TILL FRÅGAN OM SKOGSKAPITALETS TILLGODOGÖRANDE FÖR KREDITÄNDAMÅL.

AV

JUSTITIERÅDET PEHR VON SETH.

 

Frågan om beredande av större möjligheter än som för närvarande finnas att för kreditändamål använda det värde, som representeras av den på rot stående skogen, har stått på dagordningen, ända sedan densamma under år 1910 upptogs av föreningen för skogsvård i en hemställan till K. M:t.
    Från skogsvårdens synpunkt är det ju alltid av synnerligt intresse, att icke ett mer eller mindre tillfälligt penningbehov för ägaren genast leder till en avverkning, som eljest icke skulle ägt rum; och från skogsägarnas sida vore det givetvis att betrakta som en avsevärd förmån, särskilt då fråga är om egendomar, vilkas huvudsakliga värde ligger i skogen, om de kunde använda skogskapitalet som underlag för kredit, varav de äro i behov.
    Enligt gällande lag angående vad till fast egendom är att hänföra äro, som bekant, även å rot stående träd att räkna som tillbehör till den egendom, varå de växa. Jämväl skogen å denna omfattas således av de inteckningar, som äro beviljade i densamma. Någon ändring i detta förhållande kan naturligtvis av många skäl icke komma i fråga. Det kan fördenskull icke ifrågasättas och har veterligen ej heller ifrågasatts någon särskild belåning av skogskapitalet. Dess användande för kreditändamål måste alltjämt ske i samband med belåningen av den fastighet, till vilken det hör. Det är ej heller på detta plan svårigheterna yppats, utan dessa hava sin grund huvudsakligen i långivarnas obenägenhet att vid belåning av inteckningar taga hänsyn även till värdet av skogen.
    Enbart genom förändrade bestämmelser angående förfarandet vid taxeringen av skogsegendomar, så att större avseende

fästes vid skogens värde, låter sig säkerligen icke denna olägenhet avhjälpas. De, som tro detta, förbise nog, att den höjning av taxeringsvärdet, som sålunda kan uppnås, i verkligheten icke ett grand ökar långivarens säkerhet och således ej heller bör kunna nämnvärt stimulera hans benägenhet att lämna kredit.
    Vad som erfordras är givetvis, att största möjliga visshet beredes långivaren att å varje tidpunkt kunna helt utnyttja även skogsvärdet till täckande av sin fordran. Därmed är man emellertid inne på privaträttsliga förhållanden.
    Enär frågan således ytterst bottnar i juridiska spörsmål, har det synts förf. ej vara ur vägen, att den upptages till behandling även från håll, som företräder de juridiska synpunkterna.
    Söker man efter anledningarna till ovan framhållna obenägenhet från långivarnas sida att vid inteckningsbelåningen taga hänsyn jämväl till skogsvärdet, faller det genast i ögonen, att densamma ej gärna kan hava sin grund i någon ofullkomlig anordning av inteckningsväsendet. Såsom nyss framhållits, omfattas redan med nuvarande lagstiftning även den växande skogen av de inteckningar, som beviljats i den fastighet, där den finnes. Svagheten ligger på ett annat område; och det är ej svårt att inse, vari den har sin grund. Man tänke blott på den lätthet, varmed det i regel går att skilja skogskapitalet från fastigheten, och på de faror för värdeminskning, för vilka detta är utsatt, särskilt till följd av skogseld och stormskador. Det är den av dessa förhållanden härflytande risken för inteckningshavarna att, då tiden är inne för indrivande av deras fordringar, skogen ej längre skall hava det värde, den hade vid kreditens beviljande, som gör, att vid belåningen av inteckningar hänsyn icke eller endast i ringa mån tages till värdet av å egendomen befintlig skog. I § 5 av förordningen angående de allmänna grunderna för hypoteksföreningarnas verksamhet stadgas också uttryckligt förbud att vid bestämmandet av det värde, i förhållande vartill lån å egendom får meddelas, medtaga i beräkningen skog och annat, som kan skiljas från fastigheten.
    Är man på det klara med, att de väsentliga svårigheterna ligga på detta plan, då är det också uppenbart, att en bättre sakernas ordning ej står att vinna på annat sätt, än att

