Registrering av elektriska anläggningar m. m. Den lag, som den 22 juni 1920 utfärdats med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. (Sv. F. S. nr 474, jfr nr 475 — 480), erbjuder på grund av såväl de stora praktiska intressen den avser att tillvarataga som det sätt, varpå dithörande i flera avseenden ytterst svårlösta och egenartade frågor juridiskt reglerats, mycket av intresse.
    Den nya lagstiftningen, som är tillämplig allenast å s. k. stark strömsanläggningar, fullföljer två från varandra relativt fristående syften. Dels söker den att genom beredande av bättre rättsliga förutsättningar för att kunna såsom kreditobjekt utnyttja kraft- och distributionsförmedlingsanläggningar tillgodose ett av ägarna till sådana anläggningar länge framhållet behov av ökade möjligheter till anläggningarnas finansiering. Och dels avser den att genom en reglering av rättsförhållandet mellan abonnenterna av elektrisk kraft och kraftdistributörerna trygga abonnenternas rätt till åtnjutande av upplåten kraft.
    Initiativet till en lagstiftning på förevarande område togs av riksdagen, som i skrivelse till K. M:t den 28 mars 1907 anhöll om utredning och förslag rörande avnämares rätt till kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk energi. K. M:t uppdrog därefter den 22 juni 1911 åt en kommitté att, bland annat, utarbeta förslag i sådant hänseende. Förslag i ämnet framlades av nämnda kommitté den 16 dec. 1914 och underkastades före remissen till lagrådet vissa överarbetningar inom justitiedepartementet. På grund av från lagrådet mot det dit remitterade förslaget framställda anmärkningar blev detsamma i väsentliga delar inom justitiedepartementet omarbetat. Och även riksdagen vidtog i åtskilliga avseenden ändringar i det dit hänskjutna förslaget.
    Av det arbete, som sålunda föregått ifrågavarande lagsliftningsprodukt, framgår tydligt, huru stora de svårigheter varit, mot vilka lagstiftaren haft att kämpa. Å ena sidan har det gällt att lösa härovan omförmälda spörsmål på ett sätt, som i görligaste mån vore ägnat att tillgodose de intresserade parternas — den elektriska kraftindustriens och kraftabonnenternas — intressen. Å andra sidan har det givetvis varit av vikt att tillse att vid denna lösning ej komma i konflikt med gällande allmänna jordrättsliga principer. Dessa svårigheter ha blott delvis kunnat övervinnas, och med hänsyn därtill hava en del av de önskemål, som fästats vid förevarande lagstift-

REGISTRERING AV ELEKTRISKA ANLÄGGNINGAR. 21ning, fått stå tillbaka. Det framhölls också av lagrådet, bland annat, att det kunde befinnas nödvändigt lagstifta, innan fullt lämpliga anordningar blivit funna, och sålunda godtaga försöksåtgärder trots deras brister och i förhoppning, att erfarenheten skulle visa vägen till nödiga förbättringar och utbyggnader av lagstiftningen. Och första lagutskottet uttalade, att ehuru det för riksdagen framlagda förslaget vore och på grund av de svårigheter, som med detsamma varit förenade, måste vara behäftat med brister i åtskilliga hänseenden, förslaget enligt utskottets mening, med hänsyn till de stora praktiska intressen i fråga om vårt lands elektrifiering och utbyggandet av våra vattenfall, som det avsåge att främja, vore av beskaffenhet att böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

 

