OM FÖRVALTNING AV BYSAMFÄLLIGHETER. 205Om förvaltning av bysamfälligheter m. m. Under äldre tider, innan skiftesförhållandena i landet voro mera utvecklade, skedde brukandet och utnyttjandet av jorden och dess alster i mångt och mycket samfällt för delägarna i en by, och även i vad de hade sina anparter var för sig funnos många inskränkningar i den enskildes handlingsfrihet med hänsyn till de andra byamännen. I byggningabalken av 1734 års lag intogos härutinnan stadganden i reglerande syfte, lämpade efter dåvarande förhållanden. Nämnda stadganden innefattade dock endast allmännare grundregler; ett närmare ordnande och detaljbestämmande skedde genom s. k. byordningar. Sådana funnos väl även förut, men 1742 utfärdades av Kungl. Maj:t ett av ständerna ombesörjt "projekt till byordning", avsett att, med erforderliga jämkningar och tillägg, ligga till grund för byordningar i de olika orterna. Dessutom stadfästes 1758 en särskild byordning för Gestrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland, vilken hade antagits av allmogen i dessa landskap. På basis av dessa båda grundtyper torde byordningar hava kommit allmänt i bruk, om än man kanske på sina håll redde sig genom överenskommelser utan dylika.
Uti det 1742 utfärdade projektet stadgade första punkten, att i varje by skulle tillsättas en ålderman, på ett eller flera år, vilken ägde makt, när han antingen själv prövade nödigt eller bleve av någon annan tillsagd och påmint, att sammankalla grannarna och byamännen till att gemensamt med varandra överlägga om det arbete de då ville företaga, eller vad helst det vara månde, som till hemmanens bättre bruk, hävdande och förmån lända kunde; detta sammankallande skedde genom en budkavle, som av åldermannen skickades omkring byalaget, eller genom "blåsning utur en Lur eller Horn, eller ock med Trumslag av en Pinna". Av de följande punkterna handlade vissa om byägornas hägnande, dikens läggande och vattenavlopp samt vägars indelande och underhåll; andra lämnade föreskrifter om kreaturs betande samt ägornas fredande för skada därav och om vallgång, om svins ringande, om vidmakthållande av brunnar, källor och vattenställen och om fiske. Vidare gåvos bestämmelser beträffande åkerjordens brukning, avseende att förebygga att grannarna därutinnan hindrade varandra, samt stadgades förbud mot intagande av inhyseshjon utan grannarnas bifall och mot vårdslöst handskande med eld. En del av punkterna hade mer eller mindre direkt avseende å nyttjande av samfälld mark. Av dessa handlade punkt 15 om slåtter av samfällda ängar, punkterna 18 och 19 om bete, punkt 22 om stängsel, punkt 24 om skötsel av skog och utmark samt punkt 25 om fiske.
Med nya och distinktare skiftesförhållanden och allt eftersom utvecklingen i övrigt gick framåt blevo dessa i byordningarna upptagna bestämmelser till stor del antingen obehövliga, ity att bymedlemmarnas samhörighet och beroende av varandra väsentligen minskades, eller ock otidsenliga eller otillräckliga samt till följd därav ersatta och fullständigade genom ny lagstiftning. Ett dylikt undanträngande av vad byordningarna därom brukat reglera har