skogskapitalet fastare förbindes med fastigheten; och detta lärer å andra sidan ej kunna ske annorlunda än därigenom, att skogen blir underkastad s. k. uthållig skogsvård. Det är också i denna riktning man slagit in i de länder, där man vågat inlåta sig på frågan om ordnande av skogsbelåningen. Klart är emellertid, att det icke är nog, att skogen å den egendom, varom fråga är, vid den tid, då kreditbehovet yppas, skötes efter uthållighetsprincipen eller att ägaren utfäster sig att för framtiden tillämpa nämnda princip. Det måste även finnas garantier för, att denna sakernas ordning upprätthålles, så länge lånet löper; och det är på denna punkt de största svårigheterna möta.
    Vår gällande skogslagstiftning har icke vågat sig på att för enskildas skogar ställa sig på uthållighetsprincipens ståndpunkt. Det kan också ifrågasättas, om någonsin en lagstiftning, vilken såsom allmän regel stadgade uthållig skogshushållning för sådana skogar, skulle låta sig genomföras. Dels skulle den antagligen mötas av så starkt motstånd från skogsägarhåll, att redan däri skulle ligga ett bestämt hinder för dess genomdrivande. Dels ock skulle lagen svårligen, även om den bleve antagen, kunna bibringas den effektivitet, som särskilt kreditgivarna måste fordra för att känna sig något så när betryggade, utan en apparat för fastställande av hushållningsplaner och övervakande av deras efterlevnad, som icke finnes och som — icke minst av kostnadshänsyn och av brist på personal — näppeligen under den närmaste tiden kan åstadkommas. Från den synpunkt, varom det i detta sammanhang är fråga, kan det ej heller rimligen ifrågasättas att underkasta samtliga landets skogsägare det tvång en dylik lagstiftning skulle innebära, oavsett om de önska belåna sin skog eller icke.
    Å andra sidan är det knappast att förvänta, att saken skulle kunna ordnas på privat väg. Visserligen hava t. ex. de norska hypoteksinrättningarna sökt komma ur svårigheterna genom att taga saken i egna händer och väl även delvis lyckats häri, men det kan nog ifrågasättas, om ej förhållandena hos oss äro sådana, att ett motsvarande tillvägagångssätt här skulle stöta på hart när oövervinneliga svårigheter. Åtminstone har styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank i ett nyligen avgivet yttrande över skogsvårdsföre-

ningens ovannämnda hemställan visat sig intaga denna ståndpunkt och bestämt motsatt sig, att hypoteksbanken eller hypoteksföreningarna skulle övertaga den kontroll, som bleve erforderlig. Det är knappast att förvänta, att detta skulle bliva lättare för någon av de övriga kreditinrättningar, som bedriva inteckningsbelåning. Nödvändigt torde således vara, om överhuvudtaget en ändring i de nuvarande förhållandena skall kunna åstadkommas, att lagstiftningen på något sätt griper in.
    Kan nu detta, på sätt ovan framhållits, svårligen ske sålunda, att alla skogsägare utan åtskillnad tvingas att underkasta sina skogar en på uthållighetsprincipen grundad skogshushållning, lärer det ej finnas annan utväg än att söka så ordna saken, att åtminstone de skogar, vilkas ägare önska begagna sig av deras värde som kreditunderlag, komma att stå under en från det allmännas sida kontrollerad dylik hushållning.
    Huru detta skall kunna åstadkommas, kan ju vara föremål för olika åsikter och måste naturligtvis grundligt övervägas. Såsom ett uppslag för vidare diskussion i ämnet framlägges här följande förslag:
    Det medgives vederbörande fastighetsägare att till inteckningsprotokollet avgiva en förklaring, att han ställer sin skog under uthållig skogsvård. Denna förklaring, som icke får återtagas utan samtycke av alla dem, vilka innehava penninginteckningar i fastigheten, och således blir bindande även för ny ägare, medför den verkan, att fastighetsägaren i avseende å skogens skötsel blir underkastad den hushållningsplan, som kan bliva i vederbörlig ordning fastställd, och den kontroll över planens efterlevnad, som stadgas i lagen. Uppenbarligen böra åtminstone mera avsevärda avvikelser från planen, som kunna bidraga att minska skogsbeståndets värde, beläggas med straffansvar — att jämväl stadga förverkande av det obehörigen avverkade vore väl näppeligen lämpligt av hänsyn icke minst till inteckningshavarna. Vidare bör i de senares intresse föreskrivas, att, även om fastighetsägaren i övrigt icke är personligen ansvarig för inteckningarna, han vid avverkning, som överskrider vad enligt planen får uttagas, blir det intill värdet av det obehörigen avverkade.
    Möjligen kunde den modifikationen göras i det ovan före-

slagna, att det medgåves jordägaren att inskränka förklaringen till att gälla allenast till förmån för viss eller vissa inteckningar, med den verkan att för förklaringens återkallande erfordrades samtycke endast från innehavare av denna eller dessa inteckningar. För jordägaren skulle detta innebära en förmån så till vida, som det bleve lättare för honom att åter göra sig fri från det band förklaringens avgivande medfört, och någon egentlig olägenhet i kredithänseende synes näppeligen böra vållas av att en dylik möjlighet hölles öppen.
    Inskränkes sålunda kontrollbehovet till de fastigheter, beträffande vilka förklaringar av ovan angivna innebörd avgivits, borde det ej möta oövervinneliga svårigheter för skogsvårdsstyrelserna att övertaga den erforderliga övervakningen. Det skulle ju medföra en så pass allvarlig inskränkning i ägarens fria förfoganderätt över skogen att avgiva en dylik förklaring, att säkerligen redan därför antalet av de jordägare, som komme att begagna sig av möjligheten därtill, komme att bliva rätt begränsat. Huru saken än ordnades, skulle naturligtvis också förklaringens avgivande komma att åtminstone i någon mån medföra utgifter för uppgörande av hushållningsplan, för skogens taxering och för kontrollen. Även däri komme givetvis att ligga ett återhållande moment. Slutligen bör ihågkommas, att en stor del av de enskilda skogarna här i landet äro i det skick, att avgivandet av sådana förklaringar till en början icke skulle nämnvärt höja respektive fastigheters belåningsvärden. Den ökning i arbete, övertagandet av bestyret med den nya lagstiftningens bringande i tillämpning skulle vålla skogsvårdsstyrelserna, torde därför ej böra bliva synnerligen avsevärd, särskilt under den första tiden.
    För att vederbörande skogsvårdsstyrelse skall erhålla kännedom om, vilka skogar den på grund av dylika förklaringars avgivande har att underkasta särskild uppsikt, borde det åläggas inskrivningsdomaren att ofördröjligen underrätta skogsvårdsstyrelsen om förklarings intagande i inteckningsprotokollet.
    Att anteckning om förklaringens avgivande även bör göras i inteckningsboken och införas i gravationsbevis angående fastigheten, är uppenbart.
    Genom en lagstiftning i den riktning ovan antytts synes

