ANMÄRKNINGAR TILL 33 § AKTIEBOLAGSLAGEN.
UR EN UTREDNING
AV
JUSTITIERÅDEN S. SKARSTEDT OCH A. KÔERSNER.
I årg. 1919 av Regeringsrättens årsbok, s. 208—212, förekommer redogörelse för ett fall, där ett aktiebolag, enär styrelsen underlåtit att inom behörig tid inkomma med sådan anmälan om aktieinbetalning, som i 33 § aktiebolagslagen föreskrives, jämlikt nämnda lagrum förklarats skola omedelbart träda i likvidation.
Fallet är anmärkningsvärt på grund av de däri yppade omständigheterna. Sedan vid bolagets registrering i febr. 1918 i aktiebolagsregistret antecknats, att aktiekapitalet, som kunde utgöra lägst 5 milj. kr., uppginge till 8 milj. kr., varav 4 milj. kr. inbetalts, samt att återstående inbetalning skulle fullgöras före d. 1 jan. 1919, anmanade Patent- och registreringsverket, under åberopande av berörda lagrum, i skrivelse d. 21 juli 1919, som påföljande dag ankom till bolagets huvudkontor i Hälsingborg, bolagets styrelse att ofördröjligen inkomma med anmälan om det antal aktier, för vilka full betalning erlagts, med erinran tillika att, därest ej dylik anmälan, innehållande att full betalning behörigen erlagts för aktier, tillhopa motsvarande minst minimikapitalet, inkomme inom 1 mån. från skrivelsens dag eller alltså senast d. 21 aug. 1919, bolaget skulle träda i likvidation. Först d. 25 aug. 1919 avsändes från bolaget anmälan till Patent- och registreringsverket. Redan dessförinnan — d. 22 aug. 1919 — hade emellertid verket beslutat anteckning i registret att bolaget skulle träda i likvidation, enär den bolagets styrelse avfordrade anmälan icke
inkommit före sistsagda dag. Efter besvär av bolaget blev detta beslut fastställt av Regeringsrätten; och funno Regeringsrättens flesta ledamöter, att en av bolaget tillika gjord ansökan om återställande, jämlikt § 18 regeringsformen, av den försuttna tiden icke kunde bifallas. I målet upplystes, att bolagets styrelse bestod av ej mindre än 15 personer, bosatta på 10 olika orter i Sverige, och av vilka en vistades utomlands, samt att de betydande svårigheterna att under den korta tiden av en månad — under högsommaren — anträffa alla styrelseledamöterna för erhållande av deras underskrifter å anmälningen utgjorde orsaken till att denna blev för sent avsänd. Vidare upplystes, att aktiekapitalet (8 milj. kr.) redan d. 1 juli 1919 var i sin helhet inbetalt, varom ock den för sent gjorda anmälningen innehöll uppgift.
I besvären åberopade bolaget en därvid fogad, av justitieråden S. SKARSTEDT och A. KÔERSNER utarbetad promemoria i fråga om bestämmelserna i 33 § aktiebolagslagen. Då dessa bestämmelser — vilka på ett tidigare stadium kanske allt för mycket förbisetts — numera till följd av sin stora praktiska betydelse ådragit sig mycken uppmärksamhet i såväl jurist- som affärskretsar, och då med anledning av innehållet i nämnda promemoria Patent- och registreringsverket i sitt utlåtande över besvären uttalat, att någon jämkning i sagda bestämmelser syntes verket kunna med fog ifrågasättas, har redaktionen av Sv. J. T. ansett det icke vara utan sitt intresse att låta de i promemorian uttalade synpunkterna komma till tidskriftens läsares kännedom.
Berörda promemoria innehåller först en redogörelse för aktiebolagslagstiftningens historiska utveckling i det hänseende, varom nu är fråga. Av denna historik framgår följande.
I 17 § av 1890 års förslag till aktiebolagslag upptogos — sedan i 3 § av samma förslag stadgats, att ett bolags aktiekapital ej finge (utan K. M:ts medgivande för särskilt fall) sättas lägre än 25,000 kr. — följande bestämmelser:
"Sist en månad efter utgången av den för aktiekapitalets inbetalning bestämda tid skall, där ej anmälan om full inbetalning förut skett, för registrering avlämnas en av styrelseledamöterna egenhändigt underskriven uppgift om det belopp, som å aktierna inbetalts.
