Ägodelningsrätternas omorganisation. Processkommissionen har den 20 juni 1921 till justitieministern avgivit infordrat utlåtande över 19 kap. av det av den s. k. jordstyckningskommissionen framlagda förslaget till lag om delning av jord å landet. (Se Sv. J. T. 1920 s. 368.) Processkommissionen, som antagit att med remissen avsetts att erhålla kommissionens yttrande angående den ifrågasatta lagstiftningens lämplighet närmast ur synpunkten av en blivande rättegångsreform, anför i sitt utlåtande följande:
    Förslaget avser en sådan ombildning av de nuvarande ägodelningsrätterna, att, i stället för att nu finnes en ägodelningsrätt för varje härad eller tingslag, skall inrättas en ägodelningsrätt för varje län. Denna ägodelningsrätt skall få avsevärt mera omfattande uppgift än våra nuvarande ägodelningsrätter. Den skall icke blott vara första domstol i skiftesmål utan även hava att pröva frågor om avstyckning, en ny jorddelningsform i sig innefattande de nuvarande formerna ägostyckning och jordavsöndring, av vilka väl ägostyckning redan nu prövas av ägodelningsrätten men jordavsöndring för närvarande skall underställas K. B.s prövning. Ägodelningsrättens befattning med frågorna om skifte och avstyckning skall bliva vida mera ingripande än den, som i avseende å skifte, ägostyckning och jordavsöndring nu tillkommer ägodelningsrätt eller K. B., i det ägodelningsrätten i stor omfattning skall hava att ur allmän lämplighetssynpunkt pröva, huruvida och på vad sätt skifte eller avstyckning skall få äga rum. Ägodelningsrätten skall jämväl från häradsrätten övertaga prövningen av frågor om rågångar och andra fastighetsgränser jämte vissa andra under skifte eller avstyckning uppkommande tvister ävensom hava avgörande rätt beträffande vissa frågor rörande andra lantmäteriförrättningar. Enligt ett särskilt förslag till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet skall ägodelningsrätten även hava att pröva frågor om sådan sammanläggning. Ägodelningsrätten skall bestå av en ägodelningsdomare såsom ordförande, överlantmätaren i länet och tre i lanthushållning kunniga män såsom ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomaren skall förordnas av Konungen för viss tid, och skall därtill utses en av häradshövdingarna i länet eller annan lagkunnig, i domarevärv erfaren man. Enligt vad av motiven framgår, är det avsett att i främsta rummet en häradshövding skulle ifrågakomma till ägodelningsdomare. Då den häradshövding, som förordnas till ägodelningsdomare, naturligen icke samtidigt kan i full utsträckning fullgöra sina egna ämbetsgöromål, måste extra domare i mån av behov förordnas att övertaga dessa. Jordstyckningskommissionen har beräknat att, under förutsättning att i alla län en häradshövding bleve ägodelningsdomare, det skulle erfordras förordnande för 20 bi-

trädande domare och 4 förste notarier. För varje tingslag eller domsaga skola väljas två ägodelningsnämndemän, och de sålunda valde skola utse en att ständigt tjänstgöra i ägodelningsrätten. De två övriga, som i varje ärende skola tjänstgöra, skola därtill kallas av domaren, därvid skall gälla att vid syn på stället företrädesvis böra kallas de närmast boende.