det hinder för skogskapitalets tillgodogörande i kreditsyfte, som ligger i ägarens nuvarande fria förfoganderätt över skogen, kunna i det väsentligaste undanröjas. Till en början komma väl vissa svårigheter för skogsägarna att vållas därav att, som ovan antytts, en stor del av de enskilda skogarna icke befinna sig i det skick, att desamma, skötta efter uthållighetsprincipen, skulle giva någon tillfredsställande årlig avkastning, men detta missförhållande skulle naturligtvis utjämna sig med tiden. Å andra sidan ligger i detta skogarnas tillstånd så till vida en fördel, som det säkerligen icke finnes många enskilda skogar, beträffande vilka osäkerhet för kreditgivarna vid bedömandet av kreditobjektets värde skulle vållas därav, att i skogsvårdens intresse forcerade avverkningar för borttagande av överåriga bestånd under någon tid skulle bliva erforderliga. Vid kreditens beviljande borde i allmänhet kreditgivarna kunna utgå från den värdering av skogskapitalet, skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän väl skulle få sig ålagt att verkställa i samband med hushållningsplanens uppgörande.
    Med berörda förklaring till inteckningsprotokollet vore emellertid icke alla svårigheter undanröjda. Kvar stå ju de risker för kreditgivarna, som kunna uppkomma till följd av skogseldar, stormskador och dylikt.
    Mot dessa risker kan visserligen i någon mån vinnas skydd därigenom, att respektive lån göras omedelbart uppsägbara, då någon sådan händelse inträffar. Detta skydd kan emellertid icke anses tillfredsställa alla berättigade anspråk. Ej ens om skogen vore försäkrad, något som numera låter sig göra, bleve därigenom kreditgivarens intressen i erforderlig mån tillgodosedda. I detta hänseende må erinras om det redan påpekade förhållandet, att det kan inträffa, att jordägaren ej är personligen ansvarig för de inteckningar, som häfta vid fastigheten. Det kan ifrågasättas, om det icke bleve nödvändigt att, på sätt ovan föreslagits beträffande fall av obehörig avverkning, föreskriva en generell sådan ansvarighet intill värdet av den skadade eller kullblåsta skogen i dess skick efter skadans inträffande, respektive beloppet av försäkringssumman, om skogen vore försäkrad. Och ej nog härmed, det synes som om man borde gå än längre och för alla fall medgiva inteckningshavarna företrädesrätt till för-

säkringssumman. Det må i detta sammanhang erinras om vad lagberedningen i sitt förslag till jordabalk, 16 kap. 15 och 16 §§, hemställt beträffande försäkringssumman för åbyggnader, som nedbrunnit. Vad som gäller i fråga om denna äger i ännu högre grad tillämpning vidkommande ersättningsbeloppet för försäkrad skog, som skadats. Då åbyggnaderna å en fastighet nedbrunnit, ligger dock redan en viss säkerhet för inteckningshavarna däri, att deras och ägarens intressen i regel sammanfalla därutinnan, att husen återuppföras i ett skick, som motsvarar fastighetens behov. En motsvarande intressegemenskap förefinnes icke lika regelmässigt, då det gäller skog, som skadats; och även om jordägaren söker att efter bästa förmåga återställa marken i skogbärande skick, går det ju icke att återuppbringa skogskapitalet till samma värde som förut förr än en längre tid efter det olyckan inträffade. Naturligtvis bör alltid så stor del av ersättningsbeloppet, som åtgår för erforderlig skogsodling, hållas jordägaren tillhanda.
    Antagligen skulle vid ett försök att praktiskt utföra de tankar, som ovan framkastats, även andra detaljer behöva göras till föremål för särskilda föreskrifter. Det har här endast varit avsikten att till närmare övervägande framlägga vissa huvudpunkter. På detaljerna bör i varje fall en sak som den förevarande ej kunna falla, därest eljest den vägsom antytts visar sig framkomlig.