    Det ovan först omförmälda syftet med förevarande lagstiftning, nämligen att söka skapa bättre rättsliga förutsättningar för kraftanläggningars belåning, har man sökt vinna genom införande av ett särskilt registreringsförfarande. Ledning eller understation, som tillhör ägaren av den fastighet, å vilken finnes elektrisk station, skall sålunda genom registrering å den fastighet, varå den elektriska stationen (huvudstationen) är belägen, kunna sammanföras till en rättslig enhet med sistnämnda fastighet (huvudstationsfastigheten).
    Registreringens verkan är, att ledningen eller understationen därigenom anses höra till den fastighet, varå huvudstationen är belägen. Ledningen och understationen komma således genom registreringen att ej längre höra till den fastighet, varå de äro belägna, utan bliva tillbehör till huvudstationsfastigheten. Härigenom vinnes i första hand den av ägarna av företag, som distribuera elektrisk kraft, eftertraktade fördelen, att huvudstationsfastigheten på grund av sitt sålunda ökade värde kan i väsentligt högre grad än eljest skulle vara förhållandet av anläggningens ägare användas såsom kreditobjekt. Då av kostnaderna för en fullt utbyggd kraftanläggning understundom två tredjedelar belöpa å kraftledningarna och blott en tredjedel å kraftstationen, men ledningarna förut ej kunnat på ett betryggande sätt göras till pant för fordran, torde betydelsen av att de jämte kraftstationen, kunna bliva föremål för belåning ligga i öppen dag. Den praktiska vidden av denna fråga belyses bäst därav att elektriska distributionsanläggningar, utförda av andra än staten, representera ett värde, som överstiger 100 miljoner kronor. En annan verkan av registreringen är, att även avnämarna av den elektriska kraften, vilka under viss förutsättning kunna få sin rätt intecknad, komma att erhålla ökad trygghet för kraftleveransens orubbade fortgång. (Härom mera nedan vid behandling av de meddelade bestämmelserna till tryggande av kraftabonnenternas rätt.) Genom registreringen vinnes ock den beaktansvärda fördelen, att vid utmätning eller konkurs huvudstationsfastigheten och ledningar, respektive understationer, icke komma att säljas var för sig med därav åtföljande våda för rubbningar i kraftleveransen.

22 ERIK LIND.Med station förstås i lagen generator-, transformator-, omformare-, ackumulator- och kopplingsstation; såsom station anses jämväl stolpe, försedd med anordning för transformering av elektrisk kraft. I uttrycket station innefattas alltså icke blott station, varuti framställes elektrisk kraft, utan även anläggningar, varest kraften så förändras, att den blir lämplig till förbrukning, eller vilka blott tjäna till att fördela kraften. Huvudsakliga anledningen till den vidsträckta betydelse begreppet station sålunda erhållit har varit hänsynen till de talrikt förekommande elektriska distributionsföreningarna, vilka för sina medlemmars räkning ställa sig såsom köpare av elektrisk kraft från kraftstation och därefter, ofta med anlitande av egna transformatorer, ombesörja distribueringen av kraft till medlemmarna. Enligt den nya lagstiftningen kan nu exempelvis å en stolptransformator, tillhörig en elektrisk distributionsförening och belägen å föreningens mark, distributionsledningarna registreras, med andra ord även en dylik transformator kan tjänstgöra såsom huvudstation, utgöra stomme för "elektrisk fastighet". Generatorstation kan icke i något fall registreras såsom understation. Den möjligheten är sålunda utesluten att genom registrering förena en generatorstation med annan generatorstation. Å förmedlingsstation som huvudstation kan registreras, väl ej annan station närmare generatorstationen, än mindre sistnämnda station själv, men däremot ledningsnät även uppåt kraftkällan. Ledningsnät kunna alltså registreras å såväl mottagnings- som utgångsstation. Då ledningarna emellertid vanligen torde tillhöra ägaren av den station, varifrån de utgå, komma de tydligen i regel att registreras å utgångsstationen.
    Ovannämnda bestämmelse att ledning respektive understation genom registreringen blir tillbehör till huvudstationsfastigheten är emellertid ej tillräcklig för beredande av erforderlig trygghet åt långivare och abonnent. Så länge ett sammanhang mellan rätten till ledningarna eller understationerna och rätten att hava dessa framdragna över eller förlagda å den mark, som utgör underlag för desamma och ej tillhör ägaren av huvudstationsfastigheten, icke åvägabragts, kan — exempelvis vid en exekutiv försäljning av huvudstationen med registrerade ledningar och understationer — inträffa, att rätten till marken kommer i annan ägares hand än ägarens av huvudstationsfastigheten. Till undvikande av berörda missförhållande har i förevarande lag en bestämmelse meddelats av innehåll, att genom registrering av ledning eller understation skall jämväl den huvudstationens ägare tillkommande rätt att hava ledningen framdragen eller understationen förlagd å därtill använd, huvudstationens ägare ej tillkommande mark anses bliva tillbehör till den fastighet, å vilken huvudstationen är belägen.
    Att märka är emellertid att, på sätt första lagutskottet vid 1920 års riksdag erinrat, denna bestämmelse allenast reglerar det fall, att huvudstationens ägare ej äger den mark, å vilken de registrerade ledningarna eller understationen äro belägna, utan blott har