    Förslaget att utbyta de nuvarande ägodelningsrätterna för varje härad eller tingslag mot sådana domstolar för varje län härleder sig från den s. k. skifteslagstiftningskommitténs betänkande av den 28 juli 1911. Länsägodelningsrätten skulle enligt detta förslag bestå av en ordförande, vartill av Konungen skulle för viss tid eller tills vidare förordnas en av häradshövdingarna i länet eller annan lagkunnig i domarevärv erfaren man, förste lantmätaren i länet samt två i lanthushållning kunniga män såsom ledamöter. I de över detta förslag avgivna yttrandena framställdes emellertid från flera håll betänkligheter mot denna anordning. I sådant hänseende anfördes huvudsakligen: att en dylik inskränkning i ägodelningsrätternas antal komme att medföra ökade kostnader och besvär för den rättssökande allmänheten, därigenom att ordföranden, såsom så ofta skulle bliva förhållandet, vore mera avlägset boende från den rättssökandes hemvist; att om enligt detta förslag och det då ännu ej till lag upphöjda förslaget till vattenlag m. m. av de ordinarie häradshövdingarna skulle förordnas 24 till ägodelningsrättsdomare och 5 till vattendomare, vunne därigenom vikariatssystemet, varöver man redan då klagade, en utsträckning, som uppenbarligen måste lända till skada för rättsskipningen vid häradsrätterna; att då häradshövdingarna hade så mycket att syssla med fastighetsförhållandena i övrigt, det syntes som om handläggningen och prövningen av vissa till allmän domstol hörande tvister rörande fast egendom ej skulle vinna på att från häradshövdingarna komme att skiljas de mången gång därav beroende och därmed sammanhängande skiftesfrågorna; att handläggningen av skiftesmål och i synnerhet frågorna om styckning (motsvarande nuvarande ägostyckning) och avsöndring, vilka även skulle handläggas av den för länet gemensamma ägodelningsrätten, hörde på det närmaste ihop med lagfarts- och inteckningsväsendet för att icke nämna en del andra endast för domaren i den ort, där jorden vore belägen, kända förhållanden; att tillgång till lagfarts- och inteckningsböckerna jämte därmed sammanhängande protokoll vore av ej ringa betydelse för ägodelningsrättens ordförande vid prövning av skiftesförrättningslaglighet; att det i fråga om åtskilliga rättegångar och framför allt vid prövning av lagfartsärenden skulle medföra stora olägenheter, om ägodelningsrättens protokoll och diarier ej funnes tillgängliga hos domhavanden; att den häradshövding, som erhölle förordnande att vara ordförande i ägodelningsrätt, finge sin tid så strängt upptagen därav, att hans övriga ämbetsgöromål bleve eftersatta; att det vore att befara, att med den ökade domvärjon en snabbare handläggning av skiftesmålen än förut icke komme att vinnas; samt att kostnader åsamkades det allmänna genom den föreslagna åtgärden.
    Skifteslagstiftningskommitténs förslag har underkastats revision genom skifteslagstiftningskommissionen, som avgav betänkande den 26 oktober 1918. På grund av de nyss omförmälda mot kommittéförslaget framkomna betänkligheterna och då, efter vad dittills blivit bekant angående de förslag processutredningen hade för avsikt att framlägga, däri jämväl torde komma att ingå föreskrifter angående domstol för skiftesmålen, ansåg kommissionen någon

ändring i ägodelningsrätternas dåvarande domsområden icke böra då vidtagas, varjämte kommissionen icke heller fann föreskrift böra då meddelas om ledamotskap för förste lantmätaren i ägodelningsrätt. Enligt kommissionens förslag skulle således finnas en ägodelningsrätt i varje tingslag, och skulle denna bestå av ordinarie domaren i orten såsom ordförande samt tre i lanthushållning kunniga män såsom ledamöter, med rätt dock för Konungen, i överensstämmelse med vad redan nu gäller, att på ansökan av invånarna eller eljest förekommen anledning för större eller mindre distrikt utse särskild person till ordförande i ägodelningsrätten.
    Då jordstyckningskommissionen återupptagit skifteslagsstiftningskommitténs förslag om länsägodelningsrätter, har kommissionen, utan att anföra något till bemötande av de framställda anmärkningarna, till stöd för förslaget huvudsakligen åberopat, att omorganisationen vore nödvändig för att ägodelningsrätten skulle erhålla erforderlig kompetens för den ifrågasatta utvidgningen av dess nuvarande uppgift. På samma skäl har kommissionen grundat sitt förslag därom att överlantmätaren skall vara ledamot av ägodelningsrätten. Med anordningen att en av de tre övriga ledamöterna skall vara ständigt tjänstgörande avsågs att vinna en kvalitativ förstärkning av lekmannaelementet; och antogs att genom förslaget behovet av såväl kontinuitet som ortskunskap inom detta element skulle tillgodoses.