Understiger vad inom sålunda stadgad tid anmälts vara inbetalt det belopp, vartill bolagets aktiekapital enligt 3 § lägst må sättas, skall bolaget anses vara upplöst vid utgången av den för aktiekapi-
talets inbetalning bestämda tid; och varde anteckning härom i registret gjord."
I motiven till samma § yttrade kommittén:
"Då ett aktiebolags kredit i ej oväsentlig mån är beroende på storleken av dess aktiekapital, är det av största vikt ej mindre för bolaget självt än för tredje man att tillförlitliga uppgifter i sådant hänseende meddelas allmänheten. Detta mål har kommittén sökt nå genom de i 17 och 181 §§ meddelade föreskrifter om registrering av det verkligen inbetalda aktiekapitalet. Skulle vid registreringen visa sig, att bolagets aktiekapital ej uppgår till det i 3 § föreskrivna minimibelopp, saknas den lagliga grunden för bolagets tillvaro, vadan detsamma naturligen skall anses såsom upplöst."
Vid granskningen av lagförslaget i Högsta domstolen yttrade högsta domstolens ledamöter: För den händelse vid utgången av den för aktiekapitalets inbetalande bestämda tid det skulle visa sig, att vad som inbetalts understege det belopp, vartill bolagets aktiekapital lägst finge sättas, saknades den lagliga grunden för bolagets tillvaro, och bolaget borde förty upplösas. Billigheten syntes dock kräva, att en kortare anståndstid lämnades aktieägarna att fylla det bristande beloppet; och mot den tid av en månad, som förslaget syntes i sagda hänseende hava uppställt, vore i och för sig icke något att anmärka. Men att, såsom i förslaget skett, förklara, att, där inbetalning av det bristande beloppet icke registrerats inom utgången av berörda anståndstid, upplösningen skulle räknas, icke från utgången av sagda tid utan från utgången av den för aktiekapitalets inbetalning fastställda tid, vore däremot icke tillrådligt. Ett sådant stadgande skulle nämligen medföra, att en viss tid kunde förefinnas, varunder icke ens aktieägarna själva visste, huruvida bolaget vore att anse såsom upplöst eller ej. Vid sådant förhållande hemställdes, att åt stadgandet gåves en lydelse, som utmärkte, att bolaget under angiven förutsättning förklarades upplöst först i och med utgången av anståndstiden, där ej upplösningen dessförinnan blivit av aktieägarna beslutad.
I anledning härav erhöll i kungl. prop. till 1895 års riksdag motsvarande § (20) följande lydelse:
"Sist en månad efter utgången av den för aktiekapitalets inbetalning bestämda tid skall, där ej anmälan om full inbetalning förut skett, för registrering avlämnas en av styrelseledamöterna egenhändigt underskriven uppgift om det belopp, som å aktierna inbetalts.
Understiger vad inom sålunda stadgad tid anmälts vara inbetalt det belopp, vartill bolagets aktiekapital lägst må sättas, skall bolaget anses vara vid utgången av den tid upplöst, och varde anteckning härom i registret gjord."
Särskilda utskottet vid nämnda riksdag hemställde, att andra stycket skulle utgå; och anförde till stöd härför utskottet, som tillika föreslagit, att aktiekapital ej skulle (utan K. M:ts medgivande) få bestämmas lägre än 10,000 kr., följande:
"Andra stycket i 20 § enligt K. M:ts förslag innehåller, att om vad inom viss tid anmälts vara på aktiekapitalet inbetalt understiger det belopp, vartill bolagets aktiekapital enligt lagen eller Konungens medgivande lägst må sättas, bolaget skall anses vara upplöst. Denna föreskrift kan i följd av bestämmelsen i 19 § om anmälan, att minst halva aktiekapitalet blivit inbetalt, äga självständig betydelse endast med avseende å bolag, vilkas aktiekapital icke uppgår till minst dubbelt så mycket som nyssnämnda minimum. Inom det begränsade tillämpningsområde, som föreskriften sålunda äger, synes den mången gång kunna leda till alltför hårda resultat. Särskilt när aktiekapitalet uppgår till jämt så mycket som merberörda minimum, skulle en enda aktietecknares oförmåga eller tredska medföra bolagets upplösning, om man ej hunne att före den bestämda tidens utgång förklara hans aktierätt förverkad samt att därefter anskaffa en ny tecknare och av honom erhålla betalning. Gent emot dessa praktiska betänkligheter kan det enligt utskottets mening icke komma i betraktande, att bestämmelsen till äventyrs av en sträng följdriktighet kräves såsom motsvarighet till den i 3 § givna föreskriften om det belopp, vartill bolags aktiekapital lägst må sättas. Utskottet har därför föreslagit andra styckets uteslutande."