REGISTRERING AV ELEKTRISKA ANLÄGGNINGAR. 23nyttjanderätt eller servitutsrätt till marken. Någon bestämmelse har däremot ej träffats för det fall, att ägaren av huvudstationsfastigheten tillika äger den eller de fastigheter, varå ledningen är framdragen eller understationen förlagd. Om i detta fall ledningen eller understationen registrerats å huvudstationen samt ägaren sedermera avhänder sig den fastighet, å vilken anläggningen är belägen, eller densamma genom exekutiv försäljning frångår honom, förvärvar nye ägaren visserligen icke genom fånget någon rätt till anläggningen, enär denna på grund av registreringen blivit tillbehör till. huvudstationsfastigheten. Men å andra sidan har ägaren av sistnämnda fastighet ingen rätt att fortfarande hava anläggningen förlagd å den försålda fastigheten; han kan på yrkande av dennas ägare åläggas att borttaga densamma till uppenbart men för dem, som hava inteckningar i huvudstationsfastigheten och kanske lämnat sina lån just med tanke på den goda säkerhet, som huvudstationsfastigheten till följd av de därå registrerade anläggningarna ansågs erbjuda. Utskottet framhöll i detta sammanhang, att ägaren till huvudstationen, för undvikande av nämnda olägenhet, är oförhindrad att, medan han ännu är ägare till den fastighet, varå ledningarna eller understationerna äro belägna, jämlikt 1 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut å berörda fastighet lägga ett servitut till förmån för huvudstationsfastigheten med avseende å rätten att hava ledningar framdragna eller understationer förlagda å förstnämnda fastighets mark. Härigenom skulle han skapa en viss trygghet i förevarande hänseende även för det fall, att fastigheterna komme i skilda ägares händer.
    Det lärer emellertid vara att befara, att huvudstationens ägare i allmänhet ej förstår eller kommer sig för att genom skapandet av ett servitut, på sätt ovan nämnts, undvika berörda missförhållande att rätten till marken under ledningarna och huvudstationerna kommer i annan ägares hand än ägarens till huvudstationsfastigheten och de därå registrerade ledningarna och understationerna. Och det vore därför givetvis önskvärt, att missförhållandet i fråga kunde genom en lagbestämmelse undanröjas. Härvid möta emellertid stora svårigheter. En rättslig reglering av berörda förhållande synes näppeligen kunna ske på annat sätt än genom att låta registreringen konstituera en servitutsrätt till förmån för huvudstationsfastigheten att gälla, så länge ledningen eller understationen fortfarande är registrerad å huvudstationen. Den servitutsrätt, som sålunda skulle i vissa fall konstitueras genom anläggnings registrering å huvudstationen, vore emellertid ej mycket värd, om den nyskapade rätten genom den tjänande fastighetens överlåtelse eller försäljning å exekutiv auktion kunde bringas till upphörande. Men så skulle dock lätteligen kunna ske, enär dylika servitut, såsom ej upplåtna genom skriftligt avtal, icke skulle kunna genom inteckning säkerställas. Till undvikande av berörda olägenhet kunde ifrågasättas, att dessa servitut skulle med avseende å sitt fortbestånd vid överlåtelse av fastigheten eller dess försäljning å exekutiv auktion likställas med servitut uppkomna vid

