkat som akademisk lärare och vetenskaplig författare, han var ordförande och den ledande själen i den kommitté, som på nittiotalet utarbetade det stora grundläggande förslaget till ny domstolsorganisation och rättegångsordning, och han var under fyra år, 1905—1909, vice ordförande i senatens justitiedepartement eller med andra ord president i Finlands högsta domstol. Härtill kan läggas decenniers trägna arbete på lagstiftningens fält i lantdagen och dess lagutskott.
    Som juris professor har han verkat i inemot två decennier, med ett läroområde, som de första tretton åren omfattade civilrätt, civilprocess och romersk rätt. 1898 utbröts civilrätten till annan lärostol. Hans vetenskapliga produktion åter omspänner nu mer än fyrtio år och har satt sin mognaste frukt, sedan hans akademiska bana redan var ändad. Rikedomen i denna produktion är så mycket mera imponerande, om man besinnar, huru tyngd dess upphovsman varit, förutom av sitt politiska arbete, först av en oerhört omfattande undervisnings- och examensbörda, sedan därjämte av arbetet på rättegångsreformen och slutligen av domarevärv. Efter gradualavhandlingen "Om kvittning enligt finsk rätt" har civilprocessen fått lejonparten av hans vetenskapliga mödor. Den inom vår processvetenskap i viss mening en ny epok inledande monografin "Processinvändningarna enligt finsk allmän civilprocess" (1884) följdes av "Grunddragen av bevisrätten" (1893—94), en förstudiebland andra till det stora huvudverket "Finlands gällande civilprocessrätt" (1 uppl. 1905—1910, 2 uppl. 1911—12). Härtill kommer ett stort antal tidskriftsuppsatser, behandlande än reformproblem, än institut i gällande rätt, än dogmatiska grundfrågor. Ännu förra årgången av Tidsskrift for Retsvidenskab innehöll ett bidrag av Wredes hand "Om domars ogiltighet", vittnande om en processrättslig forskning, som fullföljes in på den allmänna rättslärans område. Slutligen måste även erinras om de utförliga föreläsningar över den finska utsökningsrätten och

172 NILS ALEXANDERSON.den finska konkursrätten, som författaren väl ej hunnit giva den slutgiltiga form, att han velat själv utgiva dem, men som dock med hans tillstånd utkommit av trycket till stort gagn ej blott för de studerande, utan ock för juridisk vetenskaplig forskning.
    Men Wredes juridiska författarskap har även omspänt andra ämnen än processrättsliga. Stora partier av civilrätten ha behandlats i flera serier genom åhörares försorg utgivna föreläsningar, rättshistoriska uppsatser och notiser ha flutit ur hanspenna, och för att förbigå annat, har han slutligen för några få år sedan skänkt sitt lands och Sveriges jurister den ståtliga minnesteckningen av Matthias Calonius, en person-, kultur- och rättshistorisk studie av stora mått och betydande intresse.
    En förnäm och kultiverad personlighet träder oss till mötes i Wredes produktion. Stilens klarhet och prägnans, framställningens säkra jämnmått, förmågan att i korta drag teckna ett historiskt perspektiv eller sammanfatta det väsentliga i en argumentation ingiva läsaren ett rent estetiskt behag. Allra vackrast komma dessa egenskaper till sin rätt i det storaverket Finlands Civilprocessrätt, som också ur andra och viktigare synpunkter framkallar en stark känsla av tacksamhet. Det är onekligen ett dristigt företag, som med detta, i landsförvisningen med beundransvärd dådkraft påbegynta, arbete fullbordats. Författaren har själv anmärkt både vid dess utgivande och redan tidigare, att en rad monografiska förarbeten strängt taget är den nödiga förutsättningen för ett dylikt verk. Det är emellertid lyckligt, att han icke av bristen härå lät sig avskräckas. Till dags dato är hans handbok den enda fullbordade på modern processvetenskaplig metod grundade framställning av ämnet, som vår litteratur äger, och den har utan tvivel varit till en nytta, som icke kan överskattas. Vilka svårigheter dess planläggning haft att övervinna, därom bär redan en jämförelse med det första, år 1898 utgivna skematiska utkastet ett vittnesbörd.
    Från Sveriges juristvärld går till den vördade rättslärde ett varmt tack för hans rika livsverk och en förhoppning att honom måtte beskäras en ljus och lätt ålderdom.


Nils Alexanderson.