I riksdagen uppkom diskussion i anledning av det utav utskottet förordade uteslutandet av andra stycket. En deltalare utgingo — i likhet med utskottet — ifrån att med "det belopp, vartill bolagets aktiekapital lägst må sättas" förstodes det belopp, under vilket enligt den föreslagna lagen aktiekapitalet ej finge sättas, men förmenade likväl, att bestämmelsen i andra stycket hade sin stora betydelse med avseende å vinnandet av effektivitet och kontroll. Andra talare åter uppfattade de citerade orden såsom avseende det belopp, vartill enligt bolagsordningen för varje särskilt bolag aktiekapitalet lägst finge sättas, och kunde redan av denna anledning icke ansluta sig till utskottets hemställan. Efter återremiss infördes andra stycket, därvid tillika den i första stycket stadgade tiden utsträcktes till sex månader i syfte att — såsom utskottet anförde — bereda mildring i fråga om förutsättningarna för likvidationspåföljdens inträdande och då en sådan anståndstid kunde vara nödig för att styrelsen måtte, genom indrivning eller genom att förklara tecknares aktierätt
förverkad och överflytta den på annan, kunna åstadkomma nödig inbetalning.
Detta utskottets förslag antogs; och kom alltså ifrågavarande paragraf — dåmera 21 § — att lyda i 1895 års lag om aktiebolag:
"Sist sex månader efter utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tid skall, där ej anmälan om full inbetalning förut skett, för registrering avlämnas en av styrelseledamöterna egenhändigt underskriven uppgift om det belopp, som å aktierna inbetalts.
Understiger vad inom sålunda stadgad tid anmälts vara inbetalt det belopp, vartill aktiekapitalet enligt bolagsordningen lägst må bestämmas, skall bolaget anses vara vid utgången av den tid upplöst; och varde anteckning härom i registret gjord."
I 1908 års förslag till lag om aktiebolag gavs åt motsvarande — 33 — § följande lydelse:
"Sist sex månader efter utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tid skall styrelsen för registrering avlämna en av styrelseledamöterna egenhändigt underskriven uppgift, huru mycket av det belopp, som för registrering anmälts vara inbetalt, motsvaras av aktier, för vilka full betalning erlagts. Styrelseledamöternas namnteckningar skola vara av vittnen styrkta.
Har ej inom ovan stadgad tid anmälts, att full betalning behörigen erlagts för aktier tillhopa motsvarande det belopp, vartill aktiekapitalet enligt bolagsordningen lägst må bestämmas, skall bolaget träda i likvidation."
Den kommitté, som utarbetat förslaget, yttrade i sina motiv:
"Då ansökan om aktiebolags registrering göres, måste enligt 21 § minst hälften av aktiekapitalet vara inbetalt. Aktiekapitalet utgöres, såsom förut nämnts, av det tecknade beloppet efter avdrag ej mindre i anledning av överteckning än ock för förverkad och ej av annan övertagen aktierätt. Varder, efter det ansökning om bolagets registrering gjorts, ytterligare inbetalning å aktier fullgjord, må naturligtvis jämväl härom — på sätt ock i 32 § stadgas — göras anmälan för registrering. Något tvång att göra dylik anmälan föreligger icke enligt förslaget, men, därest ej sist sex månader efter utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tid till registret anmälts, att full betalning behörigen erlagts för aktier, tillhopa motsvarande bolagets minimikapital, skall enligt 33 § bolaget träda i likvidation. Dylik anmälan sker i den form, att styrelsen till registreringsmyndigheten avlämnar en uppgift, huru mycket av det belopp, som för registrering anmälts vara inbetalt, motsvaras av aktier, för vilka full betalning erlagts. Sådan uppgift kan ingivas när som helst inom nyssnämnda tid och således redan då ansökan om bolagets registrering göres. Syftet med stadgandet, att minimikapitalet skall mot-
svaras av aktier, för vilka full betalning erlagts, är att förekomma, att detta kapital, efter det anmälan om dess fulla inbetalning skett, minskas i följd av aktierätts förverkande. Enligt gällande lag kan detta komma att äga rum, enligt vad av 20 § framgår."