24 ERIK LIND.laga skifte eller styckning eller tillkomna före den 1 januari 1876 Mot ett sådant tillvägagångssätt kan emellertid med rätta anmärkas, att i fråga om vid laga skifte och styckning uppkomna servitutsförhållanden upplysning kan erhållas genom skiftes- och styckningshandlingarna, medan beträffande ett servitut av här ifrågasatta art motsvarande möjlighet till publicitet ej förefinnes. Detta torde också vara huvudsakliga anledningen till att ett stadgande av här ovan angivet slag avseende att fylla den lucka, som nu otvivelaktigt finnes i lagen, ej kommit att däri inflyta.
    Hör understation till fastighet, som är besvärad av inteckning, är i inteckningshavarens intresse föreskrivet, att understationen ej må registreras på huvudstationsfastigheten, utan att inteckningshavaren samtyckt till åtgärden. Motsvarande stadgande finnes ej med avseende å lednings registrering. En sådan ledning, varom här är fråga, har nämligen ansetts hava ett relativt så ringa värde för fastigheten, att man, med hänsyn till den omgång och de svårigheter det måste medföra att från samtliga inteckningshavare erhålla medgivande till registrering, icke velat för detta fall i inteckningshavarens intresse uppställa en regel motsvarande den i fråga om understationgivna. Registrering kan helt eller delvis upphävas på ansökan av huvudstationens ägare eller av någon, som innehar hans rätt till ledning eller understation, som är registrerad å huvudstationen. Om huvudstationsfastigheten är besvärad av inteckning, får upphävande av registreringen ej ske utan samtycke av inteckningshavaren.
    Registreringsmyndighet är för hela riket kommerskollegium. Anser någon, att registrering eller upphävande av registrering skett, utan att förutsättningarna därför varit för handen, och att åtgärden länt honom till förfång, äger han vid domstol föra talan om åtgärdens ogiltighet.

 

    Såsom ovan nämnts avser förevarande lagstiftning — förutom beredande av bättre rättsliga förutsättningar för elektriska kraftanläggningars finansiering — även att reglera rättsförhållandet mellan abonnenterna av elektrisk kraft och kraftdistributörerna. I sådant hänseende hava åtskilliga bestämmelser meddelats i syfte att trygga abonnenternas rätt till åtnjutande av upplåten kraft. Det föreskrives sålunda, att om avtal om rätt till elektrisk kraft skriftligen upprättats, det utan särskilt förbehåll är gällande mot ny ägare, till vilken den fastighet, varifrån rätten upplåtits, genom frivillig överlåtelse övergått; är avtalet blott muntligt, går abonnenten genom överlåtelsen sin rätt förlustig, såvida ej vid överlåtelsen skett förbehåll om rättens bestånd. Vid försäljning å exekutiv auktion går, även om skriftligt avtal föreligger, rätten förlorad, såvida försäljningen ej sker med förbehåll om rättens bestånd. Möjlighet har emellertid beretts abonnent av elektrisk kraft att till säkerhet för rättens bestånd erhålla inteckning i den fastighet, varifrån rätt till elektrisk kraft upplåtits. Förutsättning härför är, att upplåtelsen skett genom skriftlig handling och att ägaren av huvudstationsfastigheten lämnat skriftligt och av vittnen