    Frågan om mot det nu ifrågavarande förslaget möta betänkligheter med hänsyn till en blivande rättegångsreform sammanhänger på det närmaste med frågan huru vid genomförande av en sådan reform de allmänna underdomstolarna må bliva organiserade. Det är därför nödvändigt att till en början lämna en kort redogörelse för huvuddragen i den organisation av dessa domstolar, som processkommissionen har för avsikt att föreslå. Enligt kommissionens tanke skulle riket för rättsskipningen i första instans utan principiell skillnad mellan stad och land indelas i tingslag, vart och ett med sin lagmansrätt. De större städerna skulle bilda egna tingslag. I övrigt skulle domkretsarna i första instans utgöras av områden, som kunde innefatta både land och stad. I allmänhet skulle varje tingslag utgöra en domsaga; i vissa fall, särskilt i mindre tätt befolkade bygder och där en något större stad skulle med kringliggande landsbygd förenas till en domsaga, skulle dock domsaga kunna vara delad i två tingslag. Enligt ett provisoriskt överslag skulle antalet domsagor bliva omkring 110 och antalet tingslag omkring 140. Lagmansrätterna skulle bestå av en lagfaren ordförande jämte nämndemän såsom bisittare. Varje domsaga skulle förestås av en lagman. I allmänhet skulle i domsagan anställas ytterligare en eller flera ordinarie domare, rådmän, att efterfastställd arbetsordning med lagmannen dela tjänstgöringen såsom ordförande i lagmansrätten, därvid skulle tillses, att de viktigare målen komme att handläggas av lagmannen och att en av rådmännen förestode inskrivningsväsendet. I regel skulle alla mål, oberoende av art och beskaffenhet, upptagas vid lagmansrätten såsom första domstol. Under övervägande är dock, vad beträffar tvistemålen, att tillåta parterna överenskomma om måls omedelbara anhängiggörande i hovrätt. Om en sådan regel uppställes, torde dock undantag från den sålunda givna prorogationsrätten komma att göras för åtskilliga mål, i främsta rummet alla mål angående fast egendom.
    Processkommissionen har ännu icke ingående behandlat frågan om special-

domstolarna. Vad ägodelningsmålen angår, kan det emellertid antagas, att för dem kommer att förordas bibehållande av en organisation, nära motsvarande den nuvarande, d. v. s. en domstol med en lagkunnig ordförande och speciellt sakkunniga bisittare. Det gäller alltså med avseende å förevarande förslag att taga ståndpunkt till frågan huruvida i enlighet med den nuvarande ordningen det bör finnas en sådan domstol för varje tingslag under den ordinarie domarens ordförandeskap eller det skall anordnas en ägodelningsrätt för varje län meden särskild, förordnad ordförande. Ty givet är, att om man nu övergår från ägodelningsrätter för varje tingslag till länsägodelningsrätter, kan vid en ny processordnings genomförande en återgång till den äldre ordningen icke ifrågakomma.