I sitt utlåtande över förslaget yttrade Lagrådet vid förevarande paragraf:
"Bestämmelsen i paragrafens andra stycke, att bolaget ovillkorligen skall träda i likvidation, för den händelse icke inom den i paragrafen stadgade tid anmälts, att minimikapitalet blivit inbetalt, synes kunna leda till obillig stränghet. Det kan t. ex. inträffa, att minimikapitalet blivit behörigen inbetalt och att underlåtenheten att i rätt tid göra anmälan därom berott allenast på försummelse av bolagets styrelse. Lämpligt synes därför vara, att stadgandet i detta stycke ändras därhän, att bolagets skyldighet att gå i likvidation på grund därav att anmälan om minimikapitalets inbetalning ej skett skall inträda först efter det från registreringsmyndigheten till bolagets styrelse avlåtits erinran om, att dylik anmälan ej gjorts, och viss tid därefter förflutit, utan att behörig anmälan inkommit."
I kungl. prop. (nr 54) till 1910 års riksdag erhöll därefter samma paragraf följande lydelse:
"Har ej inom sex månader efter utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tid till registret anmälts, att full betalning behörigen erlagts för aktier tillhopa motsvarande det belopp, vartill aktiekapitalet enligt bolagsordningen lägst må bestämmas, och inkommer enligt 32 § anmälan, utvisande att sådan betalning fullgjorts, ej heller inom en månad efter det från registreringsmyndigheten till bolagets styrelse avlåtits skrivelse med anmaning att ofördröjligen inkomma med dylik anmälan, skall bolaget träda i likvidation."
I följd av vissa formella ändringar i andra paragrafer av den föreslagna lagen blev ifrågavarande paragraf omarbetad till följande lydelse, vilken den har i nu gällande lag av d. 12 aug. 1910:
"Sist sex månader efter utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tid skall styrelsen, där ej anmälan om hela aktiekapitalets inbetalning förut skett, för registrering avlämna en av styrelseledamöterna egenhändigt underskriven uppgift, huru mycket av det belopp, som för registrering anmälts vara inbetalt, motsvaras av aktier, för vilka full betalning erlagts. Styrelseledamöternas namnteckningar skola vara av vittnen styrkta.
Har ej inom ovan stadgad tid anmälts, att full betalning behörigen erlagts för aktier tillhopa motsvarande det belopp, vartill aktiekapitalet enligt bolagsordningen lägst må bestämmas, och inkommer ej heller behörig anmälan, utvisande att sådan betalning fullgjorts, inom en månad efter det från registreringsmyndigheten till
bolagets styrelse avlåtits skrivelse med anmaning att ofördröjligen inkomma med dylik anmälan, skall bolaget träda i likvidation."
I promemorian anfördes därefter huvudsakligen följande: Av historiken framginge, att man till en början allenast avsåg att erhålla en garanti för att aktiebolag med mindre aktiekapital än det lägsta av lagen tillåtna icke skulle få vara verksamma någon längre tid, enär den lagliga grunden för deras tillvaro saknades. Men syftet utvidgades sedan till att skapa en kontroll därå att det i bolagsordningen för visst bolag bestämda minimikapitalet, även där detta överstege lagens minimikapital, skulle vara inom en viss kortare tid inbetalt, vid äventyr att bolaget ej längre finge fortsätta sin verksamhet. I detta hänseende hade stadgandet oförändrat gått in i 33 § av nu gällande lag. Naturligtvis vore det nödvändigt, att bestämmelser funnes, som tillgodosåge nämnda syfte. I detta hänseende kunde man till och med ifrågasätta, att för registrering av ett aktiebolag det icke borde vara tillräckligt att halva aktiekapitalet vore inbetalt, utan att jämväl den fordran borde uppställas, att det inbetalta beloppet också motsvarade lagens minimum för aktiebolagskapital. Att däremot aktiebolag, som från början bildats med större aktiekapital än lagens minimum, nödvändigt skola inom en viss kortare tid hava sitt aktiekapital till fullo inbetalt framträdde icke med samma nödvändighet. I åtskilliga länders lagstiftningar, särskilt för försäkrings- och bankaktiebolag, funnes — och även i vårt land hade tidigare funnits — bestämmelser om rätt att låta en del av aktiekapitalet för en obestämd framtid äga form av förbindelser av aktietecknarna. Tendensen ginge dock i riktning att fordra aktiekapitalets fullständiga inbetalning inom viss tid. Givetvis erhölle aktiebolagsväsendet och därmed kreditlivet en mycket önskvärd stadga, om man upprätthölle fordran på dylik inbetalning av det aktiekapital, som i bolagsordningen för ett visst bolag föreskrivits. Fråga vore emellertid, om något verkligt intresse ovillkorligen krävde en sådan stränghet, varmed man gått till väga hos oss. 33 § aktiebolagslagen innehölle den ovillkorliga föreskriften, att, så snart behörig anmälan icke inkommit inom en månad efter anmaning från Patent- och registreringsverket, bolaget skall anses vara upplöst, således även i det fall att minimikapitalet i behörig tid och i stadgad ordning verkligen blivit inbetalt.
Blotta underlåtenheten att göra anmälan i fråga hade nämnda verkan. Man hade att göra klart för sig, vad det innebure, att ett bolag med fullt inbetalt minimikapital sålunda bleve föremål för tvångsupplösning. Förutsatte man det normala förhållandet, att bolagets aktiekapital blivit nedlagt på anläggningar avsedda för stadigvarande bruk, att därutöver för rörelsekapitalets vinnande avsevärda krediter upptagits, måhända i form av obligationslån, att bolaget organiserat sin personal och engagerat ledare genom fleråriga kontrakt, att dessutom förbindelser upprättats med kommissionärer och agenter på olika platser samt att kanske leveranskontrakt för längre tid ingåtts med avnämare, kunde man ej undgå att finna, att en tvångslikvidation av ett dylikt företag är en synnerligen allvarsam åtgärd. Likvidationen måste ju i regel genomföras medelst tillgångarnas realiserande — under vissa förhållanden på offentlig auktion — och, efter det skulderna guldits, den slutliga behållningens fördelande mellan aktieägarna. Uppenbart vore, att en dylik likvidation lätt kunde komma att medföra avsevärda förluster för aktieägarna och även stora risker för borgenärerna, under det däremot, om bolaget fått leva och utvecklas, detta kanske skulle haft de bästa framtidsutsikter. Det ville därför synas, som om den stadgade påföljden för försummad anmälan i slikt fall strede mot såväl borgenärernas som aktieägarnas intressen. Visserligen finge det icke förbises, att då styrelsen gjort sig skyldig till en försummelse och den vore skadeståndsskyldig därför, ersättning på denna väg kunde vinnas för förluster, som uppstode till följd av en dylik likvidation. Men denna syn på saken vore alltför teoretisk. Oavsett att en dylik utväg att skydda borgenärer och aktieägare vore förenad med synnerlig omgång, borde det också bemärkas, att det här kunde vara fråga om stora belopp, för vilka styrelsens medlemmar icke vore solventa. Man måste därför fråga sig, huruvida icke från den allmänna kontrollsynpunkten intresset av att inbetalningen av minimikapitalet behörigen anmäles kunde tillräckligt tillgodoses genom införandet av straffpåföljd för styrelsen för anmälningsförsummelsen — naturligtvis med bibehållande av rätten för bolaget samt för borgenärer och aktieägare att föra skadeståndstalan mot styrelsen på grund av försummelsen, i den mån skada därigenom verkligen skulle
kunna visa sig hava uppkommit, t. ex. därigenom att bolaget så länge anmälan om aktiekapitalets inbetalning icke gjorts måste anses åtnjuta mindre kredit än det i själva verket förtjänade. — Vad därefter anginge det fall, att minimikapitalet icke blivit till fullo inbetalt inom ifrågavarande tid och följaktligen behörig anmälan icke kunnat ske, vore att märka, att man härvid icke behövde förutsätta någon som helst försummelse från styrelsens sida utan endast räkna med den eventualiteten, att styrelsen måst anhängiggöra talan om utbekommande av någon del av aktiekapitalet mot en eller flera aktietecknare samt att rättegången härom icke hunnit avslutas före utgången av berörda tid. Särskilt i det fall, att tiden för inbetalning av den sista delen av minimikapitalet bestämts att utgå först omedelbart innan två år förflutit från bolagets bildande, vore det ju mycket möjligt, att en rättegång icke hunne avslutas inom de sju månader, som utgöra respittiden för anmälan om aktiekapitalets inbetalning. Det kunde visserligen här invändas, att styrelsen i stället för att anhängiggöra rättegång om beloppets utfående bort begagna sig av rätten att förklara icke inbetalta aktier förverkade och i stället göra anmälan om aktiekapitalets minskning; men häremot borde erinras, att den försummade inbetalningen måhända avsåge en betydande del av aktiekapitalet och att all anledning funnes till antagande att aktietecknarna skulle bliva förpliktade att fullgöra inbetalningen samt att därför styrelsen icke gärna kunnat underlåta att skrida till rättegång. Och även om det icke förelegat någon dylik omöjlighet från styrelsens sida att i tid inkassera aktiekapitalet eller att i stället vidtaga åtgärder för dess nedsättning efter förverkandeförklaring, så uppkomme även här spörsmålet, huruvida det med hänsyn till fordringsägarnas eller aktieägarnas intressen är nödvändigt att föreskriva likvidation såsom den omedelbara påföljden av att aktiekapitalet icke blivit inom en viss tid till fullo inbetalt. Beträffande bolagets fordringsägare kunde det med ett visst fog sägas, att dessa, så länge till registreringsmyndigheten icke anmälts, att minimikapitalet blivit till fullo inbetalt, haft all anledning att iakttaga försiktighet med kreditgivningen. Dock vore härvidlag att märka, att såsom kreditbasis för bolagen kvarstode de förbindelser av aktieägare, som skola avlämnas vid teckningen, såvida icke full betalning redan då erlägges.
Sedan en längre tid förgått, hade emellertid en kreditgivare onekligen anledning antaga, att minimikapitalet blivit till fullo inbetalt; och helt visst måste på något sätt förebyggas, att bolaget finge under obegränsad tid arbeta utan fullt inbetalt sådant kapital. Men om man ställde detta intresse mot de olägenheter, som, enligt vad ovan antytts, vore förenade med bolagets omedelbara tvångslikvidation vid respittidens utgång, kunde man nog göra gällande, att en dylik tvångslikvidation i regel icke vore nyttig eller önskvärd från borgenärernas synpunkt. Detsamma torde kunna sägas gälla beträffande aktieägarna. De aktietecknare, som fullgjort sina skyldigheter, hade naturligtvis all anledning att önska, att även övriga aktietecknare fullgjorde sina inbetalningar samt att styrelsen, om så ej skedde, snarast vidtoge åtgärder i detta syfte. Men om, i trots av dylika åtgärders vidtagande, minimikapitalet icke kunde bliva till fullo inbetalt inom den angivna tiden eller om styrelsen försummade att vidtaga nödiga åtgärder, så torde man icke kunna påstå, att det överensstämmer med aktieägarnas intresse, att påföljden härav skall bliva en plötslig