REGISTRERING AV ELEKTRISKA ANLÄGGNINGAR. 25styrkt medgivande till att inteckning får ske. Genom detta stadgande ha, praktiskt taget, från inteckningsrätt uteslutits alla mindre abonnenter, i det att inteckningsmedgivande i regel torde komma att lämnas allenast de större abonnenterna såsom kommuner och industriella anläggningar. Under förarbetena till lagen var det ifrågasatt att medgiva inteckningsrätt oberoende av upplåtarens medgivande. Man ansåg sig emellertid ej kunna frångå fordran på ett dylikt medgivande. Anledningarna härtill voro, att då abonnenter, vilka blott använda elektrisk ström i mindre omfattning, i allmänhet hava kontrakt på kort tid, t. ex. ett år, eller med kort uppsägningstid, inteckning till säkerhet för sådana avtal ansetts vara av ringa betydelse; att, med hänsyn till det stora antalet kontrakt om smärre leveranser av elektrisk kraft, inteckningsböcker och gravationsbevis skulle bliva väl ohanterliga, om var och en, som med ett kraftföretag uppgjort skriftligt avtal om leverans av en mindre kvantitet kraft, utan vidare skulle hava rätt att inteckna detta i kraftföretagets fastighet; att möjligheten att belåna en fastighet skulle försvåras,om kanske hundratals krafträttsinteckningar hade bättre förmånsrätt än den penninginteckning, som erbjödes såsom säkerhet, och att det skulle vara förenat med svårigheter, att från innehavarne av alla dessa inteckningar erhålla medgivande till postponering. Olägenheterna av att de mindre abonnenterna sålunda i regel ej komma att erhålla inteckningsmedgivanden bliva emellertid mindre kännbara därigenom, att numera på många håll genomförts sammanslutningar av mindre abonnenter till ekonomiska föreningar för distribuering av kraft till medlemmarna. Då dessa föreningar givetvis enligt den nya lagstiftningen skola komma i tillfälle att erhålla inteckning för betingad rätt till elektrisk kraft, är det uppenbarligen av mindre betydelse, att de mindre abonnenterna var för sig ej komma i åtnjutande av sådan rätt. Behovet av skydd för mindre abonnenter gentemot enskilda kraftstationsanläggningar har också under senare tid i viss mån blivit mindre trängande, nämligen dels på grund av den redan gjorda eller för den närmaste framtiden planerade betydande utsträckningen av statens kraftnät, dels med hänsyn till den nya vattenlagens bestämmelser om bygdekraft.
    Beträffande det fall, att elektrisk kraft upplåtits till flera, föreskrives i lagen, att vid exekutiv auktion den upplåtelse, som först skedde, har företräde samt att, om flera upplåtelser skett samma dag, de äga lika rätt. Äro rättigheterna intecknade, äger den rätt företräde, därför inteckning först söktes; äro inteckningarna sökta samma dag, äger den rätt, som först uppläts, företräde, dock att rättigheterna, om de äro upplåtna samma dag, äga lika rätt. Dessa bestämmelser gälla således blott för det fall att fråga är om exekutiv auktion. I fråga om konkurrens mellan äldre och yngre rättigheter i andra fall äro ej några regler givna. I det förslag, som remitterats till lagrådet, hade föreslagits, att, om från elektrisk anläggning upplåtits kraft till flera och kraften ej räckte till för alla, tidigare upplåtelse skulle medföra företräde till erhållande av kraft framför se-

26 ERIK LIND.nare upplåtelse. Mot denna bestämmelse anmärktes emellertid inom lagrådet, bland annat, att den komme att stå i bestämd strid med det förfaringssätt, som i dylika fall hittills tillämpats och ansetts berättigat, nämligen att vid kraftbrist praktisera ett slags ransonering av kraften. I enlighet med hemställan av lagrådets pluralitet blev också berörda fråga lämnad utanför ifrågavarande lagstiftning.
    För det fall, att ägare av elektrisk anläggning underlåter att fullgöra honom åliggande skyldighet med avseende å tillhandahållande av kraft, hava bestämmelser givits i ändamål att sätta avnämaren av den elektriska kraften i tillfälle att utöva sin rätt. Överexekutor har sålunda att i dylikt fall efter ansökan förelägga anläggningens ägare vid vite att fullgöra skyldigheten. Är anledning antaga, att skyldighetens fullgörande icke kan omedelbart ernås genom vitesföreläggande samt underlåtenheten att tillhandahålla kraft finnes kunna medföra betydande skada eller olägenhet, äger överexekutor på ansökan förordna om särskild förvaltning av anläggning, som utgör fast egendom.
    Ifrågavarande lagstiftning trädde i kraft den 1 januari 1921. Den närmaste framtiden torde alltså komma att giva vid handen, i vad mån denna lagstiftning skall förmå på ett tillfredsställande sätt reglera de viktiga spörsmål, vilka påkallat dess tillkomst.


Erik Lind.