    Vid övervägande av nämnda fråga har processkommissionen funnit starka skäl tala mot att i enlighet med förslaget draga ägodelningsmålens prövning från en ortsdomstol med ordinarie domaren i orten såsom ordförande till en domstol med så stort område som ett län. Till stöd för denna uppfattning kan processkommissionen i allt väsentligt åberopa vad som, på sätt förut upptagits, blivit anmärkt mot skifteslagstiftningskommitténs förslag. Dessa anmärkningar ha sin fulla tillämpning jämväl med den domstolsorganisation, som processkommissionen vill förorda. Särskilt må betonas, att främsta grunden för fastighetstvisternas förläggande till domstol i orten, den stora vikten av ortskännedom vid dessa måls behandling, förefinnes i fråga om ägodelningsmålen och de enligt förslaget därmed likställda rågångstvisterna i om möjligt högre grad än beträffande övriga fastighetstvister och att sammanhanget mellan ägodelningsväsendet och inskrivningsväsendet blivit i väsentlig mån ökat genom tillkomsten av jordregistret. Mest betänkligt finner processkommissionen förslaget att ordförande i de nya ägodelningsrätterna skulle förordnas allenast på viss tid och att därtill i regel skulle utses en ordinarie häradshövding. Det är stridande mot principen om domares oavsättlighet att sålunda tillskapa ett antal domare, som ej hava fast anställning. Och vad särskilt beträffar förordnande av en häradshövding till ordförande, kan det i betraktande av de maktpåliggande göromål, som skulle tillkomma denne ordförande, antagas att han i de flesta fall skulle få ingen eller ytterst liten tid övrig för de göromål, som höra till hans ordinarie ämbete. Dessa göromål skulle således få skötas av en vikarie. Det har länge och med skäl klagats över den utsträckning vikariatssystemet vid våra lantdomstolar tagit, och på senaste tid ha kraftiga åtgärder till inskränkning därav vidtagits. Det skulle vara alldeles stridande mot dessa strävanden, om en sådan anordning nu infördes, att kanske 24 ordinarie häradshövdingar skulle i stor omfattning dragas från skötseln av sina viktiga ämbeten för att fungera såsom ordförande i länsägodelningsrätterna. Processkommissionen avser med sitt organisationsförslag, att domaregöromålen i regel skola förrättas av ordinarie domare. Detta bör särskilt vara förhållandet med de viktigare målen, vilka det skulle tillkomma lagmannen att handlägga. Systemet förutsätter med nödvändighet att dessa domare, utom vid laga förfall, endast undantagsvis fritagas från utövandet av sina sysslor, och det skulle fullständigt brytas, om ända till 24 lagmän sattes till ordförande i länsägodelningsrätterna.
    Enligt processkommissionens mening bör därför den för ifrågavarande ärendens behandling avsedda domstolens domsområde bliva tingslaget eller möjligen domsagan. Ärendena lära då icke bliva flera än att lagmannen kan fungera

såsom ordförande i domstolen, åtminstone vad beträffar de viktigare målen. Vid handläggningen av de mindre viktiga kan det antagligen befinnas lämpligt, att ordförandeskapet får utövas av någon av rådmännen, företrädesvis den, som handhar inskrivningsväsendet. Någon fara att den utvidgade kontroll, som förslaget avser att genomföra i fråga om ägodelningarna, icke skulle kunna behörigen utövas av en sådan domstol synes icke förefinnas. I lagmännen och, vid de mindre viktiga ärendena, rådmännen skulle fullt kompetenta ordförande erhållas. Det synes icke uteslutet, att överlantmätaren skulle kunna tjänstgöra i denna domstol, åtminstone vid viktigare frågors behandling. Vid syn å stället måste han, även med den organisation förslaget innefattar, företaga resa, och antagligen skulle det kunna gå för sig att så anordna övriga sammanträden med domstolen, vid vilka han skulle närvara, att ett sådant deltagande ej mötte allt för stor svårighet. Anordningen med en för hela länet utsedd ständigt tjänstgörande ägodelningsnämndeman måste däremot förfalla. Men därmed torde icke domstolens kompetens i avsevärd mån minskas; kontinuiteten lär bliva betryggad genom ordföranden och lantmätaren, och då alla nämndemännen i varje fall skulle tillhöra tingslaget eller domsagan, skulle behovet av ortskunskap bättre tillgodoses.
    På grund av vad sålunda anförts anser processkommissionen den föreslagna anordningen med länsägodelningsrätter under ordförandeskap av en för viss tid därtill förordnad häradshövding eller annan lagkunnig man icke kunna förordas. Skulle det, oavsett alla därmed förenade olägenheter, anses alldeles oundgängligt att särskilda ägodelningsrätter för större områden än tingslaget eller domsagan nu inrättas, bör i allt fall ordföranden i en sådan domstol få fast anställning och befattningen icke vara förenad med annan ordinarie domartjänst. I övrigt har processkommissionen icke funnit anledning att ur hänsynen till en blivande rättegångsreform göra någon erinran mot det remitterade förslaget.