tvångslikvidation. Tvärtom medförde en sådan likvidation så stora risker för dessa aktieägare, att det i regel måste anses vara i hög grad stridande mot deras ekonomiska intressen, att dylik tvångslikvidation kommer till stånd. Det borde i detta sammanhang nämnas, att de med en tvångslikvidation förenade olägenheterna visserligen ofta i någon mån kunna avhjälpas genom en rekonstruktion av det gamla bolaget. Vore alla aktieägarna ense om en dylik rekonstruktion, kunde ju ett nytt bolag bildas för återupptagande av den avbrutna verksamheten. Men en dylik rekonstruktion vore förenad med mycket allvarsamma olägenheter. Först och främst föranledde densamma stora kostnader av olika slag, såsom för själva bolagsbildningen, registreringsavgifter, stämplar å nya aktiebrev, lagfartsstämpel å fastigheter, konvertering av obligationslån, uppgörelser angående olika slags kontrakt m. m. Härtill komme, att den måhända med mycket arbete anordnade planläggningen av den gamla affären icke alltid utan svårigheter kan överflyttas på det nya företaget och att det dessutom är menligt för en ny affär att sålunda bliva utsatt för en rekonstruktion ur den synpunkten, att det är vanskligt att få behålla firma, varumärke o. d. Dessutom
mötte det ofta en viss misstro, när en rekonstruktion av en affär ägde rum, i det att man icke överallt kunde förutsättas hava tillfälle att förklara anledningen till rekonstruktionen. Man kunde således bl. a. riskera, att soliditetsbyråerna i utlandet och andra upplysningsinstitutioner icke erhölle upplysning om den verkliga anledningen till förändringen och att det nya bolagets renommé därför från början lede skada. Men framför allt borde bemärkas, att en dylik rekonstruktion ej sällan vore omöjlig att åvägabringa, emedan en eller flera av de gamla aktieägarna icke längre önskade kvarstå som intressenter. Detta kunde bero på olika skäl; stundom vore det missnöje med den styrelse, som åstadkommit den iråkade situationen, stundom vore det den härkomna anledningen för vissa aktieägare att få begagna det kapital, som de insatt i det likviderande företaget, på annat håll, och stundom vore det kanske så, att med hänsyn till inträffade ändringar i en viss aktieägares ekonomiska ställning han till och med funne sig tvungen att vägra att ingå i det nya företaget. Att avhjälpa tvångslikvidationens olägenheter genom rekonstruktion vore sålunda ej sällan uteslutet och i varje fall alltid riskabelt. — Av det anförda torde framgå, att det visserligen är av största vikt för aktiebolagsväsendet i allmänhet, att man har bestämmelser till kontrollerande av att minimikapitalet inom viss tid blivit inbetalt, men att å andra sidan något trängande behov av att en tvångslikvidation inträder så omedelbart och så mekaniskt, som 33 § aktiebolagslagen föreskriver, knappast föreligger. Det borde tillika erinras, att enligt 33 § aktiebolagslagen enbart den omständigheten att behörig anmälan icke inkommit inom den bestämda tiden är av beskaffenhet att medföra skyldighet utan vidare för bolaget att träda i likvidation. Om sålunda en anmälan väl inkommit i behörig tid, men den befunnes vara i något avseende felaktig, t. ex. icke vara försedd med bevittnade underskrifter av styrelsens alla ledamöter, vore efter orden påföljden tvångslikvidation. Och därest anmälan inkommit om ock en enda dag för sent, vore samma påföljd stadgad utan möjlighet till jämkning. Förutsättningen härför vore väl, att registreringsmyndigheten dessförinnan givit en påminnelse; men bestämmelserna om formerna för denna påminnelse vore så litet effektiva, att det säkerligen kunde tänkas fall, då styrelsens
ledamöter icke erhållit del av påminnelsen inom sådan tid, att underlåtenheten att anmäla därefter kunde hinna repareras. Vidare vore det nog så, att, sedan ett aktiebolag en gång bildats och registrerats, en försummelse i fråga om den anmälan, som det här gäller, mycket lätt kunde tänkas äga rum. Man måste nämligen finna det ganska förklarligt, att, sedan månader eller år gått och bolagets verksamhet kommit i full gång, en styrelse, som icke själv besutte särskild sakkunskap på aktiebolagslagstiftningens område, kunde komma att förbise stadgandet i fråga eller rent av förlita sig på den påminnelse, som den hade att förvänta från Patent- och registreringsverket. Synnerligen önskvärt syntes det därför vara, att nu ifrågavarande stadgande erhölle en förändrad avfattning, vilken visserligen tillgodosåge stadgandets syfte men också i högre grad än det nu gällande stadgandet möjliggjorde, att icke styrelsens försummelse medför en alltför sträng påföljd för bolaget, och som, i händelse försummelse icke förelåge, gåve möjlighet att undvika likvidationspåföljdens omedelbara inträde. I vilken riktning ifrågavarande lagändring lämpligen borde gå, kunde icke här med någon bestämdhet antydas; men möjligen kunde det ifrågasättas, om icke enligt grunderna för 99 § aktiebolagslagen frågan om bolagets likvidation borde hänskjutas till rättens prövning och om icke denna prövning borde föregås av en delgivning med styrelsens ledamöter, vilka därefter borde hava någon tid på sig för att få hos domstol anmäla, att aktiekapitalet dåmera blivit inbetalt. Kunde man icke finna former, som på detta sätt uppsköte tiden för likvidationsförklaringen och skapade garantier för att allting gjorts för att bereda styrelsen tillfälle att vidtaga nödiga åtgärder, ville det synas, som om i varje fall tillfälle borde beredas bolagen att för särskilda fall kunna få tillstånd till tidens förlängning samt attK. M:t eller annan myndighet borde få befogenhet att dispensera från likvidationspåföljden, när särskild anledning därtill funnes. I sistberörda hänseende borde måhända framhållas, att den omständigheten, att t. ex. registreringsmyndigheten en gång förklarat, att ett bolag skulle träda i likvidation, icke i och för sig borde hindra, att K. M:t eller annan myndighet därefter befriade från denna påföljd. Tredje mans rätt torde nämligen under inga förhållanden kunna bliva försämrad
därigenom att ett bolag, som en gång förklarats skola träda i likvidation, därefter finge så att säga befogenhet att leva upp på nytt. — Slutligen borde framhållas, att motsvarighet i utländsk rätt till ifrågavarande stränga bestämmelse i 33 § aktiebolagslagen återfunnes endast i Norge. I 75 § av Lov om Aktieselskaber og Kommanditaktieselskaber af 19:de Juli 1910 funnes följande bestämmelse: "Er der, forsaavidt angaar andre Selskaber end Bank- og Forsikringsselskaber, ikke inden sex Maaneder efter Udløbet av den i § 22, andet Led, nævnte Frist, to Aar efter Selskabets Registrering, skeet Anmeldelse til Handelsregistret om, at Aktierne er fuldt inbetalt, skal Registerføreren forelægge Selskabets Bestyrelse en Frist af en Maaned til at indkomme med saadan Anmeldelse. Oversiddes denne Frist, skal han gi Meddelelse herom til Skifteretten. Denne skal derefter erklære Selskabet opløst og opnævne en eller flere Mænd til at foretage Afvikling paa Selskabets Bekostning. Afviklingen foregaar som i foregaaende Paragrafs sidste Punktum bestemt." Enligt Platou, Forelæsninger over Norsk Selskabsret II s. 95 not 9, hade stadgandet influtit under lagförslagets behandling i Stortinget. Platou anför för övrigt om bestämmelsen i fråga: "Imidlertid forekommer det mig, at man ikke kan tage denne Bestemmelse paa Ordet. Grunden til, at Selskabet ikke kan efterkomme Lovens Bud bogstavelig, kan være den, at den ikke faar alle Indskud ind, uden at det kan tilregnes Bestyrelsen som Feil. Der kan være opstaaet en Krise, hvorunder store Aktieeiere har falleret, og det vilde være ubilligt og uhensigsmæssigt at opløse Selskabet, om dets Aktier under Krisen er faldne i Kurs, saa deved Inddrivelsen (L. § 42) ikke udbringes til pari. Det maa, mener jeg, tillades Selskabet at anmelde inden den yderste Frist, 2 Aar og 7 Maaneder, at det nedsætter Kapitalen, saa det Tabte afskrives, og Selskabet saa staar med den nedsatte Kapital fuldt indbetalt." Den nya danska aktiebolagslagen hade däremot icke ens upprätthållit fordran på, att aktiekapitalet inom viss tid skall vara till fullo inbetalt, utan tillläte aktiebolaget att fortsätta sin verksamhet på grundvalen av ett aktiekapital, som endast till en del vore kontant inbetalt och i övrigt allenast bestode av aktietecknarnas